Senaste kommentarerna i forumet

och ni medberoende följs åt genom hela sjukdomsförloppet och vi har precis samma förlopp i tillfrisknandet, möjligtvis i något annorlunda tempo.

Vi är så lika så vi kan vara tvillingar i vår sjukdom.

Tyvärr är kunskapen hos alla de jag träffat på olika beroendecentra fruktansvärt okunniga, jag måste nog säga att jag inte förstår hur de kan vara så förblindade. De allra flesta har varit proffesionella medberoende som gjort mer skada än nytta. Även jag har blivit bemött med kommentarer som " Du kan inte vara alkoholist för du har ju familj, rena kläder och jobb". Sicken sanslös okunskap, det är så tragiskt ! Hur många liv har inte såna människor förstört när man väl tagit sig över tröskeln för att söka hjälp !? Enhetschefen för beroendeenheten kommenterar mitt och hustruns liv (när hustrun ringt dit för att få hjälp för oss) : "Ni har familjeproblem och behöver gå till en familjeterapeut". Sådana kommentarer borde vara straffbara !!! Dessutom skapar det en hatfylld känsla för hur de kan sitta kvar och förstöra för andra som söker hjälp.

Visst är det också så att det är alkoholen som är den gemensamma nämnaren i många sällskap. Tar någon bort den delen rämnar oftast sällskapet om inte alla är villiga att ändra på sig vilket inte är så direkt vanligt ! I Sverige är min erfarenhet att det ska trugas till förbannelse precis lika som dessa förbannade lekledare runt midsommarstången !!!! Dansar jag inte grodorna så är jag onormal och ingen riktig svensk !! Precis lika med nubben/ölen/drinken/groggen !!!!
Jag har 2 unga vänninor som av olika anledningar valt att inte dricka, ingen har sjukdomen men har gjort det sunda valet i alla fall. När de är på "lokal" är de så trötta på tjatet så de känner sig tvingade att beställa alkoholfria drinkar fast de inte tycker om "kletet" som de ofta består av. Varför kan folk i Sverige inte respektera att man inte vill dricka ? På turistorter i Thailand ex vis blir man ofta uppskattad av servitriserna om man inte dricker alkohol och får ofta gillande kommentarer. I länder med mer blandad kultur och religion än här hemma så har jag aldrig blivit ifrågasatta för att jag inte dricker, det är mer naturligt där att folk har olika synsätt.

Enl alla undersökningar så minskar drickandet och folk är mer med på noterna när det gäller att begränsa drickande enl det koncept som vi har haft i långa tider i Sverige och som nu även studeras ivrigt av andra länder i Europa. Vad som verkar helt sjukt är att politiker i socialnämnderna inte alls hänger med i utvecklingen och numera även ger sprittillstånd till ICA för att kunna servera vin och öl i sina små "fastfood"butiker utanför entren !!! Varför i hela helvete ska jag ta ett glas vin när jag ska handla på ICA ?????????????? Javisst, jag handlar mer om jag är dragen men är det dit vi vill komma !? Lullande människor som köper sig sinnesro i butiken ?!

Vi måste nog kanske börjar uppfostra våra "folkvalda" lite bättre alternativt skicka dem på behandlingshem för nåt fel är det på dem.

Tack Adde för dagens ord! För mig känns det som om påminnelse kan behövas också för anhöriga och vänner. Jag menar INTE att ta ansvar över/för... men att inte förvänta sig en delad lycklig gemenskap med alkohol som väsentlig ingrediens. Det är också att lämna och avstå något. Du läste säkert också tjejen som skrev häromdagen att hennes man inte fattar... han, och hon, vill att de ska kunna fortsätta dricka iskall rosé ur immiga glas, fnissa och tjuvröka. Bara inte tappa kontrollen.

För mig har kunskapen om "kidnappad hjärna" betytt mycket för insikten om vad alkoholism (och annat missbruk) är. Att det inte handlar om (avsknad av) karaktär utan om (åtminstone delvis) fysiologiska processer och genetik. Intressant ändå att många vårdproffs verkar omfatta ett perspektiv att även missbrukare ska kunna lära sig dricka måttligt. Kanske en (nödvändig?) anpassning till hela samhällets attityd att alkohol är en ovärderlig del av mänskligt välbefinnande. Den, på min ort mest sakkunniga (proffset) jag träffade i vintras förespråkade möjligheten till just en sån linje. Hon berättade också att hon ju själv gillar att dricka ett glas champagne och menade att det är inget jag ska avstå ifrån. Inget ont om denna person för övrigt.

Nu är det så att jag inte tycker det är festligt längre för min egen del. Jag har också vänner som jag under flera år följt med oro. När drickandet blir det viktigaste i umgänget blir jag fundersam. Att människor dricker och mår bra stör mig annars inte alls. Svårare verkar det vara för andra att acceptera att man inte dricker och mår bra - men det tror jag löser sig med tiden. / mt

är så ofantligt viktigt.

I AA's "Hur det fungerar" skriver man att alkoholen är "listig, falsk och stark" och det är så rätt formulerat. Sjukdomen kommer för alltid att finnas i min kropp, den är kronisk, men jag kan behandla den och behålla mitt fina liv tills jag dör en "naturlig" utan påverkan av alkohol. Den dag jag slutar påminna mig börjar den genast att ta befälet igen och manipulerar mig till något jag innerst inne inte vill.

Jag har genom åren sett flera exempel på hur det kan gå om jag inte behandlar min nykterhet som en färskvara. I början av min nykterhet blev jag skrämd av att det var så lätt att glömma så jag ökade mitt mötesgående för jag ville på villkorsvis inte tillbaka till mitt gamla liv. Med åren har jag sett att det finns flera sätt att påminna sig bla genom detta forum som funkar väldigt bra. Nu har jag flera olika vägar till min ständiga påminnelse för hur intressant det än kan vara med nykterheten så kan det bli tjatigt att knalla på samma möten och höra samma människor berätta samma historier år ut och år in. Jag vill gärna känna en pågående utveckling i min nykterhet och jag vill inte tappa min nyfikenhet på livet utan alkohol.

När den värsta ångesten efter senaste fyllan har lagt sig så börjar hjärnan att vobbla och försöka övertala mig om att det nog inte var så farligt, det går nog bättre nästa gång. Jag kan nog ta en öl lite då och då utan att det gör något. Det funkar inte så.

Alkoholism är en progressiv, pågående, sjukdom som ständigt vill få mig att dricka igen. Det finns ett talesätt inom AA som säger : Mår du dåligt ska du gå på AA men mår du bra ska du SPRINGA till AA. Jag fattade inte det där riktigt i min nynykterhet men nu förstår jag att mitt högmod sakta tar över och jag blir översäker på min förmåga att handskas med alkohol. Min sjukdom manipulerar mig så sakta men säkert sitter jag fast i misären igen. Helt plötsligt har jag glömt alla konsekvenser och mitt tidigare liv är helt bortplockat från minnesbanken. Jag börjar skylla på alla runt mig, jag gör själv inga fel, folk är dumma och jag slåss mot hela världen. Jag börjar ljuga igen, främst för mig själv men även för andra vilka med 100% visshet märker det utan att säga något. I det stadiet är det bara en fråga om tid innan jag sjunker ner i skiten igen.

Det syns inom AA, det syns här på forumet................när besöken och påminnelsen uteblir så kommer återfallet som ett brev på posten.

Jag vill inte glömma, jag vill inte tillbaka, jag vill inte ha tillbaka min misstro till andra och den sjuka misstänksamheten jag tidigare hade.

Jag vill ha ett rent och fräscht liv med respekt och tillit till andra. Jag vill leva ett liv idag.

Och jag får det om jag påminner mig och gör saker som är bra för mig och min nykterhet.

Håller med mt, riktigt härlig läsning.

kram

/ mt

Jag var ute igår kväll. Första gången sen jag slutade dricka. Lite av en krogrunda. Inget fylleslag på något sätt, men trevligt med mysiga vänner som tog sig några glas.
Jag blev så glad av att kunna be bartendern om att slänga ihop nån alkoholfri drink och han sa "javisst" utan krusiduller och jag fick också gott att dricka som inte bara var vatten med en citronskiva.

Och man ser mycket när man är ute med nyktra ögon. Oj, va många som inte kan hantera detta med alkohol.....

Ännu en milstolpe i min vandring. Sen kommer jag inte gå ut särskilt ofta, den tiden är förbi. Men roligt att veta att jag kan och få skratta och må bra av det.

Ta inte åt dig!
Kan inte komma på någon här som är sån, vi har ju alla hamnat här
just för att vi funderar, och behöver få våra tankar testade...

kram till alla i den härliga sommarvärmen!
/k

Du vet, man kan inte låta bli att vara sorgsen ibland. / mt

Jag känner mig sorgsen, och trött. Men jag vet egentligen inte vad det beror på, det är ingenting som har hänt eller så.

Fram till midsommar hade jag en riktig spurtsträcka med mitt jobb, och när jag tittade i kalendern igår så insåg jag att nästa notering ligger på den 25 juli. Det är visserligen en deadline som innebär att mycket jobb skall vara klart till dess, och jag har en del andra bollar i luften också... Men - det var som att luften gick ur mig. Pust, jag är i mål...

Men men - jag tänker inleda dagen med en joggingrunda och sedan förbereda en konsert som jag och maken skall ha ihop i veckan som kommer. Ha en bra dag, alla!
/H.

Vilken härlig läsning! Just så där konkret är det som man måste vara... på sängbensnivå.
Jag förstår att fjärilen strax under hjärtat gör sig påmind, men det är härligt att se din styrka lysa ut från din text.
Ha en bra dag, vännen!
/H.

Mina underbara barn kommer fulla med morgonpussar och kramar! Katterna gurrar och friden är här. Massor av disk, tvätt och aktiviteter ligger framför. Ska ringa vännerna och fundera över steget idag... Vem av oss ska flytta på sig, och vart. Helst skulle jag inte vilja sova under samma tak en gång till. Men så kommer det ju inte att bli. Hur skruvar man isär dubbelsängen? Har vi några fler sängben någonstans?...Stora och små frågor, som skapar bara en lite fjäril strax under hjärtat just idag. Vad ska jag säga när han ringer... Bäst att jag hinner ringa mina vänner innan!
Kram på er kära vänner!

också av tomhet och tunga stunder. Så är det ju för alla men det är lätt att tro att man är ensam eftersom vi sällan delar de känslorna med varandra. Det är så värdefullt att ta del av livet i sin vidhet - och vidunderlighet - här. Önskar er en fin helg tillsammans! / mt

Tack Pianomannen, att du även skriver, just när du känner dig trött och ja du vet...Det du skrev för några dagar sen, syftar jag på.
För mig är det en otrolig hjälp, vara förbered att det är just upp och ner. Det viktigaste är att även när det är ner, låta glaset stå kvar, att det är okey, helt naturligt, alla känslor, ja det ska jag ta till mig.

Kan det vara så, att eftersom man får väldigt mycket uppkänslor, när man är nynykter, så är det lite snopet, när man inte känner sig riktigt glad eller lite deppig utan att veta anledningen, även om du hittade din?

Kram
Lisamari

Tycker om att läsa det du skriver, eftersom det alltid får mig att tänka och fundera. Dessutom kommer det alltid fram ett leende eller ett skratt och det tackar jag för. Jag hoppas att jag får förmånen, att alltid behålla mitt förstånd att vara nykter, så att jag kommer in och läser dina klokheter, och att du har orken och lusten kvar att skriva.

Dessutom är det skönt att veta att man inte är den enda nyktra nattsuddare, denna fredagsnatt.

Sköt om dig
Lisamari

Nåja så farligt var det inte för mig, jag fanns där för min familj, men jag var en helt annat typ av människa, ett stort ego!
Hela min livkris personlighetsförändrade mig där jag fick inte bara ta tag i mitt drickande, utan arrangera om hela mitt levnadssätt...
Istället för att sätta mig i det första rummet och mitt drickande likaså, och allting som hotade det blev min irrterande fiende..

För jag tror att drickandet ÄR ett levnadssätt, den är en del av sitt sätt att uttrycka sitt liv på...
Och att skippa pimplandet i tid och otid är för väldigt många ett svårt beslut, det är en del av sitt levnadssätt, en sorts vardag lika normalt som att äta...

Kött och potatis byts ut mot att bli vegeterian, inget lätt beslut precis, och inte lätt att byta ut mot sitt förra sätt att äta...
Och när man sitter där och tuggar på sin morot så känner man plötsligt en innerlig längtan till en saftig köttbit,
det handlar nog i mångt och mycket om en mental övertygelse, men...man blir inte elak av att vara ett vego, man vet att det är ett sunt tillstånd..

Kanske inte märks direkt, men kommer med tiden, lite som att banta...
Man blir inte smal dagen efter att man har bestämt sig för att banta, man är inte nykter dagen efter att man har beslutat sig för att bli nykter heller....
En långsam process som måste få ta den tid det tar, och en övertygelse om att jag tror att jag gör rätt...
Man sätter sin förhoppning på framtiden, jag hoppas att detta gör mig till en bättre människa, om inte fysiskt ...så psykiskt...

Idag tror jag att man bör titta på sin insida mycket mer än sin utsida, hur mår jag egentligen???
Man kan vara tjock och ändå må väldigt bra inombords, men att vara tjock och inte må bra, visst syns det?, eller hur?

Man kan också vara en som dricker för mycket alkohol, och ändå vara en som mår bra, för det funkar för honom/henne...
Men vi som vet att vi dricker för mycket...och innerst inne vet att det här är ingen hållbar framtid, vad gör vi, dricker och lider vidare???
Visst syns det också..?

Ingen hållbar lösning, vi dricker ändå...och hoppas på att det löser sig ...ändå...
Att "någonting" ska komma in och lösa det åt oss, på något konstigt sätt, vi skjuter det på framtiden, och gärna på "andra" ting...
Vi vill inte ta tag i vår egna framtid, som att lägga räkningarna i byrålådan och hoppas att de glömmer bort dem...

Jag har bestämt mig för att kunna leva för framtiden med hållbara lösningar, och då fick inte alkoholen vara med, den sabbade jättemycket...
Nu håller jag på och "städar upp" den mentala biten, och försöker förstå hur mina lycko-kickar kommer till mig...
Jag behöver lycka, och känna att detta gör mig gott, men att lägga ansvaret i en flaska och hoppas på att underhållningen startar snart...?

Det är en liten bit av min livshistoria som jag nu har lagt på hyllan för beskådning...
Jag är helt avklädd och naken, och den bistra verkligheten syns i min spegel, så här ser jag ut, och mitt liv likaså...

Lite fet och medelålders, inte den vackraste uppenbarelsen av det manliga könet...
Och det är väl bara att acceptera, så här ser jag ut, livet har satt sina spår, och jag mår inte bättre över att vara missbelåten med det....
Mest nöjd är jag över mitt inre, som har börjat få en balans här i livet, jag börjar få en koll på vad som är viktigt i mitt liv...

Det är inte hejsan hoppsan och en butelj...
Det finns mycket kärlek i ordval, betoningar, kroppsspråk, hållning, ögonkontakter och kroppsberöring...
Sådant man inte kan analysera när man är berusad, utan allting blir bara ett enda stort kaos, som vanligt när alkoholen är med...

Min närvaro är mycket större idag, och jag ....analyserar människor, en märklig hobby jag har skaffat mig...

..och jag är mig själv trogen, står för det jag tror på, och slipper mycket ånger...

Mina dagar är inte den andra sig lik, den börjar inte med bakfylla...

/Berra

Känner mig lugn och trygg att sova ensam med barnen. Han har åkt bort över helgen. Nu har jag upptäckt fler kvinnor som han aktivt söker relationer med. Jag är använd färdigt, och kasserad. Håller fast vid min plan, men funderar över om det verkligen är jag som ska flytta ut i "lilla huset". Egentligen känner jag att han faktiskt inte är välkommen hem alls... Jag har läst mycket på "Tuvaforum" och lyckats komma över en bok: "Men jag då?" och blir mer och mer övertygad om att det är en narcisist jag lever med, sedan 20 år. Inom parantes kan jag säga att alla de nya kvinnorna som dyker upp i hans liv är 30 och han är 60. Själv är jag 40 så jag börjar väl bli för gammal ...

Kände föratt titta in och säga hej. Vi har Cityfestival i stan, själv har jag jobbat med att sprida info för stadsmissionen i två dagar, jag jobbar där. Jag har flera barndomsvänner bland de hemlösa, och känner att det är så viktigt att solidarisera mig med de som inte har kraften och modet att välja ett annat liv.

Men det är så j-a beklämmande när man står där med sina broschyrer tillsammans med säljare för Situation Stockholm, då en barnfamilj passerar och barnvagnen är tyngd av en kylväska full med burkar och en bullrig rödmosig pappa som plötsligt blivit generös och som pinsamt clownig dirigerar familjen.

Hemma nu, hör hur fyllan och ljudet ökar (bor centralt) och känner det så befriande att sitta här med katterna och en kopp te. Så underbart att din fru och dina barn vann dig tillbaka igen, underbart att du hade styrkan och modet att välja ett annat liv. Tänker på dig när det ibland känns hopplöst för andra som kämpar, du är ett föredöme. Trött, deppig, sårbar, visst, men det är ju en del i att vara människa och orka stå ut med att vara det. Det gör du!

Styrkekram Märta

betala för en :) / mt

några månader så får du se så mycket pengar det blir kvar i plånboken !!! Många Thailand resor blir det :-)

på köpet kan man säga :)

Bonus! Sov gott! / mt

Tänkte på det ikväll.....

Va mycket god mat man kan äta på krogen. Trerätters och det blir ändå billigare än bara varmrätt + massa vin.

att inte jag hör till dem som verkar tro att jag har svar på allt? I så fall har jag formulerat mig olyckligt!
Ha det bra, kram / mt

Så sant Lillablå. Öppet sinne, icke dömmande, att kunna omvärdera, ändra uppfattning, eller inte - men acceptera och respektera att andra har sin.
Kram Viktoria

Den sjöng jag som 12-åring på min fina morfars begravning..:-)