Nykterist och alkoholist i en kropp

Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Profile picture for user miss lyckad

På mannen. Mitt ex, gjorde också en massa idiotgrejor på fyllan..Du känns superstark nu lim?..Jättefint att läsa om dina tankar och göromål..Det låter som din inre styrka har vuxit i takt med tiden..Jag tänkte häromdagen också på plufsigheten som blir av alkohol..Jag känner som du att kläder sitter snyggt, och att man ser en fräsch kvinna i spegeln?..Det känns som om dina steg framåt blir mer och mer bestämda..Om du minns så vacklade jag också många gånger i mitt förhållande till exet..Hade han varit full hela tiden hade separationen gått snabbare..Men ju mer semestrar och helger som söps sönder, desto närmre kom föraktet från mig till honom..Jag tror stenhårt på dig lim, det har jag alltid gjort..Stor varm kram???✨?

Profile picture for user Knaskatten

Så imponerad av dig och av hur du orkar. Det låter verkligen som att du får dra hela lasset och stå för all trygghet. Att det ibland kommer ett mörkare inlägg - allt annat vore vansinne. Skönt att läsa att du har ett bra stöd i dina anhöriga. Vet inte hur gamla dina barn är, men hoppas att du snart kan komma ur din situation!
❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Tack Amanda, miss lyckad, Adde och knaskatten ♥️

Amanda, jag funderade på din fråga om vad jag behöver mer av i mitt liv och vad som ger mig energi. Det jag direkt tänkte var att jag snarare behöver mindre av något och det är mindre av min man och hans laster. Jag har önskat MER av honom så länge men fått inse att det inte kommer att bli så som jag vill ha det. Det är sorgligare att vilja ha mer av något än mindre. Kanske mer frustrerande såhär men mindre ledsamt.

Jag får energi och kraft av att vara aktiv och att vara ute så det anammar jag MYCKET i mitt liv. Jag har svårt för att "lata mig" för då blir jag rastlös. Promenader njuter jag av och det är en hel del orsaken till att jag så gärna vill ha en hund.

Jag tror jag behöver mer "egentid" egentligen men som livet ser ut nu är det svårt att få till det så ofta. Jag gillar inte att lämna barnen. Så jag har löst det genom att inkludera dem mkt i det jag gillar. Vi har gemensamma intressen och det är väldigt roligt. Jag kan inte få nog av mina barns sällskap ♥️ samtidigt vet jag att jag måste nära mina egna kompisrelationer också. Men jag pressar inte mig själv i det för det gör INGEN nytta för mig. Allt har sin tid. Det sista jag behöver är att få tiden att räcka till ännu mer.

Min man sa igår att han ska ta en paus med drickandet. Jag tar det med en stor nypa salt. Alla hans vänner dricker som hobby och vill mer än gärna ha med honom på eländeståget. Nåväl. Tänker inte ens lägga tankekraft på det för det gör varken till eller från. Är trött på att bli besviken.

Knaskatten, båda mina barn går i lågstadiet ♥️ de har vuxit mkt och framtiden skrämmer mig lite mindre nu hur det än kommer att bli med mig och min man.

Tack snälla Adde. Det känns bra här i det vidare livet. Rätt på alla sätt och extra bra nu när jag börjat skriva lite mer igen. Pausen var bra för mig men det har varit skönt att skriva här under ledigheten.

Å miss lyckad, du är en sådan tröst för mig ♥️ jag ser framför mig hur jag en dag kan ta samma steg som dig om det behövs. Just ikväll känns tanken sorglig (där ser man, jag hoppas tydligen på att min man kommer sluta med alkoholen och en del av mig verkar tro det?! Häromdagen var tanken inte alls sorglig).

Nu ska jag ta en dusch. Skölja av mig sjövattnet från dagens kalla bad och sedan ska jag ta en promenad.

Hoppas ni har en lugn kväll där ute ♥️ kramar!

Profile picture for user Lim

God kväll (natt ?) allihop.

Idag har jag haft en underbar dag. Sol och bad som vanligt plus lite annat. Höll på att bli pannkaka vid ett tillfälle när min telefon ringde. Det var socialtjänsten som hade fått in en orosanmälan på barnen pga min mans senaste LOB. Samtalet var helt okej. Vid ett tillfälle sa handläggaren ungefär "men vad tycker du om hans drickande, det är ju inte bra att dricka sådär Ofta? Han har fått x antal LOB, det är ju inte normalt" med en ton som lade en del av ansvaret på mig (menar inte att det var så hen menade men efter år av skam och av försök att hjälpa honom har jag ju ingen ork ens att stötta längre) jag svarade helt ärligt att jag sköter mig själv och barnen och allt jag har att göra. Min man får sköta sitt drickande själv så jag vet faktiskt inte om han behöver eller vill ha hjälp eller vad som krävs nu. Barnen har det bra och ser honom inte dricka och han inte dricker inte hemma (vilket är sant).

Syftet med samtalet var ju att stämma av hur barnen har det och jag vet ju att mina barn har det bra. Så tack vare det var det ju lätt att prata. Jag sa även att jag inte dricker överhuvudtaget så barnen har mig när/om min man är ute.

Min man har inte bett om ursäkt eller så för att jag behövde ha ett sånt här samtal. Det enda han sa om det var att han blir arg över att de ringde. Arg över att polisen tog honom. Han tyckte allt var onödigt.

Hur som helst. Ärendet avskrivs.

Jag är glad för det givetvis. Men samtidigt har jag svårt att förstå systemet. Många ljuger nog för socialtjänsten. Av rädsla antingen för den drickande partnern eller rädsla för att barnen ska dras in i något.

Jag tycker ju att min man behöver hjälp men inte törs jag säga det till en främling på telefonen.

Men jag hoppas att jag hade vågat säga om barnen for illa. Än så länge gör de inte det. Och det är ju det viktiga och det är det som orosanmälan handlade om.

Han har inte druckit sedan den LOB:en trots lediga dagar. Det betyder inte att han inte kommer att dricka snart men jag gissar att han ändå längst inne känner att något gick snett sist och att alkoholen spelade roll. Även om han inte erkänner det.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag är nykter. Förstår ni vilken lättnad att kunna ta ett samtal med socialtjänsten sådär utan att bli orolig ens?! Jag har ju ingenting att dölja eller skämmas över. Inga lik i garderoben. Och jag vet att mina barn mår bra, helt ärligt.

Ja ni, man lär så länge man lever och jag får väl försöka se allt som en erfarenhet. Som ett kapitel i mina memoarer. Så kan jag skriva nu för att jag försöker ha lite distans till allt. Försöker lägga kraften på det positiva.

906 nyktra dagar idag.

Tack gud för det.

Kramar till er alla ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Kan inte ens föreställa mig, men det måste vara så jobbigt att behöva ta emot ett sånt samtal.
Positivt förstås att din man inte har druckit på några dagar nu. Förmodligen känner han väl innerst inne att det skulle behövas en förändring? Ibland är det lättare att vända sitt eget dåliga samvete/ångest till ilska utåt.

Förstår din man hur du känner tror du? Går det att prata med honom? Du verkar vara en så genomtänkt, intelligent och reflekterande människa och jag tänker att din man borde ha några av de egenskaperna också (bakom alkoholen) eftersom ni ju har valt varandra en gång i tiden.

Stor kram till dig!

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten för ditt svar. Och tack för kramen ♥️

Ärligt talat tror jag han förstår till en viss punkt. Men hans själviskhet är för stor. Jag har ju talat om förut att ett tag fick hans drickande mig att inte tycka om att leva ens. Jag sa det till honom när han frågade mig hur det kändes att han varit nykter tre månader. Jag öppnade mig då om hur lättad jag var och hur dåligt jag mått tidigare. En vecka efter det samtalet började han dricka igen!! Så det bevisade för mig hur lite mina känslor betyder.

Vi är väldigt olika som personer han och jag. Och med tiden har jag ju varit med om så mkt dåligt att jag har svårt att se det bra. Om han gör bra saker ser jag det som oäkta eller tillfälligt för jag väntar bara på nästa svek. Som jag skrivit förut... Det har gått för långt så det är svårt att reparera.

Igår kom jag hem med barnen på kvällen och hörde direkt på min mans skratt att han druckit. Han var inte direkt full men jag hör direkt när han försöker skratta på ett artigt sätt som för att dölja att han druckit. Han somnade innan oss (det brukar inte hända när han dricker trots att jag brukar önska det). Han gick upp i natt och drack massa vatten. Också ett tecken på att han druckit. Alltså jag letar inte tecken för jag vet direkt ändå. Jag är galet känslig för lukten av alkohol. Känner direkt.

Men när jag hörde honom i köket så kände jag bara "hur ORKAR någon dricka?". Det är ju ett elände. Elände från stunden man ska köpa drickan till stunden när kroppen skriker efter vätska och ro.

En sak som jag varit bestämd med sedan jag slutade dricka är att jag aldrig köper alkohol. Jag köper inte ens en folköl till någon. Det är skönt att min man respekterar det. Att han inte tjatar. För hade jag inte bestämt det hade jag nog lätt fått köpa ut åt honom. En del i lättnaden av att aldrig dricka är också att aldrig köpa. Jag hatade att köpa alkohol när jag drack. Ibland drack jag inte av enda orsaken att jag inte ville köpa.

Så mkt ångest och vånda man slipper när man ger upp alkoholen alltså.

Hoppas ni alla får en bra dag där ute i landet ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Jag minns när jag läste om någon tjej som slutat dricka och bodde ändå delvis med sin supande partner att jag tyckte synd om henne. Tänkte också att vad skulle hon med honom till? Sen efter något år så satt jag i samma situation..Saker blev värre, utan att jag tänkte på det. Jag är van att hantera speciella situationer sen många år tillbaka..Vilket ju många av oss är bra på..Det som gjorde mig redo att flytta, var när jag förstod att exmannen aldrig tänker sluta dricka..Hans kunskaper och insikter om sitt och andras beroende var typ noll..Då tänkte jag att jag vill inte slösa bort mitt och barnens liv på någon som slösar och super bort sitt..Steg för steg..Satte den första stenen i rullning och det blev lite positiv dominoeffekt..Allt har sin tid..Numera ger jag bort min tid till folk som vill varandra väl..Där ingår inga missbrukare..Du har hjälpt mig flera gånger lim, med dina svar och tankar..Hoppas jag kan vara ditt stöd också..Stor varm Styrkekram..❤️

Profile picture for user Knaskatten

Du sitter i en sits som måste vara otroligt jobbig och svår, Lim. ?
Och miss lyckad, så bra att du finns som stöd! Som har varit i en liknande situation. Har du ensam vårdnad om barnen, eller bor de även med pappan?

Profile picture for user miss lyckad

När jag flyttade, bodde dottern helt hos mig, sonen ville bo med pappan v/v..Sedan började pappan dricka mer på kvällar och helger när sonen var där, så sonen ledsnade..Vi har gjort så att sonen som är 15 styr själv hur mycket han vill vara hos pappan..Alkoholismen är progressiv, det innebär för sonen att det blir svårare att bo hos pappan..Nu flyttar sonen till eget pga studier..Det jag har försökt tala om för barnen är att alla har val..Det finns hjälp att få om man vill..Barnen kan inte göra så pappan dricker mindre eller slutar..Det är bara han själv som kan det..

Profile picture for user Lim

Ja knaskatten det är svårt ibland. Och sorgligt. Tack för din omtanke ♥️

Saknar enormt att ha en partner att känna sig som ett team med. Det gör jag ibland men inte ofta. Jag känner att jag bär ett enormt ansvar och det kan ge mig dödsångest rentav. Vad händer om jag försvinner?! Kommer barnen ens få tänderna borstade? Kläderna tvättade? Ja... Allt sånt skrämmer mig ibland.

Jag har i alla år jag minns haft ganska mkt existentiell ångest i augusti. Har nog skrivit om det här förut också tror jag. Och den börjar komma nu och jag har varit på väg att få panikångest några gånger. Men tack vare nykterheten (som vanligt) har jag ju lärt mig hantera känslor så just nu rider jag igenom det så gott jag kan. Jag vet att jag är sådan här och att jag kommer att komma över det. Men för stunden är det lite jobbigt och jag känner mig ganska liten. Just dödsångesten jag får är så tung. Den är inte alls bara kopplad till min mans drickande utan såhär har jag nog ändå. Men det blir ju värre av att jag känner mig som ensam ansvarig för livet typ. Men som med mycket annat försöker jag se det som positivt att jag upplever komplexitet eller hur jag ska uttrycka det. Ju mer man upplever och känner och är med om desto ödmjukare blir man och desto mer kan man ju relatera till olika människor. Det är inte bara av ondo att vara med om svåra saker eller känna svåra känslor.

Nu ska jag ta en kortis med vovven och krypa ner i sängen.

Fick dock plötsligt ett behov av att släta över lite av det jag skriver om min man fastän jag inte borde. Det är ju min ventil att skriva anonymt om det jag inte pratar om högt i verkliga livet. Men vill ändå säga att han har goda sidor. Det är ju bara det att alkoholen tenderar att överskugga det. Och det är därför alkohol är ett jävla helvete.

Så. Nu fick jag svära lite också. Skönt.

Puss och godnatt!

PS. Miss lyckad du är som min klippa i stormen så du vet ♥️

Profile picture for user Sofia

Hej Lim! Du skriver om en ökad ångest, som du har haft ett mönster av att känna under augusti i många år. Starkt att du klarar av att rida igenom känslorna nu så gott du kan, utan att döva med alkohol. Det låter ändå tungt att gå runt med dödsångest och att känna sig så ensam ansvarig för livet, även om du har den fantastiska förmågan att se fördelarna med det eftersom det gör dig mer ödmjuk. Känner du något behov av mer stöd för att orka ta dig igenom den här ångestperioden? Jag tänker t.ex. på om du skulle kunna känna dig stärkt av att träffa någon som arbetar med anhörigstöd, t.ex. via kommunens beroendeenhet, eller psykolog/terapeut via vårdcentralen. Men det är bara en tanke från min sida, du känner dig själv och vad du behöver bäst!
Varma hälsningar,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Profile picture for user miss lyckad

Jag blev tårögd när jag läste ditt inlägg lim..Du har det tungt emellanåt, men har hittat strategier att klara dig..Kanske som Sofia skrev, att du skulle prata med någon. Just för att få se din egen situation utifrån..Du har stöd från ditt nätverk..Men ibland kan det vara bra att lätta sitt hjärta för någon annan. Måste inte vara proffs heller..Kanske någon på jobbet..Hursomhelst. så vet jag att du klarar dig, och barnen.. Varm Styrkekram till dig fina, starka, underbara lim❤️

Profile picture for user Lim

Tack Sofia för rådet. Jag känner mig inte redo att prata med någon tyvärr. Jag vet inte... Men egentligen borde jag kanske. Någon dag kanske jag kommer till en punkt när jag gör det. Har det i åtanke i alla fall ♥️

Miss lyckad. Ja jag klarar mig. ♥️♥️ Igår hörde jag min man prata i telefonen. Han pratade om öl med sin kompis. Jag trodde att han skulle sticka iväg och dricka. Kände att jag skulle be om skilsmässa idag. Att jag inte har något att vänta på.

Sedan blev det inget drickande och vi såg en film istället. Då kände jag att jag skulle kunna leva med honom för alltid.

Det blev så tydligt hur alkoholen är det som faktiskt kommer att rasera allt. Mycket är dåligt i övrigt tycker jag men det är alkoholen som är den enda grejen som gör att jag vill skiljas.

Men jag undrar vad jag väntar på. Eller jag vet. Att barnen ska bli större. Att de kan välja vart de vill bo. Att de kan lämna pappans hus om de inte vill vara där. Att de ska slippa bli dem som väcks av honom på natten när han dricker. Några år till och sedan kommer jag bli så pass ensam i mitt hem att jag tror att steget kommer bli lätt att ta. Jag menar, vänner kan man ju vara men jag måste inte vara ihop med honom om jag inte ens vill?

Det är väldigt skönt att känna den här känslan av att jag får faktiskt lämna honom om jag vill. När tiden är inne och barnen större kan jag dessutom börja bete mig mer som jag vill och det i sig självt kommer nog leda till att min man kanske tar steget till att skiljas. Jag spelar ju ett spel just nu ärligt talat. Stunder jag egentligen vill skrika på honom så gör jag tvärtom. Man kan inte spela ett spel för evigt.

Ibland läser jag i anhörigtrådar där folk råder skribenten att lämna maken (det är typ bara flickvänner och fruar som skriver) för barnens skull. Men jag tänker tvärtom. Så länge det inte är våldsamt hemma förstås. Men än så länge anser jag helt att mina barn har det bäst såhär. Jag kan skydda dem och ha dem 24/7. Och det pågår ingen öppen konflikt mellan mig och min man. Skulle hans drickande däremot börja drabba dem så skulle jag vilja lämna honom och se till att barnen får vara med mig och att ex. Socialen får veta exakt hur han beter sig. Men jag hoppas och tror att det inte kommer att bli så.

Alltså om min man skulle få läsa det jag skriver ? Han skulle tro att jag skriver om någon annan. Han tycker ju att han dricker helt normalt. När han blev LOBAD var han ju bara ute och festade (som ALLA andra gör tydligen) och hade oturen att träffa en polis som var en idiot.

Ofta tänker jag att jag vill vara singel sedan. Men ibland föreställer jag mig ett liv med en nykter kille. Men ganska snabbt avfärdar jag den tanken för jag tror det är så svårt att hitta en sådan man. Som dessutom är nykter med planen att vara det för alltid. Nej hellre är jag ensam än att oroa mig för alkohol i olika former. Jag hatar alkohol för mycket alltså.

Dagen jag är singel:
Jag ska ha ett rent hem där både alkohol och cigaretter är förbjudet.
Jag ska sova med öppen sovrumsdörr utan att vara rädd för att någon berusad man ska få för sig att komma in och störa mig.
Jag ska bjuda hem folk oavsett tid på dagen, kanske kl 8 på morgonen!
Jag ska ge barnen mer utrymme. De kan få en hel våning i huset för sig själva om de vill. Inget rum kommer att vara vigt åt en bakfull man.
Jag ska spela musik och dammsuga på förmiddagarna när det är helg.

Jag ger det här äktenskapet x antal år (har en siffra men vill inte skriva ut den). Sedan är det tack och hej. Och detta skriver jag nu trots att det varit lugnt här hemma. Jag har rätt att ha det som jag skrev ovan.

Kram från en tjej som varit nykter 2 år och 6 månader idag ??♥️♥️

Profile picture for user Knaskatten

Två och ett halvt år! Det är ju fantastiskt!

Tycker att du resonerar så himla fint och klokt. Att stanna tills barnen är stora nog att välja själva. Om du orkar det låter det som en bra plan. Men viktigt att du känner efter vad du står ut med och klarar av! Att du också tänker på dig själv i allt. ❤️

Det du vill ha i livet är ingenting konstigt. Det låter som ett vanligt, tryggt, bra liv. Och det är du så värd.

Profile picture for user Lim

Tack finaste knaskatten och miss lyckad ♥️ jag har gått in här några gånger men inte orkat logga in. Skjutit upp det hela tiden.

Det var rätt lugnt här ett tag. Men nu har min man åter igen gjort massa dumma saker berusad. Jag satte ner foten idag. Förväntade mig en ursäkt och ånger men han sa att det var mitt fel att han betett sig som han gjort?! Att han får komma hem när han vill och att det inte är min ensak. (han väckte mig alltså med gräl kl 3 på natten ett par timmar innan jag ska till jobbet).

Jag sa att det är bättre att vi ansöker om skilsmässa. Jag sa att jag inte kan leva med en person som är ute och dricker på nätterna och väcker mig och barnen när vi behöver sova. Att han ens kan påstå att det är mitt fel och tycka att han får göra exakt som han vill gör ju bara att jag måste ut ur detta äktenskap. Det ÄR inget äktenskap.

Jag VILL inte behöva skiljas. Jag vill absolut inte det och jag dör av tanken att det skulle kunna bli värre för barnen?? Men hur ska jag orka flera år till såhär när han visar NOLL intresse av att ändra sitt beteende!?

Jag vill lämna honom. Jag vill bo ensam med mina barn. Jag vill ha en kontakt hos socialen om barnen ska vara hos honom (hur han nu ska vilja ha dem... Han vill ju bara ut hela tiden). Jag kan inte fortsätta det här spelet. Han bidrar inte med NÅGOT bra i mitt liv förutom att jag får ha barnen heltid om jag lever med honom (vilket inte är så bara...).

Vill inte skriva vad mina barn säger och tänker men de har alltså börjat påverkas av hur han beter sig. De är för stora för att missa allt nu.

Önskar jag kunde se in i framtiden. Vilket val är det rätta!?

Hur mycket ska man stå ut med och till vilket pris?

Jag skriver av mig nu. Vet inte vad som kommer att hända men jag känner att jag vet att jag kan inte fortsätta leva med honom när han dricker. Men jag kan inte heller låta barnen behöva göra det utan mig sedan heller. Nu finns jag ju alltid med.

Vad är bäst för barnen?!

Usch. Livet är så orättvist tycker jag.
Jag ska inte behöva känna ångest över att barnen ska behöva vara med sin egen pappa. Finns det hopp att han kanske blir en bättre pappa om vi skiljs?

Fuck alkohol. Jag kan inte fatta att folk sitter hemma och MYSER med sånt skit. Samma skit som river sönder min familj. Helvete!!!!!!!

Jag har snart ingen självrespekt kvar. Jag är hans slav. Han gör vad han vill och jag bara ler. Men jag klarar inte mer. Inte när han rakt ut nykter säger att han får komma hem när han vill och att det är mitt fel att han bråkar med mig. När han inte ens ångrar sig dagen efter. Då har någon slags gräns passerats.

Käre gode Gud, hjälp mig att bli fri och hjälp mina barn ♥️ hjälp oss komma ur den här situationen hela tillsammans ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Vilken fruktansvärt jobbig situation du befinner dig i. Det måste vara förfärligt. Och så mycket du har stått ut med och hållit ihop under så lång tid..! Jag förstår verkligen att du reagerade som du gjorde, och jag tycker att du gjorde rätt i att sätta ned foten. Det har ju pågått så länge nu att det inte kommer att bli någon ändring av sig självt. Jag förstår att det känns urjobbigt med tanke på barnen, men samtidigt: de märker ju vad som pågår. Och även om du finns där som deras trygghet 24/7 så påverkas de så klart av att ha en pappa som gör tvärtom, finns där med sin otrygghet. Det påverkar ju dem också.
Kom ihåg: det är också en gåva till barn att stå upp för sig själv som förälder. Allt kommer att ordna sig.
♥️ ♥️ ♥️

Profile picture for user Ler

Finaste finaste Lim ❤️ Loggade in i dag o ser att du är tillbaka ... och har varit det ett tag .. så jag hade en del att läsa ikapp .. och såå sorgligt det är att läsa ditt senaste inlägg .. vad A gör mot oss o våra familjer o barn .. Har hela tiden vetat att du har en plan och att det är dags nu .. du har själv kommit till den punkten att nu får det vara nog .. Barnen o du behöver komma ifrån homom och som du säger så förstår o känner de mer än vi tror .. Förstår också hur jobbigt det är att hela tiden fundera om vad som är rätt och ovissheten om hur det ska bli .. Jag har ju själv gjort den resan .. Tänker på dig på dig o hoppas att du har krafter kvar att ta dig igenom den här jobbiga tiden .. kom också ihåg att det är helt ok att be om hjälp , från vänner o familj .. skulle så gärna vilja komma upp o hjälpa dig och barnen ❤️ du är värd så mycket mer ❤️ Massor med Kramar .. Lerigen

Profile picture for user Lim

Å fina knaskatten och Lerigen ♥️ det hjälper mkt att läsa det ni skriver. Att ni bryr er fast ni egentligen inte ens vet vem jag är ♥️ tack snälla ni ♥️

Jag har anförtrott mig här och till en vän i "verkliga" livet. Låtsas som ingenting till alla andra än så länge (med alla andra menar jag min familj... Finns ingen anledning att säga nåt till andra på länge).

Min man har gått ut. Han gick ut för 5 timmar sedan. Jag är sjuk så jag är fast här hemma. Har beställt hem personbevisen för skilsmässa. Ska ordna skilsmässoblankett nästa vecka. Jag har bestämt mig. Tyvärr flyr min man situationen så jag vet inte vad han vill ens. Det är jobbigt att inte veta. Samtidigt som hans agerande visar att han inte bryr sig om mig. Varför ska jag stanna då?

Jag har stannat pga barnen åtminstone de senaste 6 åren tror jag. Och de sista kanske 2 åren har jag på allvar räknat ner till att barnen ska bli större. Har haft årtal i mitt huvud för när jag ska lämna. Tänkte ge det några åt till egentligen. Men jag är rädd att de åren ska bränna ut mig eller göra att jag dör i en hjärtinfarkt eller hjärnblödning av den ständiga stressen och ångesten jag lever med.

Det är en enorm ångest att göra det här också. För barnen. Men som jag skrev tidigare... Jag får kontakta socialen. Prata med folk. Göra så att alla vet sanningen och kan stötta oss. Han är ju ingen galning eller så. Men han är inte rätt man för mig. Vi är inte speciellt lyckliga tillsammans varken han eller jag.

Önskar han kunde hitta en ny tjej fort. Bli kär i henne och gå vidare. Vill säga det till honom men då är jag rädd att han ska tro att jag träffat nån ny.

Jag vill att han ska veta att det är alkoholen som gör att jag vill gå vidare. Jag vill leva helt annorlunda än honom. Jag förtrycker mig själv varje dag pga honom. Det är slut med det nu.

Profile picture for user Knaskatten

Du låter bestämd och stark, tycker jag. Du har ju kunnat bearbeta allt och förbereda dig på det här under lång tid och även om det kanske blev tidigare än du tänkt låter du redo. Visst är det ångestfyllt! Det är ju ett stort, livsomvälvande beslut. Men jag tror att det är helt rätt. Det är inte okej att göra våld på sig själv, och det gör du ju om du upplever att du är helt fast, ofri och olycklig i förhållandet du är i.
Det kommer ordna sig med barnen! Prata med din familj och få stöd och hjälp. Det borde också vara uppenbart att din man inte är lämpad att ta hand om dem - i alla fall inte när han lever som han gör just nu.
Tror att du gör helt rätt. För dig och för barnen.
Skickar all styrka och massor av kramar! ???

Profile picture for user miss lyckad

Låt ingen trampa på dig..Framförallt inte han som ska stötta och bära dina bördor när du själv inte orkar..En stund i taget..Det kan kännas skakigt emellanåt, men det finns alltid en chans till återförening..Men då måste partnern förstå och ha insikt om sitt eget beroende..Du är stark, du är bra, och du och barnen är värda ett gott liv utan alkohol och konsekvenserna av det..Massor av Styrkekramar och energi till dig❤️?????

Profile picture for user Ler

Finaste Lim ❤️Jag är en fisk .. en konstnärssjäl .. att skriva har aldrig varit min starka sida .. Ibland när jag läser det jag skriver så låter det fyrkantigt o stelt .. Min grej är att prata .prata, prata .. att finnas där .. Som jag önskar att vi satt på café ... med varsin kaffe ... o pratade o pratade ... Hur som .. nu är det som det är .. Känns bra att höra att du har anförtrott dig till en vän i v l .. ❤️ Fortsätt på din väg ... Vet inte om du orkar .. men vill tipsa dig om en podcast .. Beroendepodden .. alla avsnitt är värda att lyssna på .. Men Avsnittet med Edvin Nilsson .. uppvuxen med beroend förälder .. Ärligt .. Knivar gick genom mitt hjärta ... Jobbigt att höra .. o såå tacksam att jag har lyckats ta mig ur denna hemska beroende .. Lyssna och tror att det kan hjälpa dig i ditt beslut ... Livet kan bli annorlunda ❤️ Kramar i massor .. från mig som Ler igen

Profile picture for user Lim

Knaskatten, miss lyckad och Ler ♥️ tack för er stöttning och era ord och er input.

Jag har inte kommit längre i något. Har inte diskuterat med min man om något. Det enda vi sa till varandra igår var att vi ska inte vara osams.

Jag är sjuk och låg mest hela dagen igår. Men jag gick ut på fem promenader med hunden (korta) lagade mat till barnen och handlade på Ica för att barnen skulle få lördagsgodis. Idag mår jag också superdåligt.

Min man var också hemma igår. Bakis. Han gjorde ingenting.

Där ser man det skeva tycker jag. Jag som är riktigt sjuk ofrivilligt roddar det praktiska så gott jag kan medan han som är självförvållat dålig inte rör ett finger.

Såhär ser mitt liv ut och för husfridens skull säger jag inget. Klagar inte. Köper en chokladkaka hem till honom istället som om han vore mitt tredje barn som är hemma sjuk. Fast det är jag som är sjuk.

Det är stökigt hemma också. Och jag vet att det bara kommer bli värre om jag inte städar. Tänker inte be min man för jag vill inte ge honom en chans att leka snäll make så att han tror att jag ska ångra skilsmässan. Det är bättre att skiten får gro och sanningen vara framme.

Han kan leka godhjärtad man någon vecka eller två efter sådana här kriser. Men det är falskt och han återgår alltid till att skita i allt. Efter 15 år tillsammans vet jag det. Han skiter i mig och mina behov. Vill han ändra sig nu gör han det enbart av egen vinning. Möjligtvis för barnen också för han vill inte att de ska ha skilda föräldrar. Men så fort han märker att jag är lurad att stanna så börjar han som förr igen.

Känner mig bitter ibland. Jag hade så gärna försökt få fler barn om jag hade en trygg man. En stor familj att vårda tillsammans. Jag blir ledsen över att det inte fick bli så. Känner mig lurad. Men å andra sidan... Med en annan man kanske jag inte ens hade kunnat få ett barn. Man vet aldrig. Och min mans alkoholism kunde jag inte förutspå med den lilla livserfarenhet jag hade när vi blev tillsammans.

Jag har hopp om en bra framtid. Läser min tråd ibland för att komma ihåg vad jag känt. Har medvetet inte skrivit FÖR mkt om honom för jag ville hålla tråden lite gladare och att den skulle handla om mig. Men hade jag skrivit mer om honom hade det kanske varit bra. För att inte börja inbilla mig att allt kan bli bra. För det kan det nog inte. Och det är inte mitt jobb att se till det längre. Jag har verkligen gett äktenskapet så otroligt många chanser. Jag har bara skrivit ner en promille av allt han gjort på fyllan. Vissa saker har jag inte ens själv orkat tänka tillbaka på.

Vi får se.

Nu ska jag lägga mig i sängen igen. Har varit ute på promenad. Min man sover. Förstås.

Kramar ♥️

Profile picture for user Jasmine

Jag har läst ikapp i din tråd och blir så ledsen... ledsen för att det är alkoholen som ska förstöra ert äktenskap, ledsen för att du måste kämpa ensam, ledsen för att din man inte prioriterar dig högre. Fina Lim, du är stark och modig, en bra mamma och godhjärtad. Jag hade aldrig orkat vara tyst så länge som du... tror jag i alla fall. Jag levde med en man som var arbetsnarkoman så jag vet hur det känns att få ta hand om hem och barn ensam och inte få sina behov sedda.

Jag tror du gör helt rätt även om en skilsmässa är otroligt smärtsam. Skickar styrka och kärlek till dig.

Hoppas du får en fin söndag ❤️

Profile picture for user Lim

Tack snälla Jasmine ♥️♥️ vad fint av dig att skriva till mig ♥️

Ja visst är det tungt att dra hela livets lass själv. Så fel ?

Kom på att jag vill skriva ner lite mer av det som sker nu och min tråd är en trygg plats. Vill se till att inte förtränga saker. För det är jag expert på eftersom det varit min överlevnadsstrategi så länge.

Min man kom hem full kl 3 på natten på onsdagen. Han skulle vabba med våra sjuka barn dagen efter så jag klev upp och påminde honom om detta och frågade om jag skulle vabba istället. Han blev så arg och väckte barnen. Han höll oss vakna i minst en timme. Han hann lugna sig och börja prata om depression osv. Jag sjukskrev mig dagen efter och blev även sjuk på riktigt eftersom mina barn smittat mig. Min man pratade som vanligt om skilsmässa under denna natt.

Dagen efter sov han halva dagen. När han varit vaken ett tag på kvällen gick jag till honom och ville reda upp natten. Jag sa att det inte går att vara pappa och vabba och dricka till 3 på natten och väcka alla i huset. Förväntade mig ånger. Men han sa att det var mitt fel att han blev arg när jag klev upp för att påminna om vabben. Jag skulle inte lägga mig i. Och han sa att han får vara ute hur länge han vill och jag ska inte säga nåt om det. Då sa jag att jag inte vill leva mer honom mer. Någon timme senare sa jag att jag ska ordna skilsmässan. Han sa okej.

Dagen efter pratade han inte med mig. Jag var sjuk. Han stack ut kl 14. Kom hem 5.30 på morgonen full. Väckte mig och ville prata. Han sa "vill du skiljas?! Jag har en depression". Jag sa att jag inte tänker prata nu men gärna imorgon.

Så kom morgondagen (igår). Jag ignorerade honom. Han kom fram till mig och sa att vi inte behöver vara osams fast vi ska skiljas. Jag sa okej men det kändes som du var arg imorse. Han sa att han inte var det.

Och nu är det idag.

Han kanske har en depression. Men då är den skapad av alkoholen. Och det kan inte åter igen vara en ursäkt för att jag ska stanna. Är han deprimerad måste han börja reda upp sig själv. Jag har funnits vid han sida genom allt och hoppats på bättring men det finns alltid ursäkter för honom att vara destruktiv.

Han spelade också bort pengar denna månad. Pengar som han skulle ge mig till räkningar. Så jag har betalat allt helt själv denna månad. Han spelade alltså bort mina pengar indirekt.

Jag gör alltså redan allt hemma. Samt betalar allt. Och förtrycks av honom. Är det så konstigt om jag vill skiljas ?

Jag ska fortsätta skriva ner allt skit från och med nu. Det är ju nåt fel på mig som slätar över allt hela tiden pga min rädsla för konflikter. Pga min rädsla av inte vara med mina barn. Pga moderskänslor för min man som inte kan vara vuxen.

Han har aldrig spelat bort sådär mkt pengar förut. Men som med alkoholen kommer väl även det snart bli normalt och drabba mig?

Nu är det stopp!

Profile picture for user Jasmine

Jag blev ännu mer ledsen nu när jag läste ditt senaste inlägg. Tror med det du beskriver att skilsmässa blir ett bättre alternativ. Så sorgligt. Jag hade det inte hälften så jobbigt som du, men känslan att vara ensam med allt och inte bli sedd knäckte mig i mitt äktenskap. Tyvärr fick jag inte vårdnaden om barnen då pappan varken missbrukade eller slog dem (tydligen det som krävs för att barnen ska få bo med den förälder som tagit allt ansvar). Barnen har bott hos oss varannan vecka, men jag har fixat en del även på hans veckor. I ditt fall tror jag du kan få vårdnaden, men skriv ner allt som händer i dagboksform om det blir någon konflikt.

Fina du, vi finns här för dig! Lyssnar och skickar omtanke..❤️

Profile picture for user Knaskatten

Ja, din tråd ÄR en fri och trygg plats. Du är helt anonym och ingen dömer dig. Vi vill dig bara väl. Så skriv, skriv, skriv! Det kan hjälpa så mycket att få ner saker på pränt. Att tvingas formulera ting som man helst bara vill förtränga. Sätta ord på skiten och få det svart på vitt.
Du har verkligen gjort allt. Du har varit den stabila och den trygga, den som håller upp ordningen och vardagen för dina barn. Men du kan inte skydda barnen från att väckas mitt i natten av en pappa som kommer hem full så länge de bor ihop med en pappa som kommer hem full - och som inte ens ser problematiken i det dagen efter. Du och barnen är värda trygghet. Och du är värd någon som gladeligen drar hela lasset när du är sjuk, istället för tvärtom.

Profile picture for user miss lyckad

Det känns som om livet med alkoholen för din man börjar få rejäla konsekvenser..Som tur är har du ju slutat dricka och har full kontroll över ditt och barnens liv..Du är duktig och stark och kommer att klara dig mycket bra, även som ensamstående..Tänk det viktigaste först, när det är mycket. Och en sak i taget..Och ibland en stund i taget..Att fundera och planera sin framtid är smart..Jag är säker på att du har styrkan, och mer av det får du på vägen..Stor varm kram❤️

Profile picture for user Lim

Jasmine, jag tänker inte att jag ska ha egen vårdnad. Jag har en tiltro till att han ska kunna ta hand om dem också. Jag vill absolut inte dra igång en vårdnadstvist. Barnen har rätt till oss båda och barnen är bådas barn som vi älskar. Sedan får vi se hur det blir. Det känns så overkligt att tänka i dessa banor ens... Beroende på hur det kommer fungera får jag se... Hoppas verkligen han kan steppa upp som pappa. Men jag har svårt att se hur han ska klara ha dem varannan vecka med tanke på hans arbetstider och "fritidsintressen".

Knaskatten, ellerhur? Han borde kunna se att jag behöver stöttning och hjälp när jag är sjuk åtminstone. För barnens skull om inte annat.

Tack miss lyckad för råden. Jag har laddat inför detta så himla lång tid nu. Men vet fortfarande inte om det kommer att bli av... Hoppas jag lyckas stå på mig.

Min man sökte kontakt igår kväll. Låg med mig och barnen i sängen och tittade på en film. Han verkade lite ledsen. Och då kickar mina moderskänslor in. Jag måste stoppa dem för han har ju själv valt det här. Valt att såra mig hela tiden. Han har verkligen inga faderskänslor för mig om man säger så.

Jag måste vara stark. Jag måste göra det här för min skull. Vore jag min egen dotter hade jag aldrig låtit mig själv leva såhär.

Igår i sängen låg jag och tänkte på de senaste åren. Alla gånger han tvingat upp mig mitt i natten och jag hjälplöst fått följa med för att inte väcka barnen. All respektlöshet. Allt tvång och all förnedring han utsatt mig för. All otrygghet. Alla svek och all egoism. Istället för att tänka på hur ledsen han ser ut ska jag tänka på hur ledsen JAG är.

Profile picture for user miss lyckad

Det blir fram och tillbaka vid en separation..Men du känner din man och vet hur han funkar..Som tur är vet du också hur beroendet fungerar..Du har många ess i rockärmen..Absolut ska målet vara delad vårdnad..Inget är heller skrivet i sten..Allt för barnens bästa, hela tiden..Jag lovar lim, du får styrka och energi på vägen, bara du tar rygg på dom som gjort samma resa med gott resultat..Varm kram❤️

Profile picture for user Lim

Tack för att du är ett bollplank miss lyckad. Det känns så skönt att veta att du gjort samma resa.. ♥️

Jag har tänkt på att jag måste sluta tänka "tänk om" eller "om bara"... Tänk om livet var si eller så. Tänk om min man förstod mig och kunde bli den partner jag behöver. Det är när jag tänker så som jag fastnar i det och försöker lösa allt i min hjärna. Försöker önska allt så mycket i hopp om att det ska slå in. Det är utmattande att befinna sig i den tankevärlden. Och meningslöst.

Igårkväll var han så fin. Han städade och lagade mat och han var nyrakad och snygg. Vänligare än vanligt och liksom mjuk. Borde inte skriva det ens för det är exakt såhär jag alltid gör. Börjar se det med ömma ögon. Se på honom som en pojke nästan.

Men stopp nu. Igår förmiddag när vi pratade om allt sa han förlåt. Jag sa att det inte ändrar något. Då sa han att han inte brukar göra dumma saker och "jag har ju sagt förlåt!". Då förstod jag att han sa förlåt för att bli sams men inte för att han anser att han har gjort fel.

Vi kom överens om att ansöka om skilsmässa. Jag sa att för min del handlar det om att välja mig eller alkoholen. Han kunde inte välja mig. Han sa det inte så men när jag tydliggjorde mina krav så sa han att vi kan skiljas. Men han ville inte tro på att det är pga alkoholen. Han tror mig inte. Det blir tydligt hur han inte ser sitt problem då om han inte ens förstår efter alla år av vädjan från mig om att han ska sluta.

Det gäller att vara starkare än vad jag egentligen är. Inte börja inbilla mig att han är en annan man än den han är. Jag kan rentav börja inbilla mig att han är såsom jag alltid drömt om. Börjar tänka att jag kommer bli ensam nu. Som om jag inte redan är det?

När han städade igår var det första gången på flera månader. Det blir så fel om jag luras att tro att det är sån han är! Jag vill ju så gärna det att jag bara vill gråta nu. Snart blir jag ensam hemma några timmar. Då ska jag gråta ut.

Skriver nog snart igen. Har så mkt inombords men det är svårt att formulera.

Kram till er som läser

Profile picture for user Knaskatten

Nu har jag (tack och lov) ingen personlig erfarenhet av det, men det låter som ett typiskt mönster som kan uppstå i olika typer av misshandelsförhållanden tycker jag. Att det ofta blir ursäkter och löften om bot och bättring, för att saker sedan upprepas om och om igen.
Nu ursäktar din man sig inte ens så mycket verbalt eller med en massa löften han varken kan eller vill hålla. Och det är ju bra egentligen, att han inte vill ge dig en massa falska förhoppningar.
Men nog inser han säkert att han har gjort en massa fel. Det visar han ju genom att skärpa till sig en smula... Kanske kan vi hoppas på att det visar att han ändå kan samla ihop sig och vara en pappa till sina barn?
Det låter klokt och genomtänkt och bra att ni pratar om skilsmässa på ett vuxet sätt, utan berusning eller ilska.
Du är så stark, Lim. Och jag skickar över alla mina tankar, mitt stöd och min energi. Hoppas att den når dig!
?

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Lim

Så sorgligt det låter Lim... Ditt senaste inlägg gör verkligen att man känner sorgen över att mista visionen om hur tvåsamheten borde vara. Msn tänker nej nej nej, finns det inget annat sätt, ett lyckligt slut!? Så bläddrar man bakåt litet i tråden och läser svart på vitt vad han faktiskt utsätter dig för. Och jag ser rött. Under inga som helst omständigheter ska du leva så! Blankt NEJ. Och där håller jag med den ökände Dr Phil ”The best way to predict future behaviour is to look at passed behaviour”. Ett mönster är just det, återkommande. Det blir upp till dig att bryta det genom att inte vara med längre. Det är sorgligt, smärtsamt, otäckt, men ställt mot alternativet att leva en livstid i samma nedbrytande spiral, som även lär dina barn vad de kan förvänta sig av livet och sina framtida relationer... Kanske ändå överkomligt?

Profile picture for user Lim

Mirabelle och knaskatten, tack!! ♥️

Ja mirabelle. Dr Phil har ju helt rätt där. Tack för att du skrev den meningen till mig. Det är så klockrent. Visst kan människor förändras men när det är samma visa om och om igen... Not so much.

Jag har varit expert på att släta över och förtränga. Obehagligt bra på det ärligt talat.

Vi har hållt mkt bra sams än så länge. Det är inte dålig stämning om än lite märklig.... Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till varandra än.

Han begav sig nyss iväg till sin kompis. Det är alltså helt vanligt. Han är ledig imorgon. Det hör till rutinen mer eller mindre att han är borta då efter jobbet. Det kändes som en vinst att inte gå fram till honom och ge en hejdåpuss som vanligt. För det gör jag alltid. Och håller ensamheten dold. Så jävla ensamt att så ofta lämnas. Har blivit lämnad så mycket att jag senaste året knappt uppskattat när han är hemma heller. Jag är ständigt ensam i hjärtat liksom. Och känner att jag alltid är hans andrahandsval (eller femtehandsval kanske).

Han hade med sig en ryggsäck ut nu. Parfym på. Hade han öl i väskan? Ja det är klart. Vad släpar man annars med sig? På ett sätt vill jag att det ska vara öl för det är liksom spiken i kistan. Och på ett annat sätt blir jag rädd för vilket tillstånd han ska komma hem i. Han har ju hållt sig så lugn och snäll de sista dagarna. Gissar han samlar allt inombords och det kommer ut som en explosion om han dricker?

Försöker knuffa undan vemodet och sorgen som väller över mig då och då. Tvingar mig själv att gräva fram allt dåligt. Alla dåliga minnen. Det räcker egentligen att tänka på sommaren som var. Hur han struntande i barnen. Hur han inte ens kunde följa med och bada en enda gång. Jag levde som fullkomlig ensamstående mamma. Som alla år näst intill.

Vad konstigt det är att vilja nåt så mycket (skiljas) men samtidigt bara vilja dö av sorg och krypa upp i hans famn!

Jag måste hålla i de dåliga tankarna.

Hatar att jag tänker på honom och oroar mig för att han är ledsen eller ensam. Det är så ovant för mig att inte prioritera hans mående. Ovant för mig att se honom så lågmäld. Jag har knappt tittat på honom de senaste dagarna. Han ser så fin ut och det orkar jag inte. Jag måste komma ihåg hur han ser ut när han är full. Det är den fulla människan jag behöver komma bort från.

Usch vad det är jobbigt.

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen hos hans kompis nu. Höra vad de säger och vad de gör. Kompisens fru och barn är där. Så jag förmodar de går ut på krogen efteråt? Eller så är kompisens fru i samma läge jag var i för några år sedan när vårt hem var feststället för min man och hans vänner. Hon kanske inte vågar säga ifrån.

Håll tummarna för mig att det inte blir bråk inatt. Om det blir det packar jag ihop mig och barnen i en taxi hem till min mamma tror jag. Men måtte det bara vara mina katastroftankar som överdriver nu. Men de gör ju också att man fattar hur viktigt det är att vi separerar. Att jag ens behöver oroa mig för en natt av bråk säger en del även om han kanske kommer hem helt nykter.

Kram till er alla.

Profile picture for user Mirabelle G-S

Jag håller tummarna för att du slipper få ditt värsta scenario bekräftat. Samtidigt vore väl den sista knuffen ut. Att lämna skulle bli ofrånkomligt. Bra att du har en ”flyktplan”. Som sagt, att du enns behöver tänka i de banorna är svar nog på frågan om huruvida du bör stanna eller gå...

Profile picture for user Knaskatten

Blankt NEJ på att du ska ha det som du har haft det. Nej, nej, nej.
Att ens behöva oroa sig när ens man ska träffa vänner...? För att han ska komma hem och ställa till med bråk? Istället för att vara den andra hälften i äktenskapet, ta halva ansvaret, växeldra och steppa upp när du behöver det, sätta barnen främst i livet - som en förälder ska.
Jag hoppas förstås att du slipper en hemsk natt. Men jag hoppas också att du prioriterar dig själv och ditt liv, för det har du inte kunnat göra tidigare. Du är värd det.
Stor kram! ❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Det har gått bra. Han väckte mig inte ens. Men jag vaknade med hjärtklappning några gånger under natten av oron att han skulle det!

Jag är på jobbet. Min man smsade mig att skriva ut skilsmässopappren. Så det ska jag göra så kan vi skriva på idag. Overkligt. Men bra. Sorgligt. Men bra.

Profile picture for user Knaskatten

Klart att det är sorgligt. Att skriva under skilsmässopapper är ju inte det man hoppas på när man gifter sig med varandra. Men det verkar nästan som att han också inser att det inte är bra som det är. Att du ens behövde vakna med hjärtklappning... Jag tror precis som du, att det är sorgligt och overkligt men framförallt bra och rätt. ❤️

Profile picture for user Lim

God morgon. Har varit vaken ett par timmar. Tittar med ett halvt öga på en film med min ena pojke. Och hunden ligger tätt intill mig.

Igår började jag gråta på jobbet. Jag har ett jobb där man aldrig kan komma undan och aldrig har en paus men just igår fick jag tillfälle att sitta vid datorn ett tag där. Då hann jag känna efter hur jag mådde. Sedan hemma på kvällen stod jag framför spegeln och grät en lång stund. Det blev framför spegeln eftersom jag var i badrummet för där kunde jag gråta utan att barnen såg mig. Men det blev ännu sorgligare när jag såg mig själv. Så ledsen.

Vi har skrivit på pappren nu och jag har betalat in ansökningsavgiften. Ska posta dem idag.

Min man skrev ett sms igår om hur vi träffades för många år sedan. Han skrev inte att han ångrar skilsmässan eller vill sluta dricka. Men det gjorde ändå ont.

Jag väntar på att han ska säga att han ångrar sig. Samtidigt som han till och med skyndade på processen att skriva på skilsmässopappren. Det är bara det att jag är van vid att han låter det gå så långt innan han ångrar sig. Som om han testar hur långt jag kan gå. Alltså jag vill inte att han ska ångra sig. Men jag törs inte tro att det gått såhär "lätt".

Men iof, när jag tänker efter har det inte gått lätt. Processen hit har ju hållt på i några år egentligen. Jag har tänkt på att skiljas nästan varje dag det senaste året åtminstone. Och han har pratat om att skiljas och flytta massvis med gånger oprovocerat när han druckit.

Han har kunnat väcka mig full och det första han sagt har varit "ska jag flytta?". Visst säger alla som dricker att man inte ska lyssna på dem när de är fulla men om de säger samma sak VARJE fylla måste det ju ligga nåt bakom det? Eller? Jag drack ju aldrig på det där sätter. Blev inte redlös och startade inga gräl, sa inga elaka saker. Så jag vet inte vad som är sant eller inte när en full människa pratar? Men min känsla med min man är att han säger sanningen. Han har sagt att jag är tråkig också men dagen efter sagt att det inte är sant att han känner så. Men där tycker ju jag att hans dagliga beteende visar att han tycker så. Hans flykt till kompisar och alkoholen visar ju det mkt tydligt.

Egentligen är det poänglöst att försöka analysera vad han känner eller inte känner. För jag måste lära mig att lyssna till vad jag själv känner och bry mig om det mer. Dessutom har han skrivit på pappret. Ville han ha en chans till hade han sagt det, inte skrivit på om skilsmässa.

Känns så overkligt om jag ska få leva ett liv utan att behöva anpassa mig efter honom...kan inte tro att det är sant.

Är tyvärr nära på att förtränga allt onda. Så jag tvingar fram saker ibland. Igår när jag lagade middag tänkte jag på alla lördagar jag varit själv. Andra familjer umgås då men min man har alltid varit med kompisar då. Om han inte jobbat. Jag har alltid känt att hans jobblördagar varit okej men alltid känt mig så ensam när han stuckit ut. I princip alla lördagar är så och jag har så många gånger tänkt att lördagar är min sämsta dag pga det. Då har min ensamhet varit så galet tydlig. Söndagar är alltid hans bakisdag. Då sover han till långt efter lunch och då vill han att jag ska åka och köpa "söndagsmys". För då är han seg och trött och sötsugen. Då brukar jag alltid tycka det känns så tråkigt... Jag vill ju ha ett riktigt lördagsmys snarare när han är pigg.

En förbättring sedan i våras är att han inte har druckit många ggr hemma. Men jag antar att det hade kommit igen nu när vintern kommer. Det finns ingen anledning att vänta på det.

Jag gör rätt. Måste påminna mig om det hela tiden.

Hoppas ni får en fin lördag där ute.

Profile picture for user miss lyckad

Det känns bra att läsa vad du skriver..För mig tog det länge innan jag var helt säker på mitt beslut om flytt..Nu tänker jag bara att, synd att jag inte gjorde det tidigare..Allt har oftast någon mening..Hoppas du får trygghet och styrka av ditt nätverk..Du är så J-a bra som slutat dricka, och roddat hela din familj själv länge..Du är värd det bästa..Låt tårarna flöda ibland, det renar..Förstår att du har blandade känslor..Nu visar du barnen hur man hanterar alkoholism, om dom hamnar i sådana lägen i framtiden..Din styrka ger barnen harmoni..Nu och framöver..Stor bamsekram❤️???

Profile picture for user Lim

Tack fina snälla miss lyckad ♥️♥️♥️

Jag är så glad att detta forum finns som faktiskt är alkoholrelaterat. Man skulle ju kunna bli knäpp annars i relation med en alkoholist. För det är ju inte så att han tycker att han har alkoholproblem eller att det kan vara orsaken till att jag vill separera.

Hade jag inte haft möjlighet att ventilera om problemen hade nog inte jag heller sett problemet så klart och tydligt. Eftersom alkoholism är nåt skambelagt har jag inte pratat om detta med någon alls på flera år.

Man blir ju expert på att dölja, släta över och låtsas som att det regnar. Är så glad att jag inte låtsats här. Är så glad att jag kan läsa om en del av mina bekymmer med honom även om det bara en är bråkdel jag skrivit ner. Egentligen borde jag ta en skrivbok och skriva ner allt alkoholrelaterat jag minns i vår relation. Kan vara bra att ha de dagar jag kommer ångra mig.

En sak som jag längtar efter när vi inte bor ihop längre är att inte rycka till när sovrumsdörren öppnas. Det ljudet är det värsta jag vet. Vi har ganska tröga dörrar så de låter en del. Jag är nära på traumatiserad.

Att veta att det inte kan vara han som argsint rycker upp den. Å vilken harmoni.

Jag har sagt detta till honom förut. Hur plågsamt det är att inte kunna sova av den oron. Jag sa det när han hade en paus i drickandet under 3-4 månader... Någon vecka efter att jag berättat det så drack han igen. Och dörryckandet började igen ett tag efter.

Men som jag skrev för ett tag sedan... När jag bor utan honom ska jag till och med sova med öppen dörr.

Profile picture for user miss lyckad

Jag hade overklighetskänslor ibland under vår separationsprocess. Men sedan blev marken stabilare under fötterna på mig. Fick ju stöd av dig Lim och flera andra underbara människor på forumet..❤️..Vi stöttar dig lim..Framtiden utvecklar vi själva..Nu tar du på dig kaptensmössan och kör..

Profile picture for user Lim

♥️♥️?? Tack igen miss lyckad. Jag längtar så mkt tills jag är på samma plats som du är. På andra sidan den jobbiga skilsmässan.

Jag har magkatarr och huvudvärk. Ligger mest i sängen. Skulle behöva städa men orkar inte. Skulle vilja ta en lång promenad och gråta ut i mörkret.

Tankarna snurrar hela hela tiden från djupa livsval till fåniga saker som vilka sängkläder jag ska behålla.

Det känns så sjukt att jag inte pratar med min man om kaoset i hjärnan och hjärtat. Han känner väl samma och det är jobbigt att inte kunna dela det med varandra än. Jag var så stel mot honom idag. För jag vet inte vad annat jag ska göra för att inte verka ångra mig. Vill ge honom en kram. Jag vill gråta och säga att allt kommer bli okej och att jag finns här om han behöver mig. Att jag vill att vi ska vara nära vänner och träffas. Men jag törs inte säga allt det. Och det gör mig rädd att min kyla mot honom ska göra oss osams. Men visar jag värme och kärlek... Vill inte ge fel signaler. Dessutom är risken enorm att jag börjar gråta då.

Vi skiljs ju för att han inte tycker relationen till mig är tillräckligt viktig att kämpa för. Vi har vuxit ifrån varandra. Han verkar tro att jag vill bestämma över honom snarare än att jag plågas av hans drickande. Att jag inte vill att han ska komma hem full allt från 3 till 5.30 på morgonen är tydligen för mycket begärt.

Usch. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Läste att moderaterna (väl?) vill ha söndagsöppet på systemet. Hurra! Grattis till det stora idiotpriset. Kan folk inte klara sig utan tillgång till systemet en enda dag i veckan? Och inte är det alkoholister som skriker högst om att få det kan jag tro.... Det är alla "utan" alkoholproblem. Men enligt mig har de också problem om de måste ha vin på söndagar också.

Hoppas ni andra har en härligare kväll än vad jag har ♥️

Profile picture for user miss lyckad

Lite råd igen..Du har klarat av att sluta dricka, du har orkat bo med någon som sviker dig, du har orkat hålla humöret uppe för barnen...Osv..Tänk vad mycket du fixat själv, lim..När det känns tungt ta kraft från vad du förändrat tidigare i livet..Styrkekram❤️

Profile picture for user Knaskatten

Så tungt det är just nu för dig, Lim. Det är så klart jättetufft! Men tror precis som miss lyckad att du kommer tänka tillbaka på det här och inte känna ånger utan stolthet. För att du prioriterar ditt eget väl och ve. Att behöva vara rädd för sin sovrumsdörr som öppnas... Nej, så ska ingen behöva ha det. En partner ska ju vara ens största STÖD, någon att luta sig emot. Inte någon som framkallar hemska känslor och rädsla.
Men livet är inte svart eller vitt. Sjävklart finns det också varma känslor kvar, säkert både ifrån honom och dig. Ni har en gång i livet valt varandra, ni har barn ihop och ni har levt ihop länge. Det är inte så lätt.
Men du gör det så bra. Du får gråta. Du får känna. Du får tveka. Men du får inte tvivla på om det är rätt, för det krävs bara att man läser lite i din tråd (som du själv säger inte innehåller mer än en bråkdel av allt) för att inse att saker inte är som de ska.
Du gör rätt. Men det är svårt. Det kommer att vara det i en tid framöver, men sedan kommer det att vända. Och bli SÅ mycket bättre. Frihet. Trygghet. Ditt eget. Tänk vad skönt. Det är skillnad på att vara SJÄLV med sig själv och att vara ensam när man är två. Skulle välja det första alla dagar i veckan.
Stor kram till dig. ❤️❤️❤️

Profile picture for user Lim

Det går inte så bra här.

Papprena är inskickade. Men sedan ville han ha en ny chans. Lovade att förändra sig och att vi ska se vad som händer under dessa 6 månader av betänketid.

Sedan stack han igår till en kompis. Kom inte hem. Smsade kl 6 imorse att han sover hos kompisen. Hörde inte av sig på hela dagen idag och jag försökte ringa. Tillslut svarade han. Full. För en halvtimme sedan.

Tyvärr har han dragit in barnen. Sagt till dem att jag vill skiljas fastän det var han som skyndade på hela processen med pappren. Det var han som postade dem till och med. Sedan sa han till barnen att vi inte ska skiljas! Fram och tillbaka till barn sådär???? Jag försökte stoppa honom.

Nu i telefonen säger han att han vill skiljas. Han är i chock säger han. Allt handlar om honom. Stackars honom.

Mina kinder hettar och pulsen stiger för varje sekund. Jag vet inte vad jag ska göra.

Han är sååååå alkoholiserad. Så självömkande. Så oärlig. Det är klart han vill skiljas... Men han vill att det ska vara mitt beslut så att han kan skylla på mig.

Jag vet inte hur jag ska göra. Är så jävla rädd att skiljas för han kommer inte att vara snäll (om han dricker och det gör han ju) men jag vet inte hur jag ska stå ut med det här.

Allt är bara skit nu. Och han är så manipulativ att jag börjar tänka att det är jag som ställt till det. Jag skulle ha hållt tyst från början och räknat ner åren till barnen är äldre.

Hur jag än gör nu så kommer mina barn till skada. Så känns det och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Vet inte ens varför jag skriver det här. Ingen kan göra nåt åt situationen. Om han bara var nykter kunde allt diskuteras men nästa samtal vi kommer ha är antingen bråk inatt eller tystnad imorgon pga hans bakfylla.

Han är en vidrig människa.

Profile picture for user Knaskatten

Jag önskar att jag kunde trolla bort allt jobbigt, men som du skriver kan varken jag eller någon annan göra någonting som förändrar din situation. Men vi kan i alla fall finnas här, bry oss, stötta och bolla dina bekymmer med dig.
Det måste vara så otroligt frustrerande att din man drar in barnen i allt. Det är också det perfekta vapnet mot dig, eller hur? Är det en enda sak som är tydlig, är det hur mycket du bryr dig om dina barn. Hur du vill att de ska känna trygghet och hur din största prioritering är att skydda dem.
Nu har din man hittat ett oerhört fiffigt (och egoistiskt) sätt att komma åt dig - genom att dra in barnen i er vuxna situation och prata om saker på fel sätt med dem. Det är klart att det påverkar dem. Men jag tror faktiskt att det skulle påverka dem mer att växa upp i er giftiga relation, se dig vara tvungen att slå total knut på dig själv för att följa din mans nycker. Även om de är små tror jag att de förstår att saker inte är som de ska.
Jag tänker att det här bevisar att du gör rätt som försöker ta dig och barnen ur er situation. Att det sista du ska göra är att tvivla på att det är rätt, för i allt han gör visar han att det inte finns något alternativ egentligen.
Kan du ta dig och barnen ur situationen? Har du någon som ni kan bo hos ett tag?
Det kanske inte hjälper, men åh vad jag tänker på dig. ❤️❤️❤️

Profile picture for user Mirabelle G-S

Som svar på av Lim

Det gör ont i hjärtat att läsa hur du har det. Och jag blir så jävla förbannad. Hur kan en vuxen man, en pappa, uppföra sig på det här viset??? Fy fan, rent ut sagt. Du behöver komma ur situationen. Ju fortare desto bättre. Finns det någon du och barnen kan sova hos, iaf de kvällar du vet att han dricker?

Profile picture for user miss lyckad

Du och barnen ska ha det bra..Då gäller det att ni får lugn och ro..Barnen kommer att förstå att du gör rätt..Dom har hört, sett och känt mycket..Du är stark, fortsätt att försök att vara det..Barnens pappa tänker egoistiskt, precis som dom flesta missbrukare gör när tumskruvarna dras åt..Det blir jobbiga stunder framöver..Hämta kraft när det är lugnare..Skriv här så går det bra..Varm kram ❤️??

Profile picture for user Jasmine

Hur har du det? Vi kan inte göra något (för vi vet inte vem du är...), men vi finns här för dig! Alltid. Skickar kärlek och styrka. ❤️

Profile picture for user Ler

Lim ❤️ Hoppas att allt är Ok med dig .. Och du gör det enda rätta .. Barnen kommer sinom tid att förstå , de är kloka .. Hoppas bara att du orkar vara stark och ta dig ur denna hemska mardröm ... Stor stor Kram till dig ❤️

Profile picture for user mulletant

då jag råkar vara inloggad. Jag är inte insatt i din bakgrund men kan ändå inte låta bli att ’lägga mig i’. Jag är övertygad idag om att vi måste våga lägga oss i varandras liv. Jag vill säga att du ska söka hjälp! Barnen far otroligt illa av att leva som ofrivilligt delaktiga i en våldsam relation. Även om det inte (ännu) gått till fysisk handling. Det är svårt att ta sig ur relationer som präglas av psykiskt våld och manipulation. Så bra att du ser vad det handlar om! Sök hjälp! Ta kontakt med mänskor som har kunskap om våld i nära relationer! Ta hjälp för att göra dig fri. För din skull och barnens. De behöver det och du behöver det!
En av dem vi - ett helt gäng - följde länge här på forum (ibland var vi flera akut rädda, nästan skräckslagna) har efter att hon tog sig loss tackat mig (vi är personliga vänner idag) för att jag brutalt skrev att det finns kvinnor som bokstavligt blir dödade i sitt eget hem. I allra värsta fall inför barnens åsyn. ’Jag behövde de orden’ sa hon.
Kunskapen och medvetenheten om den risken är klar och uppenbar idag. Ändå är det så svårt att göra sig fri.
Jag kanske skrev för mycket nu, för allvarligt. Men mitt samvete tvingar mig då jag sett och mött för många som stannat allt för länge.
Kraft och styrka till dig! / mt

Profile picture for user Lim

Hej alla. Särskilt till er alla som skrivit till mig.

Jag tar åt mig av ALLT ni skriver ska ni veta. Och det är bra med era ärliga ord och omtänksamma ord.

Jag förstår ju allvaret.

Pratade ärligt ut med min mamma för första gången på länge. Har mörkat mitt liv så länge. Har även anförtrott i olika grad till några vänner varav en jag varit väldigt ärlig med. Känner att jag måste avslöja sanningen för gör jag inte det kommer jag alltid hitta ursäkter att stanna.

Ska försöka sluta tänka ur min mans perspektiv över huvud taget. Han har gjort sina val. Han kom hem kl 4 inatt. Då vaknade jag och barnen och kunde inte somna igen. När han somnat smög vi upp. Men han hade hunnit ge mitt ena barn ont i magen och det är ju pga alla bråk han startat på natten den senaste tiden.

Vi har knappt pratat eller setts på en vecka nu och det har varit så skönt. Jag har inte tänkt en enda sorglig tanke tror jag. Inget vemod. Jo sorg över situationen förstås men inte sorg över den förlorade kärleken.

Känner oro och rädsla men just denna stund mest kraft. Jag ska fullfölja denna skilsmässa och känner jag att det behövs så ska jag ta kontakt av socialen eller polisen. Tänker inte leva i rädsla. Och tänker inte låta honom förstöra mina barns barndom och liv. Jag ska ta tillbaka makten över MITT liv. Jag föddes inte till att leva som en rädd liten myra för en mans skull.

Han ska ut. Och jag hoppas han kommer att ruttna nånstans. Så ont som han gjort mig i alla år.

Tack igen för er kraft ni skickar mig. Ni hjälper mig att se klart och rätt och ni ger mig mod ♥️ TACK!!!

Profile picture for user miss lyckad

Så bra..Barnen är ju viktigast, och så smart av dig att prata med anhöriga..Styrka och beslutsamhet skickar jag dig??✨..Du har redan fixat en massa saker tidigare..Nu är det din tur att få leva som du önskar utan fylla och andra jobbiga saker som det medför..❤️

Profile picture for user Vinäger

Bara måste skriva, trots att man bör undvika det när man är påverkad av alkohol.

Du gör det bra, vet vad som är viktigt för dig och dina barn. Jag beundrar dig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men vet att man bör undvika det när man är onykter, så jag slutar här. ?

Kramar i massor till dig

Profile picture for user Knaskatten

Åh Lim!
Så skönt att få ett livstecken!
Du låter så bestämd och stark, som att du har landat i beslutet. Drar paralleller till min egen nykterhet - alla tidigare gånger när jag har slutat har jag undvikit att berätta det för människor. Jag har rationaliserat det med att jag inte vill he några falska löften, men egentligen har det nog handlat om att jag har velat ha en dörr öppen till alkoholen. Om jag inte berättar att jag slutar blir jag inte ifrågasatt om jag börjar igen...
Den här gången är jag bestämd. Och öppen med det. Jag VILL stänga dörren.
Tänker att du gör detsamma nu, när du väljer att prata med vänner om din man. Det tror jag är så otroligt viktigt! Inte bara för att ta dig ur situationen och inte kunna halka tillbaka in i den, utan också för att inte behöva böra allt själv. Du har varit så stark, så länge. Försökt hålla ihop en familj och ett äktenskap tillsammans med en människa som i sina handlingar jobbat åt motsatt håll. Nu är det din tur att kunna luta dig mot människor. Få kärlek och stöd. Inte vara den enda som är vuxen och tar ansvar.
Är SÅ otroligt glad över att du har tagit beslutet. Att du prioriterar dig och ditt och barnens framtida liv. Du gör så rätt.
???

Profile picture for user Lim

Tack igen snälla ni för all stöttning.

Jag och min man har som sagt knappt pratat. Men igår kväll satt vi tillsammans i soffan. Han frågade om vi ska vara ovänner nu. Jag sa självklart nej. Men att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom. Allt är så konstigt.

Jag har ju verkligen tänkt mkt på allt som sårat mig. Grävt i mitt inre. Små detaljer och stora gräl. Svek och brutna löften. Tårar i natten och ensamhet under helger och ledighet. Tänker på hur patetisk och dumpad jag känt mig så otroligt ofta. Förr grät jag ofta över det men jag har lärt mig att förtränga. Men nu sipprar det ut. Alla minnen som jag tillåter komma fram.

Hade vi varit pratsamma och kramiga den här tiden så hade jag inte lyckats plocka fram alla dessa minnen. Men jag behöver det för att komma vidare. Varesig det skulle vara som skilda eller som ett par så måste jag vidare.

Vi pratade allvar igår i alla fall. Han är inte villig att sluta dricka helt. Och jag står fast vid att det är mitt krav. Men han kan inte ens förmå sig att säga att han ska försöka längre.

Jag försökte få ur honom varför han drack ett helt dygn nästan direkt efter han sa att han ska försöka bättra sig och vi skulle se vad dessa 6 månaders betänketid skulle ge. Men jag får inte ur honom några svar direkt.

Han är också helt oförstående när jag säger att han väckt mig så ofta och bråkat. När jag säger att han väcker barnen. Han ser det inte alls som något återkommande eller som ett problem. Men jag sa att jag vaknar på nätterna med enorm hjärtklappning när han är ute på natten.

En del av mig blir så jäkla osäker. Överdriver jag? För han verkar ju inte se problemet alls. Förstår inget av det jag säger nästan.

Han sa att tiden som är kvar till han flyttar ska han sköta sig och inte störa mig. Han sa förlåt för allt han gjort (fastän han inte förstår vad han gjort?)...

Jag är så ledsen idag. Tror det är för att vi pratade igår. Och jag känner att det är jag som bryter upp vår familj fast jag samtidigt vet att jag inte skulle gjort det om han bara kunde ge upp alkoholen.

Jag lider av att vi varit tillsammans sedan jag var tonåring och det kanske kommer en tid när vi inte pratar ens.

Sorg sköljer över mig när jag tänker på allt vi gjort och alla drömmar vi haft och uppfyllt ihop.

Men... Han kan inte välja mig framför alkohol. Det gör så ont att bli bortvald för en sån grej.

Jag drack förr men inte alls som han. Och jag vet inte om det är normalt eller vanligt för en alkoholist att på riktigt välja alkohol såhär istället för att försöka göra familjen och äktenskapet helt igen? Är det nån som vet? Varför gör han såhär? ☹️ Jag kan inte greppa det...

I alla fall. Efter igår så hamnar jag i en sån svacka. Vet varken ut eller in igen.

Han visade mig några lägenheter igår och pratade om vilken soffa han ska ha. Jag kunde knappt svara för jag vill säga "men snälla inte ska du väl flytta! Du ska ju sluta dricka och bo kvar" Orkar inte med allt. Orkar inte tänka på att han ska bo nån annanstans. Samtidigt som jag ju vet att så länge han dricker kan jag inte bo med honom.

En helt knäpp sak är att jag tycker det varit så lugnt. Att han inte druckit osv. Men i själva verket drack han i torsdags. För 6 dagar sedan alltså. Och då väckte han oss. Så vi klev upp kl 4 pga oron vi kände i magen.

Att jag tycker att 6 dagar är lång tid är ju i sig själv sjukt. Och det ÄR lång tid för honom. Nästan så jag undrar om jag räknat fel. Jag har ju lite släppt kontrollen.

Märker att jag saknar att vara kärleksfull. Men jag lägger band på mig. Det är så viktigt att jag visar med handling vart jag står i allt. Man får inte mig om man dricker. Men jag saknar närhet och ömhet. Saknar att skicka sms och hjärtan.

Å det var bra att jag skrev nu och faktiskt räknade efter och fick påminnas om att sist han drack och kom hem supersent och väckte oss var så nyligen. Det ÄR inte jag som hittar på saker.

Eftersom att vi verkar leva i olika verkligheter kanske det är ännu viktigare för mig att försöka stanna i min känsla. Jag är så nära på att försöka släta över allt igen. Allt för att slippa gå igenom allt det här. Vad är det för fel på mig? Varför slätar jag alltid över allt. Hur kan jag tänka 6 dagar efter hans nattliga fylla att vi kanske inte borde skiljas trots att mitt enda krav är att han inte dricker. Hur kan jag ens tänka tanken?

Jobbigt är det just nu i alla fall. Men det är ändå som att jag innerst inne inser att det är oundvikligt. För jag biter ihop på ett sätt jag inte brukar. Jag står fast på ett nytt sätt. Och varenda gång min man söker kontakt som om det vore som vanligt så stoppar jag det och påminner om det vi pratat om. Förr i tiden lät jag det bara vara då. Stoppade huvudet i sanden och låtsades som att allt var okej.

Just idag känns dock allt fel. Att stanna är fel. Att skiljas är fel. Inget känns bra i magen alls. Undrar när jag ska bryta samman? Mitt liv är svårt på fler plan dessutom. Detta är inte mitt enda bekymmer...

Klagosången slut för nu. Hoppas ni andra mår bra ♥️♥️

Profile picture for user miss lyckad

Och beskriver så himla bra..Jag känner igen känslorna av overklighet och bara gå vidare som vanligt..Med hjälp av många på forumet och i min närhet fick jag kraft att se sanningen..Just att bli lurad och förd bakom ljuset av den som ska vara min kärlek och bästa vän..Jag märkte mer och mer på mina barn hur skevt vårt liv hade blivit..Det gick sakta utför, så man märkte inte förfallet förrän jag lämnade relationen..Lim, du är stark och bra..Hämta kraft från dom bästa dagarna och tillåt dig vila när du behöver..Ilska kan ge energi..Stor varm kram du kloka kämpe❤️

Profile picture for user FinaLisa

Skriver inte så ofta i din tråd men läser alltid. Minns att du skrev på forumet när jag började här.
Jag tycket du verkar vara en så mjuk och känslig person och du värnar om din familj.
Att du och din man träffades som tonåringar gör nog att ni svetsats ihop känslomässigt och som efter flera år har övergått att ni mer levt bredvid varandra än med varandra.
Och Lim, det är klart att du känner sorg inför detta att skiljas. Det är ju inte konstigt att tvivla på om man gör rätt när man levt så länge i ett förhållande att det som är dåligt har blivit "normalt" i ens vardag.
Så försök se ljust på framtiden där du och dina barn kan leva i lugn och ro och umgås med vänner som ger positiv energi.
Önskar dig all lycka???

Kramar
???

Profile picture for user Mirabelle G-S

Att du tvivlar på ditt eget minne, din egna upplevelser... Det är bara ett bevis på hur skadlig relationen är för dig. Din man är manipulativ. Han utsätter dig för narcissisternas favorit-strategi - gaslightning. När offret reagerar/agerar lyckas narcissisten få offret att ifrågasätta sin verklighetsuppfattning och tro att de egna känslorna är irrationella. Ett citat från queenbeeing.com ”Gaslighters make You feel crazy because they act like your reactions to their abuse is not rational ”

Du är inte galen. Du är inte överkänslig. Dina minnen är verkliga. Dina känslor är befogade. Dina upplevelser är verkligheten. Hans oskyldiga uppsyn är en medveten, manipulativ lögn. Kram!

Profile picture for user miss lyckad

Gör ju att man gärna själv”glömmer” det jobbiga och jävliga.Oftast för att det är så omvälvande att bryta upp, och för att det finns bra stunder också...Vi som även missbrukat alkohol själva, vet att minnet kan vara helt väck långa stunder eller bitvis.Själv har jag ringt många samtal utan att komma ihåg det. Även gjort en massa andra idiotsaker som fallit i mörker..Sen ljuger dom flesta beroendepersoner för att skydda sig och sitt missbrukande....Huruvida Lims partner är en N-person eller ej, är inte jag den som kan avgöra.Men helt klart har han stora a-problem..

Profile picture for user Mirabelle G-S

Givetvis har inte jag heller vare sig tillräcklig inblick eller den psykologiska expertisen att avgöra om din man lider av någon personlighetsstörning alls. Jag tolkade alldeles för friskt utifrån min egen ryggsäck. Oavsett om din man manipulerar eller faktiskt inte fattar/minns, så är dina upplevelser sanning, dina känslor är befogade, och du gör helt rätt som agerar utifrån det.

Profile picture for user Knaskatten

Vad jobbigt, Lim! Det är klart att det är otroligt kämpigt och jobbigt och sorgligt att ta steget ifrån varandra, särskilt när ni har varit tillsammans så oerhört länge. Men under de senaste åren (låter det som när man läser dina inlägg) har ert förhållande inte varit en ömsesidig relation där ni växeldrar och ger varandra stöd. Det verkar helt enkelt ha varit du som har fått hålla ihop allt och vara den vuxna. Din mans relation till alkoholen är säkert en bidragande faktor.
Du HAR försökt. Du har varit tydlig. Du har kämpat och du har gjort ditt.
Han kommer inte att sluta dricka förrän han själv når sin gräns. Var den finns kan ingen veta - inte ens han själv. Klart är i alla fall att ingen annan kan sätta gränsen åt honom - han väljer ju alkoholen framför dig. Oerhört sorgligt, men det innebär att det är han som väljer att skiljas, inte du.
Du gör rätt, du gör rätt, du gör rätt.
Påminn dig själv om allt. Gräv, minns, skriv. Och tvivla inte på din känsla.
KRAM

Profile picture for user Lim

Mirabelle jag googlade på gaslighting. Har läst om det förut men utan att tänka utifrån mig själv och min man. Men han utövar det verkligen. Särskilt när han druckit. Han kan ju säga typ "jag ska flytta" och sedan säga att han skojar. Att det inte går att skoja med mig som tar det på allvar.

Hans humor handlar mycket om att reta upp mig på olika sätt. Så som vissa barn kan göra ibland om inte en vuxen hjälper dem att förstå lekkoderna typ. Och när jag tillsist blir på dåligt humör så säger han typ "det går inte att skoja med dig. Jag ska snart dra ändå så blir du nöjd" och så sticker han till nån kompis. Alltså planen var ju alltid att han skulle åka bort (utan att jag visste) men han lämnar mig ofta med känslan av att jag varit tråkig som inte ens kan vara glad när han skojar och är på bra humör. Men hans skoj är ju på min bekostnad hela tiden och inte ett dugg roligt. Jag känner mig som en sur vuxen medan han är den skojiga grabben. Fastän han faktiskt bara retas. Alltså ibland är han rolig på riktigt och vi kan skratta tillsammans men det är sällan jämfört med det där retandet. Att bli retad på olika sätt tills man bara vill skrika är ju verkligen inte roligt.

Tack knaskatten. Han har egentligen aldrig växeldragit med mig. Jag har alltid varit den som tar ansvar. Men det är väl nu efter alla år som föräldrar ihop som jag helt enkelt knäckts. Ensamheten jag upplevt är inte normal. Allt har inte med alkoholen att göra utan han är rätt självisk som person tror jag. Men att leva med en självisk mansbebis som DESSUTOM missbrukar alkohol... Alltså det blir bara för mycket att bära.

Ja precis miss lyckad. Det är så omvälvande att bryta upp att man bara förtränger och förtränger gång på gång. Vill så gärna vakna upp och inse att jag drömt det onda. Vill inte behöva ta konsekvenserna av en skilsmässa. Tycker inte heller att jag förtjänar att behöva gå igenom det. Men... Ja...

Igår slutade min man jobbet tidigt. Som jag förstår det åkte han ganska direkt till en kompis. Jag jobbade sent.

Runt 21 kom han hem. Det är tidigt för honom. Han hade druckit. Han kändes dock inte direkt berusad. Men han skulle ju jobba kl 5 imorse så det var ju därför han kom hem så tidigt.

Nu var det cirka 3-4 timmar sedan han slutade jobbet och han har inte kommit hem. Jag vet inte om han jobbar imorgon ens. Men är han ledig så är han garanterat ute och dricker nu. Och det är DETTA som är en enorm stress att hela tiden leva i som anhörig till en alkoholist. Ovissheten kring allt. Om han kommer hem stupnykter så har jag ändå suttit hela kvällen med en klump i magen inför hans fylla. För jag kan aldrig tro att han inte dricker. Inte ens de gånger han lovat att inte dricka så har jag kunnat vara säker för han har kommit hem full massa gånger ändå.

Och så skulden jag känner om han kommer hem och inte har druckit. Skulden över att jag bara tror illa om honom.

Och det tär att vara redo för strid hela tiden. Redo för besvikelse. Även när han inte dricker så ligger oron där och höjer pulsen.

När man gått igenom hemska saker med någon som dricker så är ju även lukten av alkohol något väldigt triggande. Jag mår både fysiskt och psykiskt dåligt av lukten. Det är väldigt jobbigt faktiskt. Så det räcker med lukten för att jag ska känna för att fly. Pga det kan jag inte ens acceptera att han dricker en öl om vi ska vara tillsammans.

Ni kanske undrar varför jag inte vet ens om han jobbar imorgon. Det är ju märkligt. Men jag försöker liksom hålla mig ifrån det vanliga beteendet som hans fru. Jag övar på att vara separerad. Och det ligger inte i hans natur att berätta för mig hur hans arbetsdagar ser ut. Jag har alltid vetat enbart pga att jag frågar. Så nu har jag slutat fråga (om det inte påverkar hämtning av barnen).

Det känns bra att både han och jag får öva på hur det är när jag inte beter mig som hans fru längre.

Jag har slutat säga att jag älskar honom. Vi brukade säga det många gånger varje dag faktiskt. Sedan vi skrev på skilsmässopappren har vi sagt det ett par gånger till varandra bara.

Det känns som att det är bra att vänja oss av vid sådana saker. Långsamt liksom. Trots att det är smärtsamt.

Jag kan då och då chockas av att jag faktiskt gav honom en ny chans efter pappren var inskickade... Men att han inte tog den chansen!

Häromdagen sa han att han tror vi egentligen bara behöver semester ihop eller gå och fika och prata. Men om han trodde det... Varför skrev han på skilsmässopapper? Allt är så snurrigt och det är när jag försöker förstå allt det här snurriga som jag inte vet vad som är rätt.

Struntar jag i vad han tänker eller känner så är det lättare för jag vet ju vad jag vill.

Nåväl. Fortsätter härda ut dagarna och hoppas på en ljus framtid..

Kram ♥️

Profile picture for user Knaskatten

Det du beskriver är så hemskt. Att någon annan lyckas skruva om världen tills den passar den, tänja på sanningen och manipulera. Det låter fruktansvärt osunt.
En tanke som slog mig: är du säker på att din man verkligen har skickat in era papper?

Vad tänker du framåt nu? Hur länge ska ni leva under samma tak?
???

Profile picture for user Mirabelle G-S

Det är skrämmande vad människor kan utsätta sina ”närmsta” för... Oavsett om det är medvetet eller inte så gör det stor skada på ditt självförtroende, din självkänsla och din framtidstro och tillit till livet. Tack vare lov att du är på väg ut Lim, och att dina barn slipper genomleva otryggheten, kränkningarna och övergivenheten deras mamma utsätts för. Du är deras viktigaste förebild. De observerar och lär sig vad de kan förvänta sig av livet. När du går visar du dem att även de är värda så mycket mer. Kram

Profile picture for user miss lyckad

Har för mig att jag fick stålsätta mig för att inte krama eller vara nära mitt ex, fast det hade känts bra..Tänkte som du att jag var tvungen att träna mig på att separera och bli singel..Efter ett tag visade mitt ex mer dåliga sidor och då var det lätt att det blev en barriär mellan oss..Vilket gjorde det känslomässiga enklare...Du är stark och bra lim..Du har stöttat mig mycket..Nu stöttar jag gärna dig..Du är så fin❤️Både som mamma och kvinna..Glöm aldrig det!!

Profile picture for user Lim

Hej igen.

Ja knaskatten, papprena är inskickade. Man får hem en bekräftelse via post där det även står när man kan skicka in papper för att fullfölja skilsmässan när man har betänketid som vi ju har pga barnen. Han var väldigt ivrig med att signera och posta de där papprena... Han kanske ville göra det innan han hann ångra sig?

Ja mirabelle, jag försöker tänka så. Och jag hoppas kunna bli en ännu mer harmonisk och bra mamma. Om skilsmässan går bra utan bråk kan det ju bli så att jag kommer att må jättebra sedan och det får en positiv påverkan på barnen.

Tänkte på en till grej. Min man förklarar sina utenätter med att jag och barnen ändå är i andra rum än han. Vi tittar på film i annat rum eller gör andra saker och han är själv ändå. Och det är ju sant. Men det har ju vuxit fram av att han är så ointresserad av oss.

Om jag och barnen gör saker om dagarna medan han är med nån kompis eller ligger hemma bakis en hel semester till exempel... Är det konstigt om vi vänjer oss vid att han inte vill vara med? Vi har under alla år byggt upp ett eget liv utan min man om dagarna. Och nätterna med. Men han får det att låta som att han känner sig ensam på kvällarna så därför är det lika bra att gå ut och träffa folk. Så det blir mitt och barnens fel att han går ut för vi får honom att känna sig ensam.

Förut när han drack hemma undvek vi honom pga det. Dukade upp fredagsmys i sovrummet istället. Han har ju jagat bort oss liksom.

När han ännu längre tillbaka i tiden drack med kompisar här hemma så kunde det till och med vara så att jag och barnen hade det mysigt i vardagsrummet med chips och läsk och film. Men när min man skulle få besök fick jag och barnen byta rum. Så då lärde vi oss att sluta duka upp i vardagsrummet. Alltså... Det här utanförskapet han upplever på kvällarna är ju resultatet av hans eget beteende under många år.

Jag förstår att känslan av ensamhet han känner är sann. För han är ensam här. Det stämmer helt. Men poängen är ju att detta är skapat av hans egna val. Val som han gör hela tiden och som jag bett honom tänka på. Jag har bett honom komma till oss och vara med oss men han är ju inte intresserad. Han vill att vi ska söka oss till honom... Men det är liksom försent.

Hans känslor och upplevelser är alltså sanna. Pga det så är det svårt att argumentera emot. Men det finns ju orsaker bakom som han helt är ansvarig för.

Sedan blir det också lite orättvist att han kan ligga i soffan och vänta på sällskap medan jag gör läxor med barnen, ser till att de duschar, diskar i köket, går ut med hunden och lägger mig med barnen och pratar och myser och borstar deras tänder. Allt detta kunde han vara med på!! Men han vill ha sällskap i soffan. Men i en barnfamilj finns det tio andra saker att göra.. Men man kan göra dem tillsammans om man vill spendera tid ihop. Sedan somnar jag av utmattning och han känner sig ensam i soffan så kvällen efter sticker han ut och dricker istället. För stackars honom får ju ändå vara ensam hela kvällen och somna ensam.

Suck. Klockan är snart 23. Han är fortfarande ute. Det gör att jag arbetar upp en ilska så därför skriver jag rätt hårt om honom nu. Det gör mig arg att jag ägnar massa tid åt att tänka på hur han tänker och mår medan han antagligen skiter i hur jag mår?? Begriper han inte att varje natt han är ute (han har inte ens hört av sig) så finns både jag och hans barn hemma!! Okej om han nu skiter i mig men barnen då. De har inte träffat honom ordentligt på länge. Han såg dem en snabbis igår när han kom hem på kvällen.

Han klagar på att han är ensam hemma. Men han kommer aldrig på idén att ordna det mysigt åt oss och föreslå en film. Nej nej. Ska vi umgås måste det vara jag som ordnar det och oftast säger han ju nej ändå. Så jag har slutat fråga.

Det kommer ta några månader innan vi kan flytta isär. Men det är jag som kommer att bo kvar. Jag funderar på hur jag ska möblera osv. Men det ger mig mest panik för jag vill bara få det överstökat. Jag vill återta rummen som han har lagt beslag på. För så känns det. Det finns rum här som är hans och som blev det förut när han drack hemma. Rum jag undvikit sedan dess för att de påminner mig om hans drickande. Många gånger har jag drömt om hur jag ska ordna det hemma när jag bor utan honom men nu när det verkar bli verklighet känns det inte kul längre. Bara jobbigt.

Men det som ska bli underbart är att slippa exakt det som jag känner nu. Känslan att jag vill sova men ligger och lyssnar efter nyckeln i dörren. Fyfan. Jag går på toaletten hela tiden för jag är så rädd att behöva gå upp på toa om han kommit hem. Tänker på vår hund som vaknar när dörren öppnas. Allt som stör min sömn. Och kommer han komma in i sovrummet och väcka mig?
Det är terror det här alltså. För varesig han kommer störa mig eller lyckas smyga in obemärkt så ligger jag på spänn. Åren har gjort så. Det ligger som ett kroppsminne att vara beredd.

När vi pratar låter det som att han tänker att barnen ska bo mest hos mig. Och det är ju turen med att han förstår att de står mig närmare och behöver mig. För jag skulle dö om barnen skulle behöva ligga med oro i magen när de ska sova och så skulle jag inte ens finnas där. Det FÅR inte hända så ska barnen sova hos honom måste det vara noll alkohol med i bilden annars hämtar jag hem dem.

Jag måste hålla fast i den här ilskan för det är den som gör att jag vågar. Jag får inte låta mina sympatier för honom göra att jag själv fortsätter leva i den här skiten.

HAN gör det här. Just i detta nu gör han det igen. Han är ute och dricker fast han vet exakt vad jag känner. Det är klart han vill skiljas!!! Han vet ju exakt. Ändå säger han "hoppas vi inte ångrar oss sedan att vi skilts"... Men hallå? Du gör ju valet nu. Du fortsätter med allt jag ber dig sluta med. Du hade möjligheten att stoppa skilsmässan för bara några dagar sedan men du väljer att inte göra det. Det finns ingenting att ångra sedan. Valet görs NU. Jag fattar inte vad som ska ångras. För min del finns det inget val längre. Han visar mig ju absolut noll respekt och hänsyn.

Om han vill ha mig kunde han haft mig. Så enkelt är det faktiskt.

Profile picture for user Lim

Tack snälla miss lyckad ♥️♥️ det hjälper så mkt att du gått vidare. Precis sådär tänker jag att det blir med oss också. Det är som att vi fasar ut varandra. För igår sökte han närhet men blev irriterad och gick iväg när jag rörde på mig på ett obekvämt sätt. För en vecka sedan hade han stannat och försökt ändå. Tror han börjar inse att det har ett pris...

Profile picture for user Lim

Japp. Kl 4 öppnades sovrumsdörren. Han ville prata. Jag sa nej, inte nu. Jag sover!

Men tillsist klev jag upp (barnen vaknade också). Han ville säga att han inte vill skiljas. Att han älskar mig. Full som bara den. Jag höll mig lugn. Lyssnade. Han sa att han ska ändra sig men jag sa att du gör ju exakt samma sak igen nu. Du väcker och du är full. Han sa att han bara kan prata om det här när han druckit. Han vill inte skiljas. Han älskar mig. Han grät.

I 45 minuter pratade han. Så 4.45 sa jag att jag behöver sova. Då plötsligt blev han arg. Gick in till barnen som var vakna (stackars mina älsklingar) och säger "vi ska skiljas!". I 30-40 minuter pratade han om hur synd det är om honom osv. Han kallade mig egoist och vampyr som tar barnen (för att jag är med dem alltså. Jag tar dem inte utan jag är en mamma). När han somnat smög jag och mitt ena barn upp. Min andra sov vidare (det var bra för han behöver sova).

Alltså. På en vecka har han väckt oss två gånger kl 4. Hans argument för att det inte var fel denna gång är att det är lördag nu. Att vi kan sova sedan. Men snälla. Vi har två chanser i veckan att sova ut. Så förstör han det pga sin ENORMA egoism.

Jag sa till honom att han mår dåligt pga sitt alkoholintag. Jag sa att han är alkoholist (inte på ett taskigt sätt). Han började gråta. Men sa sedan att han inte är alkoholist alls. Men det är han. Han är det.

Profile picture for user Lim

Jag har pratat med mina barn nu på morgonen. Lugnt och inkännande. Jag berättade vad det är som pågår och varför deras pappa beter sig såhär. Försöker att inte prata på ett sätt som smutskastar honom men försöker ändå vara så ärlig som jag tycker passar. Önskar jag inte behövde det men med tanke på hur min man drar in barnen så har jag inte mycket val känner jag nu. De behöver få höra en frisk förälder prata om det här allvarliga.

Måste förklara för dem att han säger många osanna saker och att det aldrig är barnens fel oavsett vad som slinker ur hans mun.

Min äldsta son sa att han förstår om jag vill skiljas. Han säger att han inte bryr sig för han tycker att hans pappa är konstig och inte snäll. Det här säger han alltså helt utan påtryckningar från mig. Tvärtom har jag ju försökt att hålla allt ifrån barnen för att inte oroa dem.

Men imorse sa jag att deras pappa har gjort sånt här i många år och att om han inte slutar med det så behöver jag få bo utan honom. Men att det kommer att bli bra.

Min man sa åter igen till dem att det är jag som vill skiljas. Han försöker göra mig till en bov men mina barn förstår bättre än så.

Nu har alltså min man sagt denna natt/tidiga morgon 1. Han vill inte skiljas 2. Han ska försöka sluta dricka 3. Vi ska skiljas (och sagt det igen till barnen). I den ordningen. Han förslog att vi kunde skriva ner imorgon på ett papper vad vi vill ska förändras. Och jag sa okej. Han ville försöka hitta en lösning. Men en kvart senare var jag en egoist och vi ska skiljas igen. Detta pga att jag ville gå ut med hunden och sedan lägga mig igen efter 45 av hans prat. Och jag insåg dessutom att barnen låg vakna så då kände jag att det fick räcka.

Att mitt barn säger att han tycker jag ska skiljas är ju väldigt allvarligt. Han har också fått nog av det här.

Min yngsta har det svårare och är rädd att behöva välja förälder men jag försöker stötta honom i att han inte behöver välja. Och inför mig behöver han inte oroa sig. Han får säga vad han vill och spendera tid med oss båda. Det jag är mest rädd för med honom är att han känner så mkt empati för sin pappa. Så jag sa att nu kommer deras pappa att tycka synd om sig själv ofta. Men att det aldrig är barnens fel om han gör det.

Önskar att min yngsta var ett eller två år äldre än vad han är. Men å andra sidan känner jag nu att jag måste rädda dem ur detta.

Nu när min son till o med tycker en skilsmässa är rätt så blir det en ögonöppnare om att jag inte överreagerar. Det är inte vanligt att barn vill att föräldrarna separerar. Han kommer förstås tycka sedan att han vill att vi ska vara ihop säkert också. Känslor i sånt här går ju upp och ner. Även hos mig så absolut hos ett barn.

Mina barn har börjat bråka mer med varandra och jag undrar om det har med allt detta att göra eller om det bara är en naturlig del i deras utveckling. Jag själv tycker det är otroligt jobbigt i alla fall för jag vill inte behöva bli arg. För deras skull och min.

Tänker de har ilska i sig nu som de tar ut på mig och varandra istället för på sin pappa? Men jag kanske har fel.

Profile picture for user Lim

Min man sover. Jag är arg för att det är lördag strax innan kl 10 och jag redan varit vaken i 6 timmar. Det är inte klokt ju.

Är trött och redan hungrig på lunch. Vill städa och röja men orkar inte starta något.

Både baksidan och framsidan måste städas. Har inte gjort det än pga allt som varit.

Funderar ärligt talat på att sjukskriva mig nästa vecka. Vet att jag förlorar massa pengar och de på jobbet får det tufft utan mig men jag vet inte om jag orkar hålla upp fasaden en till vecka.

Behöver orka så mycket. Behöver fixa så mycket hemma men hinner och orkar ingenting i denna kristid. Behöver kunna hämta barnen tidigt så att de får lite andrum. Tror det är viktigt.

Att min man inte ville skiljas inatt kan lika gärna vara glömt idag. Och det är sjukt irriterande att han kommer sova hela dagen i princip efter att han öppnat Pandoras ask i natt. Han lämnar mig med spillrorna av sitt beteende.

Samtidigt vill jag att han ska sova så jag slipper honom runt mig.

Jag måste säga idag (ikväll?) att detta var droppen. Han får gärna försöka sluta dricka men under tiden måste vi separera. Han kan inte hålla på såhär.

Jag minns plötsligt en sak från min egen barndom. Jag var väl i början av min tonår.. 13 år kanske. Min familj var med en annan familj på semester. En kväll drack de vuxna ganska mkt. Eller papporna i alla fall. Det var midsommarafton och alla gick till en midsommarstång. Men min berusade pappa skulle ha ett djupt samtal med mig. "när jag dör ska ni minnas mig. Den här låten ska spelas... Bla bla bla". Min mamma kom för att hämta mig till dansen men då blev min pappa arg och sa att vi pratar här. "visst vill du stanna med mig?" sa han till mig. Det ville jag absolut inte men jag vågade inte säga nåt. Så jag satt där och lyssnade på hans berusade sorgliga tal. Fy i helvete alltså. Exakt så behandlar min man mina barn. Mitt i natten!! JÄVLA APA. Och jag känner mig så maktlös för stoppar jag honom blir det bråk på allvar och det skrämmer barnen.

Det spelar ingen roll om han inte vill skiljas. Jag vill skiljas!!!! Jag måste det!

Ett par år efter det där med min pappa så skildes mina föräldrar. Min pappa betedde sig väldigt illa den tiden mot både oss barn och min mamma. Men jag är så glad att de skildes. För min pappa hade samma makt över min mamma som min man har över mig. Och när de skildes lärde jag känna henne på riktigt för första gången i mitt liv.

Profile picture for user MondayMorning

Jag har inte reflekterat över detta när jag själv drack - jag var kvar på en nivå där min alkoholism tog fart. Din man verkar besitta en omogenhet där han väljer polarna framför er. Väx upp människa - den känslan får jag när jag läser dina inlägg. Samtidigt så vet jag hur svårt det är att bryta alkoholmönstret. Kanske trampar på tårna nu - ber om ursäkt för det i så fall. Inte min mening alls.

Nu med nykterheten så ser jag detta hos flera runt omkring mig som har alkoholproblem. De har ett omoget sätt att reflektera över livet. Som att hjärnan stannar upp och inte utvecklas. Sällan en alkoholist spär på med vuxenpoäng. I USA vid behandling av alkoholism så behandlas man samtidigt för "Baby King - Baby Queen" syndrome. Har skrivit om det i ett annat inlägg - googla så får du upp. Alkoholister blir små narcissister där jorden kretsar kring deras förbannade ego (så även mitt när jag drack för mycket)

Jag vill
Jag ska
Mitt liv
Mina behov

"Sjukdomen" utvecklar och ger näring till egot.

Din mans resonerande visar bara hur långt gången han är i sin sjukdom. Det låter som att han är medveten om problemen men inte ännu inte kan släppa. Som alltid så ligger problemet på den som har supit sig till ett beroende. Självklart ska man hjälpa den man lever med men om det inte fungerar - (du har ju försökt) så måste man gå.

Låt honom ta sin process utan dig - förhoppningsvis kommer det leda till att han kommer till insikt.
Om du är kvar så kommer garanterat samma hjulspår bara bli djupare. Han kommer antagligen nå sin egen botten.
Inget är heller hugget i sten - ni finns kvar. Han finns kvar men på olika håll.

Hur skulle det vara att lägga fram det på ett sätt där du markerar att - DU inte vill och DU kan inte leva kvar i detta. När och om din man vill ha hjälp så finns du kvar som hans vän.

Ni har barn ihop - så försök att vårda vänskapen trots allt. Hjälp honom på DINA villkor som medmänniska men på distans där du bestämmer reglerna. Du kommer att fixa detta galant genom din klokhet och ditt lugn - du har en sådan enorm styrka, Lim.

MM

Profile picture for user miss lyckad

Vi a-beroende, men även andra beroende blir ego..Dels för att vi måste ha substansen, och planerar för det. Men även för att substansen, beroendet gör att det är det viktigaste vi har..I fall där båda dricker brukar det finnas en som tar mer ansvar..Bra att du skriver mycket Lim..Dina tankar blir klarare..Stor varm kram både till MM och dig lim❤️

Profile picture for user Lim

Tack snälla Monday. Du trampar inte alls på tårna. Tvärtom håller jag med dig. Jag tänker ofta att han verkar utvecklas bakåt. Han bli omognare med åren istället för tvärtom.

Det är konstigt nu. För min man vaknade och betedde sig som om han inte väckte oss kl 4 imorse och tjafsade. Han busade med barnen och mig ville han krama. När han bad om en till kram i sängen senare sa jag faktiskt att jag inte vill kramas. Jag frågade vad han håller på med och om han glömt att jag fick kliva upp kl 4 imorse. Att jag VARJE vardag går upp 5.30 och behöver få sova ut nångång. Kanske åtminstone till kl 7. När jag sa det så viftade han ut mig ur rummet. Han kan inte ta diskussionerna nykter. Och jag kan inte ta dem när han är berusad.

Går han omkring nu och tror att hans monolog imorse ledde till att vi ska fortsätta vara gifta? Jag fattar ingenting.

Han började prata om något som hände utanför en bar inatt. Jag kände bara hur i helvete kan han tro att jag vill höra det. Vad gör han på en bar mitt i natten???? Alltså det är så sjukt allting att han tror att jag ska lyssna på det han säger om det och vara intresserad. Det enda jag tänker på när han pratar om sitt uteliv är på hur fortsättningen blev... "efter baren kom du hem och förstörde för din familj"...

Han verkar hoppas på att jag ska ge mig nångång. Men det kommer inte att hända. Jag planerar för julklappar jag ska ge barnen sedan till deras nya rum. För jag ska fixa hemma sedan när huset bara är mitt.

Jag ska försöka orka med att fixa ute nu på gårdarna så att det är höststädat. Måste rycka upp mig.

Kramar till er alla.

Profile picture for user miss lyckad

Känner du dig utmattad, så är du inte frisk..Känn efter vad du orkar..Ingen tackar dig för att du kör slut på dig själv..Den viktigaste personen i ditt liv är du❤️Om du får energi och kraft genom vila, så blir livet bättre för dig och barnen..?✨

Profile picture for user MondayMorning

är inte samma sak som att man är en egoistisk människa. Det är ju alkodrogen som tagit över hela hjärnan och allt kretsar
till hur - var - när och hur man ska kunna dricka. Naturligtvis finns det en kärleksfull och empatisk människa bakom. Man måste
bara kidnappa tillbaks hjärnan - och det är inget som släpper på ett par veckor. Erase and rewind tar tid. Sätt dig i själv i en bunker tills det har skett. Det är hans ansvar.

Precis som du skriver Lim. Bara att sitta och berätta om vad som hände utanför en bar på fyllan medans du var hemma med era barn och försöker få lugn och ro - visar ju precis på detta. Vad fan liksom? Varför skulle du bry dig?

Jag har gått igenom två stora separationer och har märkt att männen har haft samma beteende - pendlat mellan extrem kärleksfullhet (smicker och ett överdrivet sätt att uppvakta) och när det inte funkar så blir det elakheter. Stålsätt dig och spela strategiskt med i "schackspelet". Försök att se "draget" som ska komma och parera innan det sker. Var alltid ett steg före och var beredd.

Gå ut och andas - det handlar om DIG.

Profile picture for user Knaskatten

Du har fått så många klokskaper skrivna här redan, så jag kan bara hålla med!
Du gör så rätt och klokt. Bra att du pratar med barnen, tycker jag. De förstår ju och känner av, och behöver få känna att det inte är tabu att ta upp saker. Att deras känslor är okej. Du tänker helt rätt med att inte smutskasta, men ändå vara ärlig. De behöver förstå att det inte är deras fel. Inte ett dugg.
Även om allt låter hemskt jobbigt så känns det ändå som att allt går åt rätt håll! Att ni börjat prata om hur det ska bli sen, att han förstår att du kommer att vara barnens huvudsakliga trygghet framöver. Jag hoppas bara att han kan flytta ut! Att du kan byta lås, så att du aldrig behöver höra hans nyckel i dörren mitt i natten igen. Att du kan skapa ett 100% tryggt hem för dig och dina barn, där saker görs på ditt sätt. Där barnen får sova på helgen tills de vaknar av morgonljus, fågelsång och doft av frukost istället för av bråk och oro alldeles för tidigt. Fantisera om framtiden, måla upp drömbilden - snart är ni där.
KRAM

Profile picture for user Knaskatten

Sjukskriv dig! Om du funderar på det betyder det nog att du behöver det. En skilsmässa är ingenting lättvindigt, och du behöver ju vara klippan för tre personer här, samtidigt som du behöver handskas med nummer fyra som suger energi från dig. Om du behöver återhämtning, se till att få det.

Profile picture for user Lim

Tack igen miss lyckad, knaskatten och monday för era hjälpsamma råd och tankar.

Jag känner mig helt vansinnigt låg i dag. Vill gråta och skrika samtidigt som jag känner mig apatisk. Är så själsligt trött.

Min man sökte kontakt med mig flera gånger igår. Han frågade om vi skulle se en film. Jag sa att jag inte orkar. Det brukar jag sällan säga. Men jag kände att ska vi se en film kan jag ändå inte göra det förrän vi pratat igen. Och jag orkar inte prata mer. Orkar inte upprepa allt.

Han skrev nyss ett sms och önskade mig en bra dag. Det har han inte gjort på en månad. Jag vet att det inte är en stor grej men för mig blir det som en kniv i hjärtat.

Han har inte bett om ursäkt. Inte sagt i nyktert tillstånd att han inte vill skiljas. Han bara låtsas som ingenting men med en attityd där det verkar som att han tror vi är ett steg närmare nån slags försoning??

Det sjuka i mitt beteende är att jag tänker hela tiden "dricker han EN gång till så VET jag att vi ska skiljas". Och han dricker ju hela tiden igen och igen men varje gång tänker jag samma sak: "EN gång till och jag vet att han vill skiljas". Men egentligen är det redan för sent.

Igår kom mitt ena barn till mig och sa "förlåt mamma, jag har berättat för två kompisar om dig och pappa. Förlåt". Jag hann tack och lov finna mig i situationen och sa "du behöver absolut inte säga förlåt. Ta tillbaka förlåtet vännen. Du har rätt att prata med dina vänner om saker du är med om". Jag vet att allt kan spridas nu genom dessa kompisar men det struntar jag i. Min man valde att dra in barnen och göra våra problem till barnens problem.

Det är inte officiellt att vi har ansökt om skilsmässa men vill min man ha det hemligt för andra skulle han hållt tyst.

Det räcker att jag går under av alla hemligheter vi har. Men barnen ska inte behöva leva så.

Jag är sjukskriven idag. Kanske blir det hela veckan. Jag vet inte.

Tänker på de krav jag lade fram till min man förut när vi nyss ansökt om skilsmässan. Han har inte uppfyllt ett enda av dem plus att han har dragit in våra barn. Hur kan jag ändå känna att jag inte vet om vi kommer skiljas. Hur kan man vara så i okontroll över sitt eget liv som jag är?

Hur kan jag mitt i min egen olycka tycka synd om honom? Han väljer ju det här varje dag året runt. ☹️

Profile picture for user Knaskatten

Jag tror att du kan det för att du är en fin människa själv. Du tolkar in hur du skulle betett dig i hans situation. Därför går du på samma nit igen - för att du själv inte skulle ljuga och svika och manipulera så.
?

Profile picture for user Lim

Tack knaskatten för fina ord ♥️♥️

Idag har jag tänkt så det känns som att jag hört min egen hjärna knaka.

Min man frågade mig igår "vill du att jag flyttar imorgon? Du verkar så obekväm med mig". Jag förklarade lite senare när barnen inte var i närheten (de är så rädda för att vi ska bråka igen) att jag beter mig obekvämt för att jag är sårad!! Sårad sedan i lördagsmorse när han skrämde barnen och höll oss vakna igen.

Vi hade ett bra samtal på kvällen sedan.

Idag är det jobbigt. Jag vet nu att han på riktigt tror att vi skulle kunna lösa våra problem genom saker som inte har med drickande att göra. Jag inser att när han letar lösningar så är de fokuserade på det HAN saknar här. Att jag vill skiljas pga alkoholen går inte in i hans huvud hur ofta jag än säger det.

Han sa att han väckte mig sist full för att han tyckte det var jobbigt att vi inte pratar. Jag försökte IGEN förklara att han måste prata på dagen. Nykter.

Han jobbar borta inatt och det känns skönt. Just nu är vi vänner men jag är också rädd att skicka fel signaler. Vill inte vara för kall men inte för varm heller. Det är en ansträngande balansgång.

Igår gick jag och barnen en promenad. De öppnade sig massor. Och jag inser att för deras skull måste jag genomföra detta. Jag har gett honom många år att ändra sig men det händer aldrig. Och skulle han lyckas sluta dricka några månader så kommer han börja igen ändå. Så har det varit alla år. De gånger han slutat dricka men sedan börjat igen har det skett som från en klar himmel och utan ånger. Trots att jag varit förkrossad så har han bara ryckt på axlarna och sagt att han kan sluta sedan igen om han vill (men han har inte viljat).

Uhh. Jag har svårt att uttrycka mig i skrift ikväll. Tankarna spretar åt så många håll.

Jag tänker kring barnen. 1. Det är tufft att tänka de ska vara själva med sin pappa men han måste lova att vara nykter om de ska vara där 2. De kommer i alla fall att ha ett hem hos mig som garanterat är helt tryggt och alkoholfritt och där allt handlar om att de ska ha det bra. Aldrig bråk eller otrygga nätter.

Skulle de få det svårt hos sin pappa ska jag lösa det så att de slipper vara där.

Nu har de ett hem där jag visserligen alltid finns till hands men jag kan tyvärr inte lova trygghet som det är nu när deras pappa dricker. Jag själv känner mig inte ens trygg. Barnen pratar mkt med mig och skulle de sova hos pappa och han dricker så kommer de berätta för mig. Och skulle han störa deras sömn kommer de att berätta det. Jag måste våga tro det. För just nu lever de med stor oro och de uttrycker faktiskt starkt till mig att de vill att vi ska flytta isär. Jag har lovat att inte säga detta till min man dock. Men jag vet och det ger mig kraft att orka vidare.

Barnen kan säga till mig "lova att ni inte ska bråka ikväll" och det smärtar mig så mkt att jag inte kan lova sånt. Vill min man bråka när han druckit så gör han det oavsett. Så jag kan inte lova.

Om några dagar ska min man vara ledig ett tag. Känner mig nervös. Kommer han dricka hela den tiden eller inte? Eller kommer han anstränga sig att inte göra det? Ska vi uppleva fler bråk?? En del av mig tänker att det är inte möjligt att han gör så igen. En annan sjuk del vill nästan att det ska hända. Som om jag hela tiden behöver bevis på att jag gör rätt som skiljer mig. Fastän jag inte behöver mer anledningar!! Och jag orkar inte mer bråk. Vad gör jag om det händer igen
?? Mina barn tar sån skada.

Att jag ens tänker dessa tankar är anledning nog. Denna ständiga osäkerhet. Som finns här året runt.

Det jobbiga nu är att jag blandar dessa hemska känslor men en känsla av att jag saknar honom. Hans goda sidor alltså. Det är en krock i själ och hjärta...

Profile picture for user miss lyckad

Kommer ihåg när du stöttade mig när jag skulle separera..Man blir väldigt virrig och kluven tankemässigt vid en separation..Men när det handlar om att få ett gott liv för sig och barnen så gör man oftast det man måste..Ta fram styrkan som du hade när du själv slutade dricka, när du gjort andra svåra saker..Sov och vila när du kan..Försök se saken från olika håll..Mina barn blev betydligt mer påverkade av vårt supande, än jag någonsin förstod när jag var i förhållandet..Stor varm kram till dig???

Profile picture for user MondayMorning

Du ska inte behöva ha denna oron som du har.
Hur skulle det kännas om han verkligen flyttade ut direkt?
Skulle han kunna flytta ut direkt?

På så sätt skulle du få distans och tänka klart. Kunna få känna
efter - barnen får känna efter. Han får en chans att tänka till över
sitt beteende. Är det en så dum ide, egentligen?

Dessa 6 månader som man får som betänketid kanske borde förlöpa
när man faktiskt inte bor ihop. Hur ska man annars kunna göra en
bedömning av vad man vill och känner? Man behöver få distans
och få ha sin egna tankar i lugn och ro.

Det ÄR svårt att leva ihop när det är en separation på gång.
Det är extremt infekterat.

Du är absolut inte i okontroll - dina reaktioner är ju helt normala.

Profile picture for user Knaskatten

Så bra att du pratar med barnen och att de känner sig så trygga med dig att de vågar vara ärliga. Det är aldrig lätt att kritisera en förälder när man är liten, hur illa det än är. Att de ändå ser och uttrycker det de känner och att de tycker att ni ska flytta isär, det är ju ett kvitto på att du har rätt i din egen känsla.
Det är kanske inte så konstigt att allt känns fram och tillbaka ändå. En skilsmässa är ju en av de mest uppslitande sakerna man kan gå igenom. Plötsligt är ens egen verklighet och vardag på spel och allt ska förändras. Det "enkla" är ju på sätt och vis att stanna kvar och hoppas att allt blir bättre. Att inte ta ett beslut som är svårt att ta tillbaka. Och har man barn ihop och en historia tillsammans är det klart att det kan finnas varma känslor någonstans därinne. Och sorg över att allt det man hade trott, planerat och hoppats på nu inte blev så. Det är väl en process, tänker jag? Men bra att du försöker att se nyktert (höhö, pun intended) på situationen och är mån om att göra på rätt sätt och sända tydliga signaler och inte ge falska förhoppningar - trots att det svajar ordentligt inombords.
Kloka Lim! Allt kommer att bli bra.
?

Profile picture for user Jasmine

Och styrkekramar... skickar jag denna morgon. Jag håller med MM- låt honom flytta ut och tänk i lugn och ro. Utifrån är valet självklart (och då brukar du säga att du inge skriver om allt som har hänt), men skilsmässa är en uppslitande process. Det blir bättre på andra sidan.

Kram?

Profile picture for user Lim

Monday, miss lyckad, knaskatten och jasmine... Mina tårar rinner. Känner mig så tacksam över att ni och andra skriver till mig. Vet inte vad jag gjort utan att skriva här. Känner att forumet hjälper mig ännu mer i att vara anhörig till någon som dricker än när jag själv drack. Men det är kanske för att då var jag stark och inte rädd. Nu däremot är allt mkt mkt svårare. Det är SÅ fantastiskt med ert stöd. Varenda litet ord värmer mig och håller mig ovanför ytan. Tack snälla fina ni. Ni gör skillnad för mig ska ni veta ♥️

Jag var nyss ute med min lilla hund. Promenerar så mkt med honom och det hjälper till med stressen och oron. Men nyss ville jag gråta när jag gick och det hjälpte så mycket att veta att jag kan skriva av mig här när jag kommer in.

Han kan inte flytta ut direkt. Det kommer ta ett tag innan det går. Annars håller jag med om att det hade varit bra antagligen. Nu är allt bara konstigt. Idag känner jag mig faktiskt ovanligt låg. Riktigt deppig på flera plan. Men så börjar mörkret också komma ute och det ger mig ångest. Känns som att lungorna krymper när utrymmet runt mig krymper med mörkret. Fy alltså.

Min man är ute. Han lovade att inte väcka oss inatt om han är sen. Han gav mig en kram innan han gick. Jag vet ju att han ska dricka. Han fortsätter sitt liv men nu gör han det med vetskapen om att det är detta som jag bett honom sluta med. Kanske därför han gav mig en kram. Han har accepterat det här nu. Han är inte sur (nu iaf). Jag däremot kan fortfarande inte förstå hur han kan välja bort mig till förmån för alkoholen. Fast iof verkar han inte förstå att det är det han gör. Han tror ju inte på att det är orsaken till varför jag vill skiljas.

En fördel med att han har många kompisar är att det kanske kan hjälpa mig att släppa tankarna på att han ska vara ensam.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att gå igenom det här tunga när hösten och vintern kommer. Den tiden är svår ändå för mig alla år. Men å andra sidan kommer förhoppningsvis våren och sommaren bli bättre. Istället för att sommaren förstörs av detta. Men nu alltså. Hjälp. Känns som jag går sönder.

Min man drar ju ut. Skrattar med vänner (även fast han såklart också tycker allt är väldigt jobbigt). Han får chans att ha kul och glömma en stund. Men jag är ju kvar hemma med barnen. Såhär har det alltid varit. Han har ett socialt liv men jag har svårt att hinna med det.

En del av mig skulle vilja flytta också. Byta miljö helt. Men jag ska inte förhasta mig. Vi bor jättebra här och dessutom är det nog bättre att barnen har kvar sin trygga punkt. Får jag bara ordna här på mitt sätt och rensa ur massa saker sedan så blir det ännu bättre.

Om några år kan vi flytta om vi vill. Målar jag om här hemma och köper lite nya möbler så blir det ändå som en fräsch start kanske. Dessutom vore det kanske dumt att byta bort ett radhus nära skogen mot en lägenhet i stan nu när vi har hund också. Men just nu i min ångest får jag lust att fly bara. Men ska hejda mig lite. Kommer nog att sakna min trädgård och sånt om jag flyttar.

Kanske min ångest gör att jag skulle vilja bo i lägenhet mitt i stan där det är liv och rörelse. Och färre barnfamiljer att jämföra sig med...

Profile picture for user Lim

Har lagt mig i sängen nu. Har gjort läxor med barnen. Avstyrt syskonbråk. Sånt där som är mindre roligt med att vara förälder. Samtidigt är min man ute och "leker"!!

Blir plötsligt så jäkla förbannad. Varför är pappan så sällan här och tar alla strider? Nej han gör istället allt värre. Bekymmer som redan finns i barnens liv späs på av oro för gräl osv.

De gånger han avstyr bråk gör han det utan att lösa problemet som gjorde att barnen bråkade från början. Men barnens respekt för honom gör att de "skärper sig". Senare måste jag ändå ta den verkliga striden. För när han drar ut så blossar konflikten upp igen. Detta kanske inte verkar ha med hans drickande att göra men till viss del har det ju det. Eftersom hans frånvaro ofta har med drickandet att göra. Antingen är han ute och dricker eller så är han bakis.

Tänker ibland att det kommer vara tomt att vara ensamstående men jag lever ju som det nästan nu också. För helt seriöst... Det är onsdagskväll. Och jag är ensam med barnen. Inte för att han jobbar eller gör något för familjens skull. Han är ute och roar sig och jag vet inte ens med vilka. Ja nu ska vi separera så jag kanske inte ska säga så mkt längre (men vi bor ändå ff ihop) men såhär levde jag förut också. Såhär ÄR mitt liv med honom. Inte alla dagar och kvällar men majoriteten av dem om han inte jobbar.

Han har lovat att inte väcka oss. Men det är ändå en spänning i mig nu. För jag vaknar ju oavsett om han kommer in i rummet eller inte. Han stör ju min sömn ändå liksom. Detta är jag såååå trött på. Det gör att jag måste ha dörren stängd och öronproppar i. Sover sämre. Fan vad trött jag är på det här. Och han undrar varför han är ensam hemma sedan? När han väl är hemma en kväll vill jag gärna sova tidigt för att passa på att få sova en natt ostört. När han är nykter hemma kan jag sova gott för då stör han mig inte.

Risken inatt är också att barnen kan vakna och oroa sig även om han inte öppnar dörren in till oss. Nu har de också fått den oro jag lever med. Men det kändes som att han verkligen menade vad han sa när han gick iväg om att inte väcka oss. Han kändes medveten och på nåt sätt visade han nån slags omtanke. Så jag hoppas han inte druckit för mycket och glömmer bort det....

Han pratar om att vi inte sover ihop som att det är orsaken till våra problem. Men det är ju hans drickande som gör att jag har slutat sova med honom. Hur ska jag kunna sova med någon som ramlar in kl 3 eller 4 på natten regelbundet?? Aldrig i livet. Det funkar ju inte helt enkelt.

Alkoholen är verkligen grunden till så mycket ont. Det är fröet till alla problem och alla symptom på vårt dåliga äktenskap kommer från alkoholen.

Sörjer att han inte kan välja den nyktra vägen. Sörjer det väldigt mycket för när han är nykter kan jag vara lugn. Men det är egentligen ingen idé att fokusera på det och "tänk om"... För verkligheten är såhär. Jag tror att till och med ickealkoholister skulle ha svårt att ge upp alkohol för någon annan. Sjukt nog.

Jag ska försöka avsluta med något positivt. Något jag skrivit förut men som tål att skrivas igen för det peppar mig.

Snart ska jag:

1. Sova med öppen dörr
2. Sova utan öronproppar
3. Sluta oroa mig på nätter eller ledigheter
4. Slippa känna lukten av alkohol
5. Slippa se en berusad människas blick
6. Bestämma helt över mitt hem
7. Sluta ligga spänd på natten och lyssna efter ljud

Mitt mål är även att barnen ska kunna ha det såhär. Att slippa känna lukten av alkohol... Jag hoppas och tror att det ska gå. För ska han ut och dricka kommer barnen vara med mig och han kommer inte att bo här.

Det är frustrerande att vilja att ens barn ALDRIG ska uppleva alkohol och den otryggheten. Att själv vara nykterist och ge barnen det men då ha en man som gör tvärtom. Det är så upprörande att inte kunna ge barnen det man själv tycker är så viktigt. Men jag är så tacksam över att jag slutade dricka helt innan barnen hann uppfatta att deras mamma drack. Är glad att de var så små och glad att jag hade så många och långa perioder då jag inte drack alls. Ångrar dock varje glas jag druckit och önskar de kunde göras odruckna.

Gud vilket svammel... Medan jag skriver tänker jag 25 olika tankar samtidigt ?

Skriver så hatiskt känner jag men faktiskt är jag och min man mer sams än på länge nu. Men jag har bestämt mig för att hålla fast vid nån slags bestämdhet och för att våga gräva fram dåliga minnen....

Godnatt allihop

Profile picture for user MondayMorning

Känn barnens kärlek. Tiden går fort och din tid kommer den med. Du har barnens tillit och kärlek och din man - Ja han kan sitta kvar i sin desillusionerade alkoholvärld på krogen. Locked out. Du missar inget. Tiden kommer när du kan lämna barnen hos någon och få ditt sociala liv. Just nu så behöver ni varandra. Håll ihop din lilla fina flock och ös kärlek över varandra. Du klarar detta och det kommer något MYCKET bättre ur det.

Visualisera en kopp kaffe i din varma fina trädgård i vår, du och kärleken till barnen, blommor och fåglar. Visualisera ljuset och värmen, tryggheten och lugnet. Det droppar från taken och snödropparna spricker upp. Du och barnen utan alkoholpåverkan.

Du har det bakom hörnet.
Om vintern kommer så finns våren strax bakom.

Godnattkram och hoppas att du får sova i lugn o ro.
Det önskar jag dig och dina barn.

MM

Profile picture for user Knaskatten

Jag känner mig också mycket mer låg och deppig nu när det blir mörkare, kallare och det är långt till sommaren. Usch. Men jag har fått antidepressiva utskrivna, och tar en liten tablett om dagen och det hjälper SÅ mycket. Var orolig att jag skulle bli helt förändrad eller känslokall eller så, men det enda som har hänt är att jag bara inte blir lika låg. Otroligt skönt. Bara en tanke nu när du inte bara har höst och vinter att tas med, utan även en uppslitande skilsmässa och en massa oro som kommer med den.
Kram!