av Ebba

Det vidare livet.

Adde
ons, 2016-02-24 - 19:41

bekanta som blivit bemötta med det där tramset om att alkisar kan "lära" sig att dricka "normalt". Och den där sega sagan om att det är "nyttigt" med lite vin........
Jag älskade ju att höra sånt som aktiv alkis, det rättfärdigade ju hela min situation och ledde mig längre och längre bort från tillfrisknade.

Det är personer utan all kunskap om hur vi alkisar fungerar som trycker ur sig sån skit och de fattar inte hur många familjer som förtvivlar när familjens alkis använder det.

Varma hälsningar och ett stort tack till dig Ebba som skriver så bra från en annan stolt, nykter, alkoholist !

aeromagnus
ons, 2016-02-24 - 21:54

Jag håller med om tramset att man kan dricka normalt om man haft beroende. Prat man med fd alkoholister om de dricker måttligt är 99,5% ej för de dricker inte alls. De har insett att det inte går.

Stingo
tors, 2016-02-25 - 08:28

Vilja, det där blir en fråga om hur man väljer att definierar alkoholism, så det är ingen ide att fundera över om det är sant eller inte. Bl.a. AA lutar långt mot den där definitionen om jag förstått rätt.

Problemet med det där blir att om vi definierar en sjukdom på basen av utgången, så är vår definition helt värdelös när det t.ex. gäller att välja hur vi skall vårda oss själva. Den där definitionen bortser också helt från bl.a de sociala följderna av överdrivet alkoholbruk: "Jaja, han söp bort förmögenhet, hälsa och familj, men nu kan han dricka ett glas då och då, så äkta alkoholist var han aldrig" Det låter liksom inte riktigt vettigt i mina öron.

Det finns ett logiskt felargument kallat "no real schotsman", elelr "ingen riktig skotte". Det går så här:

a: -alla riktiga skottar dricker whisky
b: -men hur är det med McGregor där, han hatar whisky
a: -ja i så fall är han ingen riktig skotte

Den definition på alkoholism, som din vän framför leder raka vägen till det där felargumentet, så enligt mig bör alkoholism definieras utgående från ett nuläge, inte från vad man kan tänkas klara av i framtiden.

Ebba
tors, 2016-02-25 - 10:37

Jag blir glad över att läsa en massa olika tankar, jag är verkligen intresserad.

Stingo :)

Jag har läst den här meningen många gånger nu: "Problemet med det där blir att om vi definierar en sjukdom på basen av utgången, så är vår definition helt värdelös t.ex när det gäller hur vi ska vårda oss själva"

Jag förstår men ändå inte.
För "svåra" ord ihop för att min hjärna ska förstå...

Ebba
tors, 2016-02-25 - 15:43

Jag är jag och jag känner att jag var sjuk.
Jag har inte problem med att till mig själv säga och känna att jag har alkoholism.

För mig är det skönt faktiskt.
Som ett svar och en förklaring och jag känner väldigt tydligt hur det var att vara sjuk mot som nu frisk.

Alltså inte fri från alkoholism men jag lider inte av det eftersom att jag inte dricker.

Det blir så svårt eftersom att det är känsligt.

Alla med alkoholproblem och alla med alkoholism är individer.
Det är så viktigt att komma ihåg.
En alkoholist är inte en alkoholist.
Det är en människa.
För mig är att ha alkoholism att inte kunna sluta dricka trots att man borde och att man lider av det.
Det kan se ut på tusen olika sätt.

Vems sanning är sanningen?
Jag koncentrerar mig på mig.
Jag förstår vad som är bra för mig nu.
Idag förstår jag det.

Jag tycker att det är en sjukdom i mitt fall.
Jag tar ansvar idag för att fortsätta vara frisk och det är lika med att inte dricka.

Jag försöker förstå det där om att lära sig dricka måttligt.
Det gäller verkligen inte mig och jag har aldrig träffat någon med alkoholproblem som jag tror skulle klara det, däremot kanske jag har träffat människor som tycker att de dricker för mycket och vill bryta det och dessa människor kan kanske börja dricka på ett för dem bättre sätt.

Det måste finnas en bra förklaring till att vilja lära folk att dricka måttligt, det måste finnas en god tanke med det för annars låter det ju bara märkligt.

Jag vill lära mig och förstå för jag tycker att det är ett enormt problem bland människor och jag är bara jag, jag ser det från mitt håll och med mina erfarenheter.

För mig är det farligt att dricka.
Jag drack inte varje dag.
Jag var inte lortig.
Jag skadades av det och gör man det ska man inte dricka.

Vilket är lättare sagt än gjort...
Enormt svårt var det för mig.

Alltså det här är hur jag känner och ser på det, jag menar inte att jag har rätt.

Det är min känsla i dagens läge.
Idag spelar det för mig ingen roll om någon säger att människor kan lära sig dricka på ett sundare sätt.

För jag vet att det inte handlar om mig.

LenaNyman
tors, 2016-02-25 - 18:29

Att få läsa #302 gjorde min kväll. Så rätt hela inlägget känns och så, som Stina 68 säger, fint och känsligt formulerat, tyckt och tänkt. Jag tycker så mycket om att du talar bara för dig själv, tycker så mycket om att du säger att alkoholister är människor, tycker så mycket om att du menar att du inte har rätt (för varför ska det vara så viktigt att ha rätt när det viktigaste är att det fungerar, vad det nu än handlar om).

Finaste blomstren vill jag skänka dig och jag struntar fullständigt i om det låter tramsigt.

Alkoholism är klassad som sjukdom och för mig funkar det att säga att jag är alkoholist. Det funkar också att säga att jag har en rubbning. Jag tappar kontrollen över mitt liv när jag dricker. För mig är det ofattbart att en människa kan dricka två glas vin och sen inte vilja ha mer. Jag förstår att den människan tittar på mitt dryckesmönster och tänker detsamma. Det är den skillnaden som gör mig till alkoholist och inte henne/honom. I mina ögon.

Jag gillar att du är här.

aeromagnus
tors, 2016-02-25 - 19:20

Precis så är det. Omgivningen dömer människan men borde gå på sjukdomen. Är man en sämre människa för att man får cancer, hjärtinfarkt? Nej inte allas, snarare tvärtom man kan äta som människa, värdesätta allt på ett annat sätt.

Studenten
tors, 2016-02-25 - 22:09

Precis exakt så, insåg att jag satt halvleendes på tåget när jag läste ditt inlägg. You go girlfriend!
??

Stingo
tors, 2016-02-25 - 22:57

Väldigt fint skrivet, Ebba. Och nej, den där ena meningen i mitt förra inlägg var nog inte alls tydlig.

Du undrar om varför lära folk att dricka måttligt. Som jag ser det (och jag tror tex Riddargatan talar om samma sak), så är det ett väldigt svårt steg för de flesta att sluta helt och då låter man det lätt gå väldigt långt utför, innan man tar tag i saken. Också AA talar om att nå sin botten. Men om man kan visa folk på sätt att hantera drickandet, så kan man i bästa fall få dem att göra något åt saken tidigare. Före de har nått botten och kanske supit bort något ovärderligt i sina (och andras) liv.

Och sedan finns det annan sida, som är väldigt viktig åtminstone för mig. Om det är möjligt för några att lära sig dricka måttligt men man säger att det är helt omöjligt, så far man fram med osanning. Och osanning har jag alltid haft svårt med. Också sådan osanning som man menar väl med.

Vilja, jag kommer att tänka på diabetes. En del diabetiker kan hantera sjukdomen helt med kost och motion, andra behöver mediciner.

LenaNyman
fre, 2016-02-26 - 07:34

... jag tänker på det, desto mer benägen är jag att se alkoholism som ett sjukdomstillstånd. Varför det, då? Jo, för att i mina ögon är det här något som påverkar en människa inte bara fysiskt utan även psykiskt och själsligt. Vi har den här rubbningen i hjärnan som gör att den faller handlöst för alkoholens verkningar. Sen har vi nåt som nära nog kan översättas till OCD; effekten av "en kidnappad hjärna" och tvångtankarna som följer därav. Och den själsliga våndan som kommer av att vara i mörker, hamna i mörker, välja mörkret - gång på gång.

Jag tror att det är därför alkoholism är så svårbehandlad och många gånger svår att förstå. Det krävs insatser på alla tre fronter för ett långsiktigt gott resultat. Ja, så tror jag.

God morgon, förresten. I dag har vi fredag hela dan.

Ebba
fre, 2016-02-26 - 13:41

Tack.

Blir helt tårögd och leende av er.
På riktigt.

Ebba
lör, 2016-02-27 - 09:54

Inte i mitt glas men i glas mitt emot och bredvid.

Helt otroligt.
Det är som att bara doften av vin får mig att må illa.
Och när njutningen och den lilla lätta berusningen som syns på ögon och leenden hos de som dricker, jag vet inte, men det är som att axlarna sjunker ner och stressen släpper på dem, när detta visar sig blir jag lite irriterad inombords.

De blir förändrade till följd av vinet och jag tycker att det är falskt, fånigt och patetiskt.

Jag är inte avundsjuk.
Jag vill inte dricka.
Jag befinner mig här: det är häftigt, spännande och skönt att vara närvarande i allt som sker.
Inget fejk.

De orden hade jag fnyst åt för två år sedan. Jag hade suckat åt någon som sa så.

Nu tycker jag att det är sliskigt och obehagligt när folk får i sig alkohol och tonläget i rösten ändras, skratten skrattas inte ärligt utan är påverkade.

Jag tycker att det är tråkigt.
Det är mycket mer intressant att prata med människor som säger det de säger opåverkade.

Nu tycker jag att vin förstör stämningen i livet istället för att förhöjer den.

Jag tycker liksom att allt är tillräckligt fantastiskt precis som det är och vill inte att det ska grumlas genom att hälla vin i det hela.

Mitt sällskap i går drack inte mycket, två glas var ungefär.
Det var de värda, de hade trevligt och kan verkligen hantera vin.
Och jag var så jävla nöjd för jag behöver inte längre vin för att kunna le och slappna av.

Förstår ni skillnaden mot hur det var?

Ebba
lör, 2016-02-27 - 12:07

Att det är bra med de små vinflaskorna.

Hon vill ha ett glas ibland och det känns onödigt att öppna en hel flaska som hon får kasta sen för att den står orörd och blir dålig.

Jag tänkte att för mig, då, var en miniflaska ungefär lika meningslös att köpa som att gå in i en skoaffär och bara köpa en sko eller beställa en korv med bröd utan korv och senap.

Ebba
lör, 2016-03-05 - 09:17

Ofta hör och läser jag om vad man ska ha som förklaring till varför man tackar nej till ett glas vin eller en öl.

Ofta ges råd att säga sånt som till exempel:

- Jag har en vit månad.
- Jag äter medicin.
- Jag kör.
- Jag är inne i en träningsperiod.

Jag minns att jag i början alltid formulerade ett svar inombords att ta till.

Men jag mådde inte bra av det.
Dessa svar jag tänkte komma med gjorde att det kändes som att jag dolde något.

Det kändes nästan på samma sätt som då jag faktiskt dolde något - mitt alkoholproblem och att jag drack för mycket.

Och en dag blev det plötsligt så enkelt och sant när jag kom på svaret på eventuell fråga om varför jag inte vill ha vin:

JAG MÅR BÄTTRE UTAN.

"Nej tack, jag mår bättre utan" och så ett ärligt leende på det.

Det svaret är så befriande skönt att ge och 100% ärligt.

Det säger allt och samtidigt ingenting.