Jag är en mamma. Jag har tre barn o dricker alldeles gör mycket. Nästan varje dag blir det något. I kväll har jag druckit en flaska vin tillsammans med mina två yngsta barn... Mår skit och vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Skäms något fruktansvärt!!! Jag skriver i morgon om min etanolhistoria och hoppas på att få stöd och hjälp här. Har läst många trådar och känner tillförsikt av det jag läser. Hjälp mig!! Fan också, jag vill inte ha det så här. Jag är 35 år och har alldeles för länge kvar att leva..

Morla

Har druckit alldeles för mycket o livet har känts helt kaos! Har försökt separera och nu har jag tappat orken m det. Trallar på som vanligt. Tror mitt drickande bottnar sig i att jag känner missnöje på många sätt i mitt förhållande o familjeliv. Jag orkar helt enkelt inte med mitt liv. Det var det som hände (ni som såg dt jag skrev i början på Jan), jag ville inte leva längre. Det hände en sak som var droppen. Jag har svårt att skriva så detaljerat för att jag är så rädd att någon ska lista ut vem jag är. I vilket fall som helst var d inget självmordsförsök, men blev rejält omskakad av min egen reaktion. Har inte druckit ngt på ngra dagar, men vet att jag måste sluta helt. Så är läget, ville bara komma hit o samla kraft! Kram o krama mig gärna tillbaka, det behöver jag.

du får en kram tillbaks! Kämpa på framåt är ju alltid vad man kommer tillbaks till.
Fenix

en kram av mig också! Testa självhjälpsprogrammet här på sidan, flera har haft bra hjälp av det.

Kram, kram, kram! / mt

vill.sluta

Ge inte upp, dina barn kan inte få en annan mamma.
För deras skull och för DIN kämpa!
Kramar igen.
/A

Pontus

Har nog inte hälsat på dig tidigare, men kliver in med en styrkekram inför Helgen.
Håller med föregående talare! /Pontus

Morla

Ni stärker mig när ni skriver era ord här hos mig. Planen nu är att jag ska vara nykter i morgon också. Och INTE åka i närheten av Systembolaget. Vi har ingen alkohol hemma. Har mått så jävla dåligt o jag kan inte fortsätta med mitt destruktiva beteende. Har till och med haft ont över levern. Herregud vilket gift det är!

Mammy Blue

En storpack kramar levererade!

Du är en kämpe som inte ger upp! Tänk bara på att läsa här och försöka bena ut vad som är vad i känslo- högarna, kan vara marigt att få styr på vilka eländeskänslor som beror på de omständigheter man lever i, och de som beror på att man dricker. För min del var det en oerhört stor del som orsakades av a. Kan givetvis vara annorlunda för andra.

Kram till dej, du envisa!
/MB

Morla

Idag har jag ringt till beroendecentrum. Fått kontakt m en kvinna. Jag berättade att jag ville ha hjälp och har fått ett möte inbokat. Jag berättade att jag har barn. Genast sa hon att hon har anmälningsplikt om hon får reda på att barn far illa. Det förstår jag, men jag blev alldeles kall! Skammen är så stor över att ens ringa dit och hemska tanke om folk får reda på att jag inte bara är alkis utan också socanmäld. Jag vill inte dit och prata längre... Jo, jag vill ha hjälp men vet inte om jag klarar det här. Jag vill prova antabus, men då måste jag prata m sjukvården. Usch, mycket tankar och känner mig så ledsen. Hur kunde det bli så här?

Sorgsen

...jag blir så arg när jag hör vad kvinnan sa till dig. J...vla folk!
Förlåt min reaktion och svordom men det är ynkligt och så extremt okänsligt att vräka ur sig så. Att det dessutom är från en kvinna anställd på ett beroendecenter gör mig skogstokig!
Jag tillhör anhörigsidan här och fick uppleva hur många av människorna inom sjukvården det finns som inte har en susning om vad det innebär att vara alkoholist.
Det gör mig vansinnig!

Så många barn som far illa i vårt samhälle som inte tas omhand och så ber du om hjälp och får dynga i ansiktet, det är ynkligt!
Vill bara säga att du är stark som ber om hjälp. Det finns personal som är ok, de är tyvärr i minoritet enligt det jag sett genom min make. Med lite tur slipper du just kvinnan i telefonen vid ditt vårdbesök!
Låt inte henne avgöra din framtid!

Bara var tvungen reagera i skrift!

Morla

Tack sorgsen! Det är henne jag ska träffa, och jag känner mig rädd för att gå dit. Rädd för att bli stämplad som dålig mamma. Dålig människa. Jag är en klok snäll och bra mamma på så många sätt, men fattar att många skulle glömma bort de sidorna om de fick veta mitt problem. Angående sjukvården och antabusfunderingar som jag har så är jag rädd av samma anledning. Jobbar själv där och känner väldigt mycket sjukvårdspersonal. Jag har till exempel jobbat med flera som numer jobbar på vårdcentralen jag tillhör.
Idag känner jag mig så säker på min nykterhet, så less på eländet. Vet att jag är vacklande i den här känslan o behöver stödet! Svårt!!

på beroendeenheten ska i första hand fokusera på de beroende och det verkar sällsynt klumpigt att dra upp anmälningsplikten vid första kontakten och det utan att ens ha ögonkontakt. Gå ditt och berätta om din sjukdom och utelämna allt annat. Hon har inte rätt att fråga, det är inget förhör du ska på.

Lycka till !!

Morla

Adde, tack för tipset. Ska hålla mig till ämnet så mycket jag kan. Men vet inte hur jag ska kunna låta bli att svara om hon frågar. Jag tänker nu efter att skammen gett med sig lite att ingenting egentligen är viktigare för mig än att mina barn mår bra. Jag tror att de gör det (än så länge) men tar jag inte emot hjälp så VET jag att de kommer att börja må dåligt. Så det är bara att bita ihop, gå dit och sedan hoppas på det bästa.

Sorgsen

...skriver, försök leda samtalet till det hon finns där för.
Det är minsann inte lätt när du söker hjälpen.
Adde och de flesta andra här vet och har upplevt mycket mer än jag omkring detta men jag har ju fått del utifrån min make.

När min make hamnade på beroendemottagningen, självmant och akut blev han behandlad som boskap och hemskickad mitt i natten trots att jag bad dem att inte skicka hem honom eftersom jag var rädd han skulle göra sig själv illa (ta livet av sig). Mycket arrogant och otrevlig läkare hade jag i telfonen som undrade "varför min man var där och varför jag skulle prata med honom, läkaren". Jag var på en av mina resor och just då for jag mellan två länder så maken hade sagt jag var där eller där. De hånade honom för han inte visste var hans fru var. Han var totalt blockerad av rädsla vara med sig själv, totalt blottad och ville ha hjälp och de körde över honom med pansarvagn. De människorna som finns för hjälpa, det gör mig lika upprörd nu som når det hände i höstas.

Det enda jag kan säga är att man inte får vara för sjuk för söka hjälp på vissa ställen inom sjukvården.
Du är stark som söker hjälpen.
Sätt på dig så många skyddslager du kan och be om hjälpen du söker för.
Lycka till!

Morla

Har träffat kvinnan 2 gånger nu. Hon är trevlig och klok. Däremot vågar jag inte berätta att jag fortfarande dricker. Jag har berättat hur det var "förut". Det känns skönt att prata, men jag känner inte att jag kan vara riktigt ärlig. På Måndag ska jag kontakta en läkare för att prova antabus. Jag MÅSTE göra det. Jag märker ju att jag inte klarar det här själv! Igår drack jag 2 liter vin. Helt otroligt! Gjorde oxå bort mig ordentligt inför en person o vet inte hur jag ska kunna se människan i ögonen igen.
Jag klarar att vara nykter i 2 dagar ungefär. Sedan är skammen glömd och jag sätter igång igen. På Måndag... Ja, så blir det!

Anli

Förstår känslan av att inte våga vara riktigt ärlig, att vara orolig för vad "de" (sjukvården) skulle göra om jag erkände hur mkt jag dricker. Därför sökte jag mig till en privat psykolog, kändes lite tryggare. Berättade för henne hur det låg till, men efter att ha gått där ett par gånger utan att lyckats sluta dricka började jag skarva lite på sanningen. Berättade inte att det inte skett ngn ändring, berättade inte exakt hur mkt jag drack. Kände mig dum på ngt sätt och tillslut slutade jag gå, jag klarade inte att dricka mindre trots att samtalen och det är ju inte direkt billigt att gå dit.
Jättebra att du ser till att få antabus!! Tror verkligen det kan vara till stor hjälp! Sen gäller det ju att verkligen TA tabletterna också ;)...det är där det stora motståndet ligger för mig. Har en burk hemma men lurar mig själv hela tiden, tänker att "äh, jag klarar det ändå, behöver dom inte". Ja, och sen sitter jag där med vinglaset i handen några timmar senare :( Så har bestämt mig för att nu jäklar ska jag ta dom! Får väl hälla i mig det på morgonen innan jag hinner börja deala med mig själv. Och är de väl tagna så finns ju ingen återvändo, då måste man hålla upp.

Har senaste dagarna läst gamla trådar. Blir så ledsen. Alla dessa människor, all denna kamp och vånda. Sen slutar tråden plötsligt och jag blir så ledsen och faktiskt orolig...vad hände med dem? Lyckades de eller har de gått ner sig totalt? Troligen många som gett upp. Jag VILL inte sluta så! Jag VILL inte läsa mitt första inlägg i november och inse att det gått ett år och inget förändrats! Så mitt mål får bli att peta i mig antabus (måste bara lyckas få i mig första dosen...) och sen hålla mig till november. Kanske för stort mål, men det var då jag skrev mitt första inlägg och jag vill kunna läsa här då och känna att jag kommit någonstans.

Vi kämpar vidare :)

Kram

Morla

Jag förstår vad du tänker om gamla trådar. Vad hemskt om vi skulle ge upp! Supa på, bli fysiskt och psykiskt förstörda. Jag vill inte heller ge upp! Herregud, jag har insett att jag behöver all hjälp jag kan få. Det finns ju hjälp så varför ska det vara så pinsamt att ta emot den? Om jag nu vågar att kontakta läkaren så blir nästa steg att lägga korten på bordet för min karl.. Ojoj..

Mammy Blue

vad är mest pinsamt? Att vara alkis eller att erkänna att man är det?

Alkis är man så länge man fortsätter dricka, erkännandet för mannen och sjukvården kanske tar ett par timmar max. Det borde innebära att ett erkännande svider över fortare?

Jag håller på dej, du envisa, du kommer att fixa det!
Kram!/MB

Morla

Tack mammy b för dina ord! Du är så klok och har så rätt. Känner bara att jag är en "dålig" människa, det är det som är problemet. Har fått tid till vårdcentralen på onsdag. Hör av mig och berättar om jag vågade berätta! Massor m kramar