Senaste kommentarerna i forumet

Hej Pia!

vilken tråd menar du? Och vilken ljudbok om acceptance? Hungrar verkligen efter boktips o annat som kan hjälpa till.

Varmt, ja, kall dusch är det enda som hjälper.

Läste någonstans att "stänger man en dörr så öppnar gud ett fönster någon annanstans". Lite härlig bild, tycker jag, och det handlar ju faktiskt om det, för att kunna säga ja till något så kanske man först måste säga nej till något. Och det är ju det som är det svåra - att kunna säga NEJ!! Hur skall vi lära oss?

Cissi

Hej Alla!

Vad jätteglad jag blev över att ni "kikade" in här och sa hej!

Självklart så tycker jag att man ska ventilera sig här om vad man tycker och det och sån't.
Men det är kanonsvårt att "höra" hur det skrivs, och även om man sitter med huvudet på sned så kan orden alltid misstolkas, man ska låta människor få sin talan, och man ska få säga sin mening, men väga ordvalen på guldvåg så man inte riskerar att någon känner sig påhoppad.
Jag tror alla vi är lite extra känsliga för kritik när vi vågar öppna oss så hjärtligt som vi gör här på forumet, och att öppenheten beror mycket på den anonymitet vi kan gömma oss bakom.

Jag skulle nog själv inte vilja gå ut offentligt med detta, och bara bli ihågkommen som killen med alkoholproblem, jag hoppas att detta "löser" sig och att det blir en bra livserfarenhet för mig.
Om jag kommer att någonsin att kunna dricka igen vet jag inte, och just nu så hoppas jag varken på det ena eller det andra, utan konstanterar enkelt att jag mår bra helt utan den...
Och kommer troligen vara livrädd för att pröva den igen, kanske funkar ett tag och sedan är man tillbaka på ruta ett igen, jag tar inte ut något i förskott utan tar det som det kommer...

Jag lever här och nu, och orkar inte att sitta och grolla mig över något som inte har hänt ännu, det känns enklast så...

Anledningen till att jag inte har svarat tillräckligt snabbt, är att jag har överskridit min "quota" på mobila internet så nu "straffar" de mig med något så grönjävulskt slött modem så jag få traggla mig fram till månadskiftet med snigelfart...

Vi håller också på och bygger ett nytt dass på landet, så igår var vi fem familjer som hade lite party-party under partytältet fram till klockan 02, de bygger dåligt men festar bra.
Ingen brakfylla, utan mitt nykterhetsval har en lugnande verkan på övriga festdeltagare, så även barnen (9st) fick en fin upplevelse, och en massa skoj & bus.
Dasset kommer att få en förbränningskammare som bränner upp (skiten!) till aska, så den går redan under arbetsnamnet "krämatoriet", hö hö!

Huset får en sexkantigt utseende som påminner om Muminhuset, och där kan man ju mycket riktigt få vädra "mumindalen" också...

Nä, nog med skitsnack...

Hoppas att ni får en fortsatt fint förhållande till alkoholen, och låt inte er själ "våldtas" av det sjuka suget, det finns där och det ska bara negligeras...

Varje dag utan ångest, är en bra dag!, vad som än händer, jag har kontrollen!

Mitt liv är mitt, jag fick det tillbaka, och det ska förvaltas väl, och inte konserveras i sprit!

Mors Berra

.

Hej Mie och tack för svar!

Jag har tidigare sökt hjälp och klarat leva utan alkohol i nästan två år. Så , när jag trodde att allt var "under kontroll" tog jag några glas på en fest och trodde det skulle gå bra. Efter ett tag var jag naturligtvis inne i samma elände igen. Visst, det tog ett tag, för jag ansträngde mig verkligen att hålla det på salongsnivå, men hjärnan hade ju ställt in sig och det var tankarna på att ständigt få tillfällen att dricka som tar så mycket energi.
Sen kom katastroferna slag i slag - först bröstcancer och sen en fruktansvärd separation från en man som visade sig sakna all empati. Det kändes som att slungas ut i universum utan att veta när och hur man skulle landa. Tack vare mina barn (vuxna tack o lov) o vänner så klarade jag att komma bort från eländet, skaffa mig en egen tillvaro igen, men känner mig rätt så vingklippt. Just nu när sommarnätterna är varma och gjorda för gemenskap känns ensamheten extra hård, längtar faktiskt efter hösten och regnet och mörkret, men det vågar man väl knappt säga högt.
Egentligen har jag så många orsaker att lägga av alkoholen för gott (men det har väl vi alla som är inne här och skriver), men bara det att det finns ett samband mellan bröstcancer och för mycket alkohol borde ju vara en självklar orsak att lägga ner det. Men så enkelt är det inte. När min gamla mamma, som var rökare och fick amputera sitt ena ben, så satt det patienter med ett eller båda benen borta och bolmade utanför sjukhusdörren. Visst är det hemskt! Vi som skall vara så högt stående varelser begriper inte bättre!
För mig är inte AA något alternativ, jag har prövat och kände mig enbart deprimerad efteråt. Jag har inte sett att någon utnyttjat Länkarna, är dom helt passé? Men detta forum är helt enastående, bara man ser till att hålla sig kvar....
Cissi

Hej Cissi...

& välkommen!
Den här sommaren kan bli din vändpunkt om du själv vill.
Det är en prövning, livet testar oss på olika sätt, mer el minde...

Har du tagit emot ngn hjälp?
Berättat för ngn?

Du är otroligt modig som berättar här.
Ser fram emot att få höra mer om dej.

.... / Mie.

Hej alla!

Här blandas verkligen skratt o gråt, inbjudande att delta. Så många kloka och erfarna röster. Pia, jag läste någonstans att du skulle ta upp en tråd om 16-stegsprogrammet för kvinnor, har du gjort det utan att jag hittat det? Skulle gärna hänga på där i så fall, tycker du verkar ha så himla mycket vettiga åsikter.
Jag har en arbetskamrat som efter att ha läst Christina Doctares bok om mötet mellan öst och väst (kommer ej ihåg den exakta titeln), åkte ner till Indien i 6 veckor och fick behandlingar enligt deras metoder och kom hem som en ny människa (detta handlade alltså inte om alkoholproblem). Doctare - är ju själv läkare - och efter att ha hamnat på ett ayurvediskt behandlingshem i Indien kom fram till hur effektiv deras helhetssyn på människa och sjukvård är och har försökt få vår västerländska sjukvård att - i alla fall till viss del - ta efter deras principer. Spännande att ta del av, läs gärna Doctares bok.
Sommaren är en prövning för oss alkoholister, så många tillfällen till att dricka, och även - som i mitt fall - ganska mycket ensamhet om man inte har någon familj. Barnen vuxna och ute på sitt, vänner på semester med familjen och vem har man kvar om inte flaskan? Trist, va?
Men detta forum är en ventil, kanske, kanske kan man (jag) ändra kurs och få livet lite mer i dur. Men just nu, med svetten droppande och vinglaset framför mig ser jag inte denna sommaren som mitt livs höjdpunkt.

Hej Berra!

Åh vad du har det tufft nu! Bra att du skriver ändå och inte tänker att du ska va kul och lattjobalajbanlåda hela tiden - att må piss ibland hör också till livet (tror jag). Hur gick det med din chef? Fick han tag i dig? För mig sitter det oftast i huvudet - vad andra pratar om bakom min rygg och ALLTID när min chef vill prata så VET jag vad hon kommer att säga (S, hur mår du egentligen - dricker du?). Vilket inte har hänt ännu.

Kura ner dig i soffan eller bland ongarna, nånstans där du hittar lite lugn i själen och kom igen!

Kram

.

En gris i plånboken??!! Hade jag inte vatt nykter.....................!!

Vet du Berra...

Jag tror att du ÄR älskad för den du är.
Men du har skygglapparna på dej.

När jag mådde riktigt dåligt ett tag förut & jag vaknade på nätterna med ångest. Gav min mamma mej en liten liten pytte plast gris... ( jag har alltid gillat grisar )
En "göra det bra gris".en "lyckogris"
& några ord om att jag skulle somna när jag blev trött, att kroppen fixar det här, att jag skulle finna frid.
Låg med den lilla grisen i handen varje natt & fokuserade tankarna på den & när jag vred på mej & inte sömnen kom till mej så tänkte jag att den kommer när kroppen behöver sova...
Själen började slappna av & tankarna var inte lika röriga.

Kraft att förändra det jag kan.

Sover inte med grisen nu mer men den ligger i min plånbok som en liten påminnelse.

Du är inte skruvad alls Berra, det har nu på riktigt sjunkit in i din kropp & knopp att livet ser annorlunda ut.
En del av dej säger : Bra, jag vill det här.
En annan del säger : NEJ... jag vågar inte det här. HJÄLP!!! Jag behöver styrka ngnstans ifrån... lugnet som du vet kommer genom ngn av drogerna... du saknar det & TROR dej behöva det.

Du är så sund & stark i din tanke... men nu rör beroendegenen till det för dej...

Snälla Berra... varje gång du känner det där "burret",gör då som jag sa... sätt dej ngnstans,blunda,andas tungt, ge dej en kort stund av eftertanke & avslappning,

Du behöver inte ruset...

Du behöver lugn, ro & harmoni i livet.
Du är värd det bästa...

Kram Mie.

Tack Mie!

Dina ord värmer...

Jag vet att jag tänker helt puckat, men får inte bort dom...
Det finns lite för mycket oro, vill ha det gamla invanda och trygga, samtidigt som mitt inre vill revoltera mot något...

Men det är tufft när pumpen går i 280, och jag inte "vågar" att gå och lägga mig,
för nästa dag så går jag igenom skärselden igen, skruvat, ja jag vet det..

Jag försöker ta mig till det andra säger, men vet inte alltid om de menar vad de säger...
Lite granna som amerikanarna säger "How are you", och skulle du säga något annat än "fine", så skiter de i det, för det är bara en hälsningsfras...
Men det är också en pessimistiskt tanke, som jag försöker slå ifrån mig...

Den där inre friden är nog väldigt svår att fånga, men jag hoppas hela tiden.

Känns dumt hur man misshandlar sitt inre, men hittar ingen väg ut, eller in..

Jag vill bli älskad och bekräftad för den jag är, men kanske inte ser allt, eller misstolkar det.

Nu skall jag tvinga mig i säng, och ploppa öronen fulla av MP3-låtar, så jag överöstar alla dåliga tankar så att jag kan få lite lugn och ro, och kanske somnar...

En orolig själ, där det har bubblat upp i huden...

I morgon är det en annan dag, och då tar jag nya tag...

Berra

Berra min vän...

Allt du har att bidra med är av värde, både för dej själv & för oss andra.
Du är låg & känner ett bekräftelsebehov.
Din självkänsla har fått sig en knäck & du försöker finna lite inre frid på konstgjord väg.
Tyvärr så finns inga genvägar till lyckan.

Ibland oroar vi oss över saker som kanske inte ens kommer att hända.
Jag försöker skjuta bort orostankar när de sätter tänderna i mej... tänker att det där vet jag ingenting om just nu, & så försöker jag bena i vad jag konkret vet isf alla kanske...

Du kan lova att vara sann mot dej själv,
Du kan lova att försöka.
Du kan lova att tro på dej själv.
Du kan lova att tala sanning.
Du kan lova att jobba med dina känslor & tankar.
Du kan lova att att leva.

Du är värd total ärlighet från dej själv....

Kanske ska du minska dina intryck, kanske snurrar det för fort hos dej just nu...
En dag i taget.
Jag tänker på dej & vill att du sätter dej i en skön fåtölj...
Låta axlarna falla,likaså dina armar...tungt efter sidorna.
Blunda.
Andas.
Tänk väldigt intensivt på lugn & harmoni...Livets trygga famn...
Ge dej minst en minut.
Öppna ögonen & känn energin jag skickade till dej...

Kram Mie <3

Hej Mie!

Nejdå, jag tänker inte kola...

Men jag blir så besviken på mig själv, byter ett beroende mot ett annat..
Det är dumt, men när "duktighetskänslan" har mojnat något så blir man åter sårbar...
..och så blev det för mig..

Har tusen griller i huvudet, och jag orkar just nu inte stå emot ett drogberoende som är något lindrigare än det andra...
Visst, man kan få kasta in handuken när man röntgar kolsäckarna till lungor nästa gång...
Det var det jag menade med att man kan dö imorgon..

Men jag ångrar inte gårdagen, och får inte en sådan utsträckt ångest, jag får ingen baksmälla större än de dära gul/bruna loskorna i handfatet varje morgon...
Jag gör inte bort mig inför andra, och mina familjemedlemmar skäms inte inför mig.
Jag luktar förvisso f-n om både nylle och händerna, och pussarna blir väl inte lika många nu längre, jag är fruktansvärt medveten om detta, men har "bakat" in den i hela kit'et så att säga.

Men jag orkar inte ta tag i det nu, och det har inte så himla mycket att göra med min alkoholfrånvaro heller, utan att min självkänsla är så låg, att jag skiter i det, bara...
Det får gå lite hur det vill, det känns som allt annat är sekundärt...

Jag försöker leva idag, en dag i sänder, räkningar hamnar på hög, bilar måste servas, jobbet suger och allt annat som hamnar på minuskontot...
Idag tar jag in sådant som jag vet brukar gör mig tillfreds med livet, djur & natur, solen, vatten, gräset, barnen och goda vänner...

Jag har fått det sagt att jag inte ska ha några förhoppningar kvar enligt min shrink.
Borde längta fram till semestrarna, men lägger inte några goda tankar där heller, eftersom mitt jobb än idag håller på och bollar med semesterveckorna, och blir det som förra året så får jag ha jour för mig själv när jag väl är på semester, och svara i mobilen flera gånger om dagen, och måste åka in till jobbet för att fixa en massa akutåtgärder då och då...
Får aldrig ha ryggen fri, ständigt påvaktad hela tiden..
Sa jag det att mitt jobb suger, ja det gjorde jag nog...

Förresten så sa min chef till mig i morse att vi borde ha ett samtal i eftermiddag, vet inte vad han ville ha sagt med detta, men höll mig undan så klarade jag den här dagen i alla fall...
Känner på mig att jag "sitter löst" till, och att min "bästa kollega" snackar skit bakom ryggen på mig för att han ska få första tjing om vi behöver justera mantalet...
Är extra sårbar nu när jag är hängig, så alla ser väl sina chanser att utvidga sina revir när jag kommer ha svårt att ta till orda utan att trampa igenom i det känslomässiga spelet..
Eller så är jag väl bara paranoid också, sjutton vet?

Ja det är inte så j-vla ballt just nu, och mitt uppe i skiten så började jag röka också...
Så som sagt, det känns lite sekundärt, men jag är fruktansvärt besviken på mig själv, igen!

Det är vid sådana här lägen som många tar till någon form av självmedicinering, men min gräns går vid INNAN alkoholen, och där är jag än så länge ganska motstridigt...

Förlåt om jag inte kunde bidra med lite roligare grejor att berätta, men allt är inte "tjo-flöjt" hela tiden, inte just nu i alla fall..

Sorry Berra

Snälla Berra...

Dö inte i morg.. det vore för sorgligt.

Kram Mie.

Håhå jaja!

Så har summan av lasterna blivit konstanta igen...
Har börjat röka, mitt j-la pucko!
Jag som tidigare skrev att man inte blir speciellt röksugen efter det att man har rökt ciggarr...
Går visst, har jag nu upptäckt...
Ett år utan snus, dryga ett halvt utan alkolhol, så börjar man röka Bellman...

Låter som en DÅLIG historia tycker jag...

Just nu orkar jag inte ta tag i allting, men så länge jag inte börja kröka, så får det vara ok med att ta bort ett "k" så blir det "bara" röka...
Dumt?, skitdumt, men min kropp skriker efter någon form av drog att kunna bedöva sig med, och jag bara älskar att falla in i nikotinruset, ögonen går nästan i kors, och jag slutar lyssna på allting runtomkring, för en stund...
Det enda jag kan känna som en liten "kul" grej, är att jag följer traditionen, min farfar rökte Bellman, så nu är ringen åter sluten...

Jag ska "ta tag i det här senare", -har ni säkert hört tidigare, eller?
Men just nu är mitt liv fullt av annat, som ska städas ut, så en liten bula av smuts under mattan får man stå ut med, om resten ser shysst ut...

Jag har bestämt mig för att leva idag, dö kan jag göra i morgon...
Låter som om man skjuter upp saker hela tiden, men ...
"Så var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som hade gråtit vid fel grav..."
Jag ska inte gräma mig för morgondagen, utan ta den när den kommer, OM den kommer..

Mors Berra

Hej å Hå!

Jorå Pia, jag lever...

Satt i natt och svarade med ett timslångt svar, men när jag skulle skicka det, så puff! ut i stratosfären för att sedan inte kunna backa tillbaka, hur kul är det?
När man tar för lång tid på sig att svara, så blir man "tvångsutloggad", och allt det man suttit och hackat in i tangentbordet sitter numera Gud och torkar sig i röven med, eller nå't!

Så lär er av mina misstag, innan du skickar iväg meddelandet, tryck "Ctrl-A" (markera A-llt), sedan Ctrl-C (C-opiera), och skulle det skita sig, så har du möjligheten att "få tillbaka" texten med ett Ctrl-V (V-a' fan tog det vägen???, aha här!)
Jaja, nog om detta...

Jo min helg har varit fullsketen med grejor, och vädret har lyst med sin närvaro, så mina batterier är fulladdade och hela min hudyta är som en enda stor solcell...
Axlarna har blivit "Ohh, whip me good", så de är grisrosa och svider ömsom dunkar av hetta..
Men jag är bara glad för detta, hellre det än lera upp till knäna..

Grabben skjussade vi ut till Västerås på torsdagen för att han skulle köra Aroscupen.
Hans gäng höll nollan i helgen, inte på antalet insläppta mål, utan på antal gjorda, så de
åkte ur cupen med buller och bång.
Men vad gjorde det, de hade haft det skitroligt och terrat sina tränare till kl 04 på nätterna, var helt slutkörda och lyckliga efter två nätter på pysande gummimadrasser i en skolsal.

Vi passade på att bjuda in oss själva till ett par kompisars lantställe där intill, det blev en nattlig supe' fram till halv tre, och jag hade absolut inget emot att klunka på läskcider hela kvällen delat med grabben, det smakade både bra och gjorde gott...
De andra drog i sig en grogg, och partade på en BIB, men blev inte märkbart påverkade eftersom det tog så många timmar att hälla i sig grejorna, så det blev både gemytligt och trevligt.
Frugan tycker att det är en sådan stor skillnad på mitt uppförandesätt nu kontra tidigare, att hon riktigt myser över vårat sätt att dricka och umgås numera, och det bara funkar SÅ bra!

På söndagen testade vi mannens nya leksak, en fyrhjuling som skottade grus på vägarna så det bara dammade om det, måste bara ha!.
Föga lyckades mina övertalningar om att vi minsann behöver en också inför frugan, men jag har en bra draghjälp av grabben som redan började räkna på om morsan behöver allt guldkrams hängande runt hals och på fingrar, man skulle ju kunna tjacka ballare grejor än bara smycken för dessa, en fyrhjuling kanske...
Jag och grabben har lite att lobba för framöver, låter det som...

Senare på dagen så blev solen och värmen outhärdlig, så vi packade picnickorgen och begav oss ut på sjön med deras plasteka med en lite puttrande snurra baktill...
Vi utforskade en hemlig kanal och dess slussar samt ett kraftverk, sedan blev det till att ta ett nakendopp vid en klipphäll och vi moonade för måsarna, en stilla förhoppning om att kunna ge igen på dem kanske..

När vi kom hem på kvällen så fick grabben en fågelholks-look, för vi hade under fredagen då båda kidsen var borta passat på att bränna av lite av skatteåterbäringen på en herrejösses-badpool.
7m3 stor sak som tar upp en fjärdedel av hela baksidan...
I flera timmar höll jag på att koppla in en solfångare som skall värma upp poolvattnet, och det läckte och sprutade ifrån alla håll, och när jag väl fått det tätt, jag då kommer det inget igenom dem, det blev till att praktisera lite fler svordomar iförd badbrallor och en ettrig myggsvärm...

Men det gör ingenting för det är svensk sommar, och man ska tamesjutton inte klaga!

Och sedan Pia, jag testade ditt det dära med att andas med magen, men det funkar inte på jobbet, jag kommer ju bara längre och längre bort ifrån skrivbordet...!

Ha' de', där ute, och bara för att det snart är semestertider så betyder det inte bara för det att man måste dricka alkohol, det finns så mycket annat att upptäcka, som du inte märker när du är på dojjan, tänk på det, att uppleva är att leva, inte att leva upp till något...

Mors Berra

Berra!!! Var är du? Hoppas allt är bra.

kram

Aaa du är för härlig Berra! Underbart modigt att skriva ner dina känslor på detta sätt.

Din shrink verkar mkt klok! Jag har precis totat ihop en lång haranga under en annan tråd och det handlar mkt om acceptance och mindfulness. Våra ego har sen barnben lärt sig att grubbla, älta över hur vi ska fånga lyckan trots att den finns i oss själva! Jag har varit exakt lika dan och kan visst hemfalla åt grubblerier nu oxå men har idag verktygen att hitta tillbax till sinnesron igen.

Försök!!! Det är faktiskt mkt enklare än vad man tror. Jag tyckte förr att det verkade besvärligt och det kan säkert inte hjälpa, jag hade ju jätteångest och mådde jättekasst och var typ ett hopplöst fall (enl mitt stackars ego) .

Enkla medel, ska upprepas ofta och resultatet låter inte vänta på sig. Våga släppa taget om pessism, våga tro på optimismen det är inte farligt att hänge sig åt gjädje och lycka!!! Inom mig har det alltid funnits en liten röst som varnat "är det säkert att du får känna dig lycklig? är du värd det?"

Det var när jag ännu trodde på att livet skulle ha en mening och man skulle göra sig förtjänt av lycka. Det tror jag inte längre på. Livet bara ÄR och det ska levas. Det är oändligt men föränderligt. Släpp taget och lita på livets flöde. Det är ett gott livgivande flöde och när vi bejakar detta så bejakar vi oxå det goda.... du vet Berra, barnens skratt, terrierns livsglada hopp, solen, regnet, gråt från någon som sörjer, den goda maten... listan kan göras oändlig. Och inte minst att få dela allt med er här på forumet.

Tack för att ni och forumet finns, ni berikar mitt liv!

Andas nu långt ner i magen, sakta. Känn hur axlarna sjunker och du automatiskt sitter tyngre på stolen. Bara var i nuet. Gör detta några ggr i sträck och sen så ofta du kommer på det under dagen.
Le sedan för att du fått syre och lugn och fortsätt le så fort du kommer på det. :) Vår hjärna är väldigt duktig på att omprogrammeras, bättre än alla dina elektronikprylar tillsammans Berra :) och i livets flöde finns det oändligt med energi att hämta.

Kram Pia

Men....

Är det verkligen meningen att man ska trivas i dåligt mående...
Trodde det var meningen att man skulle bearbeta sina tankar, känslor & erfarenheter för att komma förbi det där skit vädret.
Visst vi behöver ändra vårat tänk, men... inte ska man väl behöva nöja sig att gå i regn utan paraply?
El är tanken att vi ska hitta verktygen själva i vardagen & inte lita på att solen kommer snart?

Ta vårat öde i våra egna händer?
Hitta våran egen lösning?

Men... jag kan inte låta bli att undra om man inte kan få en liten knuff i rätt riktning av de som vet vart man ska gå & redan funnit verktygen?
När man ligger på botten med säckar fulla med sten knytna runt kroppen så är det inte så lätt att ta sig upp själv...

Mkt ligger i vårat eget tänk...

Även här... en dag i taget & vänd ansiktet mot ljuset... / Mie.

Hej!

Idag är det ingen bra start på livet, det är inte måndag, men jag är så där bara fruktansvärt ledsen bara...

Jag var hos shrinken igår, hon berättade att mina förhoppningar inte skulle besannas, suck!
Jag trodde att min deppighet kunde "självläka", eller fick åtminstone intryck av att den skulle det. Hon berättade att så inte skulle bli, utan jag var tvungen att höja min acceptansnivå istället.
Jag trodde jag kunde lägga mig ner och vänta på att det skulle gå över av sig självt, nu måste jag bearbeta detta och just nu känns det mig övermodigt, det blev för mycket, igen...!

Här skulle det passa fint med en hardanger av svordomar, ¤&#"//())?)(!!!- typ!
Jag lägger för mycket tilltro till annat eller andra, när bollen egentligen ligger hos mig själv...
Ingen liten "morsa" som kommer och fixar det, utan det här måste jag ordna helt allena, f-n!

Med hennes ordval så blir det inget solsken imorgon, hur mycket jag än hoppas på det, så jag ska sluta önska, och istället ställa in mig på att det blir ett skitväder (precis som fotbollscupen..)
Och med den stora förändringen i tänkandet, jag ska gå ut och TRIVAS i skitvädret istället..
Vet inte hur jag ska kunna närma mig det tänkandet, ens i bildligt tänkande, jag hatar skitväder!

Istället för att att ta ett resonligt tänk, så slår jag det ifrån mig istället...
Lite konstigt, med alkoholen så kom jag till insikt ganska "tidigt", men med min egen acceptansnivå av felaktigt tänkande så är det mycket svårare...

Eller så är det som så, att jag älskar att grotta ner mig i elände, älskar att plåga mig själv...
Jag försöker övertala mig själv att tänka positivt, men det känns som om käften glappar som en värsta övertalare på TV-shop eller nå't..., köp det!, gå på det här, en mina!

Hua!, nu har jag kommit in i en ond nedåtgående spiral, och enda lösningen på detta är att gå till en elektronikaffär och dregla ett tag, glassen smakade för övrigt alldeles utmärkt.
Kanelglassen blev minst dubbelt så god som Lejonet & Björnens, riktig höjdare, bara grädde!

Nu ska jag sitta här och ojja mig ett tag, och sedan börja "porrsurfa" bland elektronikkedjornas hemsidor, det ska blir både dyrt och spännande!

Mors Berra

Mie,

Känslan att erkänna är i o f s en skön känsla men den gör mig oxå livrädd.... Tanken på att
inte kunna ta ett glas vin till maten eller en öl på sommaren... Men..! Nu inser jag
ju rent intellektuellt att det är så... Men känslan... och suget inte minst måste
ju hänga med.

Egentligen känner jag att jag har kraft att stå emot suget. Är rätt beslutsam i o f s...
Men just den delen att alltid måsta avstå resten av sitt liv kräver ju att man på
något sätt mentalt får tag i fördelarna att vara nykter.... Och när suget kommer...
Då gäller det att ha alla mentala delar på plats.... TAck för att du tycker att jag är stark
och modig... känner mig inte så just nu :-(

Men jag kämpar på med mina demoner och drakar.....och man får ta en sak och
en dag i sänder...

Blir styrkt av alla som säger att kurvan med tillfrisknande finns!

/Art

Art...

Är det inte lite lite skönt oxå att erkänna?
Insikt är början på ngt nytt.

Jag tycker inte att det är konstigt om ngn säger att de inte kan hantera drickat & därför har bestämt sig för att avstå.
Jag tycker att det är starkt & modigt.

Att kunna ta till sig av sina inersta tankar & känslor är stort, det leder till lycka & harmoni med kropp & själ... / Mie.

Hallå!

Hoppas att suget inte är för starkt för er därute i Sveriges avlånga land...

Själv "uppmuntrar" jag frugan att ta sig själv ett glas vin när hon så känner för det, eller en grogg
allt efter behag, hon ska inte behöva stå tillbaka för mitt missbruk...

För det är självisk att vara missbrukare av alkohol, man berusar sig själv och hamnar i ett eget tillstånd som de andra inte är i, eller inte förstår...

Lika själviskt är mitt beslut att avstå ifrån det, det är mitt beslut och jag står för det...
Jag måste kunna se andra ta för sig utan att jag tar del av det, det gäller ju bara drycken, inte umgänget!

Men om umgänget träffas för att just bli berusade, eller har vana att ofta bli det, så kan man ju avstå för att man inte trivs i det, inte för att man inte tål se andra dricka...
Utan för att man inte tål det tillstånd de hamnar i, blir fulla och odrägliga.
Vem orkar höra på en massa bludder hela kvällen, oftast upprepade som ett hack i skivan...

Man måste göra val hela livet, kan inte ha kakan kvar och ändå äta den...
Om man vet med tiden att alkoholen gör en ont gång på gång, så kanske inte alkoholen är just ett alternativ för just dig, för andra kanske, men inte för dig!

Det är ett själviskt val, för din egen skull, inte någon annan...
Om någon tjatar på dig att hänga med på en fylla, så kanske problemet ligger hos dem och inte hos dig, de vågar inte kröka själva, för de känner sig ensamma...
Och det är kanske det första signumet för en alkis, de krökar ensamma..

Men man är inte asocial bara för att man väljer att vara nykter, man måste bara jobba på att våga ta stegen fullt ut, vara lika framåt som om man hade druckigt....
Hur hade jag betett mig om jag hade druckigt, de positiva sakerna...
Och sedan inte bete sig och heller inte tänka på de dåliga sakerna som kommer fram när man har druckigt, de vindarna får bara blåsa förbi....

Tänka positivt och glömma det dåliga, själen får vara teflonbelagd så att allt dåligt inte fastnar och rinner av som vattnet på en gås...

Tänk på det fina med att inte dricka, inte det dåliga med att umgås med fel sällskap som alkoholen som just skapar holen i hjärnan...

Ännu en gång, lycka till!

Och skriv gärna en rad, det känns lite ensamt i tråden just nu, jag saknar er alla..!

Mors Berra

Tack för era kloka synpunkter!

Det är ju precis som Berra säger:
"Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten..."

Men du har rätt; man måste nog ta ett steg och en dag i sänder - medans man
fortfarande kan göra det själv... sedan blir ju problemet desto svårare. Och framför allt att
inse det problem man faktiskt har. För mig går det inte längre att bortse ifrån
hur gärna jag än skulle vilja...

Och ännu klokare sagt... så lika men ändå så olika!

Vi hörs! / Art

Hej Art!

..och välkommen...
Visst gör det ont när man börjar inse hur läget verkligen är, när man gång på gång hamnar i samma förtret trots att man verkligen försöker skärpa sig...
Och visst kan det låta jobbigt att kalla sig för alkoholist, man kanske skulle vilja säga att man har problem med drickat istället...

Men samtidigt så tror jag att alkoholisten har många ansikten, inte bara den grövsta sorten man ser på A-lagsbänken, utan den finns nog mycket närmare och oftare än man tror...
Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig kalla sig för just alkoholist, kanske inte inför alla andra, men inför sig själv...

Att "ge upp" motstriden mot sig själv och acceptera läget, jag har problem, och nu???
För det är när man har "givit upp" som jag tror det verkliga handlingsplanen kommer till verket.
Vad vill jag göra med mitt liv?, forsätta kröka så att jag hamnar på A-lagsbänken???
Eller ta tag i det och göra "något" åt det, och det kan vara vad som helst, bara minska sitt intag eller "göra slut" med alkoholen för all framtid...

Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten...
Man "orkar" oftast inte ta "hela lasset" på en gång, utan vi tänker att vi "tar en dag i taget", imorgon kanske du kan ta något igen, och på så sätt skjuter vi problemet framför oss.
Dag för dag så blir allting mycket lättare, jag märkte en skjuss vid runt tre veckor, och sedan växte det fram ...

När man har givit upp så blottlägger man sig oftast totalt, och berättar för några som man litar på och får oftast sådana positiva feedback att man vill fortsätta berätta för andra...
På samma sätt tror jag att forumet funkar för oss här, vi kan pröva oss fram utan att avslöja vår indentitet, och det skyndar på läkningsprocessen och plockar fram "liken ur garderoben" och man blir så lättad, och glad efteråt...

Jag har själv "vuxit fram" sedan i November, och jag känner mig bara mer och mer beslutsam för var dag som går, fyllpaddan Berra har bytt överock och har blivit social pga av sitt eget psyke och inte beroende på intaget av alkoholen...

Visst det är en helomvändning, och det går inte i ett nafs, men tiden är viktig i sammanhanget, och man måste få ge den sin tid, precis som tänket måste få tid att vänja sig utan "polaren alkoholen", en skiljsmässa i "tänket" och ifrån obehagliga upplevelser...

Lycka till, och som sagt, välkommen, här är vi alla lika, men ändå så olika ändå..

Berra