Hej!
Jag har smugit omkring på den här platsen länge, nickat igenkännande åt berättelser och tyckt att det verkar så vänligt här så nu vågar jag skriva något själv, ett första litet steg. Jag skulle så gärna vilja sluta dricka, jag vet att jag dricker för mycket och har gjort i flera år. Mitt problem är att jag gör det på ett sånt "snyggt" sätt, jag dricker nästan aldrig i veckorna, bara fredag och lördag, jag dricker bara vin och jag dricker det under ordnade former. Jag gör aldrig några dumheter utan sitter bara hemma och sippar på ett (många) glas. Dock kan jag med lätthet få i mej en hel box vin på en helg. Mina skyddsstrategier är också de som stjälper mej tyvärr. Jag kan alltid försvara mej med att det inte är så farligt, allt är ju liksom förklätt i myskväll om ni förstår hur jag menar? Jag kan tänka på Söndagsmorgonen att jag ska sluta dricka men sen när hela veckan gått så känns det inte så farligt igen (tills det är söndag igen då).
Anledningen till att jag dricker är att få en paus i min snurriga hjärna, dämpa ångest. Jag vet att min ångestproblematik antagligen skulle bli bättre om jag slutade dricka helt men jag är så rädd för vägen dit. Hatar att jag är "onormal", att jag inte bara kan bete mej som folk och ha ett måttligt drickande. Dricker jag så dricker jag alltid tills den där första obehagliga känslan kommer, den där när det inte är ett skönt buzz längre utan det börjar bli yrsligt. Även här är jag på något sätt märkligt karaktärsfast i mitt drickande, vill absolut inte göra något spektakel av mej själv och spy eller så. Fast förstår nu att de här strategierna inte beror på att jag är duktig utan att jag vill kunna fortsätta dricka ostört.
Varför vill jag sluta dricka då? För att jag dricker för mycket, för att det ger mej ångest och för att jag hela tiden är rädd för att skada min kropp. För att jag går upp i vikt och för att jag skäms så fruktansvärt mycket. Känner mej så dålig som inte kan vara som alla andra.
Det känns också som jag lever något slags dubbelliv, som jag är en bluff. Jag jobbar med träning och hälsa, är en sån som äter hälsosamt, ni vet chiapuddingsfrukostar och så? Det känns som att jag bygger hela mitt yttre varumärke på en bluff och det känns som om jag skulle dö av skam om folk visste.
Min älskade vet ju om mitt problem och försöker hjälpa men det är som att jag inte riktigt vågar erkänna för honom heller att jag nog är alkoholist, som att vi liksom slätar över det här hemma för att det skulle vara så jobbigt att ta tag i. Vet att han skulle hjälpa mej helhjärtat om jag bad honom men är så sjukt rädd för att ta steget. Dessutom inser jag ju att det måste påverka honom negativt också, jag ser liksom hur han utvecklar medberoendetendenser och det är det sista jag vill. Herredgud, varför kan jag inte bara SLUTA när jag ser att det påverkar den som är viktigast i livet för mej? Känner mej så grymt ego.
Egentligen skulle jag vilja veta vad de positiva effekterna av att sluta dricka är (skräckhistorierna har jag redan läst och blivit rädd av men ändå inte kunnat sluta) Jag vet ju naturligtvis vad de positiva effekterna är i stort men det vore peppande att läsa om någon med ångestproblematik och hur det förbättras om man slutar dricka. Jag känner att jag vill ha saker att sträva emot snarare än att sträva ifrån.
Sen undrar jag också, vad ska jag tänka där på fredagen när förra helgen är ett minne blott och lite vin bara känsligt festligt och härligt, som en frist och flykt. När jag inbillar mej att jag bara ska dricka två glas?
Hjälp vad skönt det var att bara skriva det här, det har faktiskt tagit år att våga :-)