Senaste kommentarerna i forumet

Du måste ha massor av tålamod, Sorgsen! Vad jag förstår så har du sällan/aldrig kommit riktigt nära din man. Rätta mig om jag har fel. Ändå vet du att du älskar honom och väntar på att "han ska komma ut". Men ibland bara vet man, eller hur?

Min sambo har också styrts av sjukdomen under många år. Jag var lite rädd för vad jag skulle hitta hos honom när han inte dricker. Även om lite tid har gått så kan jag märka att han försöker hitta nya intressen och har slutat fixera sig vid det gamla. Sen om han gör vissa saker för min skull eller för sig själv är jag lite osäker på.

Hoppas du fortsätter ta hand om dig själv i Oasen eller på cykeln. Bra att du inte längre accepterar hans lögner...

Kram
K

och ger dig en näsduk så att du kan torka tårarna och snyta näsan:)
Önskar dig en härlig nykter resa med öppna, vakna sinnen... som blir goda minnen!
Kram, kram / mt

Håller på att packa inför resan till fjällen på sportlovet. Minns förra året hur jag hade bestämt att inte dricka under den veckan. Men under bilresan dit kände jag att det så klart att man måste ha lite vin på kvällarna i stugan, annars är det ju ingen riktig semester. Körde som en galning de sista milen för att hinna till bolaget innan det stängde. Skyllde på att det fattades sallad till middagen. Bunkrade upp inför veckan med massa vin. Minns sedan att jag hela tiden jagade påfyllning i glaset hela kvällarna. Var som tur var inte för bakis för att åka skidor, men det var liksom att komma tillbaks till stugan efter skid-dagen som var det viktiga. Det gör ont i mig när jag tänker på detta och jag ser all så glasklart nu. Många minnen har kommit upp till ytan den sista veckan, minnen som är så fyllda av skam att jag bara vill gråta. Därför känner jag lättnad nu över att inte behöva kriga med vinet mer. Känner ingen sorg och saknad utan bara lättnad, tacksamhet för att jag sluppit ifrån monstret.

Vill skriva av mig ett annat hemskt minne som plågat mig med skamkänslor de sista veckorna. Tror att jag inte klarat av att släppa fram det i dagsljuset innan, men nu har det tvingat sig fram.
En sommarkväll på landet började som vanligt med kallt vitt vin på altanen på eftermiddagen..... Slutade med att jag vaknade i den smala, obekväma våningssängen med en halväten choklad-kaka nersmetad i sängen och en spya i halsen. Vinglar ut i natten och spyr bakom huset. På morgonen tittar några vänner in och har med sig kaffe och hembakt. Jag får smyga ut bakvägen och försöka täcka över spyan med gräs och försöker sedan duscha bort mig själv. Slänga choklad-smetiga lakan längst ner i soptunnan och sedan sätta mig och försöka spela normal resten av dagen.

Det skär i mig när jag skriver detta, och när jag tänker på mina barn som jag var ensam med den här kvällen och natten. Långt, långt ut i skärgården ensamma med mig. Tänk om jag blivit medvetslös eller ramlat och slagit mig. Har inte vågat tänka i dessa banor förut, det gör mig så ont, mina barn är ju mitt allt och lite till.

Nu orkar jag inte skriva mer. Har börjat gråta över det som varit och även i tacksamhet för att någon (gud?) gav mig kraft att förändra mitt liv. Inget är viktigare för mig än att fortsätta vara nykter.

om ett genuint möte. Tack! / mt

Det gör mig ont att läsa hur din nykterhet har förvandlats till en mardröm. Läs gärna din presentation en gång till så ser du hur din resa har fortskridit.

Fy fan för skilsmässor. Jag had min senaste i allt för färskt minne även om det är mer än 10 år sedan. Jag minns än i dag när min fru vid frukostbordet meddelade mig att hon ämnade att separera från mig. Hon hade naturligtvis sitt på det torra och dejtade då en viril hanne. Ja, ja vad gör man? Ett antal sjuttiofemmor Whisky senare så stod jag som en ganska ömklig syn och liftade till vårt dåvarande gemensamma hem. Döm om min förvåning när en kalas fin tjej stannade och tog upp mig. Jag berättade under färden min; (i mitt tycke), sorgliga historia och hon lyssnade utan att säga någonting speciellt. När jag skulle kliva av så spände hon sina klarblåa ögon i mig och sa: "Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv" Detta glömmer jag aldrig.

Förstår att Frk Bitsk gillade biten om att det blir bra när Fröken bestämmer.

När det gäller kärleksnamnen så är Fru Lessen "skyldig" till Strawberry. Hon skrev så en gång när jag var förtvivlad över min dotters nyfärgade jordgubbsfärgade hår. Men namnet fastnade. Nu kallar jag henne ofta S hemma...utan att förklara. Svamlar bara om att du är ju pappas jordgubbsflicka. Lovechild var däremot tillverkningsnamnet på den äldste. Lillkillen tänker jag på som Sulla - den siste demokraten.

Tack för dina ord Kalla. "Håller på att bli klok" ;-). Det vill jag gärna bli. /R

En viktig del i min förändring - som blev vår - var när jag gav upp. För mig innebar det att jag sa "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och inser att jag kan inte". Kärnan - oberoende av innehållet - är att jag gav upp. Alltså som Lelas skriver.

Troligen är det inget man kan bestämma sig för utan något man verkligen måste komma fram till. Inuti sig själv.

Till exempel: Det här går inte, jag kan inte "bli" sån som han (du) tycker att jag ska vara.

OM du skulle komma fram till att säga ungefär så hoppas jag att du skulle känna att du vill tillägga:
Jag VILL INTE heller...

Jag önskar att du ska bli stark i den du vill vara och stå upp för det! Fina du.
Ha en vilsam och bra dag! / mt

som har varit bra stor del av livet var mycket försämrad och direkt destruktiv under åren med för mycket alkohol. Flera gånger har jag beskrivit den helt underbara förändringen efter ca ½ års nykterhet. Förändringen - i båda riktningar - har jag också haft del i - helt klart. Kommunikation, helst sam-tal är en ömsesidig process.
Kram och ha en fin dag! / mt

nöjer sej som tur är med socker. Men jag har haft, och har just nu, perioder då godissuget blir enormt och då tillgång finns så äter jag. Inte så farligt kan man tycka men det blir samma sak som med alkohol. Det ger sug efter mer och faktiskt baksmälla i form av huvudvärk på morron! Antagligen för att jag äter lågkalorikost annars och då blir ju sockret en extra kick. Nog känns det tydligt att socker är ett gift som är värt att bekämpa. Eftersom det hänger intimt samman med alkoholsug så behöver jag ta krafttag och stå emot. Magen blir ju också genast uppblåst av godis.

Så nya tag idag! Men glad är jag för att jag inte behövt kämpa mot alkoholsug på länge.

...bra att höra, Lelas. Jag har tid och tålamod!

Jag kände från början i vår relation att maken inte var enkel som person.
Vad jag inte förstod var att missbruket var så djupt och att han var så sjuk, att beteendena styrdes av missbrukaren. Därför känner jag att det är nu vårt förhållande börjar på riktigt. Allt som eskalerade ut i elakheter, lögner, otrohet, missbruk av förtroende...ja, allt möjligt och omöjligt, kan jag leva med, under förutsättning att tvåsamheten från och med nu är det båda strävar efter.

Jag går vidare enligt min plan, utgår från att vi vill samma.
Jag har sagt till honom att jag inte lämnar om han inte ber mig gå.
Kanske jag ska nöja mig med att han inte bett mig gå?

Jag kan ha överseende med att han styrts av sjukdom men lögner och otrohet tar jag inte längre. Om han inte är ärligt från nu är det tydligt för mig att han inte behöver mig. Jag behöver inte veta eller förstå allt men lögner och svek har jag fått nog av.

Jag har, från mina barn, ofta hört att jag har många ord när jag pratar ;)
I jobbet är jag tvärt om, väljer mina ord och pratar sällan omkring saker. Det är väl därför jag bubblar över hemma. Det får ju såklart maken mest del av och nu står det ju helt stilla och mina tankar snurrar i högvarv.
Tur jag har min cykel,tar långa extra rundor, och är tacksam över mitt jobb som kräver struktur, disciplin, sömn, framförhållning.
Utan hade väl hjärnan sprängts?!
På lördag blir det Alanon, då passar det mitt arbets-schema. Tar cykeln dit om vädret tillåter, två flugor i en smäll :)

Har så mycket vara tacksam över

Kram på er

...läser från dig nu känns strukturerat. Dina inlägg tidigare kunde ge mig knutar i magen men de senare har inte förmedlat uppgivenhet utan struktur och vilja.

Jag hoppas du sover lugnt och tar vara på dig.

Osäkerhet över om jag gjorde rätt i att lämna kom tillbaka till mig mängder av gånger, mest i början, men även år efter. Det är tungt att separera, oavsett orsak.
Det destruktiva förhållandet har ju ett invant mönster, osunt, men ett mönster som kropp och hjärna måste programmera om.
Det goda vi hade pratar jag, sen många år, gärna med mina barn om, allt var ju inte dåligt. Jag är glad vi kan prata, minnas, skratta åt minnen. Det kunde vi inte första tiden, åren.

Dagböckerna är gamla, 10-20 år, minns inte när jag tog i dem sist men det är över 5 år sen. Nu behöver jag dem inte längre, men jag kunde inte kasta dem samtidigt som alla advokatpapper runt skilsmässan brann. Minns jag ville men kunde inte. Bara ett tidsperspektiv för dig att ta till vid behov.

Kram, söstra mi ;)

Det konstiga är att det är precis tvärtom... jag är övertygad om att vi är där vi är idag, jag och maken, för att jag var svag. Inte för att jag var stark, inte för att jag kämpade. Utan för att jag gav upp. Först då kom vändpunkten.

Alltså har jag inte kämpat hårdare än du. Jag är svagare än du.

Men, jämförelserna spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att du gjorde det!

Kram, vännen. <3

/H.

Tack för att du bryr dig om och engagerar dig i hur jag mår. Har även funderat över hur det är med dig, ser att du inte är lika aktiv här. Varför är det så?, ser i dina inlägg att det inte verkar funka med helvitt, känns det jobbigt att det inte funkar eller är det ett medvetet beslut av dig?

Med mig är det faktiskt rätt bra nu, går på en behandling mot h-värken som verkar fungera. Har ffa mer värk än vad man ska ha men det är inte varje dag nu, oerhört skönt.
Tränar flera ggr per vecka och prioriterar just nu mig själv och att jag mår bra, kanske egoistiskt men jag känner att jag behöver det. Jag måste göra saker som jag mår bra av för jag vacklar i mitt tänk ibland vad gäller nykterheten. Om 11 dagar har jag varit nykter ett år, tänk om detta året har lyckats förändra mitt tänk vad gäller drickandet och att jag nu skulle klara att dricka någon gång ibland, och så får jag inte ens prova för Gestapo här hemma.

Så går mina tankar ibland, men oftast är jag nöjd och glad över min nykterhet och tycker att det är skönt att aldrig numera vakna bakis med ångesten hängande över mig och desperat försöka minnas vad som hände kvällen innan. Jag minns varje kväll och behöver aldrig ha ångest över det och det är en oerhört stor vinst. Så varför kommer då tankarna om att jag kan nog dricka nu. Varför är det så viktigt att kunna göra det ibland när det här året har varit så bra?, tja jag vet inte, har inget bra svar på det.

Godnatt och Kram!

Tack. Ett så öppet, innerligt och varmt tack.
Tack för allt ert stöd sedan jag började skriva här och ett varmt tack för det ni skrivit sedan igår.
Mycket på grund av ert stöd sitter jag här idag och byggde upp mig själv för att våga lämna. Jag hoppas inte och tror inte att jag kommer gå tillbaka heller, men när jag ser hans tårar så vill jag bara hålla om honom.

Ja, Lelas, jag gjorde det... (Och nu har jag precis skrivit en lapp och lagt i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när ni blev ovänner", fint råd!!)
När jag läser om dig och din mans resa så känner jag ofta att jag borde ha kämpat mer, att sambon kanske en dag kommer att må bra/bättre och att jag gett upp för lätt, men jag försöker se att jag faktiskt har kämpat, att han har ett beteende som trycker ner mig och får mig att må dåligt, att jag faktiskt håller på att tappa livslusten pga vår relation. (Jag är ofta inne i tankemönstret att jag känner att jag mår så dåligt, att jag inte förstår hur jag ska orka leva mig igenom detta, att jag tänker att jag ska bli påkörd/överkörd och därmed slippa ta steget själv, men heller inte behöva leva...)

Markatta, jag känner mig mer avslappnad! Och bara grejen att jag inte behöver känan att jag har ett extra barn som jag ska plocka upp efter, städa efter och fixa mat till, det har tagit mycket energi det också...
Du har så rätt: jag är ju inte helt paralyserad: jag tog steget!! Jag är lite småräädd, men jag har genom min planering och mina förberedelse (en sak i taget...) lyckats komma ifrån honom så att han, ja inte att han är med på det, men han hotar mig i alla fall inte...!

Mt, ja, det gick "bra"... men det kommer bli jobbigt, svårt och allt, men jag tror att det kommer vara värt det!
Har kollat med soc om bostad, det finns inga möjligheter, men jag har lagt ut många trådar och försöker hoppas att det ska lösa sig. Bostad känns viktigt för att jag skulle ha lättare att göra något bra för flickan och känna att jag är stabil osv...
Kan bo hos brorsan med lätthet i några veckor, det är ok med dem, och de har sagt att jag får bo längre om jag behöver, men jag vet inte om jag mäktar med det? Det känns som sagt just nu bättre än innan, men inneboende länge känns inte lika "kul", lätt.

Tack för länken.
1. Ja, jag har förklarat hans psykiska våld (och ibland mer handgripliga, men inte helfysiska)med att han druckit, att han jobbat mycket, och jag har kunnat förstå hans förklaringar att han blev så arg/ledsen/besviken på mig, men däremot har jag aldrig tyckt att det varit ok.
2. Jag har tappat referensramarna för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Jag är osäker på om alla män skulle reagera på samma sätt över saker jag gjort/sagt, jag vet inte vad som är normalt och blir då osäker.
3. jag har varit ganska avskuren men inte helt: har inte velat ringa eftersom han ibland kommenterat mina samtal coh vad jag sagt och ifrågasatt det, jag har inte kunnat träffa kompisar hur länge jag vill eftersom han ibland blivit sur för att vi varit på ställen där han anser att man raggar, eller för att han tyckt att jag varit borta för länge... Men jag har tagit upp en del kontakter mer igen.
4. Han växlar: den största delen av tiden är han ju rätt normal, snäll, lugn och emellanåt är han helt galen och emellanåt så överdrivet snäll... Men det är ovkså det som gör att jag tror att jag handlar fel just nu... Jag kanske bara överdriver, för han är ju allt som oftast ganska normal, men det är ju bara så himla jobbigt att inte veta... Att jag har lämnat är ju framför allt för att jag följde hjärnans tankar "detta går inte, jag har bestämt mig så många gånger för att lämna; nu vet så många hur jag har det, jag måste lämna så de inte tro att jag är galen" och kvar är väl samtidigt hjärtat - jag kan ju inte säga att jag älskar honom, men jag kan inte säga att jag inte älskar honom... och min medkänsla är svår: jag lider med hon när jag ser hur ledsen han är.

Sorgsen, men medsyster. Jag har en bild av dig i mitt huvud och den ger mig lugn.
Ja, som di skriver: som vuxen vill jag ju ha ett fast boende, dels för att det känns mer riktigt (och för att jag vill kunna kontrollera, känna att jag har koll) men också för att ge barnet "mitt hem"; nu pratar hon då och då om att hon vill hem till sitt hus, och det är klart för det är där hennes saker finns, hennes liv, allt det vi brukar göra...

Jag förstår dina tankar om att bränna dagböckerna och jag vill itne heller spara alla mina anteckningar, den dagen då jag säkert vet att jag itne behöver dem, men jag är så fast i mina tankar om att det inte är så illa som det nog är, att jag överdriver osv, och det behöver jag ha kvar för att veta att om jag blir osäker så kan jag gå tillbaka och läsa om det och förshoppningsvis känna att jag gjort rätt!

"Lita på tiden, den arbetar för dig!"
Tack, jag hoppas det!!

"Va stolt över dig själv!" Tack Sorgsen!!
Och jag hoppas att du får det bra! Jag läser i din, och många andras, tråd/ar varje dag, men jag ahr inte kraft nu att kommentera, men jag tänker på dig och alla andra!

Nu ska jag snart sova. Och imorgon ska jag ha en vilosam dag, en lugn dag. Hoppas jag.

Hej igen!

En liten sak bara, i väntan på att maken kommer hem med hämtmaten: vi har inte alltid kunnat kommunicera kring detta. Det kan verka så nu i efterhand, men det har funnits perioder när det varit allt annat än enkelt att kommunicera.

Kram hjärtat!
/H.

och det är skönt. Haft en ledig dag med både aktivitet och vila. Skött om mig och hemmet, känner tydligt att jag är trött...
Mg är på AA-möte, han har deltagit i två olika grupper och kom häromdagen hem med ord som han tyckte var så bra:
Man (jag) ska gå på möte alltid när jag behöver / och alltid när jag inte behöver / och ibland däremellan.

Idag berättade han om friheten i att vara ute och vårröja i trädgården utan att dricka öl... hur det varit närmast ett tvång att dricka i olika situationer - speciellt vid uteaktiviteter - och hur illa han mått över det. Jag förstår det som att han haft ett parallellt liv ... och jag har långt levt mitt liv... och jag tänker igen att jag inte kan ha varit så fångad i medberoende som en del av dem jag möter här. Det där överväldigande omhändertagandet och ansvaret för en annans (hans) liv kan jag inte känna igen hos mig själv. Känns på ett sätt som att jag är egoistisk men samtidigt kanske det har varit min räddning?

Fortsätter städa lite lådor och skåp och ge bort till välgörande ändamål. Har ett projekt som innefattar mig och min hälsa och vårt hem; Kropp & själ och de tolv stegen för hopplösa och samtidigt sortera och göra mig av med det vi inte behöver eller är särskilt fästa vid. I detta är vi helt i fas mullegubben och jag. Vi har båda en stark motivation att ta hand om livet (sköta hälsan) och ta vara på alla dagar. Gott!

För övrigt påminner jag mig om att vara tacksam
- över att kunna röra mig fritt utan att behöva vara rädd för att bli tagen av polisen och skickad nånstans jag känt mig tvungen att fly ifrån
- över att ha hus och hem och mat för dagen
- över att jag har pengar till det jag behöver
Inget av det är längre självklart för människor ens i vår del av världen

Måste tillägga: mannen ser olika sammanhang och mönster i sitt sätt att förhålla sig till ... hmmm... ett och annat - det är mönstret som är det viktiga. Och förstås viktigast - att det är han som ser det.

Allt gott, lev väl / mt

...som skydd...att bli sedd, förstådd och omhändertagen.
Ni är värda allt gott, ett litet plåster är så stort.

Kram

...oasen är mitt andningshål, mitt hem, min borg. Ett ruckel jag köpte för att vi, jag och mina barn, skulle ha ett krypin nära släkt och vänner.
Där bor vila, missbruket finns inte där. Där trivs vi och folk kommer och går. Jag har totalrenoverat och bott där permanent i flera år före jag lärde känna maken.

Jag blir glad av att läsa om din nykterhet. Det går leva nyktert! Ger hopp!

Det där med "jag-et" är inget nytt. Maken är inne på sin tredje behandling och jag märker att ingen har ännu lyckats komma igenom hans skal. De oroar mig. Han blir mer och mer sluten och "spelar spelet". Han har hög status i gruppen och är enormt klok och trevlig, hjälpsam och förståndig. (Kan bara hoppas att det bara är mig han håller utanför, men är mycket tveksam)
Vem hjälper honom?
Jag kommer inte intill...inte jag som ska heller...men vem fångar upp honom?
Nästa vecka börjar vardagen och det finns inga nya vägar.............det får tårarna att strömma och jag kan bara se på............hoppas han hört några av mina ord, hoppas är det enda jag kan. Jag fortsätter leva efter min plan...

En dag i taget!

Allt?
Från sprit, till huvudvärk med undersökningar, till gubben som kanske inte alltid drar åt samma håll, och barnen som märker av att det sker förändringar till hur du mår?
Hoppas du är medveten om att alla dessa förändringar du gjort med ditt liv är för din skull.

Du har själv gjort ett val för att du skall må bättre.
För dig, din familj.... Ja alla!
Jag har från dag ett alltid tyckt att du sagt rätt saker, du har brytt dig, engagerat dig.
Youre the number one you know!
Skönt att huvudvärken inte var tumör, men illa att den kvarstår!
Även om jag tonat ned med skrivandet så finns jag här, läser och lyssnar mest.
Du berör, hoppas du vet vilken fantastisk tjej du är.
Skickar lite possetiv energi så du klarar vardagen.
hopptas det blev bra igår med döttra mi (stigsdotter)
Ha det bara BÄST nu hjärtat! <3
/A

...ni är...
Jo, jag tror jag är med i resonemanget och det jag beskrev var mest mina tankegångar. Vad jag kan känna mig, ja faktiskt avundsjuk över, är att ni-Lelas och mt, har en kommunikation med era respektive. Den finns inte hos oss och har nog aldrig funnits. Det är väl därför jag fortfarande velar runt i om det är alkoholisten som " valt" mig i grund och botten. Att det var enkelt med mig just för att jag är borta och missbruket kan leva fritt då?
Det jag sagt är att jag är tacksam över så mycket och att anhörigveckan bekräftade saker för mig. Att jag är så glad att vi har varandra och att vi har så mycket positivt...
Detta har han då behov att trycka ner i dynga. Han har ett agg mot mig jag inte vet hur jag ska beskriva...antingen är det rädsla eller avundsjuka eller...kanske att han är rädd att bli ensam och därför vill föregå...avund över att mitt liv rullar vidare, att jag tuffar på och får samma uppmärksamhet och är uppskattad...
Allt detta är helt oförklarligt för mig och inget jag får svar på....

Som vår förlovning tex. Vi hade ingen tidsplan och en dag var han vresig och menade det kommer aldrig hända...alltså en av hans typiska bakvända kärleksförklaringar ;) istället för att säga, "jag vill att vi förlovar oss, helst nu" kommer det ut som "det kommer aldrig hända" . Jag log, och sa, men älskade, inte visste jag du gått runt och tänkt så...som mia törnblom skrev "jag kan inte höra vad du tänker"

Därför vill jag ha en utomstående med i ett samtal. När jag försöker själv funkar det inte. Just det du säger Lelas, ett "beslut", ett kort samtal, utan oro, utan rädsla, utan försvar, som bara visar att vi-et är målsättningen. Antingen är jag enormt trög och inte förstår hans tecken eller så är jag bara utnyttjad.
Jag har tid, energi, tålamod men behöver ett litet tecken på att vi-et är ett gemensamt mål.
Jag vet jag är full av passion och älskar närhet och bekräftelser-att ge och ta, det i sig är ju ett problem när mannen inte ens tycker om sig själv.
Jag älskar honom och han skjuter bort mig med hela artilleriet! Snacka om obalans!

...av dig att lämna och skönt att flickan är med dig.

I min tråd sa Lelas jag skulle andas. Jag säger detsamma till dig.
Andas!
Vila själen och kroppen!

Att vara "inneboende" är obekvämt men njut lugnet. Min erfarenhet är att barnen inte upplevde det som jag, om det kan vara någon tillfällig tröst. Jag hade ju så gärna velat erbjuda ett "riktigt" hem. Det hade jag inte råd med och de första åren bodde de ju var hos sin far och jag i min studentlya långt bort. Därför umgicks vi nästan alltid hos min släkt på orten där de hade sina kompisar.

Dagböcker, jag skrev mycket och de ligger i en hög nu, du påminde mig om att jag inte gjort mig av med dem. För många år sen brände jag all korrespondens från skilsmässan och dagböckerna ska samma väg.
Det är inget för andras ögon när jag en dag lämnar jordelivet.

Lita på tiden, den arbetar för dig!
Ett litet steg är lika viktigt som ett stort.
Du tog ett jättekliv så vad med några små idag. Sömn kanske?

Kram

Va stolt över dig själv!

städväder... sveper över här också och slänger upp dörren mot trädgården.
Slänger in en dikt också - en som passar alla som lever i uppbrottstämning :)

http://www.youtube.com/watch?v=sSDe6tT6Kpc

Väl bekomme / mt

i det Lelas skriver och därmed även dig Sorgsen - även om Mg inte har varit på behandlingshem och ingen av oss har en professionell kontakt. Men på AA delar han, det är hans process - och han är tydlig i olika situationer med att "det här är min sak, det här tar jag hand om"... ofta som ett svar på en fråga - med nyans av oro skulle jag tro - från mig. Jag blir medveten om hur jag släppt och släpper taget speciellt i ögonblick när jag får flashbacks - senast när jag var i garaget och hämtade något och plötsligt stannade upp... *suck* kom ihåg mina sökrundor och de gånger jag oväntat snavade över någon gömma. Det drar ihop sig i bröstet när jag skriver nu - men mycket sällan tänker jag på det i vardagen. En annan sak jag kan komma ihåg att jag glömt, är den dagliga (minst 1g/dag) spaningen på nätet över vilka bostäder som fanns till salu. Det pågick ett par, tre år. Ibland när jag ser nån trea i nån tidningsannons påminns jag om det - men det ger mig inga reaktioner. Bara en suck av lättnad.

Flera gånger i min tråd har jag gjort tillbakaresor - det har varit viktigt (omöjligt att låta bli) vid olika märkes- och årsdagar. Jag vet nu när nästa kommer att komma. Jag ser det som ett (omvänt) sorgerbete.

Min resa - skulle gärna ha ett Al-anon men det finns inte. Har både kloka och kunniga vänner och så forumet... det har varit min bästa hjälp. Här har jag lärt mig långt mer än jag skulle kunnat föreställa mig. Inte minst det jag övat på och lärt på metanivå. Tack för att ni finns!

Kram på er medsystrar i morgontimmen

imponerad! Kloka, härliga kvinnor!
Kram på er - ni har all anledning att vara mycket stolta!

att du tog dig iväg och att det gick "bra"!

Förstår samtidigt att det inte är enkelt att vara "inneboende"... Kan någon, soc?, hjälpa dig att söka en egen bostad? Eller skulle du kunna bo ett tag på kvinnohuset? Och brorsan förstås hjälper säkert till. Det skulle vara viktigt nu att du inte går tillbaka för att det blir obekvämt med boendet.

Det här med gränserna händer alla - jag tror faktiskt alla - som lever (för) länge i en svår situation eller "sjuk" miljö. Det ska de veta och kunna på Soc och i synnerhet på kvinnohusen. Jag sätter en länk om Normaliseringsprocessen så kan du läsa om och när du orkar - finns också beskrivet på Tuvaforum. http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Kram,kram - sov och vila men släpp inte taget om ditt eget liv! / mt

PS Jag klistrar också in en text ur en Handbok utarbetad av Familjefrid Sunnerbo. Den ligger på nätet.
Läs det sista stycket - det handlar om dig:

Normaliseringsprocessen för kvinnan. Fritt sammanfattat efter Eva Lundgrens modell.

I våldsprocessen utvecklar kvinnan strategier, dels för att förhindra att våld uppstår,
dels för att överleva i relationen. Detta sker genom att:

1. Kvinnan förskjuter orsaken till våldet: I början kan våldet förklaras som en
olyckshändelse eller genom yttre orsaker som att mannen är trött, har haft det
tungt på jobbet, blivit arbetslös eller liknande. Med tiden förekommer våldet i
relationen utan några förklarliga orsaker. Kvinnan börjar bygga upp
skuldkänslor inför våldet och känner sig själv ansvarig för det som sker, något
som mannen också ofta framhåller, ”hade du inte sagt si eller så hade jag ju
inte behövt slå.”

2. Kvinnan tappar referensramar: När kvinnan utplånas psykiskt tappar hon
referensramar för vad som är ”en vanlig och en våldsam mansroll.” Hon
anpassar sig till och underkastar sig mannen. Han är den som bestämmer
vad som är tillåtet eller inte, och det som var tillåtet igår kanske inte är det
idag. Gränserna för vad som är acceptabelt eller inte suddas ut gradvis.

3. Kvinnan isoleras: Genom isolering från sociala kontakter kommer mannen att
dominera kvinnan känslomässigt och hon blir beroende av honom. När alla
andra kontakter skurits av har hon ingen att ”stämma av” med när det gäller
vad som är ”normalt” eftersom mannen utgör hela hennes referenssystem och
är normgivare.

4. Kvinnan utsätts för växling mellan våld och värme: Genom att mannen
alternerar mellan våld och värme sjunker successivt kvinnans självförtroende
tills hon helt anpassat sig till mannens våld och hans motiv till våldet. Hon
börjar se sig själv med mannens ögon. Det känslomässiga beroendet till
honom förstärks. Han som gör allt det hemska är också den som efteråt
pysslar om och tröstar. Detta skapar en stor förvirring hos kvinnan och hon
kan inte längre tänka klart.

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.