Kram t dig i denna svåra tid nu när din pappa har somnat in❣️ Det är viktigt att låta tårarna få komma, att få sörja. När du skrivit om din pappa har jag ändå fått uppfattningen om att din pappa var en betydelsefull person för dig. Tänker att du har minnen som finns kvar att plocka fram då och då när det behövs??

Allt gott t dig❤️

Kram❣️

Beklagar förlusten. Skönt att ni fick vara där och fick en fin stund. Min pappa dog i april. Givetvis mycket sorgligt, samtidigt en period full av nytt liv och hopp. Lättare också att umgås framåt sommaren.
Och angående ”mammauppfostran” positiv förstärkning är nödvändigt tror jag. Det går inte att sätta sig ner och bara ge upp. Minns ett tillfälle när inget gick som det skulle och min mamma ville sätta gå iväg och gråta. Det här hände ibland när jag var yngre, hon misslyckades med nåt, grinade stängde in sig i sovrummet och pappa löste problemet. Jag var rätt hård den gången faktiskt och hon fick inte smita undan medan jag ordnade upp. Så vi löste problemet tillsammans.
När någon försvinner behöver familjen nya mönster och det löser ju ingenting att någon tar över andras ”uppgifter”. Kärlek är ju också att ställa krav och ha tilltro till andras förmågor. ❤️

Så det var dags nu för honom att somna in. Jag beklagar sorgen.❤️
När min far dog för ett par år sedan blev mitt drickande ännu värre. På ett sätt var det starten till att jag lyckades sluta dricka. För jag började tänka mer på mitt eget liv, och att jag ville leva länge.

Men du hann sluta dricka innan din far gick bort, och det ska du vara väldigt glad, tacksam och stolt över tycker jag! ?

Att gå in här och mötas av goda tankar och era hälsningar.
Min pappa var verkligen krånglig på sina sätt men också en himla fin och inspirerande pappa. Vi har haft jobbiga perioder men de sista åren blev det väldigt bra, hans liv och vårt knöts ihop på något fint sätt. Eller- jag väljer iallafall att fokusera på det ?
Tack för att ni är så levande här för mig trots att vi inte ens fått ta i hand- och det har inte ens med coviden att göra. ?
Jag vilar idag. Sug efter alkohol- obefintligt (om ni undrar). Kan inte tänka mig något värre än att bli fråntagen klarhet och stillhet och närvaro i den här stunden, dagarna.
Allt är som det ska, livet känns och härjar lite, sen som när bebisar ska lägga sig till ro, hittar kropp och själ lägen där det går att vila. Kram.

Det verkar vi ha gemensamt det här att uppfostra våra mammor till lite mer mognad. Så tröttsamt stundtals men jag lär mig som du beskriver- att skilja ut sig och bli bättre på gränser. Kram.

?❤️?..Vi får leva på dom fina minnena..Och vad härligt att din pappa fick vara med dig när du valt nykterheten..??

Vaknade jag med i morse.
Tänker dock inte göra något överilat av denna utan lägger den lite på lager. Rensat ut nästan alla möten denna vecka, skönt. Idag ska jag träffa mitt skol-barnbarn. Vi ska laga mat och baka bröd. Det blir mysigt, varmt och närvaro på bästa sätt.
Nykterheten, ja. Kring den har jag inte reflekterat annat än att den är självklar i mitt liv. Men jag tar hand om den med omsorg. Kram.

Kan känna plötslig oro för pappa, att jag inte ringt sjukhuset, att jag inte vet hur han mår. Konstig känsla. Jag vet precis var han är. Här hemma står bilder, blommor. Har jag fyllt 80 frågade jag min man igår. Känner mig trött och att orken precis inte räcker för att jobba mer än exakt det som måste göras. Imorgon begravningsbyrån. Idag kom en av mina döttrar och vallade mig på lång promenad och lunch.
Mina röda solrosor har kommit upp.
Purjolöken har jag sått helt fel inser jag. De mörkröda stockrosorna är.. lite långsamma. Ikväll ska jag plantera om vallmon och dela upp i krukor.
Läser ibland i min gamla tråd, hur jag oroade mig över hur ”tråkigt” mitt liv skulle bli som nykter. Det är faktiskt patetiskt, nästan pinsamt att läsa. Hur jag som vuxen kunde tro att livet skulle tappa sin glans om jag inte fick dricka mig halvt berusad var och varannan dag.
Skulle skämmas över mig själv om jag inte visste att just skam inte gör någon vidare nytta.
Kram alla kämpar, idag snöar det här, ett lite bistert flin från vintern men snart är den besegrad, 🌱

Jag brukar likna sorgeprocessen med en lång grusväg med stora tjälskott. I början är det tätt mellan groparna, och man ligger där på botten i dyn och plaskar. Efter ett tag får man kläm på hur man lättast tar sig upp ur groparna, och då följer en bit på grusvägen där man ramlar i groparna då och då, men lätt tar sig upp igen.

Efter ytterligare ett tag lär man sig att ta sig runt groparna, så att man åtminstone kan undvika några av groparna. Slutligen blir grusvägen nästan helt fri från gropar, även om en och annan dyker upp ibland och då vill man nästan hoppa i och plaska av ren nostalgi.

Den hittills mest långvariga sorgeprocessen jag själv har upplevt är allt som rör min yngsta dotter. Himmel vad jag har sörjt att hon inte blev ”som alla andra”, för att i nästa stund bli arg på mig själv för att jag ens tänker så. Jag har sörjt att mitt liv inte blev som jag hade tänkt mig, men mest har jag sörjt att hennes liv inte blev som jag hade tänkt mig. Samtidigt som jag oftast tänker att hon har ett jättebra liv, bättre än många andra. Högt och lågt, hit och dit. Man får bara hänga med i känslostormen. Framåt tar man sig alltid.

Var snäll mot dig själv ❤️ Låt kroppen och hjärnan vila efter all anspänning. Att bli dödens trött efter den form av anspänning du har känt under en lång tid är helt normalt. Det är friskt. Att inte bli dödens trött vore mer onormalt.

Kram 🐘

Åh vad jag känner mig ”vaggad” av att läsa ditt inlägg @andrshalvlek
Tack 🙏🏻 Vissa dagar är det extra viktigt med igenkänning och en klapp.
Jag läste också tidigare idag när vi resonerade om än det ena än det andra för ett år sedan, så roligt att följa.
Jag har tänkt mkt på sedan jag såg din fråga i din tråd om barnen-flyttar-tiden. Den har jag utforskat noga, så jag återkommer om det. 😍 Också en sorgeprocess (ibland undrar man om livet är annat...)
Kram 🌸🙏🏻

Jag har läst tidigare vad du skrivit men inte lyckats kommentera förrän nu, lite sent om sider. Jag har väl egentligen inga visdomsord att dela med mig av eller något jag kan säga som kan hjälpa. Jag tycker dock att det är fint att du känner att de sista åren med din pappa var väldigt bra.

Det finns väl inget sent omsider här 🙏🏻 tvärtom är allt liksom alltid rätt, vi har alla det gemensamt att vi kämpat med en massa ”borden” och så. Ja men det är väldans fint att livet liksom hittar nya vägar- så sent omsider. Tänker att det också är något vi håller på med. Små nya stigar och utforskande av livet. Bra och ibland spännbande 😊

Läste imorse vad Andrahalvlek har skrivit...så fint:) När jag läste om Andrahalvleks sorgeprocess gällande sin dotter så kom mina tårar. Kände delvis igen mig. Så ledsen jag har varit för att mina barn inte fick den skolgång som de hade rätt till. Att min dotter kände sig tvingad att hoppa av gymnasiet när det var en termin kvar. Det var skönt på ett sätt att hon fick Bipolär diagnos..för att kunna förstå allt tokigt som hänt...och samtidigt att hon nu får behandling....men visst hade livet varit lättare utan sjukdomen. Kan även sörja att min storasyster aldrig kunna släppa på sin storasysterroll så att vi kunde haft kul ihop.

Se klart ...vet att det är mycket som ska fixas med när ens förälder har avlidit... och det är ju en del i själva processen.. På lördag ska jag nog ta itu lite med mitt odlande...backa några steg...men ändå påta lite grann.

Stor kram till dig:)

Hur det går med dina frön @varafrisk
Tänk om du inte ska backa tillbaka utan gå all in, 🙌🏻 jag testade förra våren- herregud det var som en mad woman hade flyttat in, allt gick överstyr men det var underbart och roligt och proppat med fantasier om framtiden. Jag fick självförtroende fast mycket gick helt fel. Det gör ju inget! Nån frihet i den där lilla sysslan och varje varje morgon vaknar jag och spanar på om något kikat upp under natten.
Igår kväll höll jag på ett par timmar (bsrnens sova-över rum har blivit mitt lilla drivhus) och för mig, jag blir lugn av det där pysslet.
Ja, ta ett tag med det och se vartåt det leder. Kram!

Jag fick en märklig flash ikväll när jag och min man åt lite halvtrist middag och stilla vatten till det. Lite rester och diverse.
Vad jag brukade göra; ååå vad trött och utmattad jag är efter den här veckan/dagen/nu, jag tror jag bara MÅSTE ha ett glas vin.
Som att jag drog ner hela tillvaron liksom överdrev allt som vore det så jävla jobbigt (hallå en vanlig dag!!) för att få en ursäkt att plocka upp den med några glas.
Jag skäms ibland över mig själv för jag tänker att jag behandlat min kropp och mitt på SÅ många sätt braiga liv- så otacksamt.
Nu för tiden: kan jag skratta lite åt såna där skrutt-middagar och så pratar vi om att imorgon är det fredag och räkbilen är påväg hit från Torns trakter. Och jag ser fram emot fredagen. Och jag njuter trots enorm trötthet av den här kvällen för jag känner mig fri. Och för att vsrdsgsnjut verkligen är som oväntat besök- men kräver inget.
Så himla tacksam för att det är kväll äntligen (riktigt bångstyrig dag) för forumet, alla ni som är såna jäkla proffs i att hitta livet här och nu. Kram 🥰