Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?