Senaste kommentarerna i forumet

Ja visst låter det enkelt men jag förstår ju att något måste göras. I mitt fall känns allt så förstört efter allt sårande, från bådas håll naturligtvis. Vi har ju gått i terapi hos familjerådgivningen..... Vad mer kan jag göra. Jag vet att jag beter mig konstigt nu, har nästan krupit in i mitt skal och blivit lika tyst som honom då jag märkt att jag inte kommer någon art med att försöka prata med honom. Det känns som att jag inte har nåt mer att ge....
Tack alla ni som skriver och delger era erfarenheter. Det inger hopp till en vilsen människa.

Hej igen!
Ja, hur har vi gått vidare? Det ser väldigt olika ut för oss allihop, såklart. Men för min egen del lever jag kvar i mitt äktenskap med min numera nyktre make. Han har varit nykter i över ett år, och sakta men säkert hittar vi tillbaka. Vi har ett tydligt "innan" att sträva tillbaka mot, för vi var ett par långt innan alkoholen slog sig in som en kil mellan oss. Det är skönt att kunna veta hur relationen ser ut i sig själv, utan alkoholismen.

Men. Vägen till att kunna fortsätta leva ihop gick via ett uppbrott. Jag fick nog, ställde ultimatum, och när maken drack så stod jag fast vid att lämna honom. Jag flyttade hem till ett par vänner, precis som jag hade planerat och förberett. Men, jag hade också ett "omvänt ultimatum" om att komma hem igen om han skrev in sig på behandlingshem. Så blev det, och när han kom hem var jag hemma och väntade på honom.

(Så enkelt det hela låter när jag sammanfattar det på tre rader... det var allt annat än enkelt, det kan du läsa om i mina egna trådar.)

En annan förutsättning för att det skulle lyckas var att maken själv ville förändra sin situation. Det är han som har gjort jobbet med att hålla sig nykter (och fortfarande gör, såklart). Jag är ofantligt stolt över honom! Fast det fattar han nog inte riktigt, tror jag... :-)

Och, som tredje faktor måste jag nämna den professionella hjälpen vi har valt att ta emot. Vi hade absolut inte varit där vi är idag om det inte vore för beroendeteamet på kommunen, och folket på behandlingshemmet (där även jag har fått stöd, alltså).

Så, vägen till att stanna kvar går inte, som jag ser det, genom att låta dagarna gå och hoppas att det blir bättre. Det måste till ett aktivt arbete, från båda sidorna i relationen. Och det krävs professionell hjälp.

Kram, vännen!
/H.

Tack, tack. :-)

Jo, det känns lite bättre, jag har nog ingen feber längre. Men, precis som min söte make antyder så blir jag lite ynklig när jag blir sjuk.... Det är tur att han håller mig vid liv, som sagt. Det är han bra på. Nyss kom han med en varm vetekudde och la över mina axlar. :-)

Jag tänker en del på det där med dina anhöriga, Dompa. Jag och många med mig skriver hela tiden här att vi som anhöriga inte kan göra någonting åt att alkoholisten dricker. Och det är ju helt sant. Men, när alkoholisten hittar sin drivkraft att vilja bli nykter (som du ju faktiskt har gjort, Dompa) så finns det en hel massa vi kan göra. Vi kan göra praktiska saker för att underlätta alkoholistens väg mot nykterheten, men bara så länge det möts av en vilja till förändring. Det är när alkoholisten förnekar som vi hamnar i att "vara snälla" på helt fel sätt.

Tricket är bara att inte dalta, tror jag. Det är raka rör och örfilar som gäller - särskilt om de följs av att somna tillsammans.

/H.

Hehe, du får mig att skratta här mitt i kraxandet, Dompa! :-)

/H - som lovar att hålla mig på replängdsavstånd från min ännu mer kraxande make ;-)

Då är det ju nästan sommar. Vad är det för skit du har dragit på dig? Och vad händer nu när Lelas förkylningsbakterier ska in i leken? Nu säger jag ju inte att du ska spola henne, men du vet vad jag menar :) for better for worst!!! Härligt att "dina ungar" vet att uppskatta dig. Synd att chefen inte fattar. Verkar du inte i en kristen miljö? Har jag helt missuppfattat? I min naiva värld ska kristna vara goda. Din chef ska vara god. Men jag vet ju att det inte är så. Religon är inte likamed godhet. Du tycks dock god och det har ju barnen snappat upp. Förstår att du behöver ditt jobb, för mycket fritid är inte bra för mig heller just nu. Att gå omkring och älta, tycka synd om mig själv. Det kommer inget konstruktivt av det. Sköt om dig och frugan och akta dig för hennes bakterier. Inga pussar, hon kan få vinka åt dig på distans. lillablå; Om två av dina favoriter är vad vi är? Ja, min vän, det förklarar mycket av dina datingval. Du har dålig smak!!! Skoja bara, du vet att jag tycker att du är BÄST. /R

Jag smakar på ordet och gillar det. I den bra meningen. Jag har fantastiska möjliggörare. Igår dök en annan upp, helt oannonserat. Min syster, en syster som tagit ledigt från jobbet och lämnat familj för att styra upp mig...fram till inläggningen. All sprit åkte i vasken. Så nu har även Dompa vaskat ;-) och hon läxade upp mig ordentligt. Både menatlt och fysiskt!!! Det fysiska var inte så farligt, hon är en liten tjej min syrra. Eller liten och liten? Liten i kroppen men enorm i själen. Morsans jobb, hon skapade denna fina syster. Det är därför det gör mig så ont att mina ungar tydligen ska få leva utan mamma nu. Hon valde inte bara bort mig utan även dem. Så min resa har kostat alla i min närhet så djävla mycket. För mycket. Men nu är jag nykter, inte ens bakfull, hann inte så mycket innan syrran dök upp. Och nu är alla vägar till lila påsar stängda. Nu ska vi på promenad med tokjycken, senare ska vi sälja en häst. Sen blir det familjeliv med ungar och en älskad faster. Ja, sämre kunde man ha det. /R

Hur blev ditt liv efter flytten, lilla blå? Är gräset grönare på andra sidan. Allt känns så sorgligt för det är ju inget monster man lever ihop med, när han är nykter.
Till alla er andra....hur har ni gått vidare; lämnade ni förhållandet eller stannade ni kvar och redde upp det.

Förvirrad var jag också, jag pendlade mellan övertygelsen om att han var alkoholist, och att det var min hjärna som bara spelade mig ett elakt spratt... Men det var så det var tvunget att vara ett tag, för att jag skulle komma till den stunden där jag var redo att lämna. Jag visste långt tidigare vad jag borde göra, vad jag ville göra, men det tog en evighet innan HELA jag visste, när kropp, själ och hjärta visste... Och även efter min flytt tvivlade jag..

Men jag vet också hur fruktansvärt jobbig den här perioden är, hur tankarna suger ur en all kraft och styrka, hur liten och elak, egoistisk och ledsen man känner sig i en salig röra...

Låt det ta tid, men glöm inte att visa dig själv respekt under tiden! Du är värd det allra bästa!!!
Kram!
/k

Åh... Menade inte att du inte fixar markservicen, det vet jag ju att du gör, och jag hoppas du klarar dig från bacillerna också, du fine pianoman!

Lillalelas, hoppas det värsta passerat och att du mår bättre? Och jag ser fram emot att få äran att träffa er vackra katt en dag! :)

Dompa, du är lyckligt lottad, otroligt lyckligt lottad som har en sån underbar familj! Gillar din syster skarpt!!

Stora kramar till er alla!!
/k

Man brukar tycka att det dessemellanåt är skönt att fall tillbaka i sina rutiner,
Allt är som vanligt och det brukar kännas tryggt..

Samtidigt så är det så förbannat urtrist, ingenting nytt händer.
Man både vill ha kakan, och ändå äta upp den...

Kanske är det sådana känslor som får en ta till drickat, man vill att något kul och nytt ska hända.
Men samtidigt vill man ha tryggheten kvar...
Så svenskt.. , man binder hälften av räntorna och den andra hälften rörligt,
Så har man garanterat varken förlorat eller vunnit något..

Min "trygghet" försvinner ifrån mitt jobb, hon som lät mig växa...har sagt upp sig, och tittar på ett jobb utomlands istället...
Å andra sidan har en del av mina kollegor mjuknat något, de kanske inser att det inte funkar med slit-i-släng varianten i behandlingen av sina anställda.

I hemmets trygga sköte är det oxå förändringar på gång,
En renovering garanterar inga lata dagar framför Tv'n .

Jag är slut, helt f*cking slut i hela kroppen, och om det inte vore så ohälsosamt så skulle jag inte ens orka andas...

/Berra

Jag har ju märkt att det är en tryckt stämning när helgen kommer och han väljer att inte dricka. Vi pratar inte om det. Känner på mig att det snart är dags för honom att festa, då får han göra det men jag och barna ska inte vara närvarande. Jag vet inte hur det känns att leva med någon där man kan njuta när man tar sig ett glad vin. Var gick allt fel? Jag är inne i en tankeperiod, det är nästan bara detta som fyller mina tankar just nu. Jag vet att jag är viktig, är värd att må bra och bli respekterad. Det känns som om jag sviker och går bakom hans rygg med mina tankar. Jag måste göra något... Vet bara inte hur och när. Det är aldrig rätt tillfälle. Men jag kommer att hoppa......en dag. Måste känna mig lite starkare först. Detta har jag sagt till mig själv så många gånger, tänk om jag aldrig finner styrkan. Att jag fortsätter i detta..... Önskar att någon kunde komma och ta mig härifrån och ordna upp allt praktiskt och ekonomiskt och att barnen blev lyckliga. Gud jag är så förvirrad!!!

hos mannen i förrgår. Orkade formas till ord igår. Omärkvärdigt men stort.

Ofta ser jag situationer där han kunde valt att -trösta-sig-eller-straffa-mig med att dricka. Ofta ser jag stunder där vi kunde flytt ett bekymmer eller en tråkig kväll med ett-glas-vin - som lätt skulle blivit två eller kanske tom tre. Att förändra sitt levnadsmönster är ett stort och pågående arbete. / mt

rätt att sätta dina egna gränser för hur du vill leva. Tänk att vi medberoende kan bli så starkt fångade i ansvar för att det är "jag" som har ansvar för att den andre har ett liv där h*n har orsak att vara nykter. Det är också samhällsnormen som är så stark, att drickande är det "normala" - du skriver att i hans liv har alkoholism funnits i generationer så han vet väl inget annat... Men DU vet hur du vill leva och hur era barn ska ha det omkring sig. Jag brukar vara försiktig med att "veta" och ge råd - men i den här saken är det lätt att säga att du har rätt att välja ditt eget liv och vilket liv DU vill ge era barn. Jag understryker det som lelas skriver, VI vet...

Carina Bång skriver i sin blogg om Makt (febr 2011)

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!

Här är länken till hennes blogg, en del av hennes tankeövningar har hjälpt mig mycket

http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar! / mt

Nu har du ett stort ansvar, håll Lelas vid liv ;-). Lelas ;Simsonscat har jag sett, min dotter visade
mig. Hon och jag delar kattsjukan. Vi vill ha katt. Till en helt annan sjukdom nu; Jag rasade totalt igår, började redan på eftermiddagen. Men mitt i "kalaset" ramlade min syster in. Hällde ut all alkohol och örfilade mig. Hon hade tagit tjänstledigt en vecka, lämnat man och kids - ja, min syster är en storstadsbo, så hon har kids - för att häcka här med mig. Som jag skrev på en annan tråd; Jag är djävligt lyckligt lottad. Jag är älskad och jag älskar. Och som svar på din fråga Lelas; Jag tror/hoppas att jag har kunnat förmedla till svågern att jag tycker om honom mycket och att han gör så djävla mycket mer än det som krävs. Jag brukar tokkrama honom, han brukar försöka värja sig. Vi är norrlänningar, nästan och här kramas inte karlar. Somnade med syrran i dubbelsängen igår. Kan låta kinky, men det var det verkligen inte. Hon är den människa jag känt längst i mitt liv. Just nu ligger hon i sängen och dräglar, och jag kan inte sova. Det är en del av denna djävla förbannelse. Man somnar, men kan inte sova ut. Nu blev det skitlångt och egocentrerat igen. Vad jag ville säga var; krya på dig och uttnyttja kattassarna!!! Kramar/ en annan R

Att det går bra för dig med, så sant detta med honungen. Intressant med att använda A som flykt, det gör jag med, tål att funderas mer på.
Grattis till oss, Kram!!

Om jag står för markservicen och katten för underhållningen så ska hon nog klara även denna förkylning :)

Även jag är nyfiken på AA-mötet, Stor Styrkekram till dig!

Gulledu. <3

Alltså, katten... han är bara den roligaste jag vet. På vår övervåning har vi inte full takhöjd, och han har kommit på att han kan jaga flugor i taket om jag lyfter upp honom. Och nu var den en fluga som hade vaknat av vårvärmen (!) och surrade omkring i taket här.

Katten sätter sig på golvet och spanar på flugan, och tittar bedjande på mig. Jag lyfter upp honom, så att han sitter på min axel med bakbenen. Och med frambenen fäktar han som en tok längs taket för att fånga flugan...

Jag vet inte vem som tycker att det är roligast, jag eller katten..... :-)

Förresten - apropå katter (Dompa!): ni har väl sätt den här sajten? www.simonscat.com
Där finns saker som jag kan skratta högt åt i timmar. :-)

/H.

Stackars finaste Lelasen!!!
Hoppas du blir frisk och kry fortare än kvickt!!!
Och ta med katten i sängen, kattassar är bästa sällskapet när man är sjuk!!
Hade jag bott närmare hade jag tittat förbi med lite glass och tidningar!!
Kramar!!!
/k

R och R, två favoriter på forumet!
Kram!
/k

Jepp, rapport från AA ses fram emot. Visserligen är jag inne i en positiv trend, men bara för det så behöver man ju inte låta bli att vara paranoid, lika bra att trappa upp istället för att slå sig till ro. (Lurar även jag på att besöka ett AA-möte som ett led i detta.)

Styrka till dig, starka tjej.

Japp, sjuk it is. Någon sorts influensa. Imorgon blir jag hemma från jobbet.

Men men, det går väl över.

Kram igen!
/H.

Usch då är du sjuk :-( Hoppas du blir frisk fort. I med vitaminer, vatten och mycket vila. KRAM! ;-)

Åh, gulledu, A. :-) Tack.

Det piggade upp lite... mitt i...... influensan. Inatt blir det till att sova i gästsängen så att jag kan svettas, frysa, hosta... utan att störa söta maken. Suck.

Kram, alla!
/H.

Vill bara skicka en stor KRAM! Hoppas du kan förstå hur många du hjälper. Kramar A