Senaste kommentarerna i forumet

Precis vad jag behövde. Skrev en bok om katter och en av dom avlivades...detta sker tydligen inte i barnböcker? Men jag vägrar skriva om...utan postar paketet till nästa förlag. Jag ser ju ett Nobelpris framför mig, undrar varför ingen annan ser det? Haha... /R

...du är inte ensam om att känna dig misslyckad! Vi är många som känner detsamma.
Om sen känslan är rättvis i förhållande till de liv vi lever i vet jag inte.
Jag skulle mer beskriva oss som en hel bunt människor med vilja, mycket vilja. En stor mängd som vi inte vet var vi smartast ska koncentrera den på.
Därför harvi sökt och alla här funnit en kanal. Här delar vi med oss av våra erfarenheter för vår egen skull och därigenom hjälper vi varandra.
Det kallar jag styrka! Vi vågar lämna ut vårt inre i kris. Ofta så djup att allt är kaos och ogreppbart, men viljan har vi alla.
Det känns stort och ger styrka!
Vi är många, det känns tryggt i ensamheten.

Du var hos kuratorn!
Det är sunt och starkt av dig vännen!

Dom bästa har blivit refuserade massor av gånger innan de blev antagna. Att bli refuserad kan också antyda att du har gjort något helt nytt som omvärlden inte är riktigt beredd på.

Stå på dig.

Grodan

Idag har jag ringt till beroendecentrum. Fått kontakt m en kvinna. Jag berättade att jag ville ha hjälp och har fått ett möte inbokat. Jag berättade att jag har barn. Genast sa hon att hon har anmälningsplikt om hon får reda på att barn far illa. Det förstår jag, men jag blev alldeles kall! Skammen är så stor över att ens ringa dit och hemska tanke om folk får reda på att jag inte bara är alkis utan också socanmäld. Jag vill inte dit och prata längre... Jo, jag vill ha hjälp men vet inte om jag klarar det här. Jag vill prova antabus, men då måste jag prata m sjukvården. Usch, mycket tankar och känner mig så ledsen. Hur kunde det bli så här?

...så går mina tankar idag. Loggar in och ser att mkt är borta? Som självhjälpen? Det stör mig. Nu använde jag kanske inte självhjälpen så mkt...men ngn annan kanske gör det. Att inte släppa in nya själar? Nej, jag fattar inte. Ett halvår för att rätta till ngt som faktiskt fungerade? Sur blir jag.

Men allt i livet är inte perfekt. Tänker på ongarna och vad de utsätts för under farsans resa till ett värdigt liv. Nu ska de byta skola och kamrater igen, bara för att jag har fått en idé. Är detta rätt? (jo, vi röstade ju och alla sa ja, men...) Har inte en jävla aning...men jag vet att varje kväll möts de av en nykter pappa som kan se dem i ögonen och orkar lyssna. Kanske värt en massa? Känner mig lite ledsen idag och av ingen anledning. Men att skriva är bra då. Ska sanningen fram så tror jag varför jag känner mig låg. Har totat på en barnbok jag vill ge ut...igår fick jag min första refusering. För rå skrev Bonniers. Anade ju att det skulle komma men det svider likförbannat.

Så vad göra? Dricka mig aprak eller bara muttra på? Väljer det sistnämnda...stackars ongar.

Drick med förstånd/ R

det är en bra liknelse. Visst har vi varit kidnappade av en sekt, alkoholen har varit vår vän och tröst trots att vi tvingats avstå från så mycket. Det verkliga livet omkring. Den har isolerat oss mer och mer eftersom så mycket tid gått åt till att planera drickandet, dricka och återhämta oss. Nu har vi brutit oss loss och är lite vilsna men vi har varandra. Med tiden kommer du på saker att fylla tiden med och jag har faktiskt riktigt fullt upp på kvällarna nu. Första tiden gick jag faktiskt och la mej ganska tidigt för att komma ifrån allt. "Den som sover syndar icke" :)

passar väldigt bra här också ja! Det är som med bantning, den ska helst börjas på måndag och har den gått så får man vänta en vecka igen eller nyår. Skiter det sej så tar det ett år till nästa dag. Nej IDAG är den bästa dagen att ta tag i sitt liv.

En dans på rosor, ja det är ett underligt uttryck. Massor av taggar? En annan sak jag undrar över är att man "behöver ha en morot" för att komma igång. Jag förstår att det hänvisar till åsnan men jag behöver nog en chokladbit istället för morot, för att ta mej i kragen. Ja ännu en underlig sak förresten. Bäst jag slutar innan det helt spårar ur:)

Ser förresten att hela siten verkar monteras ner, nu är bara Alkoholhjälpen och Forum synligt.

Jag tror att jag ibland dricker av leda och som ett sätt att slippa tänka på vad jag skulle göra med denna leda. Eftersom jag nu inte dricker vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på när kvällen kommer och jag ska vara ledig. Är än så länge är jag för trött för att dra igång några större projekt men blir samtidigt rastlös och ganska uttråkad av att bara sitta och dumglo på TV-n. När jag var ung levde jag i tio år utan TV. Drack även på den tiden, men inte i den omfattning som jag dricker idag. Så vad gjorde jag då på kvällarna? Hittar inte någon riktigt lagom sysselsättning. Hur slappnar man av om man inte dricker och inte vill titta på TV? Läsning är inte ett alternativ eftersom jag läser så mycket ändå. Tänker att jag borde gå en promenad - men det känns för jobbigt. Åka till badhuset - för hurtigt. Hmm, vet inte riktigt - men tror att jag måste lösa denna knut på något sätt för att lyckas med mina föresatser. Det är också sånt fruktansvärt slöseri att använda den korta stund jag har på jorden till att vara uttråkad eller bedövad.

Har alltid varit fascinerad av sekter och samtidigt livrädd för att hamna i en sekt. Det har fascinerat mig hur människor kan dras in i sekter och sedan ha så svårt att lämna dem trots de ur mitt perspektiv helt ologiska, förnuftsvididriga lärorna och att människor som ingår i sekter kan begå handlingar som för en utomstående är helt obegripliga. Jag tycker det är skrämmande och svårt att förstå hur svårt sektmedlemmar kan ha att ta till sig utomståendes röster. När en sektmedlem sedan faktiskt väljer att lämna en sekt handlar det om insikt, flykt och en kamp som ibland är mycket komplicerad där sektmedlemmen slits mellan det nya och det sug som sekten innebär.

Att var alkoholberoende är egentligen att ha kidnappats in i en sekt som fått mig att avsäga mig många av mina grundläggande värderingar och begå ibland obegripliga och nästintill oförlåtliga handlingar. När jag nu försökter lämna denna sekt är det inte konstigt om det ibland kommer att bli svårt och att jag känner en rädsla för att vara onormal. Onormal i förhållande till vad? Det är inte konstigt att det uppstår ett tomrum (leda) vid de tillfällen då sektens riter fyllde tomrummet tidigare. Det är inte konstigt - men det är svårt och jag känner mig rädd och svag eftersom de enda vapen jag har är min föresats, det här forumet och ett visst mått av tålamod. Naturligtvis äter jag också antabus men de kommer ju inte att skydda mig för all framtid. i detta läge är en dag i taget - tankarna bra.

Det är bara denna den tolfte dagen som jag har i min hand - allt annat hör till det jag inte kan påverka just nu. Nu tittar solen fram och jag ska verkligen försöka njuta av denna dag i frihet.

Filosofiska Grodan

Fenix, att A för alltid är en stängd väg. Jag tror att för vissa av oss fungerar inte en dag i taget, det ger oss varje morron en chans att ompröva vårt beslut att inte dricka. När man kommer till att nu är det nog behövs inga diskussioner. Så fungerar jag. Då kan man också börja acceptera att det är så helt enkelt. Ja så enkelt var det inte innan men nu när jag kommit så här långt som snart ett år känns det jäkligt enkelt! Så skönt! Och ja Dompa, jag tror, vill tro, att just för att vi varit där vi varit så smakar kaffet bättre för oss, solen lyser klarare och vi ser på livet med andra ögon än dom som kan ta det som självklart. Så vill jag tro att det var en mening med att ha testat att vara nere i gropen.

Förra våren var jag så nere som man kan bli, allt kändes meningslöst och jag vägde mer än någonsin. Inga roliga kläder passade och bara tanken på att träffa folk gjorde mej rädd. NU går jag in i sommaren som en helt ny person med fräscha snygga kläder, som jag kan handla i "vanliga" butiker. T.o.m. en bikini har jag köpt, även om jag nu inte visar mej på en offentlig badstrand i den, tror jag. Kanske senare i sommar för jag ska ta ett krafttag och gå ner de sista 5 kilona nu!

att höra av dig Dompa! Just idag är jag också imponerad av mig själv, och det har ju inte varit så ofta det senaste året kan man säga. Men nu är det dag 7 och den goda känslan håller i sig. Njöt av morgonen och kaffet, tog det lugnt och just nu finns mycket ro. Vet hur allt kan ändras, men har bestämt att A för alltid är en stängd väg för mig. Totalt tillbommad och det känns bara fantastiskt bra att tänka så.
Fenix

Förstår din känsla av misslyckande, men du är inte misslyckad! Du behöver inte skuldbelägga dig själv - du har ju gjort framsteg: du har kontakt med en kurator!!! Du har alltså börjat prata med någon utomstående och berätta om din situation!! Bra jobbat!!

Ibland känns det skönt att tänka att man ska leva själv hela livet, men sådan tur - du behöver inte bestämma det idag ;o)

En dag i taget!

Sitter just nu i väntrummet, ska in till kuratorn och erkänna att jag inte gjort min hemläxa.....
Fy vad jag känner mig misslyckad. Försöker ändå plocka fram de små framstegen jag gjort förutom att lämna.... Har jag gjort några?? Tror inte det finns nån i hela världen som är så dålig på att handla som jag, iaf när det gäller i relationer. Blir jag fri någon dag så ska jag banne mig leva själv resten av mitt liv!

Hej,

Halkade in här och har bara tid till en kortis. Beklagar att du inte fått stöd i din grupp, har du haft en sponsor - en egen person att ringa till? Jag kan bara säga som så att AA-grupperna består av människor. Många gånger sjuka människor. Alla grupper är inte bra! Jag har varit i grupper där jag inte alls känt mig hemma. Nu har jag förmånen att bo i Stockholm vilket gjort att jag kunnat gå runt och testa lite olika, nu har jag slutligen hittat en grupp med bara kvinnor där jag trivs jättebra! Så otroligt jobbigt att du gått i samma grupp i fem år och aldrig trivts där - så ska det inte vara!!!! Om du vill kan du testa AA-mejl, där hittade jag min sponsor. Det är som med möten fast på mejlen, man får lite annan respons där. Det är ju så att man inte får kommentera varandras delningar som det heter på möten, men jag tycker det är märkligt att du inte fått kontakt före eller efter mötena. Man ska ju också dela med sig av telefonnummer så att man kan ringa varandra mellan mötena. Du har hamnat lite fel tror jag, usch vad tråkigt att du känner så här!!

Hej Andreas! Mt skriver jävligt klokt om att sluta hoppas och sluta försöka. Jag är lite svag för en slogan som används av kännt klämärke; Just do it!!! Du vet ju att du kan om du ger dig fan pået (gävlemål). Så sluta försöka, sluta hoppas...ge dig bara fan. Idag är en precis lika bra dag som imorgon eller efter nästa bemärkelse/födelse/midsommar, you name it -dag.

Jag tänker inte ljuga och säga att livet blir hejhopp eller en dans på rosor (underligt uttryck) men man överlever. Varför inte pröva? Jag tacklas med skit varje dag, stor skit, liten skit...men besvärligt. Hade jag tacklat detta bättre med den tröst som flaskan gav? Kanske skulle det ha kännts så...men i ärlighetens namn; Nej!

Så ge dig själv lite credit Andreas. Sluta försöka, just do it! Allt gott! /R

Efter nästan ett års nykterhet ( jo, jag har haft mina fall)så är det bland annat just morgonkänslan som känns härlig. Att kunna njuta av kaffet, istället för att tvinga i sig det eftersom man/jag vet att motorn kräver det. Kanske är det en känsla som bara är en nykter alkoholist kan känna? Kanske resten av världen "bara" dricker kaffe? nej, det tror jag inte. Jag tror att det är så kaffedrickning ska kännas. Nu blev det jävla svamligt! Men vad jag ville säga var; Snyggt jobbat Fenix!!! Riktigt snyggt! Kanske greppar du inte det själv än...men jag blir imponerad. /R

du betyder också för mig.
Jag hoppas också på er... på att tilliten till livet bär...
Jag vill tro det.
Att allt blir bra - som det ska vara.
Systerkramar / mt

och så tungt! Jag minns att när min man varit nykter en längre tid kände jag att om det brister nu blir fallet högre... För min del blev det så att han tog ett återfall som också blev den definitiva vändpunkten till ett nu bra liv.

Du skriver att a-konsumtionen minskat... det kan vara så att din man inte fixar det, att dricka "lagom". Att det är det du behöver inse och ta ställning till, kräva "noll" (det gjorde jag och det var inte lätt). Det är bra att du skriver nu för det här är kanske den punkt där du ska göra ditt val för ditt liv.

Det ska du göra helt klart för dig själv innan du ställer ett ultimatum.

Det du kan göra direkt är att tala om för honom vad du ser och hör - dvs att "hans sätt att agera, är inte direkt full men har det där ilskna, helt sjuka beteendet" - gärna mer exakt vad det handlar om och att för din del betyder det att du blir "ledsen, nervös och jättebesviken" ... och att "den där tunga ledsamma känslan kommit tillbaka".

Kanske du också kan säga att så vill du inte ha det (men utan ultimatum) och att du funderar på det. Ni bör ju ha nån sorts grund för samtal efter den bra tiden? Eller... det är ju också så att när spriten talar så har förståndet runnit ut?

Fortsätt att skriva här så får du utbyta tankar med oss som vet vad det handlar om.
Du ska inte släppa taget nu, tvärtom det är nu du ska klargöra för dig var du står och hur du vill ha det. Kanske det här är möjligheten till en verklig förändring?! Det kan verkligen vara så!

Styrkekramar! / mt

och jag understryker Sogsens mening: Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen?

Obegripligt!

För övrigt så ser jag din klarsynthet när du skriver till andra. Visst är det värdefullt och till hjälp att få dela andras erfarenheter - det ger perspektiv också på det egna livet.

Kramar i massor, stå på dig! / mt

i udda tycken och val. Numera dricker jag (lite för mycket) kaffe men det började jag med rätt sent livet. Innan hade jag inte ens alltid kaffe hemma vilket blev pinsamt ibland och väckte stor förundran. Jag har aldrig varit svag för kaffebröd fast jag är uppvuxen med bulle + 3-4 sorter varje dag... MEN jag har haft perioder med beroende av Gott&Blandat - kan omöjligt äta en eller 5 eller 10 och har slutat helt. Knäckerbröd, tunna sura rågbröd med ost o liknande är farliga fällor för mig. Din C Zero får du garanterat ha ifred för mig men Mullegubben delar din svaghet för bubbelvatten o cola.
Njut av din fina dag så njuter jag av min. Kram / mt

...tröst att läsa om din/er ständiga utveckling framåt.
Det känns som ni drar stora penseldrag utan darrningar och att se det när jag går runt med min lilla färglösa pinne ger mig hopp.
Det har vänt hos oss, jag hoppas innerligt att det är så och att gemenskap kommer växa fram. Jag känner jag börjar använda gamla fraser, bra och positiva ord som alltid tillhört mig. De har bara försvunnit och jag vet inte riktigt när. Igår skrev jag ett sms med ord jag inte sänt till maken på över ett år. De bara kom och jag har inte saknat dem, de har inte varit aktuella bara.

Mulletant, du betyder väldigt mycket för mig, tack!

...problemet är hans!
Du måste inte svara på något du inte vill. Ni har barn tillsammans, mer tillgänglig än vid hämtning och lämning har du ingen skyldighet att vara.
Struktur på just det måste ni däremot ha, en trygg och rutinmässig sån. Kanske till och med fyrkantigt rutinmässig för du ska få lugn?
När det blivit lugn så kan du börja fundera över undantag och gemensamma utflykter,presenter eller vad som nu skulle dyka upp.

Jag tycker du väntat länge nog nu, det blir inte bättre än så här.
Gå vidare! Vad har du att förlora?
Vad väntar du på?
Använd energin på dig och ditt. Honom måste du ha kontakt med, men såhär stjäl han ju den energin du så väl behöver själv.

I min historia så tog det ett tag innan det blev vårdnadstvist. Den tiden behövdes även om det var smärtsamt se barnen må dåligt. Jag har däremot aldrig någonsin tyckt den var onödig! Alla samtal som följde med den kändes överflödiga men jag följde allt till punkt och pricka. Lugnare blev det eftersom allt kunde hänvisas till advokaterna.

Vad har du att förlora?

Om ni nu inte är välkomna på samarbetssamtal så är det ju märkligt de inte reagerar över att barnen tillåts vara med en man som de anser vara så hotfull att de inte erbjuder sina tjänster. Låter obegripligt för mig att det är advokaterna ni blir hänvisade till och inte polisen? Någon annan kanske kan klargöra det?
Jag har jobbat många år med trasiga barn och det där rimmar dåligt i mina öron.

Håller om dig flygcert. Du är värd en nystart! Nu!

...väntar i augusti, ett inom jobbet. Idag sa kollegan att vi tar en heldag i hennes trädgård och avslutar med att dela en flaska vin. Jag log och sa att jag dricker väldigt sällan och ännu mer sällsynt sen maken blivit nykterist. Hon suckade, klappade om mig och tyckte synd om mig.
Jag kan bara ruska på huvudet och le, det är inte det minsta synd om mig. Jag har aldrig känt något måste att dricka samma som alla andra. Jag har aldrig druckit kaffe, det fattar inte heller folk hur jag kan vara utan. Fikapauser har jag aldrig tagit. Te sippar jag gärna men inte heller något måste. Drack första koppen på 3 veckor idag.

Däremot är jag svag för bubbelvatten och cola zero, god mat och bakverk är också en last, sånt som lägger sig som bomull runt höfterna..hm

Idag har varit ytterligare en bra dag.
Imorgon blir också bra, det vet jag, känner jag.

Tack fina ni!

Stressas sönder av hans alla sms, samtal och mail - igen... Försöker bara att överleva och tänka att det kommer lägga sig.
Vi har helt nyligen fått nej av familjerådgivning och samarbetssamtal - deras råd är helt enkelt att gå vidare genom advokater. Köper det - han hotade ju en av personalen där. Och jag tror inte heller att vi kan enas, jag tror att antingen får jag stå ut ett tag till och hoppas på att det ska lägga sig eller så får jag ta hjälp av min advokat att sätta hårt mot hårt mot honom och hoppas på att det lägger sig.

Han är så ironisk nu, blandat med arg... Och jag försöker hålla fast vid min taktik - jag svarar bara om det är frågor som gäller barnen, allt annat låter jag vara. MEN - oj vad mycket energi det tar; jag blir ju dels uppstressad och orolig av alla hans kontaktförsök, dels tar det mycket energi eftersom jag varje gång ältar om han har belägg för det han skriver, om han kan sätta dit mig på något sätt om jag inte svarar när han skriver/säger att jag måste svara, vad han kommer säga/skriva om jag inte svarar, samt ältar innehållet i det han skrivit/sagt... Åh, hjälp, det skulle kunna bli en hel roman, kanske en roman i 14 delar...!

Kram

...behöver man pausa lite före det måste tas nya storkliv ut ur helvetet.
Det är inte att retirera det är att samla kraft.
Om du funderar och sen ställer ett ultimatum däremot så måste du följa det till punkt och pricka! Inga väntetider då om kraven inte följs. Tufft och hårt men nödvändigt!
Kramar med styrka

som du behöver komma över/igenom. Det hör till. Kämpa på, ge inte efter så går det över. Spela hela filmen; "känslan av lugn och avkoppling", hmm, hur länge känns det så? Hur känns det dagen efter när du svikit dej själv? För det gör du eftersom du bestämt att du inte ska dricka. Nånstans har det beslutet känts rätt. Du skriver 26.4 att du berättat på jobbet att du inte dricker längre, att du druckit färdigt. Börjar du igen nu så betyder det att du måste smyga för dom eller komma med undanflykter, konstiga förklaringar till att du plötsligt kan dricka igen. För en månad sen var du stolt över ditt beslut, få tag i den känslan igen. Alkohol kommer alltid mer eller mindre att finnas omkring oss så vi måste lära oss leva bredvid den. Det är en falsk bild du ser av hur fint det skulle vara att få dricka. Det blir aldrig bra att dricka alkohol för oss som en gång insett att vi har ett beroende som styr oss. Det kostar så mycket mer än det korta ruset ger. Nog förstår jag vad du menar, tro inte annat. Men vi har lagt det bakom oss och hittar undan för undan så många andra saker som ger en sann glädje. Inte ett konstlat rus.
Kom ihåg:
"Efter att du fattat vad du vet är det korrekta beslutet, ifrågasätt ALDRIG NÅGONSIN det beslutet"