av Dompa

Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

Dompa
sön, 2012-10-21 - 07:03

Tack för input VV och Maria! Anar att vill slutas inlägg var till VV. Jo, jag ska nog be om ett glädjepiller. Fast det känns fel. För jag är ärligt skrivet faktiskt inte deppig. Inte ledsen. "Bara" grinig men en sjukt massa åsikter om allt och alla. Visst är det en reaktion på allt som hänt, men jag vill INTE reagera så här. Jag vill inte bli en dryg djävel. Dels för att det är osunt att döma som jag gör nu förtiden men mest för att jag är rädd för att bitterheten sipprar ut och smittar ongar.

Så vad är det för bitterhet? Ja, exempelvis när jag läser här på Forum. Denna livlina för mig. Ibland känner jag bara; "Men vad fan, ryck upp dig, lämna flaskan/din galne man...om det får dig att må så dåligt". Samtidigt vet jag att det inte är så lätt. Detta kommer igen även i vardagen...jag ser hur medmänniskor försöker göra tokgrejer till normalt.

Nytt exempel; I går var jag på supermarketen. En kvinna med två barn, den ena kanske tre, den andre tio? Tioåringen får ett tantrum i affären när han inte får rätt sorts puffar (sockerskit som folk äter till frukost, typ corn flakes, men värre). Börjar grina (!), riva ner saker i hyllorna, skriker på sin mamma. Så vad gör mamma? Ja inte går hon sin väg...vilket jag tycker vore en normal reaktion, utan hon håller om grabben och nynnar. Tar det puffpaket han viill ha...och allt är frid och fröjd. Men är det verkligen det? För under tiden har alla glömt tre-åringen...men jag ser. Han är mkt ledsen men inte lika utagerande som sin bror. Så jag blir sur....på mamman. Fast jag inte vet ett skit om denna familj, kanske äldste grabben hade ngn sjukdom?

Det är det här jag menar med gringubbe. Vad har jag med det att göra? Om jag låter det fortgå (surandet) så kanske jag nästa gång går fram till mamman och säger att din treåring behöver dig. Under dricka-perioden hade jag antagligen inte sett det...och om jag hade sett det så hade jag skrattat åt puffungen...inte blivit sur på att jag tyckte att mamman vek sig.

Exempel tre; Jag tvättar åt ongar. Viker och lägger ren tvätt på varje onges bädd. 13-åringen tar sin tvätt och lägger ner den på golvet. Jag vill att han ska lägga den i rätt låda/garderob eftersom allting blir hårigt annars. (hund och katt). Men det är ju hans kläder...vad har jag med det att göra? Är det mitt problem om hans kläder är håriga och dammiga? Nej! Men ändå blir jag grinig.

Exempel fyra; Kollegan på jobbet. Vi samarbetar om ett projekt, men han hinner inte med sin del. Men det gör han ju...vi har ingen tidspress på detta och han och jag arbetar i olika takt. Vad händer? Jo, jag blir sur. Varför?

Vad händer med "Lev och låt leva", vad händer med mig? Jag vill inte förlika mig med en ngt surmulen attityd. Jag vill bara vara. Tycker det är bättre om folk blir sura på mig än att jag går omkring som en slags djävla Messias. Piller får det bli. Alla knep är tillåtna!

Hoppas jag inte har avskräckt ngn som är ny i sin nykterhet nu...men detta är hur jag känner. Dessutom är inte alla lika fördömande som jag.
Som skrivet; Jag har i min nya nykterhet utvecklats till en riktig surgubbe. Fy fan! /R

höst trollet
sön, 2012-10-21 - 08:41

Du är innerst inne, en helt vanlig människa Dompa.
Men jag tror att du börjar bli "vidbränd".. Dvs, din inre stress får dig att reagera så du blir ett "surkart".
Man märker det inte själv, utan tycker att man är duktig och effektiv.. Det är alla andra, som är ansvarslösa, lata, långsamma etc..
Själv är man ju den som har "kontrollen" och är "oumbärlig"..
Ja, du ska nog tänka ett varv till på VARFÖR det är så viktigt för dig med vissa saker, att du retar upp dig på omgivningen.. (Känns det som om du håller på att tappa kontrollen?)
För det är sällan vi är arga, sura irriterade, på det vi först tror..
Först och främst, fråga dig, om du kan förändra det hela (det du är irriterad på) om inte, släpp det!
Hur viktigt, är det att andra gör på "ditt sätt"? Kom ihåg, att det finns många "rätt sätt"!
Vad påminner situationen du blir irriterad över, dig om...?

Gör ett litet test:
När du blir irriterad, säger du dig själv jag blir irriterad över (nämn det du är irriterad på)" därför att".
Ta sedan detta "därför att" och prova att stoppa in i påståendets (blev irriterad på)...

t.ex. Jag blir irriterad på ungen som skriker i affären.. Därför att Mammans agerande irriterar mig.

Jag blir irriterad på mammans agerande.. Därför att, Hon inte får slut på det..
Jag blir irriterad på att hon inte får slut på oljudet, för att jag är trött och stressad...
(SE DÄR!), Jag är irriterad för att jag är trött och stressad.. därför att...

Det här sättet kräver både uppriktighet (mot sig själv) och en smula tålamod (inte minst mot sig själv..)

Din idé med läkartid, är bra. Du behöver ta hand om DIG, Dompa! Annars orkar du inte finnas där, för din älskade "cirkus"..

Ta-hand-om-dig kram från trollis

Tilde
sön, 2012-10-21 - 10:55

Jag tror att de där reaktionerna du får när du ser sådant du ogillar är din inre stress som ger sig uttryck på det viset. Och du trivs inte med att vara så irriterad på allt och alla.
Känner igen mig i det där, när jag hade som allra mest inre stress o oro var jag arg o irriterad på allt och avundsjuk :) också. Det kan byggas upp till ett berg inom en som blir väldigt svårhanterligt tänker jag av egen erfarenhet.
Det jag sysslat med senaste halvåret sedan jag fattat min situation (eftersom den slutade med ett "brunnshopp" på väg in i väggen s a s) är att försöka hitta tillbaka till mig själv, eller till mitt nya själv som jag gillar och trivs med att vara.
Kanske behöver du prata kontinuerligt med ett proffs som kan få dig på en annan nivå i tillvaron. Det är ju inte bara den yttre stressen som påverkar till att man till sist inte känner igen sig själv. Man bygger lätt på sin inre oro och bearbetar aldig. Du har ju verkligen varit med om mycket senaste året, du har sprungit fram i ett rasande tempo som jag ser det. Det kommer ifatt en vet du.

Verkar bra råd att gå till läkaren, och framför allt tror jag att du behöver samtal.
Ge dig tid till att läka. Ta dig egentid.

Detta är min tanke runt det du skriver... utifrån mina erfarenheter.
Jag är säker på att du finner en väg som är bra för dig att ta hand om dig...
Var rädd om dig.
Tilde

Tilde
sön, 2012-10-21 - 11:30

lite till...
Att man reagerar på mammor i affären och allt annat du tog upp, egentligen är det ju naturligt tänker jag.
Att reagera är ok men att bli sur o arg efteråt missgynnar en själv enbart, man samlar på sig surhet o det mår inte kroppen bra av.

Men att reagera, det är väl sunt?

Reagera, känna efter och sedan släppa, gå vidare utan surtyngd i bröstet...

Jag hade nämligen också reagerat i affären där med mamman. När det gäller barn och djur där reagerar jag alltid om någon far illa... (fick mig en funderare där)
Jag är nog också en surkart :)

Maria42
sön, 2012-10-21 - 11:35

När du beskriver mer så tycker även jag att det låter som att du håller på att bli "vidbränd".
Tror inte alls att detta hänger ihop med din nykterhet, utan det har varit för mkt för dig ett längre tag och nu när du har börjat landa i allt, ni har fått lite lugn i er nya familj i Italien så kommer reaktionen.
Den kommer ju sällan när man är mitt uppe i allt för då måste ju allt bara funka.
Bra att du ska till läkaren, ge honom/henne en bild av hela ditt år så kommer du nog få rätt hjälp.

Har även en annan fråga, hur var du innan du började dricka för mycket? Blev du då sur på kollegor som inte var lika snabba som du?
Blev du irriterad när barn/fru inte gjorde saker på "ditt" sätt?

Själv jobbar jag snabbt och effektivt och får nästan allergiska utslag när jag jobbar ihop med någon som inte jobbar likadant.
Det fick jag inte under min dricka-period i samma grad, jag var mer avtrubbad då. Men så var jag före och det har kommit tillbaka nu.
Det är inte lika starkt som när jag var yngre, jag har väl blivit mognare och börjat inse alla är inte lika men det kan vara bra ändå.
Men helt klart finns det draget hos mig och har alltid funnits, jag har dåligt tålamod.
Kram och ha en bra söndag!!

Maria42
sön, 2012-10-21 - 11:39

Hade även jag reagerat på, det tror jag är sunt men som Tilde skriver det ska ju inte sitta kvar som en surtagg hos oss.

santorini
sön, 2012-10-21 - 11:39

reagerar rätt mycket på diverse, på jobbet eller annars. Tror inte det hat direkt med nykterheten att göra men förstås så ser man ju mer när man alltid är klar i huvet och inte är funderar på när och om och hur mycket man ska dricka. Jag är nog ofta en bitch! Tror inte det finns piller mot det, i så fall blir man avtrubbad. Men man måste träna på att göra som tilde säger, reagera men sen släppa och gå vidare. Sånt man inte kan göra nåt åt.

Dompa
sön, 2012-10-21 - 13:50

Ja! Det är precis så jag känner. Ni kvinnor kan verkligen sätt ord på känslor. Jag uppskattar och tar till mig samtliga inputs. Från Trollis övningar till Marias fråga; Var jag sådan före drickat? Svar; Ja tyvärr. Har alltid varit en som snarare gör än planerar att göra och i min enfald fattar jag inte att det finns flera "rätt sätt". Jag blev aldrig arg före dricka-perioden, men visst var jag grinig. Tyvärr mest på min fru...kanske en anledning till att hon började dricka. På jobbet behärskade jag mig...men sen kom jag hem och sårade den som var viktigast. Så fult! Ongar har jag aldrig direkt rättat...eftersom jag själv hade en pappa som skrek och gormade, surade och bestraffade så har jag varit mkt mån om att inte gå den vägen.

Detta trubbades av under dricka-perioden. Jag blev mer easygoing. Kanske ännu en anledning till att jag drack...jag orkade inte med den här "supermannen". Jag orkar inte med honom idag heller...så det får bli doktorn. Santorini skriver att piller trubbar av...det är kanske sant. Men eftersom jag har en familj som snart kan drabbas av mitt depp så känner jag att allt är tillåtet.

I mitt hem/min vardag ska inga surtaggar få gro...inga surtyngder ska släpas omkring. Här ska tankar och åsikter få vandra fritt. Ongar växa och spreta åt vilket håll de vill. Flummigt? Jo, GUD ska veta att som fadersfigur saknar jag mkt.

Tilde beskriver det så bra; Jag har rusat på i ett rasande tempo...nu har det hunnit ifatt mig. Som Maria skrev; Mitt i skeendet måste man vara där. Nu är lugnet här....och då börjar jag hetsa upp mig. Mkt underligt...men jag förstår mer efter era inlägg. Så; TACK!!! Den stora frågan; Ångrar jag att jag sprang så fort? Nej! Det här är bra för mig, bra för ongar (Jag ser hur de mentalt växer, nästan dag för dag). Men att Mr Surkart skulle titta fram...ja, det var en otrevlig överraskning.

Jag tror att en del av min surhet beror på tidspress. Jag är borta långa dagar på jobbet. Ongar får klara sig själva (och det går, jag är inte oumbärlig), men då blir jag tokig när jag tycker at min kollega är en slacker. Han har ju rätt i sitt tänk (?)...när detta projekt är klart så väntar bara nästa. Men jag min sjuke fan...jag gillar det, att prestera.

Nu ska jag sluta gnälla. Känner att det bara är rundgång här. Dessutom måste jag laga lunch...ja vi äter ganska sent nuförtiden.

Ta hand om er! /Surgubben

Maria42
sön, 2012-10-21 - 15:11

Att våra inlägg kunde vara till nytta för dig. Ta hand om dig själv Surgubbe! :)))

Lelas
sön, 2012-10-21 - 15:57

Dompa-vännen!

Det är inte konstigt att du är grinig. Jag tror att det är helt naturligt efter en tids (hur lång är det nu?) nykterhet. Av många olika skäl reagerar både psyket och kroppen med just grinighet, tror jag.

Men. Jag röstar på att du inte provar lyckopiller. Du är fortfarande nynykter och din kropp och din själ behöver vänja sig vid det utan att du blandar in andra substanser. Eller?

Dessutom - med risk för att trampa dig lite på tårna, men jag tar den risken, du vet ju att jag bryr mig om dig - att känna en humörsvacka är ett varningstecken när det gäller återfall. Det är väldigt lätt att hamna i att "livet blev ju inte rosenrött trots allt" och "alltså kan jag lika gärna dricka" eller "det är ju synd om mig, jag är värd att dricka lite trots allt". Ett återfall kommer aldrig som en blixt från klar himmel, utan är alltid en följd av en längre tids resonerande med sig själv.

Så, mitt förslag är att du istället för lyckopiller går tillbaka till AA (du har inte varit där på ett litet tag, eller hur?). Berätta där hur du känner. Be de andra om råd om hur du skall göra. De vet precis vad du går igenom. Och det där med Gud... det är värt det!

Kram, surgubben! :-)
/H.

Villervalle
sön, 2012-10-21 - 17:27

du resonerar ganska logiskt i ditt senaste inlägg. Du vet att du tänker fel, men fortsätter på samma vis ändå. Det verkar som du ackumulerar stress utan att tänka på det. Jag gjorde likadant tidigare, samlade små saker som jag upplevde som stressande på hög, och har man samlat på sig riktigt mycket så behöver man en ventil ut till slut och då ligger ju en redig Whisky nära tillhands. Du måste undvika att hamna i den situationen eftersom du bestämt dig för att vara nykter.

Du har fått många kloka råd här redan och jag kan bara tillägga att du om möjligt skall försöka att inte bry dig om saker och ting som du ändå inte kan göra något åt. Det går om man verkligen försöker, eller som gubben sa som fick en potta i julklapp; "de e te å skita i"

VV

Dompa
sön, 2012-10-21 - 23:18

Rätt Kalla! Detta forum är fantastiskt! Ni har sannerligen gett mig mkt att tänka på. Så mkt att jag inte har hunnit sura idag ;-). Jag fattar ju att jag har fastnat i ett feltänk och kanske har jag medvetet lobbat för den rediga Whisky VV nämner? Så Lelas; Du har inte trampat på några tår. Återfall kommer faktiskt efter ett långt resonerande med sig själv. Jag har inte ens tänkt tanken på återfall men både Lelas och VV fick mig att se att det var kanske dit jag var på väg :(.

För visst vore det lätt. När jag reser (Finland...mitt i vodkabältet på tisdagkväll) så kan jag ju supa till utan att ongar ser. Men den vägen varken vill eller vågar jag ta. För har jag en gång lyft på locket/skruvat av korken så finns det inget som säger att jag inte gör om det. Om och om igen.

AA? Ja, det var ett tag sedan. Kanske ska jag kolla nu i veckan i Finland. Snacka om att vara anonym...där känner jag ingen. Annars har det nog varit mest tiden...faktiskt inte så mkt min avsky/rädsla för GUD. Jobbar ju långa dagar och kvällar och helger vill jag vara hemma. Har börjat en spanskakurs två kvällar i veckan. Jo, det var ju bortkastade pengar...jag hinner ju inte dit och de gånger jag hinner är jag för trött. Ska skärpa mig även där. För som ni skriver; Det är viktigt att ha ngt eget...så imorgon ska jag gå. Efter läkaren.

Yep, jag ska kasta ur mig allt hos doktorn. Dra hela året och sen kanske hon har några vettiga inputs. Visst är jag också delvis emot piller. Inte att andra tar dem...men av ngn idiot anledning tycker jag att jag borde "stå över"det. Men vem fan är jag? Har ju inte skadat Maria (big fan av dig) Så det kan nog bli piler...även om jag förstår Lelas tänk om kroppen och kemin. Men jag har ju ongarna. Eller rättare skrivet; Just nu har ongarna bara mig. Så jag kan inte unna mig vare sig psykbryt eller flaska.

Ngt helt annat: Strawberry. Efter lunchen idag så föreslog hon att jag skulle med och simma eftersom hon tyckte att jag "aldrig hade roligt". Så stolt över min dottras empati hänger jag med...två timmar senare kommer det fram att hon har inga kläder!!! Men stackars barn. Nu har hon pengar och kan tokshoppa imorgon. Det bästa; Jag blev inte ens sur...fast jag blev blåst! Kanske ert sundhetstecken eller så är jag bara en softie när det gäller ongar (och djur...Jo Tilde, jag med).

Tack för all hjälp, för inputs. För mig är detta forum ovärdeligt. Detta har hjälpt mig att var nykter. (Hittills) Sista glaset tog jag natten mellan 7/7 och 8/7 så nu är jag inne på tre månader.
God natt /R

Dompa
mån, 2012-10-22 - 07:29

Efter att ha resonerat lite med en vän och tänkt halva natten så tror jag att jag väljer bort AA ändå. Har märkt att även AA kan skapa ett beroende och dessutom göra en lite självgod i vissa fall. Jag vill inte bli den mannen heller...som propagerar för AA och ett tablettfritt samhälle. Morgontanke...som kanske grusar lite. Bra dag och inget sponken önskar jag er alla! /R

PS: Jag menar INTE att AA är skit. De gör ett bra jobb, men det passar inte just mig. DS

höst trollet
mån, 2012-10-22 - 07:34

Ja, du ska ju till finland ;-D
Ta och lyss på kloka Lelas, för jag anar att hon kan ha rätt.. Ett återfall kommer aldrig oväntat, utan det är något, vi medvetet eller lite omdevetet planerar in.. Det sa iaf min gode vän, som själv varit missbrukare..
De är ett gäng föredettingar, som brukar träffas och peppa varandra. Och de ser och hör direkt, när någon av dem är "på glid". Då är det lite "vebal uppsmiskning" som gäller ..

Jag tror, att när man är superstressad (och "duktig") så ser man inte hela bilden själv.. Som Lennart Lundstöm sa en gång: Alla människor är svårersättliga någon gång, men vi får inte tro att någon är o-ersättlig, inte ens vi själva..

Ha en fortsatt nykter och trevlig dag / trollis

ps, inte bara AA skapar beroende.. Tror jag just blivit Forum-beroende...

Lelas
mån, 2012-10-22 - 07:53

Tre månader.... Hinner inte skriva mer nu, men det ante mig att du passerar den gränsen nu. Det är en klassisk grinig-gubbe-fas.

Kram!
/H.

Dompa
mån, 2012-10-22 - 09:41

Olen nähnyt että sina ja Villervalle olette vähan riidanhaluisia täänän. Älka viiti. Te hän olette hyviä ihmisiä molemmat!

Ledsen över stavningen, men finskan är inte mitt första språk.../R

PiL
mån, 2012-10-22 - 10:36

Jag känner igen mig, man är lite grälsjuk mest hela tiden. Jag söker inte aktivt konflikter, men om någon inbjuder så backar jag inte en millimeter. Däremot tror jag denna trend hade kommit redan innan jag lade ner alkohol men möjligen förstärkts ytterligare.

Folk i min närhet har antytt att jag förändrats, men jag tror det handlar mer om att jag slutat med nikotin och haft sjukdom hos närstående vilket påverkar mig mer än jag själv märkt. Alkoholen var viktig för mig, men inte så att den tog överhanden helt. (Om någon tolkar det som att jag påstår mig vara bättre än någon annan så är det fel uppfattat :-) Jag hade ett stort sug, men höll det till helger och drack sällan mer än 1 flaska vin, vilket å andra sidan inte heller är jättelite... Jag drack dock som en alkoholist (eller rättare sagt som den alkoholist jag är) där första glaset gick ner snabbt för att man skulle komma i form, sedan kunde man slappna av. En flaska vin kunde jag ej heller stå för att jag drack så hälften av konsumtionen skedde på smygbasis.

Undrar hur länge den där grälsjuka kommer att sitta i?

Stigsdotter
mån, 2012-10-22 - 13:23

Du har fått många goda råd här redan. Klassisk griniggubbe-fas känner jag igen, det är någonting med tre av allt har jag för mig jag läst.

Och, visst är det där att gå runt och irritera sig ett alkoholdjävulens sätt att förbereda ett återfall, så se upp!! Jag vet att du inte är någon AA-fan men du får en tanke därifrån i alla fall: inom AA pratar man om "harm" som något som vi inte har råd med alltför mycket av. När man harmas, känner irritation, över någon eller något måste man ta tag i den tanken och reda ut den, gärna i ett samtal med någon annan. Hösttrollets "varför-därför-övning" här ovan är ett utmärkt verktyg här, eller ring någon och prata om det! Oftast så landar det i något som finns hos mig själv.

Sen tycker jag det är sunt att reagera på omgivningen, om medmänniskor eller djur och framför allt barn, far illa ska vi reagera. Egentligen reagerar vi för lite!

För övrigt är många av de situationer du nämner klassiska exempel på kommunikation, eller snarare avsaknad av kommunikation. Kollegan på jobbet - easypiecy: bestäm tillsammans en deadline så får var och en jobba i den takt den vill! Ungen - easypiecy: ungen kanske inte fattar att det blir skitigt (konsekvenstänk utvecklas i sena tonåren har jag för mig), prata om det, om jag tvättar och viker fint åt dig kan väl du lägga ned i lådan?

Sen tror jag också att du lider av lite PTS - alltså så mycket som har hänt i ditt liv vore det väl konstigt om du bara kunde rusa på utan att kroppen reagerar. En del blir sjuka, en del blir griniga. Jag känner f.ö. igen grinigheten från mig själv - när jag inte mår bra eller är riktigt stressad blir jag otrevlig mot min omgivning och irriterar mig på folk omkring.

Ett bra exempel på (avväpnad!) grinighet är när jag satt på tunnelbanan och irriterade mig över att det var så mycket folk, det luktade illa och var allmänt otrivsamt + att en kärring som stod brevid mig lät sin väska bumpa mig i huvudet när vagnen svängde. Till slut kunde jag inte hålla mig utan fräste ilsket till henne något i stil med "se upp med din väska där!". Och hon tog det på helt fel sätt: överlycklig av tacksamhet över att jag uppmärksammade henne på väskan (som hade fallit upp och vem som helst hade kunnat ta plånbok etc), tackade hon mig hjärtligt och jag kände mig jättelöjlig, insåg snabbt att det sura utvecklats inne i mig själv och fått ta onödiga proportioner.

Jag tror att det finns gott hopp om dig, med eller utan tabletter. Det är nog precis som med för högt alkoholintag: om man inte ser det själv eller inser problemet, så går det aldrig att göra någonting åt det. Medvetandegörande är första, och en alldeles nödvändig, fas!

Många kramar!