Senaste kommentarerna i forumet

av din sammanfattning av tre år! Ha det bäst! Kram / mt

det är bra att du har berättat. Efter ditt första inlägg i somras har du beskrivit hur du mår allt sämre. Nyligen beskrev du hot och våld. Du måste få hjälp att komma bort ifrån den mannen och han behöver professionell hjälp. Det är bra att de människor du och ni har runtom er vet hur det ligger till.
Jag berättade första gången för en nära vän till oss båda när jag var orolig att mannen gjort sig illa i förtvivlan. DET var att överskrida en gräns! Jag berättade för honom att jag berättat. Han gillade det INTE men relationen till vännen finns kvar, med värme, för oss båda och tog ingen skada. En kvinna jag hjälpt att hitta tillfälligt boende för många år sen mötte jag av en händelse i somras - hon har en yrkesmässigt liknande situation som jag, vi vet, inga detaljer men vi vet och kan kontakta varandra. Den, vår gemensamma vän jag kan flytta tillfälligt till vet samt två av våra vuxna barn. Med några gemensamma vänner har umgänget tunnats ut betydligt - känns helt naturligt då bubbel och vin varit en så central del i umgänget. Jag har valt noga, att det finns människor som vet skapar en trygghet.
Kram och massor av styrka till dig Tussilago - gör dig fri! / mt

..jag hade min senaste fylla, ja och alkoholförtäring överhuvud taget...

Tre år....tre jävla sketna år, ungefär 10% av hela min dryckeskarriär...
Och här sitter jag, och är varken en bättre eller sämre människa, men vid ett bättre liv...

Det har varit tre mardrömslika år, först med vanans makt, sedan abstinensen, sedan kontaktnätet.
Insikten om att jag inte är som alla andra, jag kan inte dricka alkoholen på ett "normalt" sätt.

Idag börjar jag undra exakt hur många de är...som kan dricka normalt, ni vet bara ett par glas i veckan typ i genomsnitt, 10, 20%???
I min bekantskapskrets dricker ungefär 40-50% för mycket, en del i genomsnitt, några vid flertalet tillfällen, de andra knappast alls...
De jag har diskuterat dryckesvanorna med under de här åren, de verkar alla vara helgalkisar,
men med den inre övertygelsen att det är normalt, och att alla gör det...!

Är det en bra ursäkt, jag helgkrökar för mycket för att de flesta gör det, jag märks inte???
Man vill vara som genomsnittet, inte sticka ut...

Mer än halva svenska befolkningen tror jag har ett osunt förhållande till alkoholen,
"jag dricker väl inte mer än vad de flesta gör?", man känner alltid någon som brukar alltid vara fullast på tillställningarna, men tänk om det är dig de tänker på då?

Istället för att jämföra sig med andra, och försöka se på centilitrar hit och glas dit,
så borde de vända sina tankar och känslor inåt, mår jag bra av min alkoholkonsumtion?
Finns det saker som jag ångrar efter en kväll med alkohol?, inte bara till det fysiska,
utan allra helst ännu mer till hur jag mår innerst inne...
Skrapsår och blåmärken försvinner med tiden..., men en själ med ångest, får den vila någon gång?

Mitt alkoholdrickande (och tänkande för all del..), hade drivit in mig till en återvändsgränd!
Jag skulle tappa den mentala kontrollen i vilket fall, och bli deprimerad...

Jag drack för att glömma det liv jag aldrig hade, och fick ett liv jag aldrig hade önskat..

Mitt stressiga liv kunde jag dämpa med alkoholen, jag drack mer för att kunna hålla tempot...
Jag hade kört mitt liv på 110% allt för länge, så oavsett om jag hade fortsatt dricka eller inte,
så skulle det sluta i ett kaos, ett totalt nederlag, och en raserad fasad som jag hållit så länge..

Det var bara att ge upp, och tag i de små resterna av mitt forna liv jag hade..
Helt otänkbart att ens kunna försöka bygga upp det med alkoholen som anhängare...

Jag blev djupt deprimerad, och mitt liv utan alkoholen saknade helt substans..
Jag hade inget värde kvar, och var markens smuts och grus..
Det fanns ingen glädje eller glöd kvar, inte utan alkoholen, mitt livs glädjerus...
Jag blev alltid större och starkare, verbalare och charmigare, ett ökat självförtroende..
..med alkoholen vid min sida, min stöttepelare..

Jag visste att den inte var sann, men känslan dög gott åt mig...

Men att den tog bort allt annat i livet som var värt att leva för, det hade jag ingen aning om...
Livet i nykterheten var först förhatlig för mig, jag hatade mig själv för att jag hade låtit mig luras, och att tankarna fortfarande malde inom mig, så farligt var det väl inte???

Klart att du är värd en bira nu efter en lång arbetsvecka, så duktigt som du har varit,
och sååå synd det är om dig...

En enda lockelse och jag vet, jag hade åkt dit igen, för lång tid framöver...
För vad?, att återigen hamna i detta självömkningsträsket...
Man ger den ett finger, den tar hela handen, hugger av armen och fängslar resten av kroppen..

Så länge jag dricker alkoholen, har den mig i sitt våld...
Och man pratar bara om den fysiska nykterheten, inte dricka, inte göra något!
Vad man borde göra istället är just att GÖRA NÅGOT, kanske TÄNKA nyktert...
Att det finns inget med alkohol som kan förändra mitt sinnesstånd LÅNGSIKTIGT till det bättre...

Om jag vill ha en förändring, så måste jag göra den helt och hållet....själv!
Man kan få stöttning och artificiell hjälp, men beslutet, ja det ligger bara hos mig själv..
Det finns inget utanför min kropp som kan bestämma/få mig till att ta ett annat beslut...

Är jag rädd för att jag inte klarar av sociala sammanhang där alkoholen finns?
Istället för att fly bort ifrån den, pröva den, utsätt dig och bli starkare för varje gång du klarar det och VÄX som människa..!

Jag är idag en mycket starkare person inombords, för att jag har vågat visa mig svag...
Jag gav upp och erkände inför mig själv, ja jag är en alkis, och jag behöver förändra mig...
Förnekelsen var det som var det svåra att bryta loss ifrån min ryggrad, stoltheten bedrog mig!

Idag är jag stolt över att jag har en livserfarenhet mer, och att jag har lärt känna den där skådespelaren som emellanåt driver sitt drama med mig när jag inte vet vad som är beslutsamhet.

Jag bestämmer mig här och nu så slipper jag veligheten, om jag inte gillar färgen grön så bestämmer jag mig för det, här och nu...
Vad jag tycker imorgon?, ja det är morgondagens problem, det beslutet tar jag imorgon,
och man FÅR ändra sig, tjurighet/envishet utan anledning är en rädsla i sig...

Man ska inte vara rädd för en förändring, chanserna kommer inte dagligen...

När jag ligger som ett vårdkolli på ålderns höst, ska jag inte ångra mig för att jag var för feg i alla fall, och inte tog för mig av de erbjudanden som delgavs mig...

Ett av de större kan jag redan säga nu, att jag inte valde att fortsätta kröka bort mitt liv...

Och jo...jag mår faktiskt mycket bättre idag än vad jag gjorde för tre år sedan,
alkoholen tog en våldtäkt på mitt inre vid varje tillfälle...

Det får den inte nu, och för en tid framöver, men som sagt, jag tar nya beslut hela tiden...
Men jag är fortfarande övertygad om att den skapade i stort sett ALLT elände jag hade då...

Med det som upptog en hel flaska med bekymmer tidigare, ryms i en kapsyl idag...

Och idag...så har JAG kontrollen...

/Berra

I vårt fall så började jag berätta för några få, väl utvalda, vänner. Maken blev jättesur på mig för det, då. Men jag hade helt enkelt inget val.

Sedan har han själv berättat för de allra flesta som vi har runt oss, och jag har berättat för dem som jag vill skall veta. Nu är det ett år sedan det var som värst, och nu är situationen ljusår bättre än då. Och nu är det många, många fler runt oss som vet än som inte vet.

Men berättandet har ju alltså till största delen maken själv stått för, och det hade ju alltså inte varit möjligt om han själv inte ville se en förändring.

Det fina är, tycker jag, att vi nästan uteslutande (det finns ett par undantag, men de är få) har blivit bemötta med värme, omtanke och förståelse. Väldigt många svarar saker som "jag vet vad du går igenom, jag har själv varit nykter si och så länge" eller "min pappa drack för mycket, så jag vet hur det är att vara medberoende". Det är otroligt egentligen hur många runt en som har liknande situationer utan att man vet om det... sorgligt, men ändå trösterikt.

Sov gott, vänner!
/H.

Alltså, jag berättade för mina närmsta vänner att min sambo var alkoholist och hur det var att leva med honom när livet blev ohanterbart för mig/oss. Det var ett sätt att överleva. Jag behövde deras hjälp och stöd och det var oerhört skönt att ha människor omkring mig som jag kunde prata med när det var som värst. Jag pratade även en del med hans föräldrar och närmsta vänner för att någonstans där och då så bestämde jag mig för att JAG ska ju inte behöva skämmas för hur han beter sig, det är ju han som ska skämmas, inte jag. Och jag/vi/han behövde ju all hjälp och stöd vi kunde få. Ju fler som vet om problemet och ser det och som inte möjliggör hans beroende, desto större press blir det på honom. Antingen måste han förändra sig, eller så blir han till slut ensam.

Jag håller med Lelas fullt ut. Du ska väl inte behöva undanhålla någon sanningen för hans skull. Du behöver all hjälp och stöd du kan få och då måste väl sanningen fram, hur smutsig och ful den än är. Att låtsas att allt är bra, trots att det inte är det, hjälper ingen. Allra minst alkoholisten.

Hur många och vilka har ni berättat för?

Glad att du har dykt upp igen Tussilago!

Kram på dig!

Louise1

Nu är det här hans allra bästa vänner. Det som jag tänkte när jag läste ditt inlägg Lelas var att det är ju just det som en medberoende gör, skyddar genom att inte berätta hela sanningen.
Tack för era svar. Det får mig att tänka efter vad min sjukdom gör med mig, som medberoende.

Kram till er

Du har nog rätt Lelas. Om det är illa och man själv inte kan ta sig ur så blir man nog glad i efterhand att någon satte stopp. En sådan här sak kanske leder till att man tar tag i sitt problem. Att söka hjälp är ju något som åtminstone jag har svårt för. Jag tänkte nog mer på att jag inte tycker om när folk berättar förtroliga saker. Jag glömde nog bort att se till hela missbruksproblematiken Kram på dig Lelas!

Nej, det är inte fel av dig att berätta! Du kan inte stå med allt det här ensam, det klarar du inte. Du MÅSTE berätta, hur jobbigt det än känns.

Med all respekt, Mickey, så måste man som anhörig emellanåt ta beslut som inte den beroende personen gillar, för att bryta mönster och för att helt enkelt överleva.

Och det här med skuldkänslor, Tussilago... fundera lite på det där. Vad är det du känner om inte skuld?

Kram, båda! :-)
/H.

Jag vet inte hur den här kompisrelationen ser ut. Men det är känsliga saker du tar upp och berättar om. Jag hade nog inte gillat det. Om jag var i hans sits. Du ville ha ett svar och du får mitt. Jag är ledsen om det är fel svar. Men jag svarar bara ärligt vad "jag" tycker. Sen spelar det givetvis roll hur allvarligt hans spelande är. Det kanske inte alls är så farligt och att det är under kontroll. Att inte ekonomin har flippat helt. Men du skriver "beroende", vilket borde tyda på att det är illa. Hoppas att det löser sig för er båda! Vänligen/Mickey

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Har varit en lång och härlig semester. Naturligtvis är det svårt att låta bli att dricka när man har all-inclusive på resan och alkoholdrinkarna är gratis men inte de goda fruktdrinkarna. Lyckades hitta en vänlig bartender som tog sig tid att blanda jordgubbsdaiquiri utan rom åt mig och lät flera dagar bli att dricka vin till lunchen och inte alltid till middagen heller.

Jag ifrågasätter allt i mitt liv och önskar väldigt ofta att jag levde ensam. Träffade en läkare på ny beroendemottagning som gav mig antidepressiva tabletter - detta har jag aldrig velat äta tidigare utan tänkt att det kanske är alkoholen som gör mig ledsen. Han trodde både och och att jag behövde tabletthjälp för att ta mig ur drickandet. Han var också noga med att poängtera att det är jag som bestämmer. Jag är den enda som kan se till att jag inte dricker - ingen annan. Det hjälper inte att valsa runt i vården och prata med än den ena än den andra, få massa råd och mediciner. Man måste själv ta ett beslut. Vi får se om anti-deppmedel är något för mig - hoppas att jag blir stark och glad. Stark nog att ta mig ur mitt äktenskap eller se till att förändra det till det bättre. ATt ta mig i kragen och leva mitt liv som JAG vill (att ta reda på vad jag vill)

Blev förtjust i en väldigt ung man på semestern (herregud, snacka om 40-årskris.
Har fått veta att jag har en tumör i levern. Det kan vara en av fyra saker varav den ena börjar på c. Jag har inte druckit sedan i söndags och tänker att jag inte skall dricka mer nu. Nu får det vara nog. Förrvirrat, visst?

Idag ska jag inte dricka och faktiskt inte imorgon heller. Kramar till alla vänner som kämpar därute!

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

helt torrt men ändå......

http://psy.gu.se/aktuellt/nyheter/fulltext/kvinnors-serotoninsystem-i-h…

"se" dig här mannen. Våra bilder kanske inte överensstämmer precis men det är inte väsentligt. Varje människa äger rätten till sin verklighet så som man uppfattar den. Tack för att jag får dela din bild också så här. Kram till dig / mt

GRATTIS!
jätteskoj att de går bra för dig. Jag känner igen mig myckét i dina inlägg,
tankar o annat. Är nykter sen 2 år tillbaka, då jag kände som jag inte hade
nåt val antingen gå ner sig eller resa sig upp, jag valde de senare.
Bröt med killen jag hade då som var alkholiserad, sökte hjälpa genom AA,
alanon o psykolog! Jag trodde jag var nära slutet, simmade på avgrundens
ramp.

Men alkohol har vart vardag för mig eftersom min pappa var alkoholist när
jag var liten, sen fortsatte de i tonåren o uppåt!

Som du säger har jag idag äckelkänslor emellanåt när jag tänker på alkohol,
den diffusa icke normala känslan i huvet när man var redlöst berusad,
minnesluckor o känslan av att vara nån annan som inte brydde sig ett skit
om andra eller viktiga saker här i livet. För å tala om hur många dar i mitt
liv jag tillbringat som bakis o legat o kräks hela dagar. Ända gör man samma
sak igen o vill bara bli av med onda o koppla av, tror man, för alkhol triggar
upp de mesta inuti kroppen, så mår man dåligt så ökar ångest o allt skit man
bär inom sig o resultatet blir att man självmedicinerar kan man säga.

Men visst har man ännu suget ibland o de tror jag är ganska normalt, men då
tar jag till de hemska situationer o dåliga måeende, bara tanken på dem
skrämmer mig så då blir valet att avstå.

Ändå skönt o känna att man lever i "realety" o inte i en förljugen o rätt
destruktiv värld, där jag som många andra blir en person man egentligen har
svårt att identifiera sig mé.

Inte många dar kvar till 365, KÄMPA PÅ! kram

Så fint och rakt och sant du skriver Mickey. Säger tack för respons och vägen till ett äkta liv kan bara tas i den utsträckning som kliven räcker till, steg för steg. Så länge man går så rör sig också ödet, beslutet och livet. Sant det där med burken, förbannade mig själv ikväll för att jag inte prioriterade den handlingen högre, förlorade mig i ett antal andra saker här där vi bor. För mig var det ju klart, men visst, jag skulle ha gjort det. Som det blev nu så var det väldigt illa och samtidigt en återkoppling till så många många tidigare situationer. Kanske det bara är att jag tycker synd om mig själv, men jag vet ju redan vad som gått illa och så har jag ändrat på det. Ändå kommer det ständigt igen och igen som historien präntad i text, eller snarare i ljudfil. Tack Mickey för din respons h/Mm.

Du kan inte göra annat än att vara nykter. Då har du gjort vad du har kunnat. Vad du har gjort tidigare går inte att ändra på. Det är inget man behöver älta. Sen förstår jag i och för sig om MT blir arg beträffande burken. Hur kunde du glömma det? Hon tycker nog att det är viktigt och det borde du kanske respektera? Men det är ju sen lätt för dig att (gör inte det!) köpa nytt Gin. Men det är en annan sak.

Lycka till Mulleman och Mulletant i erat fortsatta strävande för att bli en "helt" Mullepar :-)

Vaknade denna morgon den 8/11 2011 och hade verkligen bestämt mig för att tro på beskedet från Mt om ett trevligt, trivsamt möte efter en lång arbetsdag. Vi hade planerat vad det skulle bli till middag och jag förberedde det. Mt kom hem, men inte den Mt som åkte iväg på morgonen.
Försökte samtala, gick inte. Oavsett vad jag gjort för val i livet (hon vet) så var det uppenbarligen för lite och i alla fall på fel sätt, enligt henne. Allt hänger på den kvarvarande burken Gin, hade ingen aning om att den hade sån makt. Jag hade glömt att vi skulle genomföra en rituell gemensam tömning av den, eftersom jag då redan lämnat den åt sitt öde, bakom mig. Jaa, jag lever nykter nu (utom en halv gin senaste vecka, av skäl jag berättat för henne, ingen annan) av full respekt för henne och även för att jag vill det själv. För att få leva vidare med den människa jag värderar så högt i mitt liv.
Men att jag gör det på mitt sätt är för lite eller snarare på fel sätt. Det räcker inte med att jag är nykter av det skälet, jag skall vilja det av mig själv. Hon sa idag senast "när skall du säga nej till alkoholen". Så vad jag än gör så är det fel. Säkert är det idealet, men där är jag inte ännu, men på god väg. Den goda viljan... vart räcker den, stunden i kväll gör det i varje fall inte lättare?
Jag skulle närmast beskriva det som kunde varit ett samtal, som ett helt oförsonligt ställningstagande istället där ultimatumet var samtalsspråket, hon vet precis hur det egentligen är med och för mig, inget annat. Frågade flere gånger om inte alla de dagar (snart ett år) jag varit nykter spelat någon roll, jovisst men... att jag inte kommit ihåg att tillsammans med henne tömma den kvarvarande burken Gin betydde betydligt mera. Inte bli hörd överhuvudtaget, ställd i ett hörn... det finns mycket mera, men det är en annan historia.
Mitt fd drickande överskuggar allt precis när som helt, för lite gör jag och det jag gör är på fel sätt, oberoende av nykterheten. Det kommer ständigt i form av uppräkningar av situationer där det blivit fel mellan oss bakåt i tiden. Sant. Jag har sagt att jag förstår det och ångrar det, men jag kan inte göra det skedda ogjort. Dessutom har jag aldrig någonsin druckit för att göra Mt illa. Men det kommer ständigt ständigt igen, uppräkningarna över hur det har varit. Jag har hört det så många gånger redan, vet ju det dessutom alldeles av mig själv. Vad kan jag göra åt det idag annat än att fortsätta vara nykter? Det värsta för mig, som samtidigt gör det svårt, att jag är nykter inte har så mycket betydelse eftersom jag gör det på fel premisser och av fel skäl. Jag vet inte. Hjälp. h/Mm.

Det ligger nog mycket i det du säger. Tristessen. Hitta något som man kan göra istället. Något man vill göra. För mig har det inte funnits något sådant som har vägt upp en fylla. Jag är en sådan person också som vill ha allt på en gång. Jag måste inse att man får inte nykterhet på nästan 1 år serverat. Utan det tar tid och det ligger arbete bakom. Sen måste jag nog också inse att det är bara tid. Jag kan inte dricka varken efter (om jag lyckas) jag har slagit mitt pers eller om 1 år. Jag kan aldrig mer dricka om jag inte vill leva i elände och mörker.

310 dagar idag, jag vågar nu tro på att det kommer bli ett år. Och mer.

Vad gjorde att denna gång blev en sådan stor skillnad mot alla andra gånger jag försökt sluta eller dra ned på alkoholen?

Svaret jag finner är att denna gång så har jag inte sett det som ett mål att kunna dricka, eller ens vilja dricka i framtiden.

Jag har inte tänkt att jag skall klara en vit period, för att sedan få supa igen.

Jag har tagit varje tanke på alkohol som en utmaning om att dels hata den, fokusera på allt elände. Men det viktigaste, det har nog varit den utmaning att ersätta det alkoholen gav mig med något äkta och naturligt istället.

Dvs, allt jag känt som påverkad, kan jag hitta till den känslan fast spiknykter?

Och vad har hänt dom dagar jag bara vill skita i allt, falla ned i dekadens och fylla? Svårt att svara på, varför har jag inte gjort det? Gudarna ska veta att jag får den känslan... Men jag har lyckats associera alkohol med kräkkänslor och huvudvärk. Sakta dämpas associationerna till avslappning och frihet från verkligheten.

Och sedan grundbulten tror jag, det är tristessen. Dvs, lära sig göra något när suget kommer. Jag tror suget är ett av hjärnans sätt att "bota" inaktivitet. Vi har en inomboende kraft att göra något, att vara aktiva, att skapa. Den kraften kan användas eller dämpas, och hjärnan bryr sig inte så mycket om vilket... Bara tristessen eller känslan av oförmåga släpper. Gärna med hjälp av alkohol.

Älskar er alla kära vänner.

...att läsa om allas olika erfarenheter här på forumet, man känner att man inte är själv med sin kamp emot drickandet!

Jag är nu inne på mitt tredje dygn utan alkohol i kroppen, och tycker att det går riktigt bra så här långt. Tre dygn är ju bara en början, och resan kommer alldeles säkerligen bli lång, men jag känner i alla fall att den här resan har fått en bättre start än mina tidigare försök.
Jag känner mig helt enkelt mer motiverad, och dessutom som sagt stärkt av information, övningar och delade erfarenheter här på Alkoholhjälpen.

Tidigare har jag bestämt mig för att sluta dricka, men sedan från första stund kännt efter och funderat över hur det känns, och kanske ännu mera funderat över hur det kommer att kännas om två dagar, om tre dagar o.s.v. Nu känner jag mig stärkt och mera avslappnad; jag känner att jag verkligen inte vill dricka mer. Känner mig verkligen glad över att ha bestämt mig, och det gör det faktisk betydlig lättare att inte falla in i jobbiga tankar.

Jag håller tummarna för mig själv, och för mina barn att jag ska kunna hantera det här!
Håller tummarna för dig också ModestyBlaise, vi börjar ju kampen samtidigt, så vi får stötta varann här på forumet, och ta hjälp av andra här och förstås hos våra nära och kära.

PS: Gick förbi bolaget tidigare ikväll...och log...kanske en aning påtvingat leende men i alla fall :)

/TH