Hej! Är ny här. Men har ägnat dagen åt att läsa alla fantastiska berättelser och mött alla starka människor i det här forumet! Vilket stöd ni ger varandra och vilken ärlighet det finns hos alla. Fantastiskt!

Det var inte meningen att det skulle bli Dag 1 för mig idag. Har känt länge att "jag måste sluta, jag måste, måste, måste!" Och så i morse vaknade jag hyfsat utvilad och tänkte se hur länge jag kunde hålla mig. Som ett experiment mer. Annars är jag smålullig dagarna, kvällarna i ända. Alla dagar i veckan. Ångest och abstinens sätter igång direkt på morgonen. Återställare och sedan är det bara att sätta igång att smutta på. Jag vet inte varför det blev just idag, men nu är det snart kväll och inte en droppe. För mig är detta fantastiskt! Har inte varit fri från vin en endaste dag de senaste 10 åren skulle jag tro...

Morgonen var skitjobbig. Mycket ångest. Fram på eftermiddagen började det släppa. Har hällt i mig litervis med Ramlösa. Försökt hålla mig sysselsatt och så läst i timmar här! Det har givit mig en enorm styrka. Tänk om jag verkligen klarar ett helt vitt dygn!

Tack alla modiga människor här som har hjälp mig genom dagen och gett mig styrka! Jag hoppas jag kan återkomma imorgon och berätta att även Dag 2 har varit vinfri!

rabarber

Bläddrar tillbaks i min tråd. Som heter Dag 1. Den där dagen för 56 dagar sedan, när jag vaknade upp och sa - FUCK THIS!. Och gjorde ett försök att låta bli.

Vilket lyckat försök det blev :)

Jag undrar varför det blev just den dagen och jag undrar hur jag lyckats hålla motivationen uppe hela vägen. Jag som drack varje dag. Lite grann hela dagen lång. Och som en dag bara slutar med det. Tvärt. Fast egentligen vet jag svaret nu i backspegeln. Jag hade kommit till insikt. Äntligen. Jag hade börjat i terapi och hade kommit en bit på vägen. Äntligen. Jag läste, skrev och fick stöd här.

Min terapeut menar på att jag aldrig var fysiskt beroende av alkohol, utan psykologiskt. Jag tänker att det senare föder väl det första, men jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll. Ett beroende är ett beroende. Och jag vet att jag inte vill ha alkohol mer. Som jag skrev tidigare i min tråd, förr såg jag vinet som min väg ut ur ångesten, nu ser jag vinet som min väg in istället. Och det är en gigantisk skillnad. Vinet skrämmer mig, för jag vet vad som kan hända.

Jag mår bra nu. Jag är stabil.

Nu gäller det för mig att ta tag i andra saker som har blivit trasiga på vägen. Förhållandet som gick i kras. Hur kan jag reparera relationen till en person som jag gjort illa, som har mått dåligt pga mig, som försökte och försökte att få mig att inse. Få mig att sluta. Jag som vägrade se. Ville inte bli hjälpt. Tyckte inte att det var så farligt. Jag blev ju aldrig "full", sa aldrig dumma saker, svimmade inte av i soffan, skötte barn, jobb, familj. What's the problem? Jag behöver ju det här för att må bra. Ju. Desto mer han försökte, desto mer låste jag mig. Han blev deprimerad, sjukskriven, matade mig med böcker, forskade på siter. Om och om igen försökte han få mig att inse, sluta. Och jag vägrade. För egentligen vågade jag inte. Jag var ju livrädd. Jag trodde jag skulle dö utan.

Han lämnade, har stängt av mig helt och jag tror väl aldrig att det kommer bli vi igen. Men jag skulle vilja säga alla dom här sakerna. Säga förlåt. Säga att han hade rätt. Att jag till slut kom till insikt. Det var en brutal käftsmäll jag fick, men jag behövde den. För att ta tag i roten på mina problem. För att hitta en annan livlina. För att våga se mig själv i spegeln på riktigt, osminkad.

I försöken att rädda mig, är jag rädd att han själv gick under i processen. Hur lever man med det? Hur kan man någonsin göra det rätt igen? Jag kan inte ändra på det som var. Tyvärr. Jag kan inte gottgöra det heller. Det som var går inte att trolla bort. Det enda jag kan göra är att böja huvudet och hoppas att han kan se mig nu och någonstans känna att han var en oerhört viktig del av det som blivit rabarber 2. Och kanske någon dag, sätta sig ner med mig och ta en kopp kaffe. Förlåta mig? Jag vet inte om jag kan begära det. Förstå mig, det hoppas jag att han kan göra någon dag.

När jag skriver det här, inser jag att vi väldigt sällan skriver här på denna sida om de personer som är oss nära och som lider av vårt beroende. Står i skuggan av vårt drickande. Blir bortvalda till förmån för vår kärlek till alkohol. Jag läser på anhörigsidan och får en klump i magen av alla där som kämpar med "oss". Hur de blir sjuka, hur de lider, deras frustration och vanmakt. Jag vill helst krypa under ett täcke och gömma mig. Jag läser också hur även om personen de försöker hjälpa lyckas sluta, så är förtroendet borta. Tilliten förstörd. De vågar inte lita på att det verkligen är sant. Eller så har de levt så länge med alkoholen som någon central nerv i relationen att när den försvinner, så finns det inget kvar.

Varför skriver vi inte om det här? Varför skriver jag om det först 56 dagar senare? För att det är för svårt och gör för ont? Så är det nog för mig.

Godnatt fina människor. Ta hand om er och varandra.

Evangeline

Grattis till 56 dagar och tack för att du sätter ord på det jag själv inte ens kan nudda vid, eller ens påbörja i tanken. Det är för smärtsamt. För skamfyllt.
De jag älskar och hur de har och har haft det med mig.. Hu, jag lägger mig i mental fosterställning!
Men du inspirerar där borta i dina 8 veckor! Min önskan är att jag också når dit, att jag blir lika modig, stabil och klok som du verkar vara och törs lägga alla tankar på bordet en dag med mina nära. För trots allt finns väl ingen annan väg om man vill göra om och försöka göra rätt.
Glad söndag på dig och alla andra, och en speciell kram till alla de medberoende som kanske läser här!

PP

Så upplyftande att läsa om hur du klarat de första månaderna utan alkoholen. Ja även Northern soul Res och andra som startade under vid samma tid. Läser gärna det ni skriver men är lite dålig numera att skriva. Minns så väl hur härligt det var efter ett par månader. Önskar er alla kraft för fortsatt alkoholfri framtid.

Trevlig söndag

//PP

Poppe

Rabarber! Du skriver så bra om dina upplevelser. Jag har inte kommit igång. Har så svårt att släppa fram orden, de gör så ont och jag är så rädd att tappa kontrollen! Jag är inne på min 4-e dag och det känns riktigt bra. TACK vare det stöd jag känner i detta program och detta forum. ❤️ till alla kämpande fina människor.

Toker

Jag kan bara pricka av min första vecka, men jag hoppas att jag alltid kommer ligga 7veckor efter dig resten av livet!

Så fortsätt...så hänger jag på efter ;)

rabarber

Jag har ju undvikit doktorn i alla år. Inte vågat gå dit. Skämts och "inte velat höra". Så för ett par veckor sedan tog jag mod till mig och gick dit. Satt som en skamsen 5-åring på en hård träpall och berättade alltihop. Alltihop. Från början.

De tappade mig på flera liter blod (kändes det som) och tog alla möjliga prover på mig. 36 olika dimensioner av blodprover bl.a.

Idag kom jag tillbaka för att få höra resultatet. Eller domen. Var ju nervös. Tänkte att så som jag misshandlat min kropp i så många år, så måste den ju ha tagit skada. NÅGOT är det säkert. Levern framförallt... den kan ju inte överlevt det här helskinnad.

Min kropp fick med beröm godkänt! Alla prover visade på fantastiska resultat (hon sa faktiskt så, doktorn ;) ).

Kroppen har en otrolig förmåga att läka sig själv. Proverna tog jag efter att varit a-fri i två månader. Tänker att det kan vara skönt för er att veta. Ni som undrar själva hur kroppen, organen mår. Att det går att renovera den, trots flera år av vanvård. Den kan studsa tillbaka. Låt bli alkoholen bara :)

Fortsätt kämpa! Det är så värt det :)

Puss å kram

jas75

Till en fabules body ☺?Måste ha varit skönt att höra. Nu kan du vila tryggt i att du blir friskare för varje dag som går ?

rabarber

10 veckor. Jag står fortfarande stabilt på marken. Det går bra. Kan bli lika sugen och ivrig på att gå och ta en latte på favorituterestaurangen, som jag tidigare var på att ta ett glase rosé. Inget sug alls faktiskt.

Däremot har jag fått nervskador i fötterna - s.k. polyneuropati. Oklart om det är alkoholrelaterat, då det borde ha försvunnit nu när jag inte dricker längre. Det har snarare blivit sämre. Mycket sämre. Har fått en remiss till en neurolog och hoppas att de kan komma fram till en bra lösning. Polyneuropati är annars något man kan få dras med. Otroligt obehagligt - som att man går på kuddar, värker och spränger (liksom bränns) på kvällar och nätter. Svårt att sova.

Något "straff" ska man väl få ;)

Annars mår jag oförskämt bra. Ser fram emot semester som kommer tidigt i år. Åker med barnen och öluffar runt på paradisöar. Det blir dykning, snorkling, sandstränder och många roliga josdrinkar :) En kall öl kommer man att längta efter, men en a-fri fungerar lika bra.

Tacksam och stolt över att det gått/går så bra. Just nu känns det som om inget kommer att kunna ändra min avhållsamhet till alkohol. Har utsatt mig för alla möjliga tillfällen för lockelse, middagar, AWs, studentmottagningar, jobbevenemang, plågsamma familjesammankomster - men har inte haft något som helst problem att avstå. Det märkliga är att jag tidigare haft vin i kroppen varje dag under 10 års tid. Alkohol har varit en central nav i allt jag gjort tidigare.

Men igen, det kanske inte är så konstigt att jag står där jag står. Jag har hittat rätt sätt att angripa orsaken till varför jag behövde alkohol. När jag kommit underfund med det, hanterat det på ett annat sätt, så förlorade alkoholen sin roll. Det låter enkelt, men det är det ju såklart inte. Det har tagit mycket kraft och jag har varit tvungen att ta mig till mörka ställen för att konfrontera mig själv med mina demoner. Det är ingen lätt resa, men när man väl kommit till insikt, bestämt sig för att ta tag i det, vågat ta tjuren vid hornen och sedan, sakteliga känner att det hjälper - att man kommer vidare/blir starkare så är det en fantastisk känsla. Och den förut så viktiga livlinan - alkoholen - behövs inte. Har ersatts av annat.

Nu ut i solen med barnen. Ser ut att bli en härlig söndag.

Fortsätt kämpa alla kompisar! Vi är värda att må bra!

Styrkekramar

anonym11208

Grattis till dig Rabarber, vad fantastiskt duktig du är. Jättekul att läsa att det går bra och att kroppen och värderna är fantastiska. Du är fantastisk!!

rabarber

Tack finaste ni! <3 Det är ju på grund av er och detta forum som jag vågade ta de första stegen och hålla i när det kändes tufft och motigt.

Det var någon som skrev tidigare att det här forumet borde få ett pris. Så många människor som jag, som har lyckats vända och ta tag i sina liv mha det stöd och uppmuntran vi får här. Så mycket medmänsklighet och kärlek. Forumet har säkert räddat liv.

Alla som känner sig ensamma, skamfyllda tror sig vara helt själva med sina problem och upptäcker att det är fler som delar samma. Att man kan vara anonym och (kanske) för första gången vågar berätta som det verkligen är och vilken lättnad det sedan ger. För dom som inte klarar av att vara i plenum på AA-möten. För dom som inte vågar fråga hos doktorn om antabus eller inte vet hur man söker hjälp inom vården. För alla som gått och undrat och funderat och nu kan ställa alla de där frågorna. För alla oss som behöver en hejarklack när det känns som mörkast. För alla oss som hämtar kraft och styrka hos våra forumvänner. Att det alltid finns någon som lyssnar, förstår och inte dömer. Det är fantastiskt vackert.

Ja. Forumet borde få ett stort jävla pris.

Krumeluren

Visst är det ett imponerande forum?! Vilken fantastisk hjälp man kan få av sina medmänniskor. Är verkligen imponerad! Grattis till dina 72 dagar! Underbar läsning!
Kram!

Svartvit

Jag började min tråd strax före dig Rabarber, därav har det känts som att vi började ungefär samtidigt. Jag är otroligt imponerad av dig och du är verkligen en förebild för mig. Visserligen har det inte gått så bra för mig av olika anledningar men du ska veta att jag följer din tråd och blir inspirerad av varje inlägg! Du är fantastisk, det är såna som du som gör forumet till vad det är. Jag fortsätter heja på dig, även om du inte alltid ser det. Kram på dig! ??

rabarber

Vad glad jag blir att höra ifrån dig! Tack för dina fina ord! De värmer. Och jag har följt din resa också och är så imponerad över din vilja. Du ger dig inte! Du har trillat lite, men är snabbt uppe i sadeln igen. Envis! Det är en bra egenskap. Du vet vad du vill och du kommer att fixa det. Det är jag helt övertygad om. Det får vara lite backigt på vägen, bara man har siktet inställt på målet.

Kram på dig!

rabarber

Snart 3 månader vinfri och nu är det dags att åka på semester. Ska åka till varma breddgrader och tänker en stund på de underbara varma, kvällarna med ett glas vin, den där första gin och tonicen på balkongen som på något sätt symboliserar att man är på semester. Hur alkohol är så tätt förknippad med belöningen efter ett hårt arbetsår, vilan och återhämtningen man ser fram emot.

Reser dessutom med Emirates som har gratis bar har jag förstått. Som man kan stå och hänga i dessutom. Mina stora barn är överförtjusta över det faktumet ;) Jag som är lite flyggrädd, har ju dämpat det med alkokhol tidigare. Nu får jag leta efter min inre chakra eller nåt ;)

Så det blir tonic utan gin, fina josdrinkar utan sprit, a-fri öl. Ärligt talat, så låter det inte så dumt det heller.

Ha det så fint!

jas75

Låter underbart med semester ☺ Tycker dina alternativ låter väldigt bra. ''Jag kan flyga, jag är inte rädd''?

Ha det gott på resan & njut av allt det fina. Kram på dig