Senaste kommentarerna i forumet

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.

steg och en mycket stor livsförändring att lämna en relation efter 26 år. För drygt ett år sen hörde jag ett föredrag av en erfaren och livserfaren familjerådgivare. Han framhöll att det var skillnad i sorgeprocess att lämna en mycket lång relation mot en kortare. Det var en bra bekräftelse för mig - jag förstod mina egna våndor inför att jag gick. Så klart det finns individuella olikheter men generellt tror jag det stämmer.

Det är också svårt att föreställa sig hur ett "annat" liv ser ut när man levt tillsammans så länge. Det är inte "bara" det dålig men lever i utan också sorgen över allt fint man haft och bilden av hur det skulle vara...

Och om han väljer att gå - för att han hittat en annan... Då har han fattat beslut och valt.

Ta hand om dig så att du är så stark som möjligt. Du kommer att orka och klara dig. Om inte han "gör valet" måste beslutet vara ditt eget - ochh dit är det, som du säger, en process.

Kram / mt

Då var det dags.

Idag borde blodproven vara klara och antabusen utskriven. Trycker i mej dom första doserna i helgen.

Igår drack jag TVÅ hof med andakt. Helt meningslöst egentligen, gott iof, men det kändes som ett avslut. Skönt att kunna dricka utan att oroa sig för fortsättningen.

Gäster i morgon. Då blir det nog några glas skumpa också. Sen finito.

En tanke som slog mej efter att ha läst på om antabus. Jag, ölälskaren, kan alltså inte ens dricka lättöl. Det blir inte helt lätt att förklara bort det. Går ju inte att skylla på bilen där. Våra närmsta vänner känner till mina problem, men jag känner mej inte redo att förklara för omvärlden att jag går på antabus, det låter så....stigmatiserande. Någon med liknande erfarenheter?

Iaf låter planen som om att jag ska gå på antabus i minst ett halvår. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjustning. Fan, har inte varit utan sprit i nån vecka ens, sen jag var femton ungefär. Jag ser fram emot kroppsliga förbättringar, humörsvängningar men framförallt nya lösningar för att hantera ledan. Ska bli intressant att se hur hjärnan hanterar nya intryck. Eller snarare bristen på intryck. På nåt vis måste det bli mer än bara jogging!

Jag hoppas att jag kan komma in med upplivande, stöttande inlägg från nya livet. Är en smula nervös inför samtalet från doktorn. Är nervös för levern. Den har tryckt på lite på sistone.

Höres/Putte

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

hur funkar man som människa?..

vet att jag mått så jävla dåligt på grund av hans drickande....slängt ut han flertalet ggr....
nu tvekar jag ,,, var det så farligt jag tappar vikt faller ihop som människa känner mig helt värdelöst.
Jag vill bara må BRA med min Underbara man eller??
Till saken hör att min man har visat intresse för en arbetskollega mer än normalt i mitt tycke den senaste tiden ....
Jag ser henne men framför mig 24 timmar om dygnet.... Så djävla påfrestande.
Ska jag låta han gå.... Hon ska skiljas nu.... Se om de är hon han vill ha....
Jag orkar snart inte mer går hos kurator.... Är så splittrad älskar jag honom eller är det tryggheten efter alla dessa år??.

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Vad tråkigt att läsa, Miss K! Jag vet hur det känns när man ständigt slits mellan hopp och förtvivlan.

Uppdatera mig lite - du skriver att ditt ultimatum gällde en vecka. Har den veckan passerat? Eller drack han under den veckan?

Jag tror att det är oerhört viktigt att du genomför det du har sagt i ditt ultimatum. Att inte göra det innebär att du flyttar din gräns ytterligare lite, sakta sakta sakta. Du måste bryta mönstret.

Var rädd om dig!
/H.

Hej Anel och ni andra.
Jag hade en hemsk natt. Trots sömnpiller endast två timmars sömn. Åkte till jobbet redan kvart över sex. Situationen på arbetet snarast kaotisk. Jag vet att jag inte ska fatta några dramatiska beslut när jag inte är i balans men idag var det nära att jag sa upp mig på dagen.

Jag bet dock ihop, skrev ner en hel del av mina tankar om min arbetssituation som jag ska suga på lite över helgen. Har inget sug efter alkohol men det är så jag brukar fungera. Först när jag är någorlunda i fysisk form börjar den första tanken att komma. Ikväll vill jag bara sova och vila min vilsna själ. Jag är så tacksam för detta forum och att det finns människor som förstår så väl hur illa man kan må. Jag är fast besluten att fortsätta min nyktra resa, med eller utan jobb. Jag försöker fokusera på min senaste långa nyktra period och hur bra jag mådde då.
Tjalle

Vart tog du vägen. Hoppas du mår bättre. Själv går det
upp och ner,fast mest upp varit nykter 10 dagar nu.
Tänker på dig
Kram
Anel

han i Antabusen så planerar han självklart för att dricka.

Sluta lägga din energi på en sån skitstövel

Ha, man kan nästan tro jag varit berusad när jag skrivit endel av inläggen, men det har en helt naturlig förklaring, iphone! Får väl så lov att sluta skriva på den! Tydligen är mina fingrar inte kompatibla med den!! Får tom inläggen publiserade två gånger, hur jag nu lyckas med det??!!

Ja, idag är jag än mera beslutsam om att sluta upp med drickandet! Börjar småningom inse vad som menas med att man kapitulerar inför alkoholen. Det finns absolut INGET positivt med den mera!
Inte ens en liten gnutta finns kvar mera av dess konster att sätta lite guldkant på tillvaron!
Det jag nu måste inse är att det är såhär livet är, face the fact!!

Nu tänker jag "bara vara". Hela jag är impregnerad av alkohol efter alla år av drickande!
Känner mig nästan som när man lärde sig cyckla, det går vingligt i början, fallit o slagit mig har jag gjort, men jag ger mig inte, jag ska KLARA det!

Jag vet jag måste vara på min vakt, för närsomhelst biter alkoholtankarna fast i hjärnan och jag vet, vis av erfarenhet att den duellen klarar jag mig inte ur, om jag inte är väl förberedd!

Återfall....
Igår när jag kom hem luktade hela våningen av öl. Jag hade känt det på mig hela dagen. Han var nerstämd och svarade inte på mitt telefonsamtal. På natten satt och hörde på musik på hög volym. Det sätter igång gamla minnen för mig från hur jävligt det var för många år sen.

Jag blir arg, men så är det en röst i mig som säger; det är inte lönt att säga något han lyssnar ändå inte, jag ska bara vara som vanligt, jag behöver inte låta mig påverkas av honom.
Vad ska jag göra av mina känslor??? Som det är nu försöker jag vara i ett annat rum.

Sen kommer också funderingarna. Vad händer nu? Mitt ultimatum gällde bara 1 vecka. Jag hade tänkt att jag skulle tolerera ett återfall,och sa nog det till honom också. Det beror nog på vad som händer nu. Är det troligt att han kan ta bara denna kvällen och sen fortsätta "behandlingen" igen?
Han struntade i Antabusen häromdagen, planerade han att dricka då eller kände han sig så kränkt som han sa?

En trött och besviken
Miss K

Jag är i Chock

tog mod att titta in i hans tele.. fann sms till bl en tjej som han sovit med som me mig...

såg ett sms där hon hade skrivit om... menade du de du sa inatt bla bla.. nästan sånna ama ja skickat till han..

såg att hon hade skrivit kom sen o sov med mig mm mm... de här va i juli
vet inte hur många andra han träffat, men ja har ju känt att det är nåt annat än rädsla han snackar om..

jag är glad men arg med...nu vet ja.. fy fan .
o han som sagt att han älskar mig o att då är han inte med nån annan...

en man som känner han sa nu för nån dag sen att han lider av kraftig mytomani

Inte massor av sömn, lite småtrött men alltid klar i knoppen numera när jag åker till jobbet :)
Skönt!!!

det svårt. Det här är livsforum. Just nu är jag svarslös... men tack för din omsorg och dina goda tankar om mig. Det värmer - så talar brorsan - lillebror måste det vara då:) Men...

... precis den här dimensionen av att vara människa har jag tänkt mycket på sen länge. Det har delvis har att göra med min yrkeskunskap. Emellanåt har tankarna väckts när jag läser och skriver här på forumet och tyckt mig se frestelsen (som finns hos oss alla, tror jag) - och ibland tillsynes lättheten att dela in i "goda och onda" eller "vi och de" - där "de" självfallet blir de som inte har sin röst här.

Det förhållningssättet, den tankemodellen/indelningen vi(goda)-de(onda) passar inte in i min bild av vad en människa är. I min värld har vi alla (jag vill tro alla men jag tvivlar ibland) bättre och sämre sidor. Det som är gott kan faktiskt vara till skada i ett annat sammanhang (t ex när omsorg utvecklas till medberoende) och det som kan se hårt ut kan inrymma en god intention (t ex att uppmana nån att lämna och flytta - vilket också kan ses som att överge - från ett annat håll).

För mig är det viktigt att se mig själv som den jag är men också som den jag vill vara. Jag vill ha hjälp att se det jag vill bli medveten om och (kanske) ändra på. Att bli bli medveten om mina olika sidor gör mig inte mindre värd men det ger mig möjlighet att växa och utvecklas. Om jag vill.

Jag har lärt mig mycket här på forumet - särskilt om missbruk och att leva med en missbrukare. En del lärdomar har skavt och gnagt och sannolikt är det de som hjälpt mig mest.

Jag ville inte vara den som min hänsynsfulla mamma undvek att be om en tjänst och jag ville inte vara den som för många gånger valt bort familjen för arbetet - både plikten och karriärsuget finns med där i en salig blandning. Det som varit kan jag inte ändra men i allt framåt kan jag välja bättre enligt vad jag verkligen vill om jag är mer medveten om vem jag är och hur jag uppfattas.

Kanske det var du Dompa som skrev en gång här att jag inte dömer någon... det gjorde mig glad för det vill jag inte göra. Inte heller mig själv. Det finns så mycket inom en människa som vi inte ser och inte vet.

http://www.youtube.com/watch?v=chY8T_9m9dQ

Nu kallar jobbet och plikten:)
Kram till dig Dompa och andra som läser / mt

Skönt att du kröp till vårdcentralen...ibland får det ju bli så. Men starkt att inse att man behöver hjälp. Medicinen låter ju så där kul...bra att jag inte fick namnet på den. För visst har du rätt...vem vet vad jag då skulle hitta på? Har själv inlett min andra penicillin behandling på kort tid. Ngt är mkt fel med mitt ena öra. Kan ju låta som en bagatell...men det är det inte. Börjar påverka balansen...jag lallar omkring som ett fyllo fast jag är spiknykter. Dessutom blir jag arg av den ständiga värken. Doktorn säger att det beror på för mkt simning och dessutom har jag tydligen sand i örat? Jaha...men ta ut de då? Nej...det gick ju inte...i öronen ska det inte petas!

Inser ju att detta inte går att jämföra med riktigt depp...men nu fick du den ändå. Kanske krama nästa medmänniska extra hårt för h.n kan ju faktiskt ha en jävla öronvärk ;-).

Julen ja....ser inte heller fram där. Även min första jul på länge som singel. Nu saknar jag ju inte J på samma sätt som du saknar din gubbe...men konstigt blir det. Har själv aldrig sett pointen med julfirandet...jag är ju inte ense med GUD. Men inser att detta ska måste man ta sig igenom eftersom man har skaffat barn. Inte heller ongarna är kristna...varför denna charad? År efter år? Läste i tidningen härom veckan att många skuldsätter sig för att kunna fira denna helg! Jamen så sunt?

Hoppas du slutar spy snart! Att spy en massa och inte ha matlust...låter ju inte som en jättebra kombo. Kram på dig själv! /R

i Framtidsdrömmars tråd att du inte är inte är "säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår."
Självklart sätter såna svek spår... självklart sätter såna svek kärleken på spel och krossar tilliten för lång tid om inte för alltid. All tid.

Svårt att ta upp separation innan du har nånstans att ta vägen. Kolla upp kvinnohus och gå till soc i din kommun och be om hjälp om det är så att du vet att du verkligen vill flytta.

Kram, kram / mt

är inställd på att ta vara på ditt nya, nyktra liv!!!

Visst hade du tagit kontakt med en gammal vän som var AA-medlem? Har du också tänkt på möjligheten att söka dig till en AA-grupp? Där skulle du kanske, eller troligen hitta människor i liknande situation att dela dina tankar, känslor och erfarenheter med.

Hoppas det uppstår ett hål i vacumet så att det läcker in lite livsglädje till dig!
Fortsätt skriva! Det här kan vara ett livsforum - visserligen med alkohol som den gemensamma nämnaren - men livet är mycket större än så! / mt

Hoppas allt väl.
Tilde

Åh du fina...
Nä.
Det har gått.., dåligt.
Såg mej själv en lång stund i spegeln för ett tag sen och såg någon som inte fixart själv.
Inte alkohol, det är stiltje, utan ett annat erkännande.
Moi är Deprimerad. Tungt ord, men så är det.
Så jag kapitulerade inför medicinsk behandling. Inga namn, vem vet vad du hittar på då ;)

Den lilla bieffekten man får på köpet är mer nedstämdhet, lite okontrollerade kräkningar (mm, så charmigt!).
I början, sen ska det vända.

Jag har försökt på så många sätt men ibland får man bli liten och krypa till korset. Eller Vårdcentralen.
Har INTE gett upp ,men gett efter.

Ältar inte, håller igång, men ingenting är meningsfullt och sovmorgnarna blir längre och längre. Äter för lite.
Varningsklocka som bör tas med respekt.
Tyckte jag, andra gör som dom vill.

Hösten är ok, men julen? Vafan ska man ha den till i år?
Kräkas på?

Är lika cynisk som förr men också lite fascinerad. Om det här kan hända mej så ska jag krama fler människor jag möter.
Nån kan må som jag.

Och du R får den största kramen hela vägen till din Pazzo Circo för att du bryr dej gubbe ;)

Jag tänkte exakt samma tanke idag! Såg en liten hund som satt och sket på en liten liten hög med löv mitt på cykelbanan. Såg ut som om den skämdes och jag blev så förbannad på ägaren som inte hade vett att rasta hunden i parken ett kvarter bort. Fast vad vet jag, dom kanske inte hann? Men jag håller iallafall med dig, vi ska nog inte försöka styra naturen för hårt...

Kul att du är tillbaka förresten!

Håller med om att man får mycket tid när man inte dricker. Det är ju den tiden som ibland är jobbig, jag går runt i skogenoch pratar högt med mig själv. Verkar nog helt knäpp, en hund kanske skulle vara bra.

..och jag hoppas att du snart mår bättre!/C