av Varafrisk

Varafrisk
mån, 2024-01-29 - 11:42

@Sattva Tack för ditt inlägg och att du undrar🙏🏻

Jo, jag är sjukskriven via ”vanliga” vc. Det var inte helt enkelt att få tid h en läkare. Tycker inte alls att vc har fångat upp mig efter behandlingen då jag var kopiöst trött. Veckan före jul ringde jag vc den 19/12. Ssk skulle då prata m den läkare som sjukskrev mig två veckor på heltid två veckor halvtid i september. Ssk ringde upp mig 21/12 på em, gav mig en tid den 11/1. Jag svarade att så länge kan jag inte vänta. Hon frågade mig då vad skillnaden var att vara sjukskriven mot att vara ledig under julhelgerna. Hon visste ju inte att jag hade tagit ledigt mellandagarna och de extra dagar som man fick i och med jul och nyår var ju inte så många. Jag svarade henne att det är ju en viss skillnad att vara sjukskriven mot att vara ledig. Jag stod på mig och sa att ni har ingen aning om hur det är att ha gått i behandling/jobba m nykterhet och att vara mamma till en vuxen svårt sjuk dotter i bipolär sjukdom. Då fick jag en tid den 27/12 . Hon lät mkt sur och sa att det är bara 20 min! Jag har full respekt för att personal på vc har fullt upp då allt ska gå via vc. Träffade läkaren som sjukskrev mig först tom 31/1. Han kopplade in rehabkoordinator/samordnare. Jag trodde att jag skulle få träffa henne fysiskt men det blev ett samtal. Hon ringde mig 15/1. Ställde lite frågor till mig som bla om jag hade det svalt i sovrummet, att jag skulle inte äta före sängdags, ingen skärm osv. Jag svarade att jag har kunskap men det handlar om att komma t handling. Bestämde att hon skulle ringa veckan därpå vilket hon gjorde. Hon frågade om jag hade varit ute och gått mm. Jag sa t henne att jag kommer inte orka att börja jobba den 1/2. Jag bad även att få ta prov på min sköldkörtel vilket jag gjorde i torsdags. I onsdags pratade hon in på mitt mobilsvar att läkaren sjukskriver mig 100% tom 18/2 därefter 50% tom 20/3 samt att jag kan inte räkna m en förlängd sjukskrivning. Jag skrev på 1177 att jag tycker att det är knepigt att läkaren kan göra en bedömning nu över ngt som man inte vet något om hur det är om några veckor. Hon ska ringa mig den 14/2. Så jag tänker att det är väl upp t mig att ta itu m mitt mående. Vad jag har tänkt på är att både vc och ngn kollegor inte riktigt förstår vad utmattning är. Jag har inte blivit diagnostiserad med utmattningssyndrom jag tror det stod svår stressreaktion i läkarintyg. Och läser jag vad läkaren skriver så låter det som det här kommer ta tid. Jag kan sakna förståelsen hur svårt det är att komma ut på en promenad..att ytterkläder blir ett hinder. Och jag blir kritisk mot mig själv och dömer mig själv för lättja.

Det här blev så mycket mer än svar på din fråga Sattva…även lite frustration.

Kram🤗

Sattva
mån, 2024-01-29 - 12:13

@Varafrisk Ja många turer. De behöver ha en plan gentemot försäkringskassan. Såklart den kan revideras utifrån ditt faktiska mående. Även där jag jobbar är det svårt för pat att få läkartid. Fördelen att då ha tätare kontakt med fysioter el arb ter är, iaf på mitt jobb, att läkarna kan se i jnl ganska tydligt kring pat mående utifrån ft/at anteckningar.

Du kan ju söka hjälp på rehabmottagningen tillhörande din VC o se vad för stöd du kan få där?

Varafrisk
mån, 2024-01-29 - 12:27

@Sattva Tack för ditt svar! Jag tänker att jag ska ta en kontakt med rehabkoordinatorn igen. Den rehabmottagning som finns i min stad finns på en annan vc fast den är till för båda de vc som finns. Vet inte om det funkar så att den även kan finnas t för den privata vc i stan. Även om jag kan läsa mina egna provsvar så vill jag att ngn m medicinsk kunskap informerar mig. Tar inte för givet att ngn gör det utan att jag själv får göra det.

Ny dag
mån, 2024-01-29 - 14:18

@Varafrisk Finaste du, att vara sjukskriven innebär att ta det lugnt och återhämtning. Alla ord som enar i huvudet (känner igen mig). Välj en sak, varje dag en promenad exvis. Det ska ju vara lustfyllt att ta sig an saker inte bara måsten det är ju kanske det som är en del av som jag uppfattar det utmattningen. Små steg gör nog underverk i längden. 🥰

Varafrisk
tis, 2024-01-30 - 10:38

@Ny dag Tack ❤️ Ja, men så tänker jag också. Jag förstår att det är viktigt med rutiner osv men att vara sjukskriven pga utmattning beror ju på att orken inte finns.
Jag tror även att omgivning, vc, jobbet har svårt att förstå hur mycket kraft det tar att vara mamma t en ung vuxen dotter med psykisk sjukdom. Bipolär sjukdom typ 1 är en mycket svår sjukdom. Om min dotter bara orkar tänker jag att ju äldre hon blir kan det komma mer acceptans för sjukdomen och att hon tillåter sig själv att ta emot hjälp. Fast…det känns som om hon ska veta mycket själv vad hon behöver. För mig är det känslomässigt svårt att livet för min dotter ska vara så svårt. Jag vet att det finns flera här på forumet som har barn med olika funktionsnedsättningar som jag tänker kan förstå mig.

Jag hade tänkt gå ut och ta mig en promenad direkt efter att jag ätit min fil och druckit mitt kaffe men har inte kommit ut ännu och kl är snart tio. Jag ställde klockan på 7.30 för det har jag förstått att det ska jag göra enl rehabkoordinatorn. När jag vaknade hörde jag att man flög. Bor nära en flygflottilj och jag tänker att de har övning. Men ngt som jag tänkte som jag aldrig har tänkt tidigare är det så här det är när det är krig…man vaknar av flyget….I min klass fr ettan t nian arbetade nästan alla mina klasskamraters föräldrar på flottiljen. De var civila eller militärer resten av föräldrarna var lantbrukare som mina föräldrar var.

Hursomhelst så är det riktigt grått och dimmigt idag. Ska snart ta på mig mitt underställ och dricka kaffet före jag går ut. För jag behöver komma ut igår var jag inte ute på hela dagen så jag behöver göra vissa saker om än det känns tungt.

I em ska jag faktiskt hör och häpna t en fd kollega. Kanske vi har känt varandra i ca 13 år. Vi var i samma team på en gymnasieskola. Hon arbetade som skolsköterska och jag som skolkurator. Hade ett riktigt gott samarbete. Efter att vi slutade jobba tillsammans fortsatte vi att umgås. Ibland träffades vi tillsammans m våra män. Men för snart fyra år sedan slutade vi att umgås. Min fd kollega är en mycket omtänksam person, vill ingen ngt illa. Är ett maskrosbarn. Hon har tre barn som är läkare, jurist och civilekonom. Barnen bor i de flotta stadsdelarna i Gbg och Stockholm. Min fd kollega bor i ett flott hus inne i stan och har ett stort hus på kusten. God ekonomi. De sista åren då vi umgicks regelbundet så kunde jag skicka iväg tråkiga sms. Hon blev tyst vilket triggade mig. Ca ett halvår innan vår kontakt upphörde träffades vi och pratade. Jag berättade för henne att jag skrev smsn när jag var berusad. Hon berättade att hon blev tyst för hon visste inte vad hon skulle skriva. Vi kom fram t en lösning som inte funkade så en dag kom ett sms där det stod att hon kunde inte vara den vän som jag behövde. Det var förstås smärtsamt men jag hade ändå anat att det skulle bli så. Kanske ett år senare mötte jag henne i en affär och hon pratade om pandemin men för mig blev det så konstigt.
Till saken hör att vi brukade träffas tillsammans med tre andra fd kollegor (vilket vi fortfarande gör) men jag kände att det var jättekonstigt att ses utan att prata. Vi pratade och hon sa att vi skulle träffas igen men det blev inte så men vi har träffats tillsammans med övriga kollegor. För några veckor sedan träffades vi hon hade m sin man men vi stannade aldrig och pratade el kramade om varandra som vi brukade göra vilket blev så konstigt. Första gången som jag inte blev arg men jag skrev t henne och frågade hur blev det för henne. Hon svarade att hon trodde att det blev så för att vi hade haft kontakt på avstånd och att hon var lite feg. Och jag tror inte alls det beror på att vi har kontakt via sms. Jag tror att det handlade om att hon ville undvika att prata ifall jag var arg el ngt liknande. Förra våren mötte jag dem också i mataffären då berättade jag för hennes man bara sisådär att jag är alkoholberoende.
Så träffen i em beror på att vi inte pratades vid i affären…det var hennes förslag…promenad el kaffe h henne…jag valde kaffet.
Det här blev en väldigt lång utläggning men samtidigt som jag tycker att det ska bli kul att träffa henne så är det en utmaning. En utmaning att inte gå igång el känna mig förminskad. Jag har tänkt tidigare att jag har varit avundsjuk på henne fast jag vill inte ha vad hon har. Jo, men hade det så gott ställt ekonomiskt vore bra. Och för mig har det viktigaste varit att mina barn ska må bra och vara nöjda m sitt så vilken utbildning, var de bor spelar ingen roll. Jo, men barnbarn hade jag ju velat ha men jag är inte avundsjuk. Jag tror det handlar om övergivenhet h mig och att hon blir lite för mycket storasyster i sitt omhändertagande. Ok vi får se hur det går!

Till slut så….min chef har sagt t en kollega mig att hon ringer varannan vecka t den som är sjukskriven. Jag pratade m henne den 4/1. Hon ringde 12/1 och 22/1 då jag var upptagen men hon ringde inte igen. Fast det är klart hon är min chef, hon är tillförordnad chef över en annan arbetsplats samt håller på m chefsstudier så hur skulle hon hinna? Det är ganska tyst fr min arbetsplats skulle jag väl kunna säga.

Hursomhelst ha en fin tisdag🥰🌺

Varafrisk
tis, 2024-01-30 - 12:59

Jag tror jag ska flytta till ”Det vidare livet”. Inte för att det egentligen spelar ngn roll om jag stannar kvar här under “Vara alkoholfri”. På möten är vi ju alla tillsammans var vi än befinner oavsett återfall , några dagars, veckors, månaders och års nykterhet. Jag kommer fortsätta följa de trådar som jag följer och skriva och heja så det spelar ingen roll var ni befinner er. Men jag tänker att det är ett avstamp för mig själv…🙏🏻

Jag tog en promenad, det var grått och regnigt, tungt och tårarna rann. Och jag kände att jag måste få känna vad jag känner hur ska jag annars bli bättre? Ska jag förneka känslan i min kropp? Jag är för sjutton 61 år! Det känns som om att i mitt liv har så många talat om vad jag ska göra, känna osv och naturligtvis har jag tillåtit människor göra det men jag går sönder om jag fortsätter så här.
Jag känner mig så otroligt stressad av att jag måste bli pigg för att orka gå t jobbet inte för att må bra. Dessutom ska jag göra allt själv. Ha rutiner. Att jag har en sjuk dotter finns inte m i bilden. Dessutom säger socialsekreteraren att jag ska sätta gränser gentemot min dotter.
Min man säger att jag tillåter mig inte att få vara trött och så är det nog. Jag tillåter inte mig själv att komma t ro. Idag njöt jag absolut inte av promenaden vilket inte berodde på vädret utan stress. Jag behöver få ner stressnivån inom mig. Och min dotter…när jag känner att hon går stöd och rätt hjälp av vuxenpsykiatrin så kanske det blir ngt bättre. Men att vara så ensam som hon är gör så ont inom mig😥

🌺🌺🌺

Lora
tis, 2024-01-30 - 20:55

Det är något jag tänkt en del på. Det här med att tillåta sig ha de känslor man har. Detta att förneka de känslor man har eller försöka sig på att föreställa dem går ju sådär. Så skumt egentligen detta med att försöka beskriva för folk hur man borde känna. Det är ju vad det är och energin som går åt kring att försöka föreställa känslor istället för att bara acceptera. Istället lära sig förstå hur man bäst hanterar dem ger ju så mycket mer. Låt de komma bara. Lägg ingen skuld eller skam i dem oavsett hur korkade de kan uppfattas på ytan. Att istället bara lära sig hur man hanterar dem.

Tänker ofta på J.R & Dallas. Den där turen han tog till Wiskeyflaskan varje dag efter jobbet, sneda leendet och sedan massa faanskap på det. Kanon, eller hur? Vi har verkligen blivit präglade att ta det där glaset efter en tuff dag. Detta istället för att hantera just livet.