Senaste kommentarerna i forumet

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Jag har också funderat mycket på om jag kunnat sluta mycket tidigare med press utifrån. Men liksom du säger Anli så vet jag att det inte gått om nån konfronterat mej. Jag hade skämts och smugit ännu mer, dragit mej undan. Det måste komma från en själv. Fast min man kunde nog satt press på mej, det var på grund av att han började reagera på incidenterna som jag insåg att jag inte kunde fortsätta. Att jag druckit för mycket och fel har jag varit klar över länge. Jag tror inte riktigt på det där om att alkoholisten lever i förnekelse. Nog vet man men man skulle aldrig erkänna det för nån så länge man är aktiv.

Eftersom min man dricker för mycket själv ibland har han haft svårt att ställa krav på mej. Då hade han fått det tillbaka. Men om han satt ultimatum att han lämnar mej om jag fortsätter dricka. Då hade jag tvingats sluta och det hade blivit det dom kallar "vita knogarnas" nykterhet. Det hade varit en annan kamp än den jag kämpade nu av fri vilja.

Men konfrontationer tror jag inte på eller att tvinga nån på behandlingshem. Man måste själv nå sin botten.

Livet går vidare, det skall inhandlas pumpor nu. Hallowen........
Kommer bli kul, kommer bli nyktert och bara tanken av det ger ett behagligt lugn.
Läser om Mia i Anlis tråd, och igenkänningsfaktorn är total.
Kommer ihåg första gången jag kom hit till forumet. Jag läste läste, grät och undrade......
Det var ju om mig berättelserna handlade om.
Så mycket visdom och kunskap det finns samlat här.

Så glad och tacksam idag.

/A

Nästan på året som Anli blev medlem förde google mig till denna sida idag, jag blir rädd näsr jag snabbt ögnat igenom berättelsen. Det är ju jag ssom måste ha skrivit detta. Fy vad jag mår kasst av ångest och rädsla. Ingen att prata med! jag dricker varje dag, har fyra barn varannan vecka och ett barn de två andra veckorna. Fin man MEN som jag inte vill prata med. Lever ett "rikt" liv men med total olycka inombords. Jag hinner inte skriva mer idag men jag tänker att detta är min sista utväg för att ta mig ur träsket. /mia

Till dig oxå.

Tar igen mig lite på dagen nu, trycket är fortfarande skyhögt.........
Alla som kämpar, håll ut!!!

/A

Underbar läsning för en nykommling som mig.
Oerhört peppande att se vad du lyckats åstakomma på ett år!
Starkt jobbat!
Jag är full av beundran.

Ha en fortsatt fin dag!
Tanten

Att det "bara" var datorn som pajade.

Grattis till dina 7 veckor.
Starkt gjort!
Kram
Tanten

Jag har också försökt vara med i vårdkontakterna. Min man vill inte ta emot någon hjälp alls, egentligen. En lätt infarkt för ett år sedan gjorde att han kom i kontakt med vården, och hans depression och alkoholproblem blev mer uppmärksammad. Han äter "piller" mot både alkoholsuget och depressionen men dricker ändå. Han får samtalsterapi men medverkar inte särskilt bra, eftersom han inte tror på sånt. Han vill egentligen avsluta dessa samtal och hans terapeut är inte så inriktad på alkoholproblem, så kanske kan jag förstå hans ovilja att fortsätta samtalen. Det som gäller för honom, säger han, är att sluta själv, vilket han har försökt tusen gånger. Jag har engagerat mig i vården, tänker att det ju är ett familjeproblem och då behöver jag också få information och få lära mig vad jag egentligen är med om. Jag fick följa med på ett samtal som ledde till en träff med missbruksrådgivningen. Jag har träffat hans läkare på vårdcentralen. Sammantaget tycker jag det verkar som om alla instanser ligger lågt så länge som han själv inte visar tydligare att han vill ha hjälp. Vården överlämnar till de anhöriga att ta hand om problemet eller lämna personen åt sitt öde. Det är en vidrig sak att inse. Så nu har jag inte något mer att hoppas på, ingen "lösning" mer än att helt fokusera på mig själv och lämna honom att ta sitt ansvar för sitt liv. Vi har som tur är två boende och jag kan lämna honom över så lång period som jag önskar. Vad händer då? Jo han dricker mer än vanligt, sover bort dagarna, äter inte, är helt borta i huvudet, kan inte ta ansvar för något. Hans mantra är att han inte vill leva. Är det ett tecken som man bör bry sig om, eller ska man strunta i det också. Alla pratar om anhörigas kontrollbehov. Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast". Jag känner mig mycket disillusionerad på den vård som alla säger att den finns. Som i så många andra sammanhang verkar vården lita på de anhöriga.
Men man kan ju inte bara ge upp, eller..?

Hej,
tillbaka nästan på årsdagen av mitt första inlägg och jag mår bättre än på många år.
Jag känner att jag har hittat en sund och hälsosam relation till alkohol. Kom fram till att sluta helt inte var något jag ville. Provade att köra helt vitt ett tag.
Idag dricker jag inte när jag har mina barn (dvs varannan vecka) eftersom jag vill kunna köra dem/hämta dem med bil osv när det behövs.
När jag inte har mina barn kan jag ta ett eller två glas vin fredag och lördag men är nöjd efter det och längtar/vill inte ha mer. Har lärt mig att tänka mycket konsekvenser de gånger jag tar ett glas och det stoppar mig med en gång. Är vi bortbjudna på fest så kör jag alltid och har inga problem med det längre. Jag har berättat för paret vi umgås mest med (och har druckit/festat väldigt mycket med)att jag har dragit ner REJÄLT på drickandet och dem blev fulla av beundran när jag berättade.
Jag slipper nuförtiden gå runt med dåligt samvete, ont i huvudet, tröttheten, somna på soffan osv. Jag har börjat träna mer och har gått ner en hel del i vikt vilket fått mig att må ännu bättre. Känns så skönt att må så bra som jag gör nu jämfört med när jag började skriva. Känns skönt att ha hittat ett sätt som fungerar för mig.
Nu ser jag ljust på framtiden och nu känner jag att jag lever livet igen!!

Kramar N

Har inte varit inne sedan i lördags. Datorn pajade fick köpa ny
och innan den blev installerad tog några dagar.
Är fortfarande nykter kryss i taket sju veckor igår.
Återkommer måste jobba lite.
Saknat er alla
Kram Konstnären

Jag är inte heller i den situationen att min man är beroende. Han dricker mindre än jag, och det är oftast (alltid) jag som ser till att det serveras och finns hemma. Han har inte något emot att låta bli alkoholen, utan tycker att det är positivt.

Angående att bli konfronterad, jag vet inte hur jag tänker kring det. Jag hade säkert blivit både arg och ledsen om han krävt att jag skulle sluta, men känner också en viss frustration över att han inte sagt något - rakt på liksom. Själv hade jag nog gjort det. Sedan tänker jag att det är klart att han inte gjort det, det är väl någon form av medberoende? Eller?

Jag är mycket imponerad av er som klarar att hålla uppe med drickandet när er partner fortfarande dricker, jag förstår att du flytt fältet Fia, och en del av mig tycker nog att det är rimligt att kräva att han kan hålla sig nykter i ditt sällskap, åtminstone tills du känner dig säker i din nykterhet. (Hopppas att det är ok att jag hoppar in här och tycker....)

/m

Hej, vill.sluta !

Och grattis till en ny nykter dag ! Skönt, inte sant - att vakna utan bakfylla !?

Betr. ryggen - beställ massagetid. Jag går regelbundet på massage, det är så skönt ! Man känner sig som en ny människa efteråt !

Ha en bra dag !

Kram

Hulda

För länken!
Spolade fram och tittade på inlägget om alkohol. Intressant!
Ha en Fin dag!
Tanten

På väg till jobbet, ytterligare en positiv effekt av att inte dricka är att jag numera ofta är bland de första på jobbet. Det går lättare att släpa sig ur sängen utan att ha pimplat vin kvällen innan.

Jag är inte i samma situation som dig, min man har nog snarare druckit mer än vad han själv skulle gjort eftersom jag druckit. Även om jag drack i smyg så ville jag ju även dricka vin lör-sön så då tog han ju några glas han också (och jag tog några extra ur min gömma). Han klarar sig utan egentligen. Så jag har tur.

Tänkt på om det skulle hjälpt om jag hade blivit konfronterad av honom (eller någon annan). Hade det hjälpt mig? Svaret är nej, jag är nästan helt säker på att det inte skulle hjälpt! Jag hade gått i försvarsställning (trots att jag var medveten om mina problem). Kanske gjort ngt försök för att visa god vilja, men troligen inte lyckats mer än ngn dag. På samma sätt som jag blev rabiat på dem som sa åt mig att sluta röka då jag rökte, inte fick det mig att vilja sluta för att någon annan talade om hur farligt det var (tack jag VET). På samma sätt är det, för mig åtminstone, med alkoholen. Beslutet måste komma från mig! Jag måste känna att det är nog för mig! Viljan att sluta kan tyvärr inte föras över till mig från någon annan person, utan jag måste själv stå för viljan. Och NU känner jag den äntligen. Får vara glad att mannen stått ut med mig, även om jag fortfarande tror att han skulle bli HELT chockerad om jag berättade hur mkt jag druckit, tror jag lyckats dölja det väl. Jag tror mest han tänkt att jag mått dåligt (vilket jag ju gjort även om han inte vetat om den egentliga orsaken).

Samma sak är det kanske med din man, troligen måste han själv känna att "nu är det nog". Kanske kan man hoppas att lite av din fantastiska målmedvetenhet, vilja och styrka kan smitta av sig på honom, men troligen måste han komma till "jag vill inte mer" punkten på egen hand.

Jag vet inte, jag har ju som sagt varit den som druckit mest hos oss, men det var så jag funkade.

Ha en riktigt trevlig middag i kväll!

Anli vad roligt att du tittade in i min tråd, och ja det känns alltid lika skönt att vakna nykter och klar.

Fast nu har jag sjukt ont i ryggen och skulle behöva någon som gick på min rygg.
Och m.t, jag vet inte om en bit av mig vill dricka.
Eller det vet jag ju att jag vill, men det det funkar inte. Varför får jag fråga mig då?

Och med detsamma så vet jag även att det inte är värt det.
Och nu i begynnelsen är det som svårast. Papegojan på axeln och allt det där.
Jag vet vad som är det rätta, så då går vi på den linjen.
Sedan känner jag skillnaden på vem eller vilka som är där jag är.
Vilka som vill ta sig vidare.

Jag säger ja och tack till livet, nu åker vi!
/A

Hoppas du gick och la dig för att i dag vakna upp, utan att vara bakis och med vetskapen att du stod emot suget kvällen innan. Det är det som är den stora belöningen.
Och där är vi i dag! En ny, nykter, dag. Och förhoppningsvis blir det lättare för varje gång man orkar stå emot suget, och förhoppningsvis blir tillfällena färre. Det tycker jag märks ganska snabbt, bara efter ett par dgr känns det lättare även om sugen slår till ibland.
Ha en bra dag!

in i programmet så handlar det om alkohol men även den första delen om placebo-effekt är intressant.
http://www.svtplay.se/video/1560180/del-28

så bra att du hittat hit! Jag har ingen erfarenhet av behandlingshen men i mina öron låter det väldigt märkligt att säga så som du återger. Hoppas Adde eller nån annan som har erfarenhet ger en kommentar. / mt

Tack mt och Santorini. Ni gör mig lite generad men även glad. Precis som mt skrev i vill.slutas tråd. Citatet från Hjalmar Söderberg. Själen ryser inför tomrummet. Och Santorins kloka betraktelse om att man faktiskt kan leva med någon som dricker fast man själv är nykter alkoholist. Det får mig att hysa hopp för trots att jag vet att både Santorini och MB (säkert fler) lever i den situationen så har jag liksom inte tagit till mig att det går utan bara tänkt att han måste sluta. Varför måste han det? Jag måste sluta och det ska jag. Jag har slutat att hoppas. Jag har bestämt mig. Kanske kommer det flera tillfällen till när jag trillar dit, men grunden har jag börjat bygga på. Sen en dag när bygget Fia är stabilt så ska jag ge mannen en chans - nykter eller fuller kvittar. Om han fortfarande vill ha mig. Men det tror jag nog. Vi har en sån lång tid tillsammans och vi är faktiskt förutom älskande även bästa vänner. Jag hyser hopp och känner att detta blir en bra dag. Trots sömnbrist och ett tiotimmars arbetspass framför mig. Efter jobbet ska jag och mannen ses på restaurang och äta lite. Då ska jag dela vad jag har lärt mig. Försöka vara lite ödmjuk som omväxling till den ragata han träffat på sista tiden. Restaurang tänker ni? Är hon tokig människan? Nej, jag känner inte så. Trots att antabusdagen var igår och nästa först imorgon så känner jag mig trygg just nu. Jag gillar att vara nykter eftersom jag gillar mig själv bättre då. Så enkelt, så självklart.

Fia

det betyder Andreas, att nån bryr sig! Det är nog viktigt för varenda människa. "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inge människorna något slags känsla, själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." skrev Hjalmar Söderberg för snart hundra år sen och de orden lever än - helt enkelt för att de är så sanna för oss alla. Så tror jag.

Ta väl hand om honom vars blick du möter varje morgon! Han är viktig för dig och för många andra. Hoppas du sover gott - själv är jag uppe och stökar lite:) Ingen riktig ordning på mig när det gäller sovandet - men nu ska jag krypa under täcket och somna om. Ha det gott / mt

PS Jag fick en tanke - fundera över om det det stämmer att du inte vill dricka... Är det inte just det du skriver? Att du - något i dig - vill... Att nu är det svårt - betyder inte det att du, nånting inom dig vill dricka = suget som jag förstått det. I så fall är det just där kampens kärna är: Jag vill (som fan) men jag skall (ändå) inte... Som jag tänker är det just det som är att övervinna "djävulen på axeln"... och det är inte lätt men det är möjligt. Jag kan förstås ha helt fel - ville bara delge dig tanken. Här i din tråd där du valt hålla dig. Klokt val. DS

Och jag gillar det!
Det har varit en händelserik dag idag.
Pratade med min man om mina problem idag när vi åkte bil.
Det är så skönt, att slippa gömma och smussla!
Och jag känner inte ens sug efter öl.
Glömde dock ta min antabus i morse. Gör det i morgon i stället. Nu ska jag sova, och ser fram emot en ny dag i nykterhet i morgon. Kram på er!

Fick hem böcker igår. Har läst ut Cecilia Svenssons bok. Det är en självbiografisk bok om hennes sätt att ta sig ur missbruket. Lite som att läsa här i forumet, i de trådarna där man kommit långt i sin resa, Cecilia har använt sig av AA, och beskriver sin resa med med- och motgångar på ett bra sätt. Jag tyckte att jag fick med mig några tankar som jag kan lägga till till de andra som jag fått med mig härifrån och genom mina egna reflektioner. En lättläst bok, både i språk och hennes person.

Har också börjat i Allen Carrs bok, om hur alkohol ska hanteras. Det är mer en metodbok, och lite typisk amerikansk, om man får säga så - min metod är den rätta.... Men även den verkar ha saker som är användbara. Han jämför bl.a. alkoholdrickandet med insektsätande blommor, där flugorna lockas till god nektar och inte inser att det är försent förrän den ska lyfta och flyga ifrån blomman. Han menar att kontrollen vi tror vi har över vårt alkoholdrickande inte finns det sätt vi trott. Sant eller inte? Ja, inte vet jag, men faktum är ju att hur vi än ser på det är alkoholen i sig beroendeframkallande. Ska fortsätta läsa den och fundera på vad jag tycker.

Ska också ägna lite tid åt att läsa de trådar här, där man kommit vidare. Tänker att jag har mycket att lära av andra, och att det är viktigt att ta tillvara på den klokskap som finns. Inom AA får man ju en mentor, eller sponsor som man kan bolla med, så funkar det ju inte här, men precis som Fia skrev, så är det ju viktigt att ha förebilder, och förebilder man kan identifiera sig med.

Ja, det var lite tankar innan det är dags att knoppa in. God natt alla,

/m

Tack snälla som bryr dig.
Det har större betydelse än du kan ana.
Resten ac familjen har åkt till mormor och morfar.
Jag är "Home alone" skulle varit ett perfekt tillfälle att ensam ta sig en rackare.
Och som jag har tänkt...... Precis som Anli.
Men inte skulle jag svika de få som kanske trots allt fortfarande har nån gnutta tro kvar.
Jag skulle svika min familj, fru och barn samt mina föräldrar.
Men den jag skulle svika mest är stackaren jag skulle se i ögonen varje morgon jag borstar tänderna.
Det är ju honom jag lovar varje morgon.

-Idag vill jag inte, idag skall jag inte.

Rätt enkelt kan man tycka, men för mig är det inte så enkelt.
Men jag hoppas och LÄNGTAR efter att det ska bli enkelt.
Självklart enkelt, men nu är det jättejobbigt.

Men nu har jag fått sömnpiller utskrivet och detta gör att jag vill/kan inte dricka.
För jag vill vakna imorgon.

Sova nu, godnatt alla.

M.t tack!
/A

En välformulerad argumentation och du har naturligtvis helt rätt att jag har en plats här på forumet. Jag har dock inte haft någon tanke på att lämna och jag stannar så länge det finns ett behov för mig eller för någon annan. Jag tackar också för dina vänliga omdömen och jag återgäldar dessa med att tycka att du förefaller var en klok och insiktsfull människa. Syftfel, men jag tror du förstår!

Jag har aldrig råkat ut för de hemskheter i samband med drickandet som jag läser om här på forumet. Jag har under långa perioder klarat av att hoppa över drickandet i dagar utan att det har varit någon uppoffring. Jag har också klarat av att bara dricka ett eller två glas vin på en kväll utan att det heller har känts besvärande. Men däremellan har det blivit för mycket, men utan att det för den skull har resulterat i några skandaler eller intrikata händelser.

Sammantaget har detta gjort att jag inte har riktigt förstått att jag kanske är/var på väg åt ett inte önskevärt håll med mitt drickande. Lite förrädiskt när det finns långa perioder av ett normalt förhållande till alkoholen. Jag invaggades därför i en känsla av att jag fixar det när det är dags att sluta.

Jag har haft, precis som många här, halvhjärtade försök utan någon egentlig motivation att sluta och naturligtvis har det inte funkat. Men denna gånga har bitarna fallit på plats och det var ju ett skäl till att jag sökte upp detta forum. För att få lite perspektiv och argument och inte minst få ta del av den erfarenhet som finns här av alkoholens bedrägliga övertalningsförmåga.

Jag är som person strukturerad och planerar mina projekt noga. Går det att beräkna något gör jag det. Väldigt mycket går faktiskt att planera och organisera. För mig är detta med ett nyktert liv också ett projekt, ett projekt som jag har analyserat. Vad är det för händelser som gör att jag dricker? När och hur gör jag det? När alla dessa enskilda händelser är klarlagda är det dags att formulera en strategi för att undvika detta. Denna strategi utmynnar så småningom i en handlingsplan. Där är jag nu!

De flesta motionärer, speciellt i mogen ålder, har ju olika motiv till att börja med en fysisk aktivitet. Det kan vara att man är för fet, dålig kondition, stel i kroppen, av antidepressiva orsaker. Vårt argument är att det är helt enkelt bra för både kropp och skäl att motionera om man har ett beroende. Hjärnan kan få sin belöning på ett annat sätt, på ett nyttigare sätt.

Men visst - en svala gör ingen sommar - och jag är på min vakt att inte blir för kaxig. Det gäller att hålla gardet och motivationen uppe så lättjan att inte kämpa emot tar över.

Idag har det troligtvis varit ett återfall. Jag har nästan väntat på det. Frågar jag om han har druckit svarar han nej. Men vad är det då som gör att han pratar osammanhängande och om saker som är, för oss andra, helt taget ur luften? Lätt svajig gång och ska hela tiden stimma igång barnen? Medicinerna? Vi var hos våra bästa vänner som också reagerade, jag körde till hans pappa som också tyckte det var konstigt. Visst var han sur på mig för att jag bestämt att vi skulle äta borta och han glömde sonens klipptid. Han reagerade jätte starkt när jag bad honom ringa till frisören och boka en ny tid. Gick inte alls. Dessutom måste jag bli bättre på att komma ihåg att stänga av vattnet och strömmen till tvättmaskinen. Han trodde knappt på att jag hade jobbat idag och kom inte ihåg tiden han och dottern bestämt. Utan ringde mig två gånger med en halvtimmes mellanrum för att kolla.
Jag har oro i hela kroppen. Stormen tog strömmen går vid fem och kom tillbaka precis. Sonen har lunginflammation sedan ett par veckor. Jadå, livet snurrar på i bra fart utan allt det här med drickat. Tja, känner mig som oljat vore inmålad i ett hörn. Finns inga val än att stå kvar och hur jag än gör blir det fel.