Senaste kommentarerna i forumet

bara bra och din resa fortsätter utan gropar och gupp.
Du har ett bra driv, viltet jag hoppas du fortfarande har? Kramar/A

Hopas att allt är bra med dig?
Avsaknaden av vettiga kommentarer är tydlig.
Hoppas du lever livet, och livet är dig vänlig?
/A

Det var tråkigt att läsa, beklagar verkligen.

Jag fanns inte på forum när du skrev här, så jag "känner" ju inte dig men jag vill tacka för att du berättar. Det får mig att tänka i perspektiv, att det kan sluta på så olika sätt.

Hoppas du har fått allt stöd du behöver under den här tiden.

Kram

... så skönt att höra av dig... att få veta hur det blev. Du är en av dem jag tänkt på ofta. Och med oro. Hoppas ditt liv är bra nu. Varma kramar! / mt

makterna Berra - nej, jag skojar. Så synd... vi är så många som gillar dina krönikor! Skriv i Word och spara ofta och klistra in sen. Så har jag gjort ibland när det trasslat flera gånger på raken.
Vilken handy man du är som har olika mössor så där att ta på bara när det j----s.
Kram på dig - snart kommer våren! (Och det nya forumet - ser fram emot det med spänning...) / mt

Han dog för 1 1/2 år sedan....på behandlingshemmet...

Hej igen! Tror jag förstår nu. Du gjorde vissa saker tydligare för honom och hans oro minskade. Enkla kärnfulla meningar och ett "jag älskar dig".

Jag känner också igen mig i det här med att tvinga sig att vara taktisk, att vänta med att diskutera känsliga ämnen. Sen gäller det bara att inte vänta för länge.

Fortsatt lycka till!
Kram Miss K

Jag har ett ont omen som förföljer mig på forumet.
Igår kväll skrev jag som vanligt en lång roman som jag var mäkta stolt över, kanske en av den bättre.
Men de senaste fem gångerna så har det alltid hänt något som gör att ju längre inlägg som jag har skrivit desto större chans att det inte sparas.

Igår kväll löste jordfelsbrytaren ut i dessa smösmältningstider, och hela huset förblev svart.
Datorn packade ihop av att bli avbruten så det blev till att sätta på sig IT-sektionens mössa, och reparationen blev klar just då i morse.

Jag håller på att tappa sugen på att skriva långa inlägg, någon jävlas med mig hela tiden

Berra

ser att du är inloggad så jag passar på att vinka till dig! / mt

Den senaste tiden har vi haft samtal i intensiv närvaro om olika "steg", mannen och jag. Det tycker jag mycket om. Jag försöker följa 12 steg för hopplösa och är nu mitt i v 6 - steg 6 med temat "Vila". Just nu har det faktiskt varit ganska mycket omkring mig så det haltar lite men jag håller ändå fast vid min plan att sköta om mig. De senaste veckorna har mannen varit på fler AA-möten och i olika grupper. Det han lär och tar till sig där sprider över på mig på ett väldigt gott sätt. Som ett varmt vårregn - fast det är kallt ute:) / mt

det möjligt? Att en människa kan bli så insnärjd??? Men vi vet att det är sant. Och vi vet hur obegripligt starkt fångenskapen binder sitt offer - och att ingen annan än den som låtit sig fångas kan göra sig fri. Men DU har gjort det! Befriat dig och även dina fickor. Även om de upplever dåliga saker hos sin pappa så är de trygga hos dig och du blir deras inre och yttre förebild.

Allt, allt gott till dig - nu går din väg framåt! / kram - var mycket stolt! / mt

Att läsa hur ni är på gång!

Det finns säkert massor som är bra med dej, tror du inte?
Ja, varför släppte du taget?
Har du nån tanke själv?

Knappast för att du är värdelös, glöm det.
Misslyckad? Nej.

Men i stort behov av att bryta.
Det finns hjälp men då måste man vilja själv.
Skriv här, få ur dej tankar. Sen förändra.
Bara du bestämmer.

/E

Ja så blev det. Återföll inte i drickande bara för drickandes skull. Men då de var rätt tillfälle höll jag mig bra ett tag. Men nu har kontrollen återigen försvunnit och det med besked. Har blivit alldeles för onykter flera gånger den senaste tiden. I "fel" sällskap, minnesluckor utan dess like. Ångest och åter ångest! Vad har jag sagt, gjort. Fasan rent ut sagt. Lika många gånger tillfällen med lagom med vin tillsammans med vänner som varit trevliga utan ångest. Men de där gångerna då alkoholen totalt tagit över påminner mig om faktumet att jag inte klarar det. Känner mig värdelös vem försökte jag lura? Hur ska jag ta mig upp från skammen och kunna erkänna faktumet. Framför allt kanske acceptera att nej du kan inte dricka med måtta åtta ggr av tio för de där
Två de går käpprätt åt helvete gör mer skada. Du sviker dig själv, dina nära, tappar förtroende hos de som en gång sett dig som något mer än en fylletant. Känner mig på spänn hela tiden efter senaste tillfället. Ska någon säga något, hur ska jag bemöta faktumet att flera timmar är svarta från den kvällen, jag vet ej vad som hände. Känner mig jagad av att ej ha kontrollen och kunna veta om jag vågar möta blicken hos de som var med. Några kommentarer har jag fått som jag mest slätat över. Pratar inte om mitt misslyckande och hoppas de ska glömmas bort.

Så här är jag igen. Inte slentrian druckit igen men tagit igen vid tillfällena med besked. Minnesluckor på ett sätt jag aldrig upplevt hemskt. Åter igen behöver jag resa mig upp. Hjälp snälla medmänniskor jag vill inte lura mig själv igen och behöver stöd. Innan jag tappar bort det som är bra med mig själv och bara ser det som gått snett.

Tänkte sladda in och säga hej. Vilka berättelser! Hoppas ditt nya jobb går bra:)!
Det är nyttigt! bytte sj för två år sen, innan dess var jag alldeles för många år på samma
ställe och ångrar som fan att jag inte bytte tidigare. Du är en mkt stark person
Fia, kör hårt!

Pontus

Hej Fenix, känns bra att läsa dina rader och visst känns det bra att få ner sunda tankar&värderingar i skrift.
Visst var alkoholen bara elände dom sista åren, satt även jag och drack nattetid gärna framför datorn, när familjen sov.

Har haft 6månader som längst nykter utan återfall, men försökt att sluta i ca tre år nu.
Instämmer att det är gott liv utan alkohol, många fördelar med nykterheten som sagt. Även min plan är att nu räcker det, tror faktiskt inte jag orkar längre heller.

Men det goa just i skrivande stund är att jag inte vill längre, känns som kriget innombords är över på riktigt :)
Jag tror mig ha lärt mig hur jag skall hantera det dåliga måendet om/när det kommer tillbaks.

Jobbar på att fila ner mina dåliga sidor/tankar som då och då ploppar upp, vilka utvecklades under missbrukarJörgens tid.

Men det går åt rätt håll, han får mindre och mindre att säga till om.

Sköt om dig

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist

Mt, jag önskar att att du har rätt: att han inte ska orka med barnen... Eller - jag önskar ju så klart att han orkar att vara en bra pappa, för barnens skull!!! Men hans skuldbeläggande och ignorerande mot barnen gör ju ont i mig, det är ju det som gör att jag inte tycker att barnen har det så bra som de skulle kunna... Men OJ, vad han har skärpt till sig - han är ju så mycket mer aktiv nu, och det är ju bra. Jag vet att du många gånger skrivit det till mig - att det är bra att han är mer engagerad i barnen nu, och du har ju så rätt, så rätt! Men som sagt; att jag inte är med barnen och kan ge dem stöd och kramar när sambon kör på med elakheter emellanåt gör ont i mig.

Men tack Mt, för din peppning! Jag orkar ju inte läsa det jag skrivit här tidigare, det gör för ont, men det räcker att jag ögnar igenom något inlägg så känner jag ju att det känns som det är någon annan som skrivit det. Och häromdagen vågade jag kopiera en backup-kopia på mina dagboksanteckningar i min mail till min dator (har ju innan varit rädd att sambon ska gå in i datorn och läsa), men jag orkade ju inte läsa mer än de allra första. Allt där handlar om saker han gjort, sagt, kallat mig, gjort mot barnen osv, ingenting om svammel vad jag pysslat med på dagarna eller sådant vardagshandling, och när jag lade det i ett worddokument så blev det 70 sidor... 70 sidor om vad han gjort mot mig: sårat mig, förnedrat mig, tryckt ner mig, hotat mig, och framför allt - gånger han utsatt barnen för psykisk misshandel...
Åh, det är en jobbig tanke att tänka på!

Sorgsen, jag går inte in i diskussion med barnen om någonting - jag kan prata med dem om pappa, för att jag vill visa att de får prata om pappa med mig och hos mig, men då pratar jag om saker de gjort hos pappa, om de träffat någon osv - vardagliga saker. I övrigt pratar jag bara med barnen om "jobbiga saker" när de tar upp det - när den stora frågar varför jag inte vill bo med pappa så svarar jag att mamma och pappa tycker så olika om saker så att vi inte kan leva med varandra och liknande, men det är aldrig jag som tar upp sådant, men frågar de så försöker jag svara utan att smutskasta någon!!

Du har ju rätt om det röriga, men det är ju bara att han är sååå jobbig: han vänder på allt jag säger, jag försöker att inte nappa på hans påhopp och smutskastande, men ibland är det ju så svårt - jag blir så ledsen/arg/upprörd att jag tappar konceptet...

Jag uppskattar mycket att du är rak. Ibland känner jag mig lite tillplattad, men det är nödvändigt. Men det värsta är ju att jag ofta tänker att jag kanske borde ge upp, att jag kanske skulle låta honom ha barnen helt så att de inte skulel sakna mig om jag försvann. Åh, det gör ju så ont, ont att han är så j-a elak mot mig, skickar elaka mail, ringer och hotar osv, jag ber om att vi inte ska ha kontakt om annat än barnen, men.... Fy fan, hur kunde det ta mig alla dessa år att förstå???

Bästa bästa Sorgsen! Är så glad att ni verkar ha funnit en bra väg att slå in på! Önskar dig allt gott, som alltid! Hoppas att ni får det fint tillsammans nu, hur länge stannar maken hos dig?

Så gott att läsa och nästan känna ditt lugn och din lycka! Varma, goda tankar till dig, och stor kram!

Jag har det jobbigt med en anhörig som dricker för mycket.
Har haft det i flera år, men stuckit huvudet i sanden.
Nu orkar jag inte mer, vill inte lyssna på mer svammel i telefonen, vill inte ha någon kontakt alls.
Men vågar inte säga ifrån, vågar inte ta tag i detta.
Känner att jag har en inre ilska som är svart, svart, svart och väldigt väldigt vass!

När jag själv drack var jag alltid full av skam och tyckte inte att jag hade rätt att tycka något om andras drickande.
Men nu när jag har ryggen fri och min hjärna fungerar bra så skriker hela jag "försvinn, jag vill inte se dig, vill bara bli av med dig och din fylle-plufsiga nuna, försvinn".
Och jag menar det verkligen, visste inte att man kan hata någon nära anhörig så mycket...

Väl medveten om att du inte skriver här längre men jag bara tänkte att om du någon gång skulle titta in så har jag saknat dig här, tänkt på dig och hoppas du har det så fint i ditt liv som möjligt. På kort tid tog jag dig till mitt hjärta och där finns du kvar även om du inte syns eller hörs.

Kram från markatta

en väldigt ostrukturerad och icke rutinmässig ♥KRAM för din fina utveckling :-))

Sista mötet med kbt-terapeuten idag. Hon säger att vi är klara med arbetet tillsammans och nu ligget det hos mig att fortsätta öva själv. Miss K tror jag det var som skrev att kbt är färskvara och det känner jag ju igen från när jag gick i dbt för flera år sedan.

När jag då gick i DTBn så var jag ju inte direkt mottaglig, med all benzo jag tryckte i mig då så är det ju inte så konstigt.

Den här gången har jag varit nykter(även om läkaren där försökte övertala mig till medicinering trots jag inte ville) och ansträngt mig för att vara så närvarande som möjligt för att klara av de olika övningarna. Lite läskigt känns det att bli av med de regelbundna träffarna nu.

Jag har fått med mig en himla massa arbetsblad under kbt-tiden så nu gäller att boka in några tider för mig själv då jag ska ha mental träning, t.e.x. att varje gång jag kommer hem från klubben/gymmet så äter jag ju det första jag gör. Det andra jag gör ska vara den mentala biten. Den tiden är jag också som mest mottaglig då jag redan rensat skallen lite. Jag har märkt att struktur och rutin är superviktigt för mig. Skriver här för att jag ska kunna gå in och läsa under svaga stunder då jag bara vill skita i allt.

Har också bokat in när jag ska åka iväg till en vän och jobba med honom kring ett kulturprojekt, på en underbar plats med underbara människor, årligt förekommande. Det är ett tag kvar men jag behöver påminna mig dels om gamla fina minnen och också om att de nya kommer.

Kram på er!

och tyckte den var fantastiskt bra! Också sorglig, visar hur förödande det är för barn att växa upp med alkoholiserade föräldrar. Jag ska läsa den igen snart.

Låter bra Fenix. Den ska jag köpa. Har faktiskt läst om den någonstans men sedan valt (?) att glömma. Men FulCamilla och FinCamilla, det låter som vi talar samma språk!

Kram tillbaka från FinFia!

heter en bok av Camilla Kuylenstierna som jag inte nog kan rekommendera. Hela hennes livsresa från akoholistbarn, till alkoholist och till nykter alkoholist är naken och sann. Men också hoppfull om ett mycket bättre liv utan alkohol.
Har kanske puffat för den tidigare, men hur som helst. Tror den skulle passa dig Fia. Hon kallades sig själv FulCamilla när hon söp och FinCamilla när hon visade upp den fina sidan utåt. Kolla in på Youtube om du vill, det finns en intervju med henne på bland annat TV4. Jag sträckläste boken.
kram,
Fenix