Senaste kommentarerna i forumet

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

Vad är det med fredagar, varför dras jag av en osynlig makt till stan för att "göra ärenden" när jag vet att det är Systemet jag tänker besöka? Jag diskuterar med mig själv varje gång, jag räknar upp allt jobbigt som kommer att hända när jag dricker, framför allt ångesten och alla fysiska symptom som jag tycker är så fruktansvärt jobbiga. Jag säger till mig själv att jag vill vara nykter, fräsch, stark, pigg och glad men det jobbiga är att argumenten biter inte! Jag säger till mig själv att ja, ja jag vet allt det där men nu är det bara så att jag ska ha mig en vinare! Hur ska jag bära mig åt för att det över huvud taget ska bli en kamp, jag känner att jag bjuder inget motstånd och jag vet inte hur jag ska få fram den där jävlar anamman som jag har i så många andra situationer. Jag hoppas att den här tråden ska ge mig den där extra knuffen att kunna tänka åtminstone dag för dag för jag vill känna mig precis så där som jag skrev, fräsch, stark, pigg och glad!!! Idag är jag allt annat än det och det känns tufft när det bara har gått 11 dagar av 2014 och jag redan har supit till två gånger trots att det här året SKULLE bli det året då jag gav mig själv hälsan och livet tillbaka!

förstå... min pappa gjorde ungefär samma resa. Och jag lämnade honom för jag såg ingen möjlighet att hjälpa. Jag kan inte ge dig något råd... men berättar gärna.

För mig blev det så att jag genom egna kunskaper, genom studier, kunde förstå en del orsaker till att hans liv blev som det blev. Jag skrev ett brev riktat till honom och berättade hur jag såg på livet, hans liv och familjens och mitt. Jag skrev det jag tyckte mig förstå och det jag ville säga. Men jag kunde inte ge brevet till honom för då hade han använt det emot människor jag älskade och aldrig ville anklaga eller skuldbelägga - jag såg dem inte som ansvariga även om jag såg saker i familjemönstret som säkert gjort min far illa. När min far flera år efter jag skrev brevet var döende på sjukhus gav jag brevet till min man och bad att han skulle åka och läsa det för min far. Det gjorde han, jag orkade inte, förmådde inte själv. Jag är djupt tacksam för det, att min far fick veta att jag bortom alla hårda ord och all bitterhet kunde förstå och förlåta. Det har gett mig en frid. Kramar från en medsyster / mt

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

Sitter nykter nu i Fredagsnatten. Så less på mitt drickande. Det jävliga är att det känns skönt att fly in i det, men ser ju vart det barkar. Man tycker livet är meningslöst, gör ingenting. För mig är totalstopp enda lösningen. Jag har försökt dricka måttligt. Men dricker jag slutar det med att jag dricker tomt på allt. Sen får jag slutta av på öl några dagar. Skulle ha köpt folkisar tidigare i kväll men hann inte. Ja sen går det ett par nyktra dagar och så är det samma visa. Försöker med detta forum som stöd nu. Ny här. Men det värsta är att jag inte ens litar på mig själv. Jag har ju lurat mig själv såååå många gånger

Tack för motivation och Pepp! Det gick jätte bra. Jag gav fan i ölen och hade trevligt ändå!

din insats på semestern... Semesterresor brukar inte behöva ha några gamla mönster för att man ska kunna ägna sig åt alkoholdrickande, det brukar nog kunna ordna sig på första försöket. Vad jag vill säga är att jag tycker det var starkt gjort! Skönt att ha det med i ryggsäcken!
/m

till två månader! Jag har tre nästa vecka, knappt man tror det är sant!

Vilken tur att jag aldrig installerade någon sådan där promilleapp. Det hade jag blivit helt fnoskig av... Kan väl vara en sådan där bra symbolisk handling att avinstallera den. Jag ska elda upp bag in boxstället i trä nästa gång vi åker till stugan. Skulle lagt den i eldkorgen sist vi var där men det blåste för mycket då, så sparar det till nästa gång.

God natt (utan promillekoll framåt 4-tiden)...
/m

Fredag kväll, dags att krypa ner i sängen. Det där eftermiddags/kvällssuget är nog helt borta. Det vinsug som dyker upp nu är mer som förflugna, automatiska tankar, som dyker upp och som man motar bort igen. Det känns skönt.
Men det där med vanetänkande är ju inget att nonchalera, det märker jag. Har ikväll druckit en alkoholfri cider och en liten flaska alkoholfritt rosa bubbel (gott!) och när jag ska borsta tänderna tänker jag att jag måste se till att dricka något glas vatten extra innan jag ska sova, med tanke på alkoholen och vätskebalansen... Tänker också ofta när jag ska göra mig i ordning för natten på hur jag ska må imorgon bitti... (nu är det inget jag egentligen behöver undra över - är alltid helt medvetslös till 9-snåret, särskilt om jag är nykter, med alkohol i kroppen är jag vaken långt tidigare.) Men dessa tankar är ju så inövade att de liksom kommer reflexmässigt.

Fick lite huvudbry i eftermiddags på jobbet också, när det pratades om hur gott det skulle vara med ett glas vin efter jobbet. Vad ska jag svara på det? Ja, det skulle det vara (det skulle det ju vara). Eller ja, men jag dricker ju inte vin längre så för min del får det vara något annat... (och få en enkel kommentar från en kollega att bli ett samtal som handlar om mina alkoholvanor?) Nja, det sista alternativet kändes inte så aktuellt. Blev något neutralt hummande, men kontentan är att det är mycket som ska läras om och läras nytt.
/m

Jättejobbig/rolig/utmanande dag på jobbet. Just en sån som skulle ha bäddat för fredagsmys med lite gott att äta och dricka ...
Och den lilla flaskan på köpcentrets toalett för att fort få upp stämningen .. Och lördagsmorgonens svepskäl att åka in till byn och bunkra ett par lådor för veckoslutet ...
Och förväntan som på nolltid förbyttes i skam och ångest!
I går var jag smart och handlade färdigt för i kväll :) sade också sen åt mannen på hemvägen från jobbet att jag lite försöker undvika att handla i närheten av frestelser .. Han sade inget men kändes lugnbra, och körde sen via en delikatessbutik och köpte några utländska öl åt sig,
Så kunde konstatera att frukt och ost går väldigt fint ihop med vitt te.
Om jag bara kommer över timmarna mellan 16 och 19 på arbetsdagar går det fint!
På tal om abstinensbesvär.. Har alldeles fruktansvärt ont i fötterna, googlar om förstörda nerver och är rädd. Har någon erfarenheter?
Tack för att ni finns! Varje kväll ligger jag här i sängen bredvid snarkande make och påminner mig själv om vad det är som jag på riktigt vill. Jag läser nya och gamla trådar och de ger mig kraft. Kram och god natt!

Kommer hem till min särbo som jag besöker varannan helg o på diskbänken står en öppnad flaska vin!! Herregud jag har väl aldrig reagerat så starkt innan, jag fick liksom lite panik, hjärtklappning o tänkte att hur i hela friden ska jag fixa detta? Min kille vet ingenting, har tänkt flera gånger ikväll att va fan jag häller upp ett glas.. men det har jag inte gjort! Heja mig!:) Åh va jag är glad, hoppas att jag är lika stark imorgon, jag SKA va lika stark imorgon.. ha nu en bra helg o kämpa på..

http://nosugaradded.se/hur-paverkas-vi-av-socker/

Kom av en slump på hur man gör - använder - eller har blivit pålurad! - Windows 8...

Trevlig Älg!
/MB

och dag nio. Börjar bli lite piggare. Sovit ganska okej senaste nätterna nu äntligen. Är inte alls orolig för att jag ska dricka denna helg. Bara glad åt ha ledig tid och få vila och göra vad jag känner för.

Har funderat otroligt mycket de här senaste dagarna, mer eller mindre dygnet runt har tankarna kretsat kring situationen kring alkohol. Bara det gör ju att man blir helt utmattad.. Men som sagt nu känns det bättre och börjar känna igen mitt riktiga jag igen. Så glad för det.

Enda tråkiga är att jag håller på att bli förkyld, men kommer helt säkert överleva det också. UTAN whiskey eller konjak eller annat som aldrig hjälpte utan bara gjorde att man dessutom hade en hemsk huvudvärk.

Ha en skön helg alla!

Hur vill du att kalaset skall vara för dig? Allt har ju en tendens att bli vad man gör det till..
Med en liten bebis hemma som är helt beroende av sina föräldrar är det såklart bra om man håller sig till noll promille,
men jag har varit i din sits och vet att det är svårt!

Hoppas kalaset gått bra och du fick uppleva det nyktert! Minnena blir bättre då ;)

P.s skit i folkölen, det är ändå bara kalorier som sätter sig runt midjan, utspätt dessutom ;)

Jag förstår vad du menar. Ibland tänker jag att jag tvingar mig själv att dricka, bara för att slippa känna efter så mkt. Lite som att straffa mig själv kanske.
Samma sak var det ju lite med ätstörningarna, ett bra sätt att lägga fokus på något annat.
Jag har gått hos psykologer etc men(både vad det gäller alkohol o matproblem) jag var inte tillräckligt ärlig.. Så det hjälpte väl inte så värst mkt. Jag kan lyssna och göra olika KBT-övningar men det känns inte som om jag tar det till mig på riktigt.

Ska strax spela spel o dricka julmust med familjen.. Allt är ju så mkt bättre när jag är nykter, fattar inte hur svårt det är att ta in det...

Hoppas kalaset gick bra idag!

Välkommen hit Mimmi_84! Jag förstår att det känns svårt, jag känner igen mig helt i det du beskriver. För mig smög sig insikten långsamt på att jag faktiskt hade utvecklat ett beroende, men det tog lång tid för mig att acceptera det. Först för ett år sen bestämde jag mig för att ta tag i det och använde mig av alkoholhjälpens hjälpprogram här på forumet. Jag lyckades hålla mig nykter i ca 5 veckor och det gick jättebra, iallafall fram tills jag kom på idén att jag nog kan dricka måttligt igen efter dessa veckor.Och i och med det var jag snabbt tillbaka till samma punkt och därifrån gick det neråt. Nu ett år senare är jag tillbaka igen med insikten att jag är alkoholist och kommer aldrig kunna få en normal relation till alkoholen. Jag tror att det startades en process då för ett år sen och jag känner att något är annorlunda den här gången. Det finns en helt annan säkerhet hos mig att det är ett nyktert liv jag vill leva och jag sörjer inte alkoholen. Jag är inne på min 10e nyktra dag och allt har blivit bättre.Glädjen börjar komma tillbaka, jag har mer ork, känner mig motiverad igen, sover bättre och framförallt är jag så lättad över att slippa bakfyllan, skammen, smygandet och allt missbruket fört med sig. Nu är det tid för läkning, det tar dig men det ska det få göra.

Jag föreslår att du hänger kvar här på forumet och läser och skriver. Det är till stor hjälp. Framförallt ska du veta att du inte är ensam, vi är många med dig.

Det ser i alla fall ut som om vi kommer iväg på semester trots katastrofen i förrgår. Vet inte vad min fru är gjord av och hur hon klarar av allting. Är kvinnor gjorda av stål????

10 dagars "semester" får i mitt fall bli början på min återhämtning. Något starkare än vatten är det inte tal om.

Idag var jag inne i stan och skulle fixa mina glasögon som gick sönder när jag ramlade. 8000 kronor går det på att byta linser (utan bågar). Jag vet inte vad jag har för speciella linser. De kunde endast fixa min långsynthet med så kort varsel och mina "riktiga" linser får jag först efter semestern så det blir ett litet helsike att kunna läsa. Sån tur är kan jag fortfarande läsa böcker på riktigt nära håll.

Antar att det finns möjligheter att närvara på forumet även när jag är borta. Jag behöver er. Helvetes alkohol......

Tjalle

Tänkte att jag skulle avinstallera promillekollen, ni vet appen från Systembolaget. Tanken var ju att den skulle användas till att dricka måttligt. För mig blev den istället något av en räknemaskin för hur mycket jag kunde dricka innan jag skulle köra bil morgonen därpå. Vissa mornar glodde jag på den hela tiden, och hoppades kanske på så sätt, att den skulle räkna ner snabbare. Fy f--n vilken ångest att vakna klockan fyra, och ta en titt på en sådan app.

De sista två dagarna jag drack fanns fortfarande i historiken. Tillräckligt om man säger så - när det kommer till mängden - och en kurva som försvann i taket, och återkom först framåt morgonen. Nåväl, inte mycket att hänga läpp för nu när jag inte tänkt använda den. Det som var lite trevligare var att senaste dryckestillfället var den 10:e november, så imorgon bitti känns det säkert bra :-)

Så ett litet tips till Weekend som snackade öl i Buzzz´s tråd. Testa Nanny State (namn som tydligen syftar på alkoholreglering och systembolagets uppgift i Sverige) från Brew Dog- Insanely hopped & imperial mild. (Om man nu ibland saknar smaken av humle och malt) Dock 0,5% vilket inte triggar mig i alla fall.

Trevlig fredagkväll till alla!

//PP

Den behövdes faktiskt. "Såg" det inte själv, men visst är det så. Och jag håller med om att man liksom tränger djupare ner i processen som pågår än vid ett samtal. Här är jag inte rädd att det jag säger ska slå tillbaka. Jag är inte rädd för hur jag framstår. Inte rädd att bli dömd. För jag är rädd för vad andra ska tänka om mig om jag skulle prata om det här. Människor som inte förstår fullt ut vad det innebär att under lång tid leva i det här. Det är så självklart för andra att man ska lämna. Och jag har kommit dit själv nu, att jag har bestämt mig. Då vill jag inte mötas av "jag sa ju det hela tiden!", "vad var det jag sa" osv. Jag vill kunna vara stolt över att jag har kommit till ett beslut, att jag själv har landat i att det här är omöjligt. Jag kan visst ge omgivningen rätt, ge dem den bekräftelsen om de känner att de behöver dem. Men jag vill inte behöva skämmas inför andra, eller att andra ska se ner på mig för att jag har behövt all den här tiden till att komma till ett beslut. Är ni med på hur jag menar? Skammen följer mig ändå, dygnet runt. Skulden för allt är min. Ansvaret för hur det har blivit är mitt. Jag måste bära det, men det blir tyngre om andra lägger det på mig också. Jag vet inte om min omgivning har dessa tankar om mig, det kanske bara är i mitt huvud det existerar, men jag tror att det är svårt för dem att inte tänka så om de inte har kunskap och kännedom om omfattningen av problemet... Och hur ska de kunna få kunskap och kännedom om jag inte berättar? För det gör jag inte. Och jag kommer nog inte göra det heller. Det får nog räcka med att vi separerar och att jag bara försöker börja leva igen.

Om jag berättar, så känns det som om jag "pratar illa" om honom och det vill jag inte. Jag vet egentligen inte varför. Kanske för att jag inte vill såra honom genom att lämna ut honom. Jag säger mycket sällan något negativt om någon överhuvudtaget, så hur ska jag kunna berätta såna här saker om en person som jag har älskat så? För jag vet ju att mina nära och kära skulle avsky honom, kanske rent av hata honom, om de visste allt han har gjort mot mig och barnen. Och jag vill ju ändå ge en nyanserad bild...men rent krasst så är den ju inte så nyanserad. De kärleksfulla och omtänktsamma tillfällena har varit få i jämförelse med det andra. Eller har jag glömt bort dem?

Rent humörmässigt så är det bättre hemma nu, sedan några veckor tillbaka. Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat säga ifrån mer och att jag vågar mer. Jag bryr mig inte så mycket om konsekvenserna längre, eller jag är inte rädd att han ska bli sur eller arg om jag säger något som han inte gillar. Jag tar inte riktigt så illa vid mig längre. Fast när jag tänker efter så är det väl inte så mycket jag säger ifrån, mer än just när han blir arg eller ryter åt mig så kan jag svara emot, vilket jag inte vågade göra tidigare. Fortfarande så finns det så mycket som är laddat att prata om; om jag har kontakt med någon i min familj, vår ekonomi, hans jobb, mitt jobb, hans drickande/spelande, mm mm
Så...egentligen är det väl inte så mycket som är förändrat, när jag tänker efter.

Fortfarande lever vi i ett slags vakuum just nu. Jag går med mina tankar om att det är 7 veckor kvar tills vi måste flytta. Och han vet inte om det. Jag tänker (om allt går enligt min plan) tala om det ca två veckor innan. Vi har i princip ingen fysisk kontakt. Han sover i barnens rum om de inte är där, och på soffan om de är hos oss. En kram eller så kan det bli ibland, men ytterst sällan. Vi säger sällan att vi älskar varandra. Jag vet inte om han känner som jag, att känslorna är slut. Jag hoppas det. Tänk om vi skulle kunna avsluta på ett någorlunda bra sätt? Fast den chansen är minimal, det vet jag ju. Det kommer att riva upp världens separationsångest hos honom när jag berättar att jag vill separera, som kommer att utlösa ilska, alkoholbruk och desperata vädjanden om hur bra allt kommer att bli om jag bara stannar. Alla löften om allt han ska ändra på om jag bara blir kvar hos honom. Det är liksom lättare att möta ilskan och frustrationen, än att höra honom be och lova. Jag vill inte utsätta mig för det. För det är det som är min svaga punkt, alla mina sinnen väcks och vill bara släta över och göra allt bra igen. Jag tappar bort mitt rationella jag. Men jag hoppas att jag på något sätt ändå kan få fram att jag inte älskar honom längre. Det är ändå så det är. Allt som har hänt har lett fram till att mina känslor svalnat.

Nu är det fredag och en lång jobbig helg innan det blir vardag igen. Vardagarna är mycket lättare att uthärda. Älskar mitt jobb och mina härliga arbetskamrater som inte har den blekaste aning om hur jag har det. Och det är så skönt, så fritt! Ett litet andningshål i tillvaron.

Jodå, det gick bra. Kanske mest för att jag aldrig varit på en sådan här resa förut, fanns inga vanor att bryta då. En vecka till för dej, sedan är du välkommen hem till snö, is, kyla, blåst och mörker! :-)

Kram tebaks!!

varit du hade jag satt gränsen ETT glas vin eller EN öl. Det räcker till en maträtt eller som socialdricka. Det är mycket sällan jag ser mina normalkonsumerande vänner och bekanta dricka mer än så. Det är ju inte fyllan de vill åt, utan smaken, oxfilé och ett glas rött typ. Då räcker ett glas. Är det däremot fylla eller onykterheten man vill åt, blir det två glas, och ungefär där börjar hjärnan koppla loss förtöjningarna...

Forumsdelen heter ju "förändra sitt drickande", och det är väl det man vill, skillnaden är väl om du propagerar för ditt sätt gentemot de andra som kommit till insikt och förstått att de liksom jag inte klarar av att hantera alkohol över huvud taget, men den risken är nog minimal, så jag tror ingen har något emot det.

Att man kan bli grinig och ledsen för att man måste separera från sin gamle bästis Alkoholen kanske kan göra att man blir lite extra känslig ibland bara.

Happy Friday!
/MB

hojtar när du kommer till fas fyra, så kan vi hjälpas åt med påminnelsen.

Kram!
/MB

för att kunna bryta mönstret, ett barnkalas är just det - ett kalas för barnen. Skickar en påse motivation. :-)
/MB

de siffrorna jag läste, så är du definitivt inte ensam om att ha ett komplicerat förhållande till kolhydrater! :-) Uppåt 75% av befolkningen gör dej sällskap trots att de flesta inte vet om att de problem de har beror på just detta.

IBS hade jag under en kortare period i samband med att jag satt med i en fackklubb som skulle säga upp en massa folk pga arbetsbrist, jag åkte själv i samma veva. Inte så kul att jobba för att säga upp sej själv... Stress är en vanlig utlösande faktor, fick tillbaka lite av problemen i slutet av min aktiva alkoholism, kroppen sa till att det fick vara bra nu.

Du är ju här och jobbar för att slippa dricka, och förr eller senare kommer du lyckas om du bara vill och kommer ur känslan att inte våga släppa taget. En styrkekram får du såhär mitt på fredagseftermiddagen!

Kram!
/MB