av lillablå

hur mycket är för mycket?

Märta
fre, 2010-03-05 - 10:52

Så kom det andra försoningsmailet i går. Exet skriver att han vill träffa mig och prata, att han försöker få distans till oss men känner sig vilsen. Jag blir så häpen över att han inte undrar över vad jag tänker, känner, önskar, vill. Jag finns tydligen bara för honom, jag sitter bara här och väntar på att han ska komma tillbaka. Jag befarar verkligen vad som kommer att hända när han förstår att jag aldrig aldrig mer kommer tillbaka. Det är bara att försöka andas djupt och ta ett steg i taget nu. Ett steg framåt är ett steg bort från helvetet.

Nu lyser solen och värmer snön som droppar från taket. Jag ska gå en lång promenad och i kväll ska jag på födelsedagskalas. Det är skönt med vänner. Hoppas ni alla får en fridsam helg med lugn och ro. Njut av solen/ Kram Märta

Adde
fre, 2010-03-05 - 12:55

Tips till dig Märta ! Om du har en Hotmail, msn eller live adress så kan du blockera mail som inte är önskvärda. Gå in på alternativ/fler alternativ så hittar du skräppost/betrodda och blockerade avsändare. Kan vara skönt att slippa skiten även skriftligt !!

lillablå
lör, 2010-03-06 - 11:28

Är nu hemma hos T med ett av barnen, medan han skulle åka och handla plantor... och trots att han varit nykter i ett par dagar nu kan jag inte låta bli att tänka att han åker för att handla annat egentligen, att plantorna bara är ett svepskäl... och jag vet att jag kommer gå och leta när han kommer tillbaka...

Irriterad har han varit. Mer än vanligt.
Beslutet mognar mer och mer, det här är inte vad jag vill eller behöver.
Tack för allt stöd!
Det betyder mer än ni kan ana!

strawberry
lör, 2010-03-06 - 18:47

Jag kan bara skriva under på allt det du Märta har skrivit här. Jag har varit med om detsamma. Kändes jobbigt att läsa det första svaret du skrev på det här inlägget. Jag blev alldeles tårögd när jag inser vilken tur jag har som slipper det helvetet jag varit med om som nästan tog mitt liv.....
Har min historia under rubriken "vad gör jag".
Irritationen/ångesten/ilskan känner jag igen då personen ifråga kämpar för att hålla sig nykter. Det måste vara fruktansvärt med de strider som pågår inom en människa som lider av ett beroende.
Nu mår jag bättre för varje dag som går och värdesätter mig själv och det jag vill. Det finns ett annat liv och ett annat val.
Var rädd om dina känslor och det som är du. Det är tyvärr lätt att tappa bort sig själv i detta kaos.........
Önskar Er allt gott
Kram

Märta
sön, 2010-03-07 - 01:34

Hej Strawberry, lillablå och alla andra underbara med människor där ute...

Så kom det tredje försoningsmailet, nu älskar han mig över allt annat och skickar trevliga semesterbilder på mig för att påminna mig om hur fint det kunde vara, framförallt när vi seglade. Jag visste att något skulle hända. Jag har en helt annan koll nu, kan se undertexterna, läsa in det som "inte står" där men som ändå förmedlas i kraft av en subtil maktkamp. Fan, det är ju så osexigt, eller hur??.... Själv sover jag gott med mina katter, korsord och en och annan deckare.

Just nu känner jag mig extra elak, det går säkert över det också. Tittade på en bra deckare i kväll som handlade om en man som slår kvinnor. blev så jävla arg faktiskt!!!!! På måndag är det internationella kvinnodagen, visste ni att det i år är hundra år sen i år som man firade det för första gången? Jag ska föreläsa om detta på kvinnohuset i min hemstad och jag känner mig så stolt att jag har blivit inbjuden. Petit moi..

Sov gott alla hjältar och hjältinnor. Våren är faktiskt på väg, det är sant för jag hörde koltrasten i dag. Stanna och lyssna, det finns inget vackrare än koltrastens sång. Det gör mig så himla lycklig..... Och i morgon lyser solen igen, Håller med dig lillablå, Märta är ett vackert, gediget namn/ Kramar till er alla.......

Märta
mån, 2010-03-08 - 12:37

I dag är det internationella kvinnodagen och jag ska föreläsa om det på vårt kvinnohus i kväll. Jag läste på text-tv i morse att Amnesty International har kommit med en rapport där de underkänner de nordiska ländernas arbete med kvinnofrid. " Även om de nordiska länderna kommit mycket längre än andra länder när det gäller jämställdhet tycks arbetet stanna utanför hemmets dörr". Det psykiska och fysiska våldet mot kvinnor och barn i våra hem tycks inte vara något att uppmärksamma eller arbeta mot.

Jag har läst din historia Strawberry, och jag känner igen mig så mycket på samma sätt som du känner igen dig i mig. Samma sak gäller en massa andra berättelser här på sidorna. Mies senaste inlägg om den ohyggliga tystnaden som uppstår när man lägger tillbaka ansvaret, där är även jag nu efter helgens idiotmail från exet. Jag kommer aldrig att försöka samarbeta med honom eller bemöta honom så länge det ska ske på hans villkor. Varje gång han reagerar så här när jag sätter en gräns, så får jag styrkan att gå vidare utan honom. Aldrig mer ska han få krympa mitt utrymme.

Njut av solen, takdroppet, koltrasten, ljuset. Säg något vänligt till dig själv varje dag.... Det funkar för mig/

Kram Märta

lillablå
mån, 2010-03-08 - 16:09

åhh...
vet varken in eller ut.
Har varit hos T sedan i onsdags och jag tror att han hållt löftet att inte dricka. Och då kommer tvivlen. Har jag verkligen räknat rätt? Har han rätt och jag fel, är jag tokig? Jag ifrågasätter mig själv konstant... men ibland kommer en kommentar eller nåt som får mig att studsa till..

Han bad mig köpa en ny dragkedja på Clas O igår. Fick varunumret. När jag kom dit blev jag ändå osäker och köpte tre olika varianter, för att vara säker på att han skulle ha en jacka som fungerar när han igår kväll skulle till mamma... När det sedan visade sig att det minsann var den som han skrivit upp som var rätt, var han mycket noga med att tala om att han hade haft rätt. Kommer det vara så nu, att när han "bevisat" att jag haft fel angående ölen, så har han automatiskt rätt i alla andra frågor också?

Har underbara arbetskamrater som både är för ett försök till och extremt tydliga med att jag måste gå. Magen vet nog. Men sjukt nog önskar jag nästan att han tar ett gäng öl nu bara för att det ska bli lättare att gå, att jag får ett giltigt skäl, och inte bara en magkänsla av att det kanske inte blir bättre än så här....

Mitt i allt så träffade jag S för första gången igår, på hans nionde dag i livet! Sötare unge får man leta efter!!! En dag vill jag nog gärna ha en liten själv, men jag tror inte att jag vill ha T som pappa...

Ha en underbar dag på vår dag!
Kram till er alla!
/Kristin

Märta
mån, 2010-03-08 - 20:13

Lillablå

Den här läsvärda länken hjälpte mig mycket, hjälper mig fortfarande. Läs, läs, läs och skriv av dig när tvivlet kommer. Ett tips är också att skriva ner allt som händer dig tilllsammans med T och som du känner så du kan gå tillbaka till dina ord och erfarenheter. Du kommer att upptäcka mönstret så småningom. Jag vet hur du brottas och det kommer du att få göra bra länge än. Som sagt, jag brottas med tystnaden som "straff" nu när jag åter bollat tillbaka allt.

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

lillablå
tis, 2010-03-09 - 22:40

mår skit.
är nu i min lägenhet och har pratat i telefon med T länge. Han låter så himla förnuftig och har svar på allt. Tänk om det är i mitt huvud? Han sa bland annat att han blev så rädd när jag tog upp det där med drickandet att han började samla ihop vad han hade i garaget, därav ökade burkarna i antal... och därför hällde han på vatten på ginflaskan, som han drack en kväll efter att vi varit hos systern på kalas, och samma kväll han drack upp en flaska vin själv efter att jag gått och lagt mig, han skulle ta ett glas hette det, fast det visste vi nog båda att det betydde en flaska... Whiskeyn som tog slut trodde han att han druckit upp när vi hade gästerna sist, fast efter de gått, men det visste han inte, han visste inte ens att den var slut, han gick och kollade det under vårt samtal...

Vet att jag gärna frågar vad han gjort när han varit borta en stund, jag tycker om att vara nära och göra saker tillsammans med honom, men det uppfattar han som extremt jobbigt, att jag följer honom som en hund, frågar honom var han varit, står i vägen för honom så att han inte kommer förbi, han får panik och drar sig undan och ju mer han drar sig undan desto värre blir jag och när han är på väg att spricka ber jag om en kram eller att han håller om mig och då är han på gränsen...

Han har inga problem, han ska sluta dricka i garaget eller ta med mig dit, ska bara dricka på helgerna tillsammans med mig, eller när vi tillsammans vill dela på en flaska vin, men han har inga problem, det är bara jag som har missuppfattat allt. det värsta är att jag tror på honom samtidigt som jag inte gör det... han ser igenom mig helt. han säger att han sett att jag mått dåligt den senaste veckan. frågar vad han kan göra för att det ska kännas bra... han säger sig villig att kompromissa genom att sluta dricka i garaget etc... han tycker att vad han än säger så är det inte bra nog... men om han gör sina uppoffringar, är det bra då?

han sa att "jag vet nog hur du tänker, du tror att så fort den här vita månaden är över så kommer jag börja dricka igen, som vanligt och i garaget och då kan du inte säga nåt..." och så tänkte jag...

och som slutkläm gav han mig extremt dåligt samvete över att jag har pratat med min bästa vän om det här, med mamma och med min bror som hämtade mig den där söndagen, och för att jag skriver här, vilket han inte vet, men när han frågade mig vilka jag utlämnat honom för och vilka jag pratat med det om fick jag en stor fet klump i magen... de har ju på förhand dömt honom sa han, de kommer aldrig se på honom med samma ögon igen... och tänk om jag har gjort en fet missbedömning och verkligen överdrivit och skapat nåt som inte finns... och hjälp... vad är jag för människa? herre gud, om han visste att jag skriver det här...

helvetes alla tvivel kom över mig. återigen bet ångesten sig fast.

inger
tis, 2010-03-09 - 23:09

Usch,

Ja inte vet jag om han pratar sanning eller inte. Men får lite ångest över hans "uttryck" och sätt att lägga skulden på dig. Skapa dåligt samvete och inte göra ett försök att förstå din rädsla och oro.
Dessutom- jag har druckit för mycket. Inte i garaget direkt men i klädkammaren och liknande och hans förklaringar låter ungefär som mina gjorde.
I efterhand kan jag förvånas över att de gick hem? Eller oxå gjorde de inte det.
Sov på saken och lita på Moder Natur- dvs dina känslor som kommer att landa rätt. Kanske inte ikväll men så småningom.

/ Inger

Märta
ons, 2010-03-10 - 10:23

lillablå

Den här förvirringen du känner är ett led i hans manipulerande. Vad jag känner igen mig i allt som du berättar. Mitt ex hade minsann inga problem och höll sig "nykter" i flera veckor bara för att bevisa för mig hur fel jag hade. Men när det sen började pysa över igen blev fallet ännu djupare, resan blev tio gånger jävligare. Jag var så förvirrad, så känslomässigt ur balans till slut. Läste det här på TuvaForum:

"Den psykiska misshandeln i en relation förnekas eller förminskas ofta. Psykisk misshandel ger inga synliga spår och människor runt omkring ser endast ytan av en vanlig relation. Den man som psykiskt misshandlar kvinnan han är tillsammans med suddar ut alla fasta hållpunkter och referensramarna för vad som är rätt och fel blir skeva. Kvinnan sätts ur spel, blir förvirrad och tvivlar på sig själv. Självkänslan urholkas och mannen är mån om att hålla kvar den ojämna balansen för att upprätthålla sig själv som den som har kontroll och makt".

Allt jag kan råda dig till är att du aktar dig nu. Tänk på din hälsa, det är oerhört viktigt att du försöker ställa dig utanför det som händer omkring dig och se mönstren och tecknen. När man är förvirrad ökar bindningarna och behovet att bli bekräftad. Förvirringen bryter ned och leder till att självkänslan minskar ohyggligt. Och det går fort. Som någon så klokt skrivit i ett inlägg här, man längtar till slut efter smulorna av den kärlek man erbjuds i relationen. Och skulle vi någonsin tillåta att en vän behandlade oss på det här sättet?

Jag tror att du är en klok människa och att du kan lita på din magkänsla. Jag tänker också på mitt eget helvete och att jag trodde att jag var starkt nog att bära oss båda genom detta. Du vet, bara jag vill och tror tillräckligt mycket på det här och på honom så kommer det att fixa sig för oss. Vad jag lurade mig själv. En god vän till mig gav mig en dikt av Märta Tikkanen som slutar: "De säger att jag är stark. Ja, kanske är det så. Men starka människor böjs inte, de bryts och brister". Och jag lovar dig, jag brast totalt. Jag gick sönder i kropp och själ. Och hur mycket jag än älskar honom, för det gör jag fortfarande, så är han och kärleken aldrig värd min hälsa och mitt liv.

Du är värd så mycket mer än det här lillablå. Det är vi alla/ Kram Märta

Adde
ons, 2010-03-10 - 14:13

Jag använde exakt samma argumentation mot min fru. Det var inga problem att vara nykter en, två, tre veckor bara för att "bevisa" att jag inte hade problem. Det fina var ju att jag lurade mig själv lika mycket som hustrun. Efter ett tag så var racet igång igen.

Lyssna på Märta, lillablå.

lillablå
ons, 2010-03-10 - 16:13

Tack för era svar, Inger, Märta och Adde... Ni betyder mer än ni anar!

Jag går med en klump i magen. En klump i bröstet. En klump som en gång
var ett varmt och stort hjärta... nu klappar det för fullt, fullt av ångest och oro,
och jag åker berg- och dalbana, ena sekunden tror jag på honom, andra inser
jag att min mage försöker tala om något för mig, något viktigt...

Ska dit idag. Kanske måste jag ta steget. Kanske orkar jag inte. Men jag tror
att jag är på väg därifrån. Ni ger mig styrkan som jag så väl behöver, och som
jag tror finns inom mig, långt därinne, bakom klumpar av oro och rädsla.

Livräddare är vad ni är! Ni räddar liv! TACK!!!
Stora kramar!!!

Mie
ons, 2010-03-10 - 19:35

lillablå...

När jag känner att kropp & själ inte kan ta mer så måste jag fundera över vad jag kan förändra.
Vad jag vill & varför.
Säger min själ att det är något som är tokigt så måste jag lita på det,
Det är mina känslor & jag har rätt till dom.

Lyssna till mitt förnuft så att känslorna har en chans att komma ifatt.
Det tar tid.
Viktigt att lyssna inåt.

När jag accepterar att jag inte kan förändra missbrukaren, att det inte spelar någon roll vad jag gör.
Det tar så mkt energi,kraft & ork.
Jag kan välja mitt eget liv.
Måste bestämma mej för vad jag behöver för att må bra.
Ta mej själv på allvar.

Våga ta emot hjälp för min egen skull.
Komma ihåg att jag är viktig,bra & värdefull.

Kram från Mie.

Märta
tors, 2010-03-11 - 00:31

lillablå

Som jag har berättat har jag valt att gå, trots svåra våndor och mycker kärlek. Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet men hoppet kan faktiskt spela oss ett spratt. Idag fick jag ett mail från exet:s syster som "hört" att vi brutit med varandra. Vi har planerat att gå på teater nästa helg, jag, exet, syster plus hennes man så hon undrade hur det blir. Jag svarade att självklart ska vi gå men jag tar med mig min dotter i stället för exet. Jag bad om att få träffa henne i veckan så jag kan berätta allt, oss två emellan. Vi har lyckligtvis en bra relation som vi byggt upp utan exet. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska berätta, ska hon få veta allt, kan jag ställa frågor som jag aldrig vågat ställa? Instinktivt vill jag skydda honom men jag vet ju med min magkänsla att hon INTE kommer att bli förvånad över vad jag har att berätta. Som sagt, lita på din kropp när den försöker säga något. Dessutom har han varit så dramatisk i sin berättelse om vår "separation" att han tror att alla i hans familj känner medlidande med honom för att han lyckats träffa mig, denna onda hemska kvinna. Till saken hör då att alla varnade mig i ett tidigt skede för hans alkoholism men som jag tidigare skrivit så trodde jag att jag var den rätte för honom, den som kunde bära oss bara jag älskade honom tillräckligt.

Jag ser på dina inlägg att du just nu slits mellan hopp och förtvivlan. Din kropp skriker nej, dina mage signalerar gå men ditt hjärta säger något annat. Jag tror att det bästa du kan göra är att ge dig själv tid, låt allting mogna lillablå. Trots allt lyssnar du på signalerna, även om du inte tror det, och det skapar i sin tur ångest och tvivel i dig. När du och din kropp är redo kommer du att gå. Det är jag helt övertygad om. När du är redo lillablå.... Lova mig bara att du är snäll mot dig själv, även när tvivlet och ångesten biter sig fast i din kropp. Det är du värd/ Alla kramar till dig från Märta

Märta
tors, 2010-03-11 - 00:47

Adde... Tack för länken, det var verkligen läsvärt. lillablå, kolla in raderna nedan, tycker att det speglar just det som du, jag och många andra går igenom. Vill inte på något sätt "peka med hela handen", men däremot vill jag säga att just såna här saker ger i alla fall mig stöd, tröst och mod att fortsätta lyssna på kroppen.

"Vi som står alkoholisten nära kan börja spela med. Vi accepterar de löften vi får och vid varje nykter period vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja vår insikt och våra känslor. Detta är vår förnekelse".

Gissa om jag känner igen mig i det som står här. Sov gott alla ni därute, vilken tur att vi har varndra..... Glöm inte att lyssna på fågelsången. Våren är på väg, jag lovar/ Godnattkram från Märta

.