Senaste kommentarerna i forumet

Jag har äntligen blivit ärlig mot mig själv och min familj gällande mitt drickande. Jag har läst nästan konstant i forumet de senaste 24 timmarna och det har hjälpt mig massor. Jag har pratat med min familj. Jag har pratat med min arbetsgivare. Idag kontaktade jag även vården och har en plan. Det känns så oerhört befriande att inte smyga längre. Nu är det dags!!

Dag 5 utan A, igen.
Har äntligen lyckats sovit lite och känner mig lite starkare mentalt även om tankarna snurrar hit och dit.
Nu börjar det riktiga jobbet, ändra tankesätt och skaffa nya vanor. Ser fram emot kvällens möte även om jag helst hade gömt mig under täcket ett tag till...

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

Förra veckan kom pms och min hjärna fick som vanligt kortslutning. Så i fredags var jag och badade hela dagen med min dotter. Och jag var så sugen på vin. Skulle ha börjat jobba kl 11 på lördagen så kände mig ändå lugn i att jag skulle klara att inte köpa alkohol. Jobbet ringer och jag behöver inte börja förrän 19. Jävla skit! Hjärnan började direkt arbeta med tankarna att jag faktiskt har pms, har inte druckit på 1,5 veckor och att jag har mått bra så därför förtjänar jag vin. Bestämmer mig för att inte handla i staden jag befann mig i utan vänta de 40 min det tar att köra hem och kanske komma på bättre tankar. Hamnar i fel fil, filen som givetvis leder in till systemet. Min hjärna såg det som ett tecken och visst fan hamnade jag inne på bolaget. Väl där, visst räcker det med en flaska? Nej ut kommer jag med en box.🤦‍♀️

Visst, kvällen var fantastiskt mysig och rolig tillsammans med min man och jag mådde okej dagen efter. Men hjärnan var direkt tillbaka till hur jag ska få tag på mer.

Så nu får jag väl börja om lite smått igen. Typiskt!

I natt har jag sovit kl 22-08 och jag är redo att hugga in på arbetsveckan. Med tanke på att sömnstörningar i så många år gjort mig deprimerad och utmattad så tar jag verkligen inte god sömn för given. Jag är tacksam för varje god sömnnatt, genuint tacksam.

Det kinkiga med sömn är att man inte kan prestera sömn. Sömn är en icke-handling. Det är först när vi är tillräckligt nedvarvade och sömniga som vi kan somna. Om man som jag har stökig sömn i bagaget är det så lätt att varva upp och oroa sig, och då kommer sömnen absolut inte. Att inte kunna sova mer än några få timmar är tortyr, och när det var som värst för mig sov jag ingenting. Hela nätterna snurrade jag runt i ångest, klev upp, provade igen osv. Senaste gången jag blev utmattningsdeprimerad (2022) var jag till och med nykter sen två år tillbaka, så jag kan inte skylla på alkoholen ens.

Hur jag gjort? Jag har under lång tid lagt mig (22) och gått upp samma tid (07 eller 08). Jag sover inte dagtid under de perioder jag behöver få ordning på sömnen, hur gärna jag än vill. (Nu kan jag dock ta en höneblund på max en timme, innan kl 15.) Jag rör på mig dagtid, minst en timme per dag och nu är jag uppe i 1,5 tim/dag fördelat över dagen. Raska hundpromenader. OBS: kan tas även utan hund! Morgon-förmiddag är det viktigt att få dagsljus i ögonen eftersom det påverkar sömnhormonet melatonin.

Jag tittar på lagom halvtråkigt tv-program, som jag kan ha eller mista. Inga spännande filmer eller serier som gör att jag blir sittande ”bara ett avsnitt till”. Jag börjar förbereda sänggåendet 30 min innan läggdags. Tankar som ”jag måste sova” går fetbort. Jag tänker hellre ”åh, vad skönt att ligga ner och blunda.”

Jag har tidigare använt ljudbok som insomningsrutin, men när jag hämtade hem hunden i juni 2023 kändes det konstigt. Hur skulle han uppleva det att höra en röst babblande i sovrummet när vi skulle sova? Så det valde jag bort. Jag införde istället en räkningsrutin. Jag lägger mig bekvämt på sidan. Andas in och räknar till 6, håller andan en sekund, andas ut och räknar till 6. Och viker ett finger. Sen andas jag så in och ut, viker ner och viker upp fingrarna två gånger - totalt 40 in/ut.

Nu har jag hållit på med det så länge, typ varje kväll sen juni 2023, att det känns omöjligt att inte räkna och djupandas när jag lägger mig. Det går på automatik sen länge. Den långsamma in/utandningen varvar ner nervsystemet. Räknandet gör att hjärnans aktivitet förflyttar sig från amygdala (dramaqueen) till pannloben (chefen på bygget). Plus att inga orostankar får plats. Ofta somnar jag mitt i räknandet. Vissa dagar är jag mer uppvarvad, men då fortsätter jag bara djupandas utan att räkna tills sömnen kommer.

När man har flera veckors-månaders god sömn i bagaget finns ingen oro inför sömnen som stör insomningen. Just tankarna ”jag måste sova” är de som stör sömnen allra mest. Sen tror jag att man har ”sömntåg” som går vid vissa tider. Vid vissa tider på dygnet har man lättare att somna, så man kan behöva prova sig fram till vilken tid ens eget sömntåg brukar gå. Jag har tex lättare att somna kl 22 än 23, men skulle aldrig somna vid 21. Och allra helst skulle jag vilja sova mellan 16 och 19, då jag har en tydlig trötthetssvacka, men skulle jag sova då hade nattsömnen sabbats.

Kram 🐘

Dag 13 och ny arbetsvecka, kom iväg tidigt till jobbet som planerat ✅ vilket känns bra. Ikväll blir det promenad direkt vid hemkomsten är planen. Känns lite kul att ha en plan att följa. Har aldrig fungerat tidigare men det har nykterheten inte heller gjort men nu jäklar känner jag att jag är på G! I helgen har tankar på återfall nästa helg föresvävat mig. Allt löper på bra och en gång kommer ju inte märkas, jag har ju varit så bra på att dölja tidigare så maken märker det nog inte. Men hallå min hjärna 🧠???!!! Nej och åter nej, det kommer inte bli en gång, det kommer sluta med fruktansvärd ångest vare dig jag kan lyckas dölja återfall eller inte. Det får och ska helt enkelt inte ske! Behöver verkligen er här på forumet? Kan någon känna igen sig eller är det bara jag som planerat luckor i framtiden där typ man kan ta ett planerat återfall?

@Varafrisk Visst är det så. Och du har helt rätt, alla mina erfarenheter från att sluta med alkohol går att applicera på sockret. Och det påverkar samma belöningscentrum i hjärnan.

Kram 🐘

@Carisie 😂! Du är för rolig, mina ansträngningar står sig slätt😂👍! Har ”bara” två ugnar, tänker att det är makens tur med den andra. Fisken lät ju 🤤! Älskar också fisk, tyvärr blir det alldeles för sällan!
Ska bli spännande att följa din framtid här på forumet. Du gör det så bra🥰❤️

Jag tänker att det är rätt viktigt att känna till hur det var och att det inte var så länge sen. Genom mina mor- och farföräldrar har jag ju fått viss inblick. De hade det inte välbeställt och min mammas 10 år äldre syskon kunde inte läsa vidare. Det var möjligt för båda mina föräldrar som är födda lite senare. Trots att farmor blev änka tidigt, utan pengar. Hon hyrde ut rum i sin 2:a, där hon bodde med sina barn och jobbade förstås. Barnen fick laga mat själva. Men hon drack inte i alla fall. Och mina morföräldrar var i princip nykterister. Där de bodde hade nykterhetsrörelsen och missionsrörelsen gjort framsteg. Säker väldigt nödvändigt.
Det är svårt att förstå hur fattiga förhållanden det var tidigare, för oss som växte upp bara lite senare och våra barn är ännu längre ifrån det här. Det har svängt tillbaka lite nu och det är oerhört sorgligt.
Men det är kanske dags att damma av lite äldre litteratur för att se den positiva utveckling som har varit. Måste upp och jobba nu.

Har denna tidiga måndag redan rivit av almanacksbladet och ser att solen kommit igång utanför mitt köksfönster. Hade inte dragit för persiennerna så det är redan klart. Men ska väl öppna fönstret och få mig en nypa frisk luft. Tänk att man av skaparen fick lugn och ro så pass att man fick sova fem timmar det är allt en gåva man är tacksam för. Men nog är man trött och det susar lite stilla i skallen precis som vanligt, men det beror väl på det höga blodtrycket och kanske dåligt kolesterolvärde. Blodprover lämnades då förra veckan och medicinerat ligger väl trycket inom det normala.

Ska väl försöka att be till skaparen om att tillfriskna på även den punkten, för han lyssnar då på det man ber om i Jesus namn om man ber om sånt som ligger i linje med hans tanke känner jag liksom. Har ju i alla fall fått andligt stöd till att kunna gå vidare från ett alkoholmissbruk som stal så mycket tid från mig och hindrade mig från att växa i förståelse allmänt och inte minst andligt. Det är många tankar, drömmar och fantasier man har haft som har kommit och gått genom åren. Har väl gjort en hel del av sånt som man som människa ska gå igenom tänker jag ändå.

Man måste arbeta för att kunna leva, men man ska heller inte leva bara för att arbeta som så många tycks göra utan att de nog förstår det. Borde väl kanske försöka att göra något av mina musikaliska verk och slå lite mynt av de hundratals kompositioner man skapat genom åren. Men har ingen ork att tänka så mycket på det ekonomiska längre och strukturera upp saker och ting. När jag bara drack alkohol tidigare så levde jag utan att känna efter och vågade inte heller vara mig själv för att det var ju bevars töntigt och verkade fjolligt att vara som man väl är kände jag ju så himla länge.

Mognadsprocessen på många områden stannade väl upp rätt så tidigt, för när man mår psykiskt dåligt och med droger så som alkohol liksom stänger av sina jobbiga känslor och tankar så blir man ju även rätt avstängd på flera andra plan så att säga. Men visst har man väl provat på en hel del, och inte minst då diverse arbeten som väl mest även dessa egentligen bara stal en massa tid utan att ge så mycket, men livserfarenhet det har man väl samlat på sig en del ändå. Man har väl även samlat på sig lite annat av diverse slag som ett onödigt mörkt tänkande också. Men att rusa fram och slita med något intetsägande brödarbete bara för att kunna leva det är man då färdig med.

Har aldrig liksom vetat vad jag vill uppnå eller haft något hösta mål här i världen, mest levt som nån slags vandrande slumpgenerator som jag förklarade för psykiatrin när de väl försökte att rehabilitera mig till en fungerande skattebetalare. För det är väl inte direkt att de hade som ambition att få en att må psykiskt bra för mig som patient och människa. Det sade ju även en allmänläkare rakt ut för åtta år sedan drygt. Då han i förbifarten av pillersnack väl råkade vara mer sanningsenlig än vad han kanske hade tänkt sig. För han sade ungefär som så här:

Du ska inte tro att någon egentligen bryr sig om dig som person och hur du mår. Den mannen han var då sanningsenlig i den kommentaren känner jag liksom. Här skulle jag nu normalt känt mig en aning uppgiven och kanske börjat känna mig nedstämd och hade det varit förra året så skulle jag väl bara ha tagit mig ett glas vin eller öppnat en starköl tänker jag. Sedan hade man inte tänk något mer den dagen, kanske bara bankat fram nån instrumental technolåt. För så såg väl det mesta ut i en himla massa år. Jag blev ju liksom en mästare på att dricka på gränsen till det stadie att man blir i stort sett medvetslös. Man var väl oftast allmänt berusad utan att man ens märkte av det till sist.

Hade det inte varit för att kroppen började konstra så förskräckligt med värk, nervryckningar feber och diverse knepigheter man tröttnade på. Så hade jag då inte ställt undan flaskan alls tror jag. Men nog känns det rätt tomt och nog skulle man som dystymiker kunna behöva något att stänga av sina malande tankar med ibland. Men nu tar jag allt som det kommer så länge man orkar och helt nykter och alkoholfri är man då nu hur som helst.

Så har man då än en gång skrivit lite fånerier i sin dagbok på nätet så att säga. Något som ju har blivit lite av en rutin, fast jag inte är så värst mycket för rutiner fast jag vet att sådana väl är bra att ha ibland så att säga. Mycket tok har man då skrivit på detta eminenta forum. Men i evighetens perspektiv så har det väl ingen större betydelse. När man nu talar om rutiner, så fick jag allt en känsla av att det nog är dags för frukostrutinen med en kopp varm choklad och tre goda limpsmörgåsar som brukar göra magen så nöjd och glad.

Ha det gott!

3 veckor
Idag är första dagen på min fjärde nyktra vecka! Fortsätter sova massor.
Men klarare blick, raskare steg och mer energi genom dagen. Utom då efter kl 16.30 då vill jag bara gå och lägga mig!

Det har hänt mycket Tänk vilket jobb att sätta in rinnande vatten och avlopp i ett hus. Förstår att det kostar både tid och pengar. Och det är inte så länge sen. Tänker på de stora sekelskiftesvåningarna i Sthlm. Där satte man också in toalett och dusch i garderoberna. Tur att man hade tjocka väggar för rören.
Och tänk vilken lyx med färska grönsaker och mat från grunden. Precis så var det hos min mormor. Egen blodpudding från ”hemodlad” gris. Egen pölsa. Vi hade gratis skolmat och det ska man ju vara evigt tacksam för, men särskilt gott och vällagat var det ju inte på den tiden.
Ha en fin vecka!

@Påvägmothälsa Så bra att du unnar dig :-)

Ja, nu har verkligheten börjat, dricker gott kaffe framöver morgontvn, ska jobba hemifrån idag.

Nu skapar vi en bra måndag och en bra vecka!

Oj, vilken pärs! Troligtvis gjorde du helt rätt. Hade nog inte varit någon idé att säga nåt, men vilken jobbig människa. Att kritisera andra sådär rakt på sak… för saker som ligger hos en själv…. Hoppas du tipsade om din anknytninfsmönsterskurs (även om det känns som om hon behöver en grundkurs i bemötande kanske).
Svårt att bo med någon som är så grinig. Tänker att det finns en liten ledtråd när någon direkt gör anspråk på sovrummet. Dä ser man främst till sig själv. Jaja, tur att kursen var bra och att du fick positiv feedback i övrigt. Det kan ju ha stört henne. Ha det fint Sattva!

@jjjttt97 Ibland kan föräldrars oro leda till att de blir alldeles för överbeskyddande. De har sett dig full och det gör dem skräckslagna. De skapar en kontroll över dig och ditt liv för att det inte ska gå snett. Att det är det enda rätta. Det tror verkligen att de gör rätt och tar fullt ansvar som föräldrar. Troligen är de lite omogna på så sätt att de tror att föräldrarskap går ut på att kontrollera och sätta sina egna gränser utifrån egna behov, oavsett ålder på barnet. Att de inte har flexibiliteten att följa barnets mognadsnivå och att man måste kunna få göra misstag och sedan göra om och göra rätt. Att ha tillit och ge fullt förtroende. Troligen har de själva sitt egna sätt att utöva föräldraskap med sig i bagaget från sin barndom. Kanske att man löd och gjorde som man blev tillsagd.

Kanske ska du skriva ett brev till dem om hur du känner. Att hot och kärlek inte hör ihop. Att du känner dig förminskad och att de inte lyssnar på dig. Att du blir ledsen och får en känsla av att de ska överge dig när de hotar dig. Att du älskar dem men att detta inte är rätt väg att gå, att du är vuxen och måste kunna få känna egenmakt för att kunna hantera ditt liv och prövningar som kommer med livet. Rusta dig för att kunna klara av ett liv och vara trygg. Att de gärna får vara en del av ditt liv och ett stöd men att du måste få ta dina egna beslut och även få göra dina misstag och rätta till dem. Att ha ömsesidig respekt och att det är det som kommer att hålla kärleken vid liv. Att du helt enkelt beskriver utförligt hur du känner och mår och kanske får du då göra din röst hörd. De kanske då kan ta in det på annat sätt och förstå dig bättre. Eller gå i familjeterapi med dem, ta stöd av en annan person utifrån som kan ge dig stöd och försöka nå dina föräldrar. De kan ha ett starkt försvar för sitt beteende, men du måste på något sätt börja gå din egna väg med egenmakt för att må bra.

Ha en fin dag! Du kommer att lösa detta!❤️

@Andrahalvlek Grattis t alla dina sockerfria dagar👏🏻👏🏻Det är så bra gjort! Jag tänker att din erfarenhet av att bli nykter hjälper dig att bli fri fr sockret. Även om alkohol är så legitimt att använda idag så är ju sockret ännu värre!

Kram 🌺

Tillbaka på jobbet igen, nu börjar hösten på allvar. Lite stressad men det skall gå bra. Idag unnar jag mig en enhetsfri dag. Önskar alla en fin måndag.

@Sattva Tack❤️

@Lora hej Lora och tack för din kommentar och jag beklagar att du också känt så - fruktansvärd känsla. En sak jag funderat på med, är att jag nästan guilttrippat mig själv när jag känt mig fångad ibland med ”var glad att någon bryr sig om dig som dom gör, alla har inte det.”, är det något du med känt? Du behöver inte svara om du inte vill, ren nyfikenhet från min sida.

Jag har väl börjat lite i myrsteg, inte svara direkt på samtal etc etc och att säga att ”nej, jag orkar faktiskt inte prata nu”. Såna saker. Vilket känns bra, men en del av mig får dåligt samvete.

Såhär är det - jag är adopterad. Och jag TROR att det kan finnas nån grundläggande vilja att göra mina föräldrar nöjda som är väldigt viktig, mer än andra barn kanske har i sig. ”De tog ju hit mig, ska jag göra dem besvikna?”. Nån slags inbyggd tacksamhetsskuld.
Även om jag logiskt sett vet att de inte skulle överge mig, är adoptionen ett trauma vilket lett till problem i relationer på andra plan med - jag har varit otroligt rädd att bli lämnat. Vilket ofta medfört att jag lämnat själv, för då har jag kontrollen över det hela. Ja du hör ju… anknytningen där, handlar det ju om. Har jobbat otroligt mycket med detta i terapin och på det stora hela har jag gjort stora framsteg, ser jag på mig själv innan terapin och efter är det som natt och dag! Men vad anbelangar att applicera det på föräldrar så är det svårare, känner jag.

Gällande vad de projicerar vet jag inte. De har alltid varit väldigt måna och rädda om mig, men ibland slår det över och blir fel. Som nu. Värt att nämna är att jag älskar mina föräldrar otroligt mycket, jag ÄR tacksam, men det blir bara fel när det blir såhär. Problemet blir ju lite att jag ju nog måste ta deras råd into consideration, är rädd att de ska hota med lägenheten igen om jag inte gör det. Så det är ju det…

Har försökt bena i detta och tänkt vad som är ett rimligt steg, men det som kommer upp i mitt huvud är att jag måste flytta. Visa dom att jag klarar mig själv. Och som det är nu fick jag förlängt på lägenheten med ett år nu, och jag trivs här. Och bostadssituationen i Stockholm är ju som den är.

Ursäkta för ett rörigt inlägg, vaknade just men ville ta mig tiden att svara.

Tack igen ❤️

Vår2022 tack snälla för att du hittade ordet jag glömde - egenmakt! ❤️ det är vad jag saknar. Tack, ta hand om dig o kämpa på. Vi alla här inne är kämpar, trots alla olikheter.

@Varafrisk Tittar in!

@Andrahalvlek Grattis till sockerfriheten, snart 2 mån!

@Andrahalvlek Japp, har redan bokat boende för nästa gång. Dyrt blir det, men det är det värt!

Jag förstår dig. Har själv låtit andra definiera mig under lång tid. Känt mig styrd & förminskad. Detta fast även jag är en väldigt självständig person som normalt gillar och även tar mig an utmaningar.

Att låta andras definition få råda dränerar en på energi. Man vill bli förstådd men ingen lyssnar på riktigt. Att känna sig omyndigförklarad är hemskt. Det tar på självkänslan.

Jag tror det är viktigt att bemästra skammen och istället fokusera på att bygga självförtroende & självkänsla. Att lära sig sätta gränser.
Låt alla känslor få en plats vid bordet.

Försök förstå varför du backar trots att din hjärna vill lösgöra dig från dina föräldrar. Försök bena ut vad du är rädd för? Sätt gränser som du mår bra av och se till att definiera vad som är viktigt för dig på din väg framåt.

När andra signalerar starkt är det hyfsat vanligt att de egentligen projicerar över egna rädslor på en själv. Du behöver dock inte ta emot deras råd. Vad grundas deras rädsla på? Bär de på trauman som de projicerar på dig?