Här bland alla inlägg känner jag igen mej. Så mycket att det gör ont i hela mej.. Hur mycket ska alkoholen få kosta? I mitt fall blir det snart hela mitt liv med mannen jag älskar som nu tyr sej till en annnan. Hur kan man hamna där? Så mycket kontrollbehov och svartsjuka från mej när jag varit påverkad som under så många år sakta, sakta fått honom att hitta nya vägar. Såklart. Vem står ut med en full fru som rotar i datorn och mobilen för att hon tror att hon är på nåt sjukligt smart spår.. Otaliga är dom morgnar jag vaknat med en ångest utan like, otaliga gånger har jag klarat mej. Någon skriver om det där att "städa upp" efter sej dagen efter.. Om jag känner igen det. Först ångesten, sen lättnaden att man lyckades dölja sitt rotande trots en praktfylla, sen städandet.. Överdrivet glad och hurtig. Med ett huvud som bankar och kanske efter att man tvingat upp en spya.. När han så då gick hemifrån i höstas ställdes allt på sin spets. Efter 32 år, vi var bara fjortisar när vår saga började.. Men då händer det nåt konstigt. Jag dricker "lagom". Finns inget mer att bevisa, bara sorg.. MEN, jag dricker. Vinet lugnar oron över var han är, med vem, blir det skillsmässa till slut osv... Det är högst troligt att det blir så men jag har ett förödande hopp kvar..
Samtidigt har jag tagit tag i så mycket saker, går en utbildning för att se varifrån mitt beteende kommer. Tagit tag i gamla vänner. Jobbet går åt rätt håll. Livet är fint. Förutom sorgen som behöver sina glas vin. Och mer om det är middag nånstans.
Jag är riktigt rädd att det här blir min nya "lagom kompis". Jag har aldrig varit ensam förr. Någonsin.
Hur bryter man?