Senaste kommentarerna i forumet

har jag blivit påmind om konsekvenserna när jag glömmer bort vem jag är och slutar påminna mig att jag är en alkis.

Nu har det hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste sköta om mig själv och göra det som är bra för mig och mitt mående för att få ett fortsatt bra liv. Jag är, skam att säga, inte så frekvent i mina möten på AA längre men jag är väldigt rädd för att släppa taget om det helt och hållet. Nu har jag ju andra sätt att påminna mig och utveckla mig själv men grunden är ändå skön att ha.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag måste ta hand om mig själv i första hand annars blir det omöjligt att hjälpa andra.

alla, men för dig Berra. När jag läser hur du vantrivs på ditt jobb är jag inmponerad över ditt sätt att ta dig igenom dagar och veckor. Din förmåga att skriva och beskriva är säkert en viktig ventil - du pyser ut ditt illabefinnande i texten och beskriver så fint hur du kan fokusera bort det trista och få kraft att fortsätta. Jag skulle önska att det kom en prins (direktör?) och lyfte dig på sin springare fyrbent eller på hjul) och tog dig till ett jobb där du kommer till din rätt, får uppskattning och goda arbetskompisar. Det känns långt att dina 48-åriga ben ska bära dig genom många arbetsdagar på en arbetsplats där du ofta far illa.
Å andra sidan har du förmågan att se det goda i livet - det är långt mera värt än ett trivsamt jobb och det du bär inom dig kan ingen ta ifrån dig!
Jag önskar dig en glad fredag i väntan på en underbar helg! / mt

...av kaffet på fikarasten, han är förbannad och förnärmad...
Chefen har precis hånat honom inför sina kollegor med en skitsak, en skitsak som blev en prestigesak, bara för att chefen har en auktoritetsställning...
Han sväljer förtretet och det sista av kaffet, lyfter på sin stora hydda och förflyttar den via kontoret ner i källarplanet och ut ...ut på framsidan av huset...
Sätter sig på ett brunnslock i gräsmattan med benen i kors, är det nu helt synligt att han är sur och putt?
För att anledningen ska få sitt berättigande plockar han ur bröstfickan ett ciggarettpaket, och knackar lite världsvant ut en cigg, och med en sekvens ur minnet från filmen Casablanca tänder han ciggen med ett likadant minspel som Humprey Bogart med huvudet på sned, en djupt andetag och det klassiska utblåsningsljudet bekräftar att nu är det glöd längst därute på änden av ciggaretten...

Är problemet löst nu?, tänker Berra, fungerar ciggaretten som en problemlösare, eller är det bara ett substitut, ett synligt sådant...
Han tittar ut över den djupgröna gräsmattan, den lyser upp i höga gula kontraster med de fullständigt utslagna maskroserna, det måste vara tusentals..
Färgerna är så starka att hela upplevelsen i sig är helt betagande, naturen med sina färger kan verkligen aldrig sluta att faschinera människan,
och genast så känns problemen ifrån fikarummet mycket mera avlägsna nu än med en ciggarett i mungipan..
Han tittar upp mot den gråblå himlen och i soldiset låter han sin bringa ta del av dess värmande strålar, man kan se skäran från månen även mitt under fullt dagsljus, den känns så nära men ändå så långt borta, han sträcker ut sin högerhand och måttar dess storlek mellan tummen och pekfingret..
Jo den är nog ganska så precis 2 cm i hans ögonmått, hans följeslagare genom de tysta nätterna...
Det skramlar till rakt över gatan i den andra industrifastigheten, på taket av den två våningar höga byggnaden ser han en man i 30årsåldern gå omkring
och plocka med järnrör, iklädd ett motorcykelskinnställ!, hur kan han veta det, jo han ser ryggsskyddet sittandes utanpå skinnstället och ingen hjälm...
Hur kan det komma sig att en person väljer att befinna sig med ett motorcykelställ på en industrifastighetstak i gassande solsken??
Det här förundrar Berra en hel del, och med blicken låter han söka av parkeringsplatserna runt fastigheten, nej det finns inte ens en motorcykel på hela området.
Nu är problemen som bortblåsta ifrån fikarummet, och han snärtar iväg fimpen med långfingret, reser på sig med avdomnade ben och linkar lite de första metrarna tills dess att blodet åter har börjat strömma igenom hans 48 åriga ben, det är väl lite tidigt att bli så här pass haltande i hans ålder tänker han...
In på kontoret och han känner hur det luktar gammal rökig andedräkt i hans egna vinddrag, tittar ut över kontroslandskapet och undrar om någon överhuvudtaget tagit någon notis om att han har varit borta, eller ens kollat hur länge han har varit borta från sin arbetsplats..
Projekten fortsätter och timmarna rullar iväg, klockan har passerat fem och han plockar ihop sina tillhörigheter, och det är dags att rulla hemåt...
Han tar på sig sin bylsiga vinterjacka trots att det är nästan 20 grader utomhus, och sätter sig på sin egna motorcykel, trycker på startknappen och ett välvilligt brummande kommer ifrån hans stålmantlade springare...
Han gasar till och det rullar iväg med en allt högre hastighet, och för första gången på denna Torsdagen så kommer det fram ett leende på hans läppar...

Han är fri att få ta sig dit han vill, och hakremmens fladdrande slår allt snabbare mot hans jackkrage, ljudet av hans motorcykel klingar av allt mer, men inte varvtalet det ökar allt högre..längre bort i fjärran...hördes det ett "Yeehaa" därborta?

På en asfalterad väg någonstan i Sverige undrar en person i sina tankar....vad fan gör en snubbe med motorcykelställ på en industrifastighets tak?
han som inte ens har någon när han själv kör sin hoj utan åker i sin gamla vinterjacka..
Människor är ett konstigt djursläkte, tänker han..

genom att välja
bestämmer du
och tar makten
och kontrollen över omgivningen

åker vi på vårträffen på Nämndemansgården ! Vår ideella förening har vår-och höstträffar och det är lika fantastiskt roligt att få förmånen att få åka dit !

Vi skvallrar lite, skrattar MYYYYCKET, äter gott och fullkomligt vrålnjuter av fint sällskap och fina omgivningar ! Föreningen har en fantastisk förmåga att få dit bra föreläsare av olika slag som både lär oss och får oss att skratta.

Jag är väldigt glad att jag idag har möjligheten och förmånen att få vara med på träffarna. Hade jag inte en gång i tiden gjort en serie bra val så hade jag aldrig fått uppleva det här. Många är de gånger jag funderat över varför just jag får uppleva detta. Min nykterhet är ingen självklar sak, den kräver arbete och ständig påminnelse.

Det är så mycket fint som "bara" händer när jag gör det som är bra för mig och ser till att jag inte tar det första glaset.

Livet är fantastiskt och alltför skört för att supas bort därför väljer jag idag att vara nykter.

prova genom dagen välj
hela tiden
gör aktiva val även småsaker
ja man måste ha kontroll på omgivningen
annars mår man inte bra
denial

..en dag utan "r", och ingen anledning till att dricka, känns rätt skönt och befriande...

Och jag tänker vem är jag och vart vill jag???
Lite disträ och lite rådvill, och ibland känns livet rätt kaosartat...

Saker och ting händer utan min makt att förändra den (sinnesrobönen, hallå!)
Saker och ting inträffar och jag vet inte HUR jag ska förändra/förhålla mig till den (sinnesrobönen igen..)
..och samtidigt, varför måste jag hela tiden "vara beredd"?, varför inte låta saker ha sin gång istället...
MÅSTE jag ha kontrollen hela tiden???

Det är bara stressande för kroppen att ständigt vara i en beredskap, beredd på att bli påhoppad..
Okey livet på jobbet har man ju allt annat att önska om, men min påverkan är inte så stor...
Så istället för att bli fö'bannad, låt apflocken hålla på då...

Det hände en "grej" igår, och jag var återigen på väg att "döda" någon...
Lite läskigt för jag har börjat vänja mig vid tanken att kunna skada någon, och det stör mig något oerhört..
Men att måtta en högerkrok har kommit i mina tankar, jag vet att det inte löser något..

Måste lära mig att lägga lite grejor åt sidan och inte se det som en personlig kränkning,
men det finns människor i min direkta närhet som är mästare på att "dra igång något",
medvetet eller omedvetet, och det känns som en Nike reklam, just do it!...

Tusen tankar, och ännu mera funderingar, och när de inte slår in pga andra så känner jag mig motarbetad...
Jag har ju sunda ide'er, varför lyssnar ingen på mig...

Jag har tusen anledningar till att ta till flaskan igen, känns det som...
Men jag VILL inte, jag VILL INTE dämpa bort mig i ett drogtillstånd så att jag ska hålla mig lugn...

Varför ska livet vara så besvärligt, eller är det JAG som gör det besvärligt, är jag predestignerad alkoholist?
Dvs är jag som "gjord" för att söka mig till "dämpningen" i alkoholruset???

Jag vill inte vara en "sån", jag vill vara den som livet är...på riktigt, jag vill vara livet...
Jag vill vara glad, ledsen, skrattandes, gråtandes, lekfull, sökande, med spänning utforska livet...
Inte sittandes neddrogad och dreglandes i en hörna, och "tro" att livet är så förbannad härligt,
för att sedan upptäcka att... fan det här livet suger, och jag vill omedelbart tillbaka till berusningen, det är inte livet!

Livet ÄR att ..uppleva, inte dämpa bort eller kemiskt fly undan det...

Och ibland luktar den sur och oduschad röv, och jag undrar...är det idag?,...eller inte???
Jag vet vad jag har upplevt, men kan aldrig sia om morgondagen, och jag funderar, kan det bli värre??
Det måste ha nått sin absoluta topp (ja eller botten för den delen..)...

..men jag vet innerst inne, det kan bli mycket värre, om jag väljer att förstöra den här dagen och morgondagen, och kanske dagen efter det...
Jag behöver bara välja.....att dricka alkohol, då skiter sig ALLT och det ordentligt...
Men sååå jävla puckad är jag väl inte, eller..?

Berra har funderat över livet...blev det inte bättre än så här?

Godmorgon!

Igår kväll var det dags för anhörigträff igen, tänk att det redan är en månad sedan sist... Och som vanligt var det värt att åka.

Ett par av deltagarna mådde riktigt dåligt igår, och det fick mig att fundera. Dels av omtanke om dem, såklart, men också över min egen process.

Att vara på de där mötena är som att titta in i en spegel. I andras berättelser kan jag få perspektiv på min egen situation. Fantastiskt!

I början var jag upplyft som tusan när jag gick från mötena, för jag hittade styrka i berättelserna om att det går att ta sig ur missbruket, och att man kan lära isg hantera sitt medberoende. Men, de senaste gångerna har jag känt mig gladare på väg dit än på väg därifrån. Jag tror att det beror på två saker. Dels att jag har bytt roll nu - nu är det jag som säger att jag mår bra ända inifrån själen och att det finns hopp. När de andra delar med sig om att de mår dåligt så blir jag påmind om hur jobbigt det har varit, många minnen kommer tillbaka och påminnelsen gör ont.

Och dels så tänker jag att det säger något om hur dåligt jag har mått innan träffarna förut. Om det gick att mäta välmående med en siffra, så kanske jag skulle "må samma siffra" efter träffarna nu och innan. Men då mådde jag så mycket sämre på det hela taget, så utgångspunkten var så mycket sämre. Nu när jag mår bra så blir samma "siffra" istället en dipp.... Flum, flum... Men så snurrar mina tankar nu, i alla fall.

Jag tänker också att det gör gott att få de där påminnelserna. Precis som en nykter alkoholist behöver påminna sig om sin sjukdom, så behöver jag som medberoende också det...

Kram, alla, ha en bra dag!
/H.

Ja, det är många som lider och kämpar pga alkoholen, jag har aldrg mött det så naket som här. Det är verkligen värt att glädjas över alla som söker vägar till ett värdigt liv. Både alkoholister och medberoende. Allt gott/ mt

Dags för eftervård på fredag. Tänk va fort tiden går, tyckte jag nyss var där ändå har det gått en månad. Det var två lirare som avslutade sitt år förra gången så det kanske kommer några nya på fredag. Vore trevligt om det var någon som jag har nått gemensamt med.
Konstigt att hoppas på att det kommer nya. I den bästa av världar skulle det aldrig komma några nya, men så är det ju inte. Vi är många som har problem med alkoholen och man måste väl ändå glädjas över dom som faktiskt tagit tag i sig och vill leva nyktra liv. Så ser jag det i alla fall.

sover gott bredvid katten:) Inte av berusning utan efter att ha stigit tidigt upp. Livet är gott just nu. Kram till dig / mt

det är till hjälp för dig att skriva också, att formullera dina tankar och att kunna gå tillbaka och läsa. Man glömmer mer än man tror. Dessutom är dina tankar och erfarenheter til hjälp och nytta för andra. Ha det gott! / mt

medan du spikar lister. Musik i mina öron! Puss! / mt

....att den enda som kan se till att jag mår bra är jag själv.det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.
Jag vill bli en glad pensionär.Jag vill inte slita ut mej på jobbet så jag drar på mej sjukdomar när jag drar mej tillbaka från arbetslivet.
Har haft ett friår som tar slut idag.Idag är sista dagen.
Det har varit ett SAGO-år.
Jag önskar ALLA att få ett ledigt år med lön.
Man hinner vila,göra det man tycker är kul,tankarna kommer ikapp en så man hinner känna efter vad man egentligen vill prioritera här i livet.
När man befinner sej mitti grottekvarnens käftar så blir man liksom blind för sina egna behov till slut,som du skriver,man "stänger av" känslorna.
Jag har förstått att jag aldrig mer vill jobba heltid,hur nu det ska gå att realisera?
redan i morgon ska jag på jobbintervju o sedan till AF o anmäla mej till A-kassan.Ok,om jag drygar ut A-kassan med jobb så kanske jag klarar mej ekonomiskt till 2014 när jag blir pensionär (om borgarna inte har höjt pensoåldern förstås innan dess)
Men livet!!!!Livet går inte i repris,vi lever det NU hela tiden o vi borde få vara lyckliga på jobbet o känna harmini i den grupp vi jobbar tillsammans med.

Och jag känner mig superstressad på jobbet, alla jagar mig och tjatar, och jag svarar med ett mer resolut svar, hugger ifrån liksom...
Om och om igen testar de var mina gränser ligger, har tusen case's känns det som, gamla och minutgamla som poppar upp...
Har så svårt att prioritera och de vet de andra, med ett litet falsk smajl försöker de uppgradera sig i prioritet, jag har genomskådat det, tyvärr...
Spelar ingen roll om det är tjej, kärring, ungdom, gubbe eller snubbe, jag måste få sätta mina egna "må-bra-gränser",
och jag väljer att ta bort de snabba först så blir de mindre till antalet, men jag har en fet surdeg kvar som kommer att dra ut på hela veckan..
Det som lät så lätt och enkelt för ett par år sedan har vuxit i arbetsmängd så det är inget fjuddervupp-grej längre, den tar dagar...

Sitter vid datorn och gör som jag har lärt mig, vänder mina tankar inåt, och isolerar bort mitt medvetande bland kollegorna...
vad är viktigast för mig?, mår bra kanske!, och vad gör jag då.....mår bra, hur gör man då...
Man lägger sig på en nivå som inte inkräktar på det personliga planet, knipsar bort känslorna och arbetar rent proffesionellt, som en maskin...
I mina tankar kretsar det vad jag ska göra efter jobbet, inte här, för det skänker mig inga positiva vibbar, bara ångestframkallande sådana...
Folk äter andras själar på min arbetsplats, de söker sina egna pluspoäng genom att plocka dem från andra, skyller ifrån sig bl.a.
Eller ställer orimliga krav om de sitter på beslutsfattande positioner, kräver mer av sin personal, mer och mer och mer...
Gullungarna får sina objekt genomförda på ett par veckor, jag har kämpat för samma i tio år!!!, ingen som lyssnar på Berra...
Känner jag mig orättvist behandlad, javisst inget snack om saken, men jag tänker inte gå härifrån, mitt straff blir att jag stannar kvar...
Envist tänker jag kämpa för det jag tror på, jag har mina egenkänslor kvar, och de värderar jag högt, det är inte jag som sviker andra...
Arbetsklimatet har hårdnat rejält på arbetsplatserna idag, man slåss för att höja sig över de andra, inte jag, jag försöker bara behålla min position...

I miit egna jag, så finns det bara en jag litar på, och det är mig själv, det är den enda som ställer upp för mig, och där jag kan påverka min situation...
Det jag gör för mig själv slår tillbaka omedelbums, jag ger mig min egna cred, berömmer mig när jag har gjort något bra...
Jag pushar mig framåt när jag tvekar..är min egna coach, och jag tröstar mig själv när det är motigt..
Jag ställer längtan bort mot horisonten men fortfarande så att jag kan nå den, utan att andra kan ställa sig i vägen...

Jag mår bra när jag umgås med mig själv, jag klankar inte ner på mig...
Jag behöver inte alkoholen för att komma mig närmare, utan jag ...klarar mig själv...

O-beroende i mina tankar, ensam är visst stark!

/Berra

pensionärer då.....en del av dem är knallbruna redan i mars :)

stark upplevelse för mig. Inte alldeles enkel men ett viktigt steg på vägen mot det gemensamma liv som jag hoppas på. Jag skriver till dig här för det är viktigt för mig. Viktigare är förstås det levande samtalet oss emellan och då vill jag särskilt tacka dig för söndagskvällen. Det var mitt bästa samtal med dig på många år. Kram / mt

en av min favoritkåsörer Johan Hakelius, jag tror han skrev ungefär så här: ...det var en sådan djup och vacker solbränna som man bara kan se hos långtidsarbetslösa...
Hm, det var i alla fall roligt i det kåseriet:-)
/Fenix

,,,,,,,snabbt.det beror på att jag är nere på kolonilotten o jobbar o svettas i solen.

bara inte kopplingen mellan Mie's och mitt inlägg. Jag pratar om att åka till div aa-tillställningar och får gorillor på zoo som svar ???????????

Är vi så lika, vi på aa och zoo-gorillor ??

Av roliga historier har jag hört de flesta så de bekommer mig inte på något sätt.

..att den kanske inte alltid faller alla på läppen, speciellt för dem som kanske har haft en trist realtion till sex & samlevnad, eller t.om övergrepp...
Själv är jag så inskränkt att jag inte orkar ta all den hänsyn till att alla inte pallar den typen av humor...
Men att någon blir trampad på tårna då och då, det får man ta med i riskerna..

Hur många gånger har inte Robert Gustavsson spelat full i sina humoristiska roller, jag vet EN som hatar honom,
en besökare på jobbet som har haft taskiga vibbar när han tänker på sin egna gravt alkoholiserad far...
Han mår dåligt av Robbans sketcher och säger att så förbannat roligt är det inte..

Jag älskar historier i sina könsroller, kanske för att just belysa dem...

Jag har ju själv fått uppleva väldigt starka kontraster där min morsa var hemmafru när jag var liten och sedan gick in i arbetslivet,
med dubbla arbetsroller, de i hemmet fanns ju fortfarande kvar för henne, och hur farsan som kunde ansluta en spis, men knappt visste vilka knappar som styrde vilken platta.., nu snackar vi snubben som t.om kunde bränna vid Te'vattnet, men han fick lära sig den hårda vägen...

Själv har jag fått skäll av granngubben som tycker att jag är en skam för det manliga släktet som tvättar fönsterna hemma,
det är "kärring-göra" och troligen mest för att det skapar ett jävla tjat på hans egna "kärring"...

Därför vill jag gärna belysa könsrollerna, och så där himla manlig känner jag mig inte, jag är ju själv fylld av en massa omanliga känslor..

Så om jag är en kärring, så får jag väl vara det då, en stolt sådan i alla fall..

Mors Berra

Njaäe....inte säker..

Jag ser avundsjukan som om "..varför är han så brun, har han varit utomlands, haft semester och latat sig..osv
Och de ser orättvisan med att varför är inte jag så där brun, varför har inte jag haft råd, tid att vara i solen osv..
De säger inte att jag ser bra ut, de frågar bara vad jag har gjort eller varit..
Kanske att grilloset är en bra solkräm/marinad, den färgar ju av sig på skjortan i alla fall...
Bacondoften kommer ju direkt när jag beinner mig i solen, konstigt?

Idag betyder ju en solbränna att man håller sig fräsch, har varit ute i solen, eller t.om har haft råd att åka utomlands...
Jag har lyckligtvis en bra hudtyp som lätt tar åt sig solbrännan, mycket snabbare än andra, och allra helst i början på sommaren..
Maj-solen är enormt nyfylld av årets allra bästa primör-strålar, den absolut bästa brännan får man i Maj, anser jag i alla fall..

Jo jag mår bra av den, och tvärsemot vad alla andra säger, jag anser att solbrännan gör mer nytta än skada...
Min hud förändras till det bättre och den måste innehålla någon sorts vitaminer, för jag blir absolut piggare,
och mycket gladare när när man ser sig själv i spegeln, så även om man inte känner sig på topp så blir man lite gladare när man
ser ett sommarfräscht nylle på morgonen, tom tänderna blir vitare i kontrasten...

Så mitt råd, ut i solen, fixa i trädgården, ta en fika, pyssla med bilen, ta en promenad i parken, lägg dej i gräset och kolla svartmyrornas slit&släpande.
Och ge dig själv den här tiden som alla såväl behöver, din tid för dig själv, och du är INTE lat, du rekogniserar ...livet...som det borde vara...
Naturen har en väldigt läkande funktion på mig, inga problem blir tillräckligt stora när jag är ute i solen, tankarna övertas av impulser från naturen.

Stressen är en själa-ätare och att sitta inomhus i mörker och damm det har jag gjort tillräckligt i vintras...
och om jag ser några som sitter vid ett utomhuscafe' och sörplar på sina bira, så är det inte biran som hamnar i mitt fokus...
Det är att de njuter av sin tillvaro, samvaro, solen och alla andra människor runtomkring dem,
hallå alkoholen är bara ett sätt för dem att legalisera sitt sittande vid cafe'bordet, de kunde i min åsyn lika väl ha valt en glass...
Men för den som bara ser problemet, ja så står den där i sin gula prakt med skummet på, men för den som dricker den behöver den inte vara ett problem...

Men för vi som har alkoholproblem skapar den flera problem..
Problemet med när och hur vi ska få i oss den...
Problemet med vad den sedan skapar för oss när vi väl har druckigt den...
och problemen som sedan kommer i efterdyningarna, svallvågorna för vad vi skapade under berusningen...

Varför ser vi inte problemet, varför förhärligar vi bara alkoholen..gång på gång..
Alkoholen löser inga problem, den skapar bara en massa nya...för mig!

Jag njuter av naturen och solen, och likt en solcell så får jag ny och fräsch energi därifrån, och problemen känns mycket mindre...
Och när huden blir mörkare, så blir själen i kontrast ljusare och livet blir lite lättare att leva...

Mitt recept på en lyckad livselexir...

/Berra

Jag mår hyfsat men är så trött, så trött. Jag låter dagarna gå utan att göra allt för mycket men känner att jag måste börja sätta upp lite mål för mej nu.
Idag har jag varit ute och promenerat alldeles ensam. Kändes gott efteråt.

Jag har ännu inte kommit fram till vad jag vill. Jag vill inte lämna honom för jag tycker om honom, men förstår inte varför det viktigaste på fredag och lördag är
ALKOHOLEN. (Och även andra kvällar.)
Han blir ju inte våldsam utan somnar när han druckit, men det är inte så kul kl. 16-17 en lördagskväll.

Jag har läst runt här och hittar mycket nyttigt som jag läser om och om igen,
Jag kommer fundera vidare och läsa mer här.

Ha det gott alla,
Kramar till Er!!

den var ganska våldsam den historien........tänk den tvärtom :)...alltså det står en hon-gorilla innanför muren o frun kastar till slut in mannen....Adde haha då blir den ännu roligare....;)

Mitt ansikte är brunt som en pepparkaka, och några kollegor har avundsjuk kommenterat det, men det är deras problem...
Jag tänker bara, men hallå håll er ute då och få er lite färg tillgodo.......dom kanske tom unnar dej solbrännan kompis :)