Senaste kommentarerna i forumet

Igår fredag kände jag som kan av något kan kan liknas sug. Rastlös i kroppen, svårt att känna vad det är jag verkligen vill eller behöver. Är jag hungrig? Trött? Vill jag sova? Läsa? Se på film? Prata med nån? Det är lite som att lära sig om på nytt, vad vill den här känslan säga? Tanken på alkohol dök upp som förslag, men det fanns ingenting i mig som ville. Motbilden där jag ser framför mig hur jag mår imorgon och att vetskapen om att alkohol faktiskt inte skulle tillföra något alls i nuläget kom automatiskt. Det är något som har ändrats i tankeprocessen.
Jag såg en bra film, något som jag annars förknippar med en kall öl (nästan som en ritual för mig).Nu utan alkohol så känns befriande att faktiskt kunna ta till sig filmen och vara vaken och minnas slutet.Och att kunna uppskatta det utan alkohol. Så som vanor byggs upp och sätter sig automatiseras och känns fullt naturliga...mycket sånt när jag tänker efter. Hur man började dölja alkoholen i kaffekopp eller la till med konstiga omvägar för att inte behöva bli avslöjad. Kan inte ha alkoholen i kylen för då märks det att jag springer och öppnar den titt som tätt och ökar chanserna att bli påkommen. Såna små saker som smög sig på sakta, så sakta att jag inte ens tog till mig att det kanske inte var riktigt sunt?

Jag märker på mitt sätt att hälla i mig litervis av te och bita av naglarna upp till nagelbanden att det finns ett sug, även om jag inte direkt kopplar det till alkohol. Jag har inte haft någon direkt aptit så det är jag glad för på ett sätt (för att inte övergå till ätande istället), på ett annat blir det svårt då kroppen är hungrig men jag förstår inte vad den säger längre.

Vanan att stanna uppe sent på lediga dagar och sova alldeles för länge sitter fortfarande i, och de kommer de kanske fortsätta att göra. Känner just nu att jag bara behöver få vara, vill inte pressa mig med en massa krav än. Tar det lungt. Nu är det dag elva och det rullar på fint.

Ja, det verkar ju vara vanligt med alla diverse åkommor har jag märkt här. Kanske lite som att man ofta blir sjuk då man ska ha semester. Då kroppen äntligen stressar ner.

Är ganska krasslig så mest varit soffläge idag. Ser på Plura nu och funderar på om han också kanske har problem med spriten.

Lite har jag iaf åstadkommit. Röjt ur alla garderober och gömmor och pantat alla burkar. Hoppas sista gången!

Har plötsligt märkt också att jag ju faktiskt börjar få lite missfärgade tänder, inte så fin hy..? Förfall även på den fronten. (Som jag inte märkt/tänkt på sista tiden) Så nästa vecka ska tas itu med att bokas tider lite varstans.. Har ju tid nu åtminstone ;)

Är så tacksam för era svar, det hjälper verkligen. Mulletant dina ord berörde mig mycket och hjälpte mig, ett sådant brev ska jag skriva!! Det underliga i det hela är att jag tror det var 5 eller 6 år sedan som jag gick till en alkoholteurapeut och pratade ut, det hjälpte mig och jag kunde arbeta mig en bit ur medberoendet och jag har tyckt att jag är stark, men så helt plötsligt så inser jag att jag lurat mig själv (på samma vis som missbrukarna) eller så har jag halkat tre steg bakåt..Men jag tror att den konstiga känslan jag har beror på att jag nu slutat hoppas, att jag accepterat att nu finns bara en väg ut för honom och det är jobbigt.. Jag ska försöka ta mig i kragen och hitta någon att prata med, under tiden hjälper den här sidan oerhört mycket!!

För snart ett år sedan satt jag där du är nu, Framtidsdrömmar - jag lämnade min sambo och det var sååå jobbigt, så sorgligt och jag kände sådan skuld mot barnen och hade inte ordning på varken mina tankar, mina känslor eller annat, och det har varit en pärs på många sätt, men jag ångrar inte att jag lämnade; det finns inget annat val.

Bästa du, så stark du är!!! Se till att ta hand om dig nu, så gott du kan!! Träffa vänner, gråt, ta hjälp utifrån, försök lev i nuet!!!

Jag märker nu hur gott jag har av olika saker: jag har ringt socialtjänsten många, många gånger under det senaste året, jag har gått på samtal under mer än ett år och nu när det gått en orosanmälan till socialtjänsten för barnen så märker jag hur gott jag har av det jag gjort - när de på socialen vet att detta pågått under lång tid, när utredarna undrar om de får kontakta min samtalskontakt så vet jag att jag har inget att dölja - tvärtom så kan hon ju styrka att jag under lång tid tagit upp saker som inte är ok...
Det enda som jag ångrar är att jag inte ringt polisen när exsambon varit hotfull, gått rakt in i mitt boende och skrikit, hotat och varit mycket aggressiv...
Stå på dig, du är stark och du är bra!

Jag förstår att du är ledsen och orolig, osäker och allmänt i kaos, men jag fick med mig härifrån forumet en gång: att vara ledsen är en känsla, det är helt ok att känna känslan och den varar inte för evigt - det går över! Det har stärkt mig många gånger. I början fick jag tänka det utan att förstå det, men nu för tiden lever jag mer så: jag kan vara ledsen och det är helt ok för några minuter/en timma/en dag/en vecka/ en månad senare så känns det bättre!

Barnen är ledsna: de önskar ju samma sak som du antagligen önskar: att ni skulle ha levt som en kärnfamilj där mamma och pappa älskar varandra och respekterar varandra och alla mår gott och är i harmoni. Men nu var det ju inte så och utsikterna för att det skulle bli så verkade ju vara borta. De kommer också må bättre när det lagt sig, när du börjar må bättre osv. Ge dem tid, krama dem och var där för dem som du verkar vara hela tiden!

Kramar till dig!!!

Usch vad ledsen jag blir av att höra om era erfarenheter. Jag trivdes inte heller på AA. / M

Du är fantastisk som har genomfört det här! Så modig! Klart att du känner tvivel och förtvivlan över separationen och situationen när du ser barnens sorg. Men du har under lång tid funderat på det här, vägt för och emot och du vet att det är ett välgrundat beslut du har tvingats fatta. Det är ingen tillfällig impuls. Barnen sörjer och det är naturligt och det måste de få göra, precis som du också måste få utrymme att känna sorg. Sorg över att det inte blev så som du hade önskat. Du har gjort helt rätt, med tanke på både dig och barnen. Den "skada" som drabbar barnen av separationen är mindre än den "skada" de utsätts för av att växa upp med en missbrukande förälder. Barn blir också medberoende. På det här sättet ger du dem möjlighet att få distans, växa upp till självständiga och trygga individer. Och de har ju sin pappa kvar. Han försvinner inte och du ger dem möjlighet till en trygg och förutsägbar vardag.

Försök stanna upp ibland och fokusera på allt det goda som kommer ur det här. Låt det ta tid. Vägen kommer säkert inte bli spikrak och både du och barnen kommer säkert att reagera på flera sätt. Lättnad, oro, sorg och ilska. Och det är ok. Tillåt er att känna allt, acceptera att ni känner så just nu, inga känslor är fel. Jag önskar dig all lycka och styrka att orka kämpa vidare mot ditt mål som du vet är det nästa för alla parter.

Många varma lördagskramar!

K

Du är en kille som är värd att följa. Stabil i ord och beslut. Club 2014 kanske./M

Det var ett tag sedan du uppdaterade oss andra om din kamp. Hur går det för dig?

För min egen del lunkar livet på i sakta mak. Jag har ju som en del i min egensnickrade plan till ett nyktert liv valt att livet skall gå i en långsammare takt än tidigare. Stressnivån är numera betydligt lägre vilket innebär att återhämtningsperioderna är väsentligt kortare. Så korta att det inte behövs någon artificiell broms som alkohol för att varva ner.

Jag håller mig dock ständigt sysselsatt utan att för den skull bli manisk. Det gäller att ha devisen ”Ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats” ständigt i åtanke. Inte ge utrymme för ohälsosamma tankar och funderingar. Jag ger mig trots detta både egentid och tid att tänka men styr bort det som eventuellt är destruktivt och meningslöst. Som en mental kanalväljare.

Jag har också lagt om många rutiner och vanor som jag har noterat ger upphov till ”vinsuget”. Både i hemmet och på arbetsplatsen. Det fungerar alldeles utomordentligt. Jag är helt övertygad om, att om man skall klara ett nyktert liv måste även vardagen ändras. Ta en annan väg hem t.ex., gå och lägga sig tidigare och gå upp tidigare. Inte titta på TV utan välja att göra något annat. Allt för att inte hjärnan skall slå på automatiken. Det gäller att lura sig själv, men bara i detta avseende!

Jag har anmält mig till ett halvmaraton och så snart de öppnar registreringen till det helmaraton jag vill springa i höst anmäler jag mig till det också. Löpning är min grej numera. Jag löptränade mycket som ung men livet i övrigt kom emellan så jag slutade . Men nu när alla de där ”måste:na” har minskar till nästan ingenting känns det otroligt befriande att få lägga km efter km efter sig. Att ha tid att ägna sig åt något tidskrävande som långdistanslöpning utan att känna dåligt samvete för något annat som blir lidande.

Så här långt är jag väldigt nöjd med min plan och mig själv. Jag passar mig dock för att bli allt för kaxig och inser att det finns många fallgropar framöver. Men varför inte glädjas åt det som är och –”… inte göra sig bekymmer för morgondagen ty varje dag har nog av sin egen plåga”.

May the Force be with you All

jag förstår inte själv hur det funkar för,mej e det värdelöst

Jag upplever inte att min IBS är stressrelaterad. Jag har haft problemen sedan barnsben och då undrade jag varför jag hade håll när jag inte sprungit eller ansträngt mig. Jag mådde ofta illa och var dålig i magen.Jag har tagit prover och gått igenom alla undersökningar som finns och fått en jävla massa kostråd hit och dit som inte har hjälpt. När jag sedan slutade med brödet och drog ned på kolhydrater och socker(hände i en period när jag var som mest stressad över flera saker kan tilläggas) så blev min mage helt plötsligt lugn och platt. Det var nästan (är nästan fortfarande) som en chock för mig. Helt plötsligt tänker jag inte på min mage 24/7 som jag gjorde tidigare och det är väldigt skönt. Det som känns tråkigt är att jag inte kan ersätta alkoholen med annat än vatten :(

Tack för styrkekram och jag skickar några till dig också för du har rätt. Vi är här för en enda sak, att bli nyktra och det ska jag bli förr eller senare.

Spes

vad det gör ont nu... samtidigt som du sett så länge att det finns ingen annan väg som ger dig och barnen ett tryggt liv. Starkt av dig att ha tagit steget. Det kommer inte att bli lätt alla dagar men det blir ett bättre liv än du haft. Fortsätt skriv och dela dina bördor och glädjeämnen. Glädjen finns, jag lovar. Varmaste kramen / mt

Tack för ditt grattis till mig, värmer hjärtat. Visst är det stort
att vi klarat jul och nyår utan att gå in dimman. Nej, sänka garden
får vi inte göra. Kanske den där lusten som poppar upp ibland, blir
suddigare och suddigare. Hade två jobbiga dagar när längtan efter vin
dök upp, men jag gick rakt in i känslan och tänkte, du vill ju inte ha
tillbaka ditt gamla äckliga fyllejag. Med ångest oro stress handla och
gud vet allt. Nej sa jag till mig själv jag vill ha detta nyktra liv
jag har idag. Trots att jag vet hur det slutar har jag svårt att förstå
dom tankarna att det skulle vara skönt och avslappnande. Man vet ju så väl
att det varar bara några timmar.
Gick förbi den gröna skylten idag inne på stormarknaden, den lockade inte
alls. Visst är människan en komplicerad varelse. Det kanske tar lika lång
tid som det tog att ta sig ner i skiten som att komma upp. Det får man leva
med i så fall. Tycker om att vakna, veta att man är ren sedan drygt 4 månader.
Hoppas du mår bra
Konstnären

Du skriver att du önskar att du kunde befria dina barn från lidande. Tänk vad bra att det är just det du gör NU i och med ditt handlande! Vilken bra mamma du är och så fint du ordnar det för dina barns framtid!

Jag kan som medberoende förstå hur svårt detta är för dig och hur du tvivlar på dina instinkter och ditt omdöme.

Just nu kanske allt känns som kaos och dina barn kanske verkar förvirrade och osäkra men i längden är det du gör nu något fantastiskt bra och ger dina barn en bättre framtid.

Om du tycker att dina barn reagerar dåligt med sorg eller aggressivitet, depression eller annan "negativ reaktion" ska du ha i åtanke att det kan vara ett positivt tecken trots allt.

Barn skyddar ofta sina föräldrar och kan hålla inne många jobbiga känslor och upplevelser om de ser att föräldrarna har det jobbigt. De vill helt enkelt inte belasta mamma eller pappa känslomässigt.

När dina barn upplever att du och de själva är trygga och utom fara slappnar de antagligen av och då kan det komma en efter-reaktion. Ta det som ett tecken på att de nu vågar känna efter och visa sina känslor, istället för att som många av oss medberoende så självklart gör, drabbas av skuldkänslor och tvivel.

Ser att du är en fantastiskt omtänksam och bra mamma som hela tiden har barnens bästa i tankarna. Du gör det här jättebra !

Lycka till med allt och en stor kram!

Det är inte du som valt den här situationen. Du ar tagit ett stort steg mot att ge barnen en mycket lugnare och tryggare tillvaro på sikt. Kram till dig.

Hej Anna76, förstår dina tvivel och känsla av maktlöshet. Jag hade och har fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt över att jag valde att skilja mig och lämna min make som helt saknade insikt. Jag upptäckte sent att jag var s k medberoende och styrd av hans agerande. Jag skrev om alkoholism med frågan om det är en sjukdom eller inte, att man väl inte lämnar någon som är sjuk här på Forumet vid ett tillfälle. Ett svar som hjälpt mig var från Lelas där hon skrev "Man måste också betrakta medberoendet som en sjukdom. Och den riskerar att förgöra en totalt, om man inte gör som du och förändrar sin situation.". Jag lämnade alltså för att själv söka ett friskt liv och hjälp att förstå och bearbeta det medberoende som byggts upp. Det du gör genom att lämna är att värna dig själv som jag ser det. Samtidigt är det förstås fruktansvärt att inte kunna hjälpa, men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, då måste ditt val vara ta hand om Dig. Kan du söka hjälp för egen del för att bearbeta det här? Sök någon form av anhörigstödjare som är inriktad på alkoholproblem och anhörigproblematik. "Vanliga" psykologer är enligt min erfarenhet oftast inte införstådda med den problematik man upplever som närstående utan det bästa är att träffa någon som kan ämnet.

Sitter nu i den tillfälliga lägenheten omgiven av alla mina tillhörigheter. Jag har flyttat hemifrån. Hjärtat blöder när jag ser hur ledsna mina barn är. Hur ska detta bli? Har jag verkligen gjort rätt? Hur skadade blir de av detta.
Allt är så sorgligt och jag önskade att jag kunde befria barnen från lidande.
Åh, vad jag känner mig dålig!

Nu har min ex varit hemma sedan nästan en vecka och det är fortfarande lugnt och stilla. Jag sände ett meddelande efter ett par dagar med innehåll om ungefär att allt är förlåtet men inget glömt.. Det var för min egen skull jag gjorde det trots att jag hade bestämt mig för att släppa lite på kontrollen.

Tanken var att vi som bor i en mindre stad inte ska behöva oroa oss för att springa på varandra. Nu känns det ok om jag skulle krocka med honom i stan. Vi kan säga hej och bara fortsätta vidare. Inget mer att reda ut eller att diskutera.

Han har uppenbarligen blivit hjälpt under behandlingstiden. Jag fick tre hjärtan till svar och sedan har det varit tyst. Det känns nästan overkligt, magiskt på något sätt.

Vågar jag hoppas på livet nu? Kommer det här att fungera? Ska jag ha möjlighet att lämna detta bakom mig och fortsätta framåt i harmoni eller i alla fall bortom misär?

Ja även i de tankarna finns det kontrollbehov. Vågar jag hoppas? Jag ser att jag till och med vill ha någon sorts garanti innan jag hoppas på något.

Det är verkligen utvecklande att skriva av sig. Så många avslöjanden/upptäckter om mig själv och mitt tankemönster jag har gjort medan jag skriver eller ibland efteråt när jag har gått tillbaka och läst vad jag tidigare har skrivit.

En annan sak jag har upptäckt om mig själv är att jag drar till mig gränslösa personer och jag inser att jag måste lära mig att vara tydlig och direkt i flera sammanhang. Kanske har jag ett lite för subtilt uttryckssätt, jag förväntar mig att andra ska vara lika lyhörda som jag?

Tex har jag i arbetssammanhang haft kontakt med en man i min ålder. Vi har inte haft särskilt mycket med varandra att göra men han skjutsade mig hem vid ett tillfälle.

Häromdagen sprang vi på varandra utanför banken och småpratade lite artigt när han ville bjuda på en fika. Jag tackade nej med " kanske en annan gång". Det borde jag inte ha gjort. Nu ringer och sms:ar han tre fyra gånger om dagen och har en sur ton i meddelandena.

Han undrar vad han har gjort mig eftersom jag inte vill ha med honom att göra etc etc. Jag förklarade att jag inte har något emot honom men att jag inte är intresserad av att träffa honom privat. Hans reaktion blev att jag var paranoid eftersom jag uppenbarligen trodde att han var ute efter något mer än bara en fika. Ett par timmar senare ringde han för att förklara att han hade fått starka känslor för mig och att han ville träffas...

Nu har jag mobilen avstängd för att få lite frid. Hur kan det bli så här? Är det en speciell doftsignal eller hur hittar just den här typen av personer mig annars? Varför gick han på mig och inte någon annan?

Tack och lov arbetar jag självständigt och i en typ av projektform så jag måste inte träffa honom varje dag men det skrämmer mig att jag blir drabbad eftersom jag tror att det finns något hos mig som gör att just jag blir utsatt för detta men jag är inte helt klar över vad jag måste förändra.

Men på det hela taget känns det hoppfullt. Jag och min alkis har inte längre med varandras liv att göra , vi är inte deklarerade ovänner och jag har börjat att se mig själv och mina handlingsmönster.

Mot framtiden och vidare!!!

Du är så jävla bra! Fattar precis vad du menar med nödutgången.. NU.. när du skriver, jag pratade precis med honom att det är skönt att vakna utan att vara bakis o han sa att han inte druckit sen nyårsafton o då sa jag bra då fortsätter vi så. Tack du goa goa människa, nu ska vi snart ut o promenera först en enorm brunch! Ha de gott alla finisar:)

vänd på resonemanget - det här KOMMER bli det år då du ger dej själv hälsan och livet tillbaka.
Allt blir mycket lättare då, året har bara börjat, det finns en del fallgropar att trilla i och lära sej av, till exempel att man flyttar fredagshandlandet till måndagar, eller något annat, men att du är här visar ju att du VILL.

Trevlig lördag!
/MB

Har själv alkoholproblem och tycker att anhöriga måste ha det svårt. Är inte själv i förhållande men har ju anhöriga. Mitt råd skulle nog vara att lämna en som super om man far för illa. Jag skulle inte lita på löften. Det är nog inte så att vi medvetet ljuger, utan vi tror faktiskt på våra ansatser då vi berättar om hur vi skall förändra livet. Men jag litar ju inte helt på mig själv, då jag ställer föresatsen att jag skall sluta helt för min egen skull. Är rädd att jag kommer att lura mig själv efter ett tag. Hur svårt då för andra att tro det. Att vända ryggen kan vara en lösning för den anhöriges skull. Man måste ju till syvende och sist rädda sig själv. Men det hjälper inte den med problemet. Få av oss vill ljuga, men skammen segrar över sanningen. Man vet att man skadar andra och vill inte det. Då blir det en lögn. Ungefär som då du kommer för sent till jobbet och skyller på trafiken. Vi ljuger ju alla, men en drinkare har bara så stor skam som bidrar.

som går på ibland är jobbig. Men så länge man vet att dessa tankar är "automat-genererade" av gammal vana, så skadar de ju inte. Man har ju en gång lärt sej t.ex cykla, och den kunskapen sitter i muskelminnet, man "glömmer" aldrig det, det är ju inget man går och tänker på jämt, i synnerhet inte om man inte haft någon cykel de senaste tjugo åren, tanken kanske far förbi ibland att man kanske skulle köpa sej en cykel men mer blir det inte. Men som sagt, de tankarna gör ju ingen skada om man bara låter dem flaxa förbi.
Trevlig helg!
/MB

Klarar du att lägga av utan att blanda in killen är det bra, men den nödutgången hade jag stängt om jag varit du. Nu är jag inte du, så jag kan bara säga som jag hade gjort. Jag hade talat om att jag har en vit period. Eller nåt...

Bra helg önskar jag dej också!
/MB

både vad det gäller det ständiga grubblandet, men också förkylning. Vill minnas att jag blev förkyld tämligen pronto efter att ha hållit upp en, två veckor. Ett veligt immunförsvar?

Fortsätt tänk på alkohol, för det var när jag slutade tänka på alkohol som jag fick min slägga i huvudet och tog mitt återfall... Det hela handlar ju mer om VAD man tänker - går man och sörjer och saknar blir det fruktansvärt, men om man lovprisar sin tur att slippa dricka mer, så är det jättetrevligt att tänka på alkohol! :-)

Trevlig helg!
/MB