Senaste kommentarerna i forumet

Lättare steg av flera anledningar, grattis! Det där tror jag är superviktigt, att inte glömma. Precis som jag nämnde på min tråd, det alkoholistiska tänkandet som gör att man riskerar lura sig själv "det var inte så farligt det här, jag kan nog ta ett glas...".

Att det tagit tid är nog bra, så har det varit för mig med. Processen fortsätter dessutom, är nog inte ända framme än.

Godnattkram!

Fast, nja, nä. Eller? Ordet "alkoholist" är så laddat på något vis. Från NE: person som lider av alkoholism {→drinkare, fyllerist, suput}

Jag tycker det är lite jobbigt att säga att jag är alkoholist, men jag har inget problem med att säga att jag har sjukdomen alkoholism. Eller att jag är en suput (lite med glimten i ögat sådär). Jag har så många idéer om vad en alkoholist är för ett slags figur och sådan är inte du och jag.

Om man klickar vidare på "suput": person som dricker för mycket sprit {→alkoholist} ⟨vard.⟩ ...och den kan man väl hålla med om - jag är en person som dricker för mycket sprit. "Fast, äsch, jag som bara dricker för mycket vin. Fint vin. Jag är nog ingen fyllerist heller..."

Håller med Adde där om överlämningen. Det var först när jag lämnade över och accepterade, d.v.s. första steget i AA:s program, som det på något sätt släppte för mig. För mig handlar det om, precis som ni är inne på, att en stor del av mitt liv blir en transportsträcka tills nästa gång jag får dricka så mycket jag vill. Jag är inte riktigt närvarande i sociala sammanhang för att jag måste hålla koll på mitt glas, andras glas, flaskan osv. Jag har tappat kontrollen över mitt eget liv såtillvida att det är min "alkoholdjävul" som gör de aktiva valen - inte jag.

Här hittade jag lite funderingar över det där med det "svåra erkännandet". Sen tycker jag det är upp till var och en vad man vill kalla sig, bara man gör det med öppet sinne utan att ljuga för sig själv. "OK, jag kanske inte är alkoholist-alkoholist, men jag har banne mig samma problem/sjukdom som han där på bänken".

http://www.webbs.se/AABogesundsgruppen/site/sidor/Forsta_steget.htm

Kram, Kalla, jobba duktigt i natt. Jag går och knyter mig nu jag :-)

...fast jag inte gillar direkt, bara känner igen mig. Att man låter alla andra "hålla på" bara man själv får vara ifred i köket. Så tråkigt egentligen. "Åhh, vad du har slitit i köket, duktig!"...Jo, jo... bra osocial supit man är!

"om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?"

Utan att på nåt sätt vara expert så tror jag att just detta är ett "alkoholistiskt tänkande". Det kan säkert gå ett tag, kanske flera år men har man denna beroendepersonlighet så spårar det ur förr eller senare. Annars skulle vi inte vara här. Kämpa på!

När jag loggar in här så tittar jag alltid efter dina kloka och dessutom underhållande kommentarer!

Det tog mej ända till juni innan det blev ordning på allvar med nykterheten men antagligen behövde jag den tiden. Det känns som två skilda liv, då och nu. 12 kilo lättare också så ser jag ut som en ny människa även på utsidan. Jag ser mest framåt och försöker att inte tänka på det som varit och all bortslösad tid. Den fyllde väl ett syfte och ingen större skada skedde som tur är. Jag vill inte ägna tiden åt att gräma mej över att jag blev alkoholist (ordet jag inte gillar:) men jag får heller aldrig glömma att det är just det jag är. Och det är underbart att jag inte alls saknar vinet utan känner mej FRI!

så får vi veta imorron vad du kommit fram till:). Visst tycker jag också att man är alkoholist om man låter alkoholen styra sitt liv och precis som Maria säger så kunde hela dan gå till att fundera på NÄR jag kunde ta det första glaset. Ett annat kännetecken är förstås att man vetat om att man inte kan ta ett glas och dricka "normalt". MEN, jag tycker bara att alkoholist låter så trist! Det får räcka att jag själv vet hur det ligger till, jag är fullkomligt ärlig mot mej själv. Jag kan inte dricka. Jag vill bara inte kalla mej det. Jag är hellre allergisk eller sockerkänslig eller nåt. Huvudsaken är ju att jag inte dricker alkohol.

I definationen av alkoholist. Numera tycker jag också att alkoholist är man om man låter alkoholen påverka sitt liv. Det gjorde det för mig, gjorde nyss testet här på sidan utifrån hur det var innan jag slutade och svaret var "farligt". Det visste jag ju så jag behövde inte göra testet innan jag slutade och jag är glad och stolt att jag har slutat.
Förut tyckte jag att alkoholist var man när man drack från morgon till kväll och inget annat räknades och där var ju inte jag.
Idag inser jag att även om jag inte började morgonen med A så var hela dagen en väntan/längtan tills jag kunde dricka igen, mitt liv påverkades i allra högsta grad av alkoholen och även mina barn och maken påverkades så nog är jag alkoholist alltid men en NYKTER sådan :) Kram!

reflektion !!

Vi som accepterat och "lämnat över" har nog betydligt enklare att definiera alkoholismen. Jag ser också det där så förrädiskt konstiga ordet "men..." ibland och jag suckar och kommer ihåg hur det var en gång för mig med.

För mig råder ingen tvekan längre : Jag ÄR en alkoholist och eftersom jag är nykter idag så är jag lite stolt över min "titel" :-))

Många av oss har börjat våra inlägg med jag är inte och fortsatt med men. Så i natt när jag jobbar skall jag fundera på det. För mig är en alkoholist en som på något sätt låter alkoholen påverka sitt liv, vi har alla olika anledningar till varför vi hamnade här. Så i natt blir det analys av mig själv och hur jag ser på alkohol i dag.
Har ni några tankar om det så dela gärna med er//Kram från Kalla på väg till jobbet

Hade du inte varit gift, hade jag trott du var ensamma mamman i den tecknade serien. Du beskriver det så på pricken, känslan av att ge mig vad som helst bara jag får lite lugn och ro.

Släng du ciggen, för bryta man det ena följer nog det andra med beroendepersonen är en konstig figur.
Kram Kalla

Kram! / mtA

Av någon idiotisk anledning känner jag helt plötsligt att jag vill röka i tid och otid (slutade med det för 10 år sedan). Det verkar som om man MÅSTE ha någon form av äcklig last, det duger liksom inte bara att må bra utan! I fredags köpte jag ett paket cigg.

Hamnade i en av mina farliga situationer: fredagsgnälliga barn som är sura, trötta, hungriga (precis som mamma är) vilket tar sig uttryck i gnäll och nej, nej, nej, jag vill inte hit och dit. Och krav på fredagsmys varvid den numera ilskna mamman fullkomligt exploderar "det är väl ingen som orkar ha något mys när det är så här himla gnälligt!!!". Mamman slänger sig i bilen och åker till affären, ge mig vad som helst, en folköl, en glass eller vad som helst!!! För inte så länge sedan hade jag tröstat mig med x antal vinglas och så hade allt blivit bra (eller inte). Talar i alla fall mig själv till rätta med ett "jamen köp cigg då om det nu måste missbrukas något!". Sen står jag där i tobakshörnan och säger "ett litet paket Marlboro tack" samtidigt som jag inser att det där med små paket det verkar vara något förlegat. Jaha, men där ser ju ut att vara två olika storlekar.... ja ni fattar. Och sen hann jag inte hejda mitt "53 kronor??" . Hm det var länge sen jag rökte och jag tänker inte börja med det faktiskt nu när jag lyckats sluta. När jag via mitt dåvarande jobb hade möjlighet att köpa en limpa Blend för 49 kronor fanns ingen anledning att sluta tyckte jag, men nu finns det verkligen ingen anledning att börja igen :-)

Jag inser ju att allt det här hänger ihop. I lördags hade vi folk hemma på middag. Smög till mig ett halvt glas vin. Som smakade surt och äckligt, men ändå ville jag ha mer. Men det gick ju inte för nu hade vi ju köpt så lite så det bara skulle räcka till gästerna och inte bli över. Och, så tänker man genast, om jag nu faktiskt klarar av att stoppa efter ett halvt glas vin utan att gå bärsärkargång efter mera. Då kanske jag inte har något problem i alla fall? Eller? Eller är detta det s.k. alkoholistiska tänkandet?

Idag ska jag inte dricka, och inte röka heller. Fast jag sparar paketet till min resa. Eller kanske jag ska slänga det i alla fall, annars kanske jag får för mig att jag nog kan ta en drink också där jag sitter på min sicilianska terrass?!

Kram till alla kämpar som orkar igenom mina bluddriga inlägg!

Har helt tappat bort mig. Kan inte se vad jag skrev o inga svar. MEN är ingen fena pá datorer. ;)

Hej.
Jag känner igen din situation, jag har också hållit mig på mattan bara för att jag inte vill förlora min familj, det som händer när dom inte är hemma är riktigt dåligt.
Jag har ibland också tänkt att "va fan det drabbar bara mig" men det gör ju inte det.
I mitt fall så har det varit så att jag har ringt samtal som jag ångrar, sagt saker som jag ångrar och sedan försökt hitta en bra förklaring som bara är en massa lögner.
Om du verkligen känner att du kan kontrollera detta så föreslår jag att du sätter en slutgiltig gräns för dig själv så som att aldrig mer än,,, och så vad du tycker är ok och som du vet att du kan hantera.
Varje gång du inte kan göra detta måste det ha en konsekvens som att du inte dricker någonting på ett tag framöver.
Min erfarenhet är att det tar ca 6 veckor innan man är helt återställd från alkohol om man tagit sig en rejäl fylla, det är inte bara det att man känner att man inte är bakis längre utan att själen har läkt också.
Man gör ju så mycket annat som skadar sin omgivning förutom att man är berusad.
Ta gärna de 6 veckorna och ge dig själv en chans,, om du har svårt med att klara av det så kanske du ska ta mer hjälp, de 6 veckorna kommer att få dig att se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag tor på dig och hoppas du får det liv som du vill ha.:)

Vaknat för tidigt idag, skall jobba natt och då är det inte bra att vara vaken nu. Men får väl sova en stund på dagen istället.
I helgen blev det städning av trädgården och det börjar kännas som riktig höst. Blev en sväng till grannarna som nu har vant sig vid att jag inte dricker, tror att jag funkar lite som en bromskloss när det gäller vindrickandet bland grannarna.
Hoppas ni alla har haft en bra helg//Kram Kalla

Mitt kontrollbehov visar sig även här, alla skall logga in så jag vet alla mår bra. Men nu hoppas jag att du äter salta fiskar och bara inte har tid med oss här//Kram Kalla

Brukar smyga in här utan att ge mig till känna. Men jag måste få dela med mig av min morgon. Tänder därför två ljus i klara lyktor och ställer in en liten vas med sommarens sista ros och två små strån lavendel. Tar en kopp kaffe med mycket mjölk i en mjuk, rund handgjord kopp som är så skön att hålla i min hand. Är tacksam för att jag finns, en känsla som legat långt, långt bort alldeles för länge.

Det är så mycket nya tankar som poppar upp i mitt huvud, ni vet dom där som man liksom pratar med sig själv om. Det är så mycket braiga tankar som kommer så jag blir liksom alldeles sprängfylld av lycka av helt vanliga tankar! Måste bero på att 6 veckor har gått utan att jag sänkt mig själv och mina tankar. Stod ute och slipade på vår gamla trapp som är mitt renoveringsprojekt för hösten. Solen sken, och jag var helt igendammad av slipdamm. Då hände det: Åhh, här är ju skönt att stå slipa i lugn och ro. Inte stå och älta: oj, oj, oj nu blev det för mycket i går, jag står här och uthärdar tills jag får gå och lägga mig i soffan. Sedan... hmm, hur mycket blev det i går? Hmm, nästa helg då ska jag bara dricka si och så mycket... Så skönt att slippa detta eviga ältande, ångesten, planeringen osv osv osv

Nästa tanke som kom har med en stundande semester att göra (ja, ni som varit med ett tag vet hur tufft jag hade det i somras). Tänkte att: åhh vad mysigt det ska bli på kvällarna, det finns ju så mycket roligt på tv "over there" som hela familjen kan sitta och titta på, vilken tur att vi hyrde en lägenhet med soffa i. Sedan tänkte jag... hmm fanns det någon balkong? Kom på att det spelade ju inte så stor roll för vad använder man balkongen till? Jo, sitter ute halva nätterna för det är ju så häääärligt, fast egentligen bara en anledning till att dricka....

Nä, nu ska ongar väckas och det ska faras i väg till jobb. I fredags bestämde jag mig ju för att fika hemma istället för på jobbet och det gjorde jag i dag oxå. Så skönt, ensam i köket, har tänt två ljus och satt den sista rosen från rabatten med två lavendelstrån i en liten vas, så himla vackert tycker jag. Men, men plikten kallar.

Kramar från mig till alla, kämpa på!!

klockslaget nästan på sekundnivå ramlade jag handlöst i en grop. Igen. Det måste vara ca 2 månader sen sist. Det handlade om fiske, grannen och kaffe i en situation som vi båda ... hmmm.... ogillar. Kanske ser lite ner på (usch, inte fint att se ner på). Mannen tackade nej men funderade över att det inte var alldeles enkelt - förstår jag till fullo. Att situationen kanske har sin poäng ändå... Det resulterade i ett helt oförutsett fritt fall för min del och han tappade fattningen. Inom en timme var vi tillbaka i lugnet och närheten - ett fall som förde närmare och framåt. Jag kan se en del förklarande kopplingar som gör att jag förstår min reaktion.

Helgen var fylld av födelsedagskalasande och barnbarn. Trevligt och lite tröttande. När jag lagade middag blev det klart för mig att det numera är så självklart för mig att vara nykter. Att vi är nyktra. Jag inser också att vissa inbjudningar till middagar uteblir - det är inte så naturligt för att alla att umgås när någon är nykter. Men det vet jag ju.

I samband med rödvinet på torsdagkväll åhörde jag igen samtalet om att "ta en torr månad" - som skjuts upp för att det är så mycket evenemang så "just nu passar det inte". Och kommentarerna "med med dig är det ju ingen fara...". Jag säger ingenting, jo jag hänvisade till lite statistik om den ökade och oroande alkoholkonsumtionen. I just de där samtalen var jag en aktiv deltagare för bara något år sen. Jag inser när jag är mitt i konferenssammanhanget vilken otroligt stark utmaning det är att hålla sig nykter i ett sånt sammanhang om det suger... Stolt och glad över dem i min närhet som gör det valet. / mt

Till dina 3 veckor, bra gjort!!

..en snabb reflektion, bara så där...

Tidigare skrev jag hur superstressad jag har varit under senaste tiden, och är till viss del fortfarande, men en bit (jo då, ganska så stor, ändå..) föll bort idag.
Varför?

Frugan har haft ett bilbyte som pågått under en längre tid, och JAG som mannen i familjen ska ju då naturligtvis sköta detta...
Först vilken bil skulle hon ha?, den får inte vara för tråkig, ny ska den vara och får inte kosta för mycket pengar?
Det låter som ekvationen inte går så bra, letandet har pågått i månader, hennes visioner har reviderats i omgångar.
Så bilen blev till slut beställd, och vi gick i väntans tider, en hel månad...
Vi försökte tvinga bilaffären att ta emot gamla bilen i inbyte, men se det vägrade de, för gammal, gått för långt, inte ens femtusen spänn!!
Jag blev ju rosenrasande, en av mina skötebarn blev ratad, var beredd på att riva kontraktet, den som jag hade lagt min själ i.
Försäljaren sade att den aldrig skulle gå igenom besiktningen, så vi besiktade den samma dag, två små ettor, enkla sådana också, pyttsan!

Okey, det betyder blocket då, och jag vet vilket helvete det blir, bara en massa flåsande gubbar med stark brytning, med enda anledningen till att ringa är att kolla hur panik det är med att sälja och lägga skambud, 7 minuter efter att annonsen kom in ringer den första, 12 min senare nästa...
Jag blir ju naturligtvis förolämpad, i annonsen står det klart och tydligt, prutat och klart, är du analfabet?, hur kunde du läsa resten då...
Vet att de seriösa spekulanterna ringer senare, varför ska de då ställa en massa frågor om de bara vill pruta..
Jag satte ett pris som låg mitt i "marknadspriset" för alla av samma märke och årsmodell, med en stor skillnad, den här var recondad till sitt yttersta, motortvättad, rubbad, klädseltvättad och vaxad så man kunde lätt spegla sig i den, hade nog lagt ner 6-7 timmar på den.
Dessutom tog det nästan tre veckor innan jag kunde ta de där "perfekta" bilderna, lagomt med sol, med lugn harmonisk bakgrund, efter ett par hundra bilder så fick jag ut de där exemplariska bilderna, från insidan, utsidan i alla vinklar osv...
Lacken var så spegelblank att man t.om kunde se att jag hade glömt att stänga gylfen på en av bilderna, men va' fan!
Det ringde i ett, när vi stod på byggmarknaden, i kassan på Ica, när jag tankade, bilderna och objektet var perfekta,
Snälla ge fan i och ringa!, låt mig vara, hur många gånger måste jag säga att de och det är inte fungerar, nej AC'n är trasig, men det är en gammal bil också.
De vill betala 10% av nybilsvärdet och förväntar sig att allt ska vara som nytt, my ass!

Två köpare som ska komma kl 18, vi avbryter alla planer inför kvällen, ingen kommer, jag har sagt till tre andra som väntar på svar att det kommer spekulanter.
Ring kl 19 så vet jag mera, ingen ringer, då heller.
Plötsligt ringer en tjej från en stad 15 mil bort, jag säger som det är, och hon tackar för sig, men jag säger att de andra verkar inte vara seriösa, är du intresserad?
Hon sätter sig i bilen och ringer var femte minut och frågar saker som hon har fått veta av sina killkompisar.
Hit kommer två jättesöta tjejer i 25 årsåldern, som egentligen vill ha den, men vill pruta, suck!
Detta kräver förstärkning, så jag kallar på det tunga artilleriet, frugan, hon låter sig inte charmeras av två småtjejer, ska ni ha den får ni vackert pröjsa brudar!
Tack för det, de accepterar priset och vi sätter oss och skriver papperna...

Jag kan sedan ta bort annonsen, och kan radera alla missade samtal och historiken på sms'en och tömma mailkorgen...
Jag är fri, mitt påtvingade trevliga helvetet är slut för denna gången, frugan frågar när vi ska sätta ut matbordet som stått i garaget i 1,5 år, är det inte dags nu, för det här gick ju så lätt, jomentjena bruden!
Med darrande hand spiller jag upp den 6:e koppen kaffe, helt slut efter en helg i helvetet.

Nu återstår bland annat förhandlingarna med de trevliga hantverkarna som gjorde om vårat badrum, de "drog ju iväg lite" utanför offerten,
Så det lär bli en strid med kniven på strupen, hur mycket kostar egentligen 7 timmars mer arbete, och de där småsakerna extra...
Har lärt mig hur det går till på bilverkstaden, nej men va fan, fläktremmen hade ju trasslat in sig i handsfacket ju, de kostar extra vettu!
Jag är inte dum i huvudet, och det ska kosta att försöka blåsa Berra, rätt ska vara rätt...
Och precis som alltid, jag vill vara en rättvisans man, men ibland känner jag inte bara att jag orkar längre, låt gå för den här gången då...
Men dum som jag är, kör jag in huvudet i fläkten igen, på'n igen bara...!

Så blev min helg, och man har f-n inte tråkigt, inte ens utan alkoholen...

Mors Berra

sitter jag, trött och snorig men ganska glad ändå. Tre veckor idag. Tänk, nästa söndag blir det en månad. DET var länge sedan.
Sov gott och må ni ha ro i själen.

Tycker också att det känns märkligt att inte ha kvar bakdörren. Vi verkar vara flera som känner den där önskan att bara flytta till en ö eller ut i en ensam stuga i skogen. Kan du planera in något sådant? Bara hyra en stuga på en camping vid någon ödslig sjö där du kan hyra en roddbåt och ge dig ut med ett fiskespö om kvällarna?

Jag har alltid dövat stressen med alkohol istället för att lyssna på kroppen och huvudet när den säger att det är dags för ensamhet, eftertanke och ro. Vi har kört hårt med oss själva, länge! Samtidigt finns en rädsla för att ta sig den tiden, för tänk om Den Stora Rastlösheten skulle drabba. Då får man ro tills den går över kanske.

Tommy Hellsten har skrivit en bok som heter "Ju mindre du gör desto mer får du gjort: om livets paradoxer". Handlar en del om stress, prestationsångest, missbruk. Länge sedan jag läste den nu men minns att den gav en del hopp och tröst.

Det kanske inte är fel att sluta strida, det kanske är precis vad vi behöver? Det betyder inte att man gett upp livet, bara att man slutat strida. Jag tror inte att strid är vad livet egentligen kräver av oss. Det är vi själva som kräver det av oss.

kram

att höra av dig Berra - men trist att du är fångad i stresshelvetet (som många andra). Nånstans här på F har jag läst de kloka orden: Inget är så jävligt att det inte blir värre med en sup." - skulle tro att det stämmer bra för dig.
Tack för beskrivningen av det oaptitliga vinglaset. Vet exakt hur det ser ut och det frestar inte.
Förr i tiden, då när vi träffades:) hatade du måndagar - nu verkar det som att du hatar hela arbetsveckan? Kan du inte se något alternativ till ett hyggligare arbetsliv? Kram på dig och ha en fin söndag! / mt

..och jag med den..

Sitter fortfarande och tänker på hur det KUNDE vara, för fem år sedan...
Jag vet att jag hade suttit här precis som nu, ensam vid datorn, alla andra ligger och sover.

Skillnaden hade varit att min promillehalt hade varit hög och fortfarande stigande då,
suttit här och pimplat på samma vindunk som vi då öppnade vid grillmiddagen,
eller kanske t.om öppnat nästa dunk, stinkande andedräkt av surt rödvin,
och ett smutsigt vinglas full av fingeravtryck hade stått här bredvid tangentbordet..

Hade redan då vetat hur min morgondag skulle ha sett ut, vaknat sent ensam mellan svettiga lakan.
Frugan skulle ha varit lika sur då, som kvällen innan, utan att jag hade några minnen av vad jag hade sagt eller gjort för att göra henne pissed...
Helgen hade nått sitt ässe vid den här tiden, för att sedan bara hamna i kölvatten av ångest..
Vilket liv man levde då, upp som en sol, och ner som en pannkaka...

Orkar knappt tänka på det längre, det känns avlägset men ändå med en viss närvaro, av känslan..!
Då var då....nu är nu, samma tidsepok, men i olika stadier..

Nu ligger Spotify i bakgrunden och jag lyssnar på min tidsepok av musik som jag gillar,
och jag känner ett visst "lugn" inom mig, en trygghet i att våga vara den jag är..
Det känns på något sätt ärligare, inget jag måste bevisa längre...

Fortfarande åker mina känslor jojo i mitt inre, kan explodera av känslomässiga impulser,
både bra och tyvärr mest dåliga, jag måste vara av en känslig natur..
Kanske det stämmer det någon skrev på ett annat forum, att jag har anlag för att vara bipolär (manodepressiv), trots att mina shrinker har sagt att jag inte är det...
Lägger för mycket känslor i allt jag gör, bryr mig nog för mycket av vad andra ska tro om mig.
Bror duktig vill vara alla andra till lags, och glömmer allt som oftast bort sig själv i det hela.

Kanske...kanske var det därför jag såg min tilltro till alkoholen, så förlösande,
men skapade samtidigt fler nya problem än vad den hjälpte mot de allra första...
Jag var dömd att fastna i ett missbruk i samma ögonblick jag fann trösten i berusningen..

Den trösten har jag inte idag, och känner mig fortfarande lite vilsen i att möta allting
rakt upp och ner...precis som det är, i verkligheten...
Måste face'a det och har ingen bakdörr att smita ut igenom, ja det kan kännas skrämmande ibland..

Vi skulle ha åkt ut till stugan i helgen, för att återhämta andan efter en jobbig vecka,
men vi hade för mycket kvar att göra hemma, allting är/var i en kaotiskt röra...
Så mycket som måsta göras, så lite tid..
Det vi hade försummat under ett par veckor slog senare tillbaka, allt på en gång..
Måste försöka organisera allting i mitt huvud, och strukturera om mina livshändelser,
de jag KAN rå på vill säga..
Den senaste månaden har varit ett hektiskt helvete, både hemma och på jobbet,
och jag känner att jag börjar köra slut på mitt stresshormon, det finns inget kvar.
Lägger mig med hög puls, vaknar 10 minuter senare med samma puls,
och upptäcker att jag redan är sen till jobbet, natten som bara försvann!!!
Är rädd att jag en vacker dag kommer att köra ihjäl mig med bilen, för att jag somnar vid ratten.

Vi brukar säga att snart...då...kommer det hela vara över, då...får vi ett lugn tillbaka,
men det kommer hela tiden nya saker, sådana saker vi inte rår på..
Önskar ibland att jag var Robinsson Cruse, satt på en öde ö vid havet,
och det enda problemet jag skulle ha var att ordna mat för dagen, det skulle vara skönt!

Frugan kan fortfarande "slappna av" med ett glas vin innan middagen,
jag dricker min "låtsas-öl" och det händer ingenting, jag slappnar inte av ett dugg..

Mitt liv känns som en fiolsträng, den spänns hårdare och hårdare för var dag som går,
och jag undrar hur hög kan en ton bli, innan den till slut brister?

Livet är inte alltid så lätt att leva, om man måste strida för det hela tiden,
ibland funderar jag på att lägga ner vapnen och ställa mig i kön för uppgivna själar...
Och samtidigt inte...

Nu dags för min "10-minuters-sömn", det känns löjligt att behöva borsta bissingarna vart 12:e minut,
eller hur?

/Berra