Senaste kommentarerna i forumet

dag 32 imorrn. tagit prover . inget uttalande från läkare än men kollade på 1177. verkade se bra ut tror ja iaf. Alat va väl 0.5 efter en månad och GT 0.2 . har haft tankar kanske dricka imorrn men kosten o dieten o målen säger emot . saker e lite jobbigt oxo. men ja vet inte ja tar en dag i taget. tänkte tex idag oxo.. men ja skippade de .

Denna gången kanske du går vidare istället ?🙂

@cama83 Så fint att du hittat hit! Det låter som du behöver ta itu med alkoholen. Här finns hjälp genom alla erfarenheter i trådarna. Så läs och skriv ofta. Det har hjälpt många. Det finns också en Alkohollinje som du kan ringa. Det kan ju vara bra då du har en lite speciell bakgrund. Kanske kan de ge råd om hur du kan gå vidare…
Det finns också ett alkoholprogram med stöd och tips.
Själv har jag varit fri frpn alkohol snart ett år och det var värt alla ansträngningar. Livet kan bli så mycket bättre och roligare…
Lycka till och berätta hur det går!❤️🙏🏻

@Cashsmash Låter mysigt med småbarn och kaffe!🥰

@Sorgsen-sorgsen Jag känner samma med alkoholen och Campral fugerar verkligen som ett mirakel för mig. Jag la mig platt in för vårdcentralen och fick snabb hjälp.

@mia c Av det lilla jag förstått sedan jag började med Campral så verkar inte ens vänner som är läkare ha koll på medicinen. Jag tror du ska stå på dig i ditt krav på att få Campral utskrivet. Byt läkare, ring 1177 mm. Var öppen som en bok.

För min del så skrev läkaren ut 1 år utan att jag träffat personen… dock hade hon kontakt med terapeuten jag gick hos.

@Åsa M Jo, känner igen mig. Det där med dagbok måste jag ta tag i, vänner är svårt att prata med då jag har ganska få nära jag pratar med. Den närmaste vännen jag har lever i en relation med en kille som hade exakt samma problem som min men enligt mig är den killen snäppet värre då jag uppfattar att han är rent ut sagt elak. Det gör att när jag pratar med henne så kryddar det på min normaliseringsprocess och jag tänker "det kanske inte va så dåligt ändå?" när hon berättar hur hon har det.

Psykologen berättade om mina anknytningsproblem och jag har läst flera böcker om ämnet. Dessutom har jag fått en samtalskontakt via VC. Det går åt rätt håll men jävlar vad man är less på att invänta tiden, det är bara det som lättar ångesten tycker jag

@emje Är i princip i samma sits. Bara att jag är dig 5 år senare. Tro på din intuition. Jag bröt också med min partner. Det känns som hjärtat blöder konstant för i hjärtat känns det så otroligt fel men i huvudet vet både du och jag att vi inte kan riskera en framtid där vi inte kan lämna hemmet utan att kunna lita på sin partner.

Jag har hållt avstånd några månader nu, men ibland haft kontakt. Det känns underbart där och då. Men missbrukare gör precis det dom tror att vi vill ha för att vi ska ta tillbaka dem. När du säger han va helt förstörd när du såg han - bra! Han ska inse vilken fantastisk partner han gått miste om, det här kanske är den närmaste chansen han får ett uppvaknande om att han har ett problem på riktigt. Men det kräver det tuffaste av allt - att du tar avstånd helt. Uppenbarligen klarade jag inte av det i min situation och det ångrar jag idag, jag borde inte fallit ner i gropen för jag tror att det blir ett större avtryck på missbrukaren när man lämnar tyst.

Inga paragrafer som vi alla i detta forumet har försökt med - förklara, ställa ultimatum, kompromissa om antal enheter. Min psykolog sa det mest hjärtskärande man kan höra - men sanningen: att är man ihop med en missbrukare kommer alkoholen ALLTID gå före dig. Man kan inte tävla mot deras beroende för det kommer alltid gå före en själv.

När man väl accepterat det faktumet så är det lite lättare. De här männen är sjuka och det snällaste för både oss själva men OCKSÅ DEM är att lämna. Då ger man de men framförallt oss själva en chans att faktiskt bli lyckliga.
Man har fortfarande rätt att älska personen men det är skillnad på att älska en människa och hur en person får en och må. Kom ihåg det <3

Massa kramar!

Ja @emje, det är verkligen svårt 💔

Ikväll är nog första kvällen jag verkligen längtar efter honom sedan jag flyttade för tre veckor sedan.

Jag hade inga som helst förhoppningar om att han skulle komma till insikt. Första veckan gick bra för mig. Andra veckan blev svårare då han för första gången kunde se att han hade problem. Eftersom det är så mycket praktiskt vi behöver ordna med så ses vi en del, och samtalen jag längtar efter så länge fortsätter. Många kloka insikter. Även insikten att han just nu inte kan lova något alls. Inte heller jag.

När han inte dricker är han åter mannen jag förälskade mig i, den jag trodde att jag skulle dela resten av livet med.

Jag tänker att jag älskar mannen, men avskyr sjukdomen. Och inför den är jag helt maktlös.

Försöker observera mig själv, speciellt när obehaget i kroppen drar igång. Vad är det som triggat? Varför? Hur kan jag ta hand om mig själv i det?

Går igenom vad som hänt om och om igen med mina närmaste vänner. Har bett om ursäkt för det, men jag behöver få säga det högt till någon igen och igen för att själv höra att jag inte kan gå tillbaka. För det är svårt när personen man har älskat och kanske fortfarande älskar (känner mig fortfarande lite avstängd) dyker upp där helt plötsligt och oväntat.

Jag tror det är en dag i taget som gäller även för oss (timme eller minuter om så behövs).

Känns omöjligt att tro på förändring. Men konstigt nog nästan lika omöjligt att inte tro på förändring.

Börjar ändå känna att de där små ögonblicken av liv kommer tillbaka igen. Lyckan i gnistrande snö. Tacksamheten till goda vänner. De gemensamma skratten med barnen.

Att veta att samtalskontakten kommer gå med en bit på vägen och hjälpa mig hålla koll på mig själv.

Tycker det känns svårt att veta vad jag ska säga när ”folk” frågar vad som hänt. De som finns nära mig vet. Mindre så på hans sida. Tror att jag inte vill ses som ”en som ger upp”, eller vara the bad guy som lämnade.

Att han berättade att verkligheten faktiskt var ännu värre än jag trodde och att han själv inte hade kommit till insikt om det om jag inte hade gått hjälper lite. Det påminner mig om att jag faktiskt inte hade något val.

Visst hade vi andra svårigheter i relationen, men de fick vi aldrig möjlighet att undersöka vidare och jobba på eftersom han valde att fly, även när han satt bredvid mig i soffan. Nånstans är det väl det jag önskade att alla såg. Att jag inte hade något val.

Försöker mest låta livet hända just nu. Kanske hittar vi en väg tillbaka någonstans där längre fram. Kanske inte.

Hittills har jag nog haft lite av ett pansar runt eftersom det var en hel del elakheter mot slutet. Och jag var alltid beredd på att han skulle bli arg för allt och ingenting. Börjar kanske sjunka undan lite nu. Därav längtan.

En hjälpsam bild för mig är att leva lite mer som en öppen hand än en knuten näve och att låta livet hända utan att försöka styra upp eller påverka.

Men visst är det svårt! Tror du personen bakom kan få finnas där samtidigt som sjukdomen också får vara tydlig? Undersöka vad som händer hos dig istället för att försöka tyda och förstå honom?

Hoppas du får vila i lugnet dessa två veckor för att återfå lite kraft och balans❤️

@Axianne Fint att höra av dig och att du lever väl i nykterheten😁. Grattis till 901 dagar!🥳💕

@has
Jag har läst dina tidigare trådar och känner igen mig så mycket. Det är så svårt att stå emot när man ses efter (vi har setts vid två tillfällen denna vecka) och han öser kärlek och empati och lovord om förändring. Dock fortfarande ingen insikt i sitt eget beteende på riktigt, det skulle vara en ändring för min skull. Det håller inte för mig.

Jag har gråtit så mycket den senaste veckan att jag inte har något kvar. Samtidigt var det länge sedan jag kände mig så konstant lugn och trygg i kroppen. Stackars nervsystem hur det har varit egentligen.

Det slår mig också hur han inte respekterar mina gränser ens i det lilla. Jag bad om två veckors paus från kontakt och vi var överens om att det var klokt. Ändå ringde han mig dagen efter för att dra en lång historia om ett uppvaknande kring att han inte behöver alkohol i sitt liv. Inte för att han har problem, bara att det är onödigt. Han ville göra den resan med mig, men jag sa att det var försent. Tänk om det hade hänt för ett år sedan, när jag fortfarande hade kraft och hopp och viss tillit kvar.

Vi ska höras om två veckor och jag hoppas att jag har samlat tillräcklig styrka för att stå stadigt. Älskar ju så mycket med honom trots allt. Jag är alldeles för bra på att se ”personen bakom” och den potential som finns där. En helt fantastisk människa och samtidigt en människa som sårar mig så otroligt mycket och inte respekterar mina gränser.

Hur går det för dig @has?

Hejsan! @Natalia, Vet du vad – sitter nu och dricker lite kaffe. Så det kan bli. Funkar finfint till lite gammaldags hederlig Rock n Roll också. Men får inte hälla i mig allt för mycket av denna lite smått uppiggande alkoholfria vara, för då blir väl sömnen kanske lidande. Men lite kul är det allt att man har återupptäckt denna dryck. Ha en fin kväll och önskar dig god sömn denna natt.
Ha det fint kompis!

Godkväll i stugan!
Och hallå @Nell 🙂 Jag kikar bara in lite hastigt och kan återkomma med mina tankar kring medvetenheten o beroendebesvär och oönskade konsumtionstillfällen.

Haft en ledig dag och har en kväll i ro med kissarna och lite serier. Den här kvällen har det inte varit svårt att undvika enheter. Vill bara vakna så utvilad jag kan i för jobbhelgen.
Min sömnmedicinen har börjat verka lite hoppas hoppas kunna få en vettig sömn inatt.

Kram

@Sårad...
Läste precis din tråd och vi är i lite liknande situation, även om mina år är färre så är det inte många kvar. Dock är min vuxna son klok och han tror folk försvinner för jag säger gång på gång att jag ska lämna, jag mår uselt folk får trösta....sen går jag tillbaka igen och allt är tillbaka på ruta ett. Det är ju riktigt hemskt vad man utsätter sig för.

Min ringde i kväll bad om ursäkt men jag stod iaf på mig denna gång och sade att jag är tvungen vara ensam, mitt mående fixar inte en vända till.
Tror det är viktigt vi försöker hitta sammanhang annars hamnar vi där igen, när ensamheten börjar bli olidlig för det är en av anledningarna till att jag går tillbaka.....jag har ju ingen annan.....suck.

Tack @has <3 en timme i taget

Stora kramar

Tänk så lätt det är att tappa fattningen och bara falla platt och kanske tappa allt man har för en tokig känsla. Nu är det fredag och jag fryser lite så smått i kroppen, får nog sätta på mig lite mer kläder tror jag. Hade det varit för bara några månader sen så hade alkohol legat och skvalpat i magen och dess skadliga nervgift hade flutit runt i mina ådror och gjort sitt skadliga verk på både kropp och själ. Detta för att väl få en i andligt förfall. Mår nu skapligt bra och är i någorlunda balans trots allt. Önskar er alla en fin, trevlig och nykter helg!

@Axianne Jag tycker om att du kikar in och berättar lite av din historia och att du mår bra då och då och jag är så glad för din skull över att du fick ett uppvaknande och har tagit vara på livet efter det❤️

@Axianne Skönt att du hör av dig ibland så vi vet att du mår bra. Grymt bra jobbat med dina 901 nyktra dagar! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

Det har varit en jobbig dag. Tankar och känslor har brottats. Började tvivla. Var tanklöst på väg att svika ett andligt löfte för några droppar alkohol. Det är inte klokt. Prövningen var svår. Men även starkaste panikkänsla ger vika om övertygelsen är sann. Det gäller verkligen att hålla i och hålla ut. Känner ödmjuk tacksamhet och kör alkoholfritt vidare ett steg i taget. Kul att ni tittade in idag: @Andrahalvlek @marsmallow11 @vår2022.
Ha det gott mina vänner!

@vår2022 @Himmelellerhelvette Tack finisar ❤️

Det blir inte så ofta men jag vill gärna checka in här ibland. Berätta för er hur jag mår. Jag tror och hoppas att vissa kanske undrar hur det går, även om en del tänker att "Nu har hon säkert trillat dit, hon har varit borta så länge ..."

Fler än man anar förutsätter att att det alltid kommer ett återfall förr eller senare. Jag själv hade ständigt tankar på kommande snedsteg i bakhuvudet under mina år av behandlingar och påtvingad nykterhet. Man hade liksom hela tiden ämnet aktuellt och vi avhandlade ofta frågan i gruppbehandlingen eller inom AA eftersom det var mer regel än undantag att någon försvann eller kom till möten och hade kraschat. Det tröstades och normaliserades för att de som trillat dit inte skulle skämmas och just därför tror jag det blev lättare för mig att ta snedsteget tillbaks ned i träsket vid minsta motgång. Det skulle ju ändå hända, det sade alla. Lika bra att få det gjort? Till och med min sköterska som tog de månatliga PEth-proverna för att rapportera till min arbetsgivare, och som själv var nykter alkoholist, var av den fasta uppfattningen att i princip alla tog återfall och att det inte var något att skämmas över. Hon berättade gärna om sina motgångar och jag tror inte hon insåg att jag tog det som uppmuntran, till och med när hon beskrev det värsta eländet. Kunde hon dricka och ta sig ur så kan väl jag?

Så jag tog planerade mina återfall. Gottade mig åt när den efterlängtade dagen skulle komma. Genomled plågsamt torra oxveckor för att jag hade moroten framför mig. Jag intalade mig att jag hade kontroll eftersom det var jag själv som valde att unna mig en "sista gång". Problemet var att det aldrig blev den sista gången och för varje nykter period som "belönades" med det som i min förskönade fantasivärld sågs som unnande och hedonism, blev det svårare och svårare att komma tillbaks. Efter ett tag var återfall inte längre varken lustfyllda eller njutningsfulla. Att ta det där efterlängtade första glaset efter att jag varit nykter en tid blev mer ett krav än ett medvetet val. Det fanns inga doft- eller smaksensationer, inga fester eller roliga tillfällen. Däremot fanns det ensamhet, stress och så förstås den djupa skammen som jag lät drunkna när jag snabbt hävde i mig stora mängder för att dämpa skuldkänslorna. Och så fanns det sömn. Sova och glömma var det enda jag ville.

Och de här planerade återfallen blev fler och fler. De blev längre och längre. När jag slutligen förlorat jobbet, körkortet och mitt liv rasat samman totalt så gav jag upp och släppte taget. Jag drack varje dag, hela dagarna. Jag brydde mig inte om något alls. Det försvann månader och år i alkoholdimman. Jag har beskrivit minnesfragment av dem i mina tidigare inlägg. Det är inget jag vill tänka på idag.

Några få gånger försökte jag rycka upp mig och då kom abstinensen. Sprängande huvudvärk, darrningar, hjärtklappning, kramper, dubbelseende, svettningar, kräkningar, ångest ... Jag fick sluta dricka flera dagar innan och tillbringa svettiga ångestnätter i vånda för att förhoppningsvis klara ett möte med försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, mammas begravning eller någon enstaka anställningsintervju. Jag har förträngt hur dåligt jag mådde när kroppen reagerade på att jag försökte bli nykter. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på mina händer för att de darrat så fruktansvärt att jag knappt kunnat styra lyfta en kaffekopp. Jag kunde inte ens skriva min namnteckning så den var läsbar.

När abstinens blivit en återkommande skräckupplevelse så var det inte längre fråga om att jag var rädd för att att dricka. Min rädsla var för att bli nykter. Både för abstinensen men också för den sjuka panik som grep mig varje gång jag började få slut på alkohol hemma. Den galna jakten på mer att dricka var en ångest jag aldrig mer vill uppleva. När jag tänker tillbaks på hur jag betedde mig för att hitta något drickbart och jaga efter nästa glas så finns det ingen vettig förklaring mer än att min hjärna var förgiftad. Jag kunde inte tänka klart.

Idag är jag på min 901:a nyktra dag såg jag när jag öppnade appen. Översatt blir det två år, fem månader och 18 dagar. När jag skrev mitt första inlägg här i forumet var jag 50 dagar nykter och väldigt trevande i min sköra nytkerhet: https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292
Föga visste jag den sommaren att det skulle gå så mycket lättare att sluta dricka än jag någonsin anat. Det fanns inga tankar på återfall. Det fanns inget planerat "unnande" och det var helt okej. Jag var lugn i känslan och den stressade mig inte. Tanken på att vara utan alkohol var inte längre skrämmande. Något hade hänt, något jag fortfarande inte kan förklara. Det närmaste jag kan komma är att jag tror jag slutade för min egen skull, inte för att någon krävde att jag skulle göra det och att det var nyckeln för mig. Drivkraften var en längtan att få bli normal. Att få leva ett vanligt liv och slippa ångesten.

Det har hänt så mycket sedan dess, men ändå har tiden gått väldigt fort. Det jag med största säkerhet kan säga är att jag inte planerar något återfall. Aldrig någonsin. Jag bryr mig inte om alkohol idag och jag gör ingen sak av att jag inte dricker. Det är många fler i min omgivning som väljer bort alkohol av olika skäl. De gör inte heller någon stor sak av det. Det jag insett är att det är mestadels de som själva har problem med alkohol som trugar eller eller ifrågasätter varför andra inte dricker. Det brukar jag säga till de som är nynyktra och oroar sig för vad de ska skylla på när folk frågar. "Om någon ifrågasätter är det den personen som har problem, inte du."

Lev väl, och på återhörande ❣️❣️❣️

@Smillans Ja vist är det häftigt men det krävs nog väldigt mycket övning för såfort jag blir arg glömmer jag det jag lärt mig🙈Funkar bättre på andra känslor än sålänge😂

@vår2022 Tack snälla❤️ Ja jag önskar ibland att jag kunde hjälpa och stötta fler men jag hinner inte, det har jag haft dåligt samvete för ibland.

@Andrahalvlek ❤️Ja, år två är verkligen som ni sa, mer lugn och stabil i nykterheten, har gjort det mesta nykter och tycker inte längre det är konstigt. Lärt mig att säga nej till fester som inte ger mig något med folk som blir mer än lagom lulliga, orkar inte med fyllesnack och envägskommunikationer, upprepningar m.m. Att folk blir så obegåvade när dom dricker gör mig förbannad, haha!

@Varafrisk Tack! Åh vilken härlig komplimang❤️Jag har inte tänkt på det så att det är en förmåga, styrka eller kraft men jag blev väldigt glad och tacksam över det du skrev🙏 Jag ville bara må bättre och litade blint på det gamlingarna sa, att det kommer bli bättre om jag bara har tillit till processen, så jag hade tillit till processen och så tjatade dom om att jag skulle ha tålamod och herregud som tålamodet prövades❤️

@Ny dag Tack fina❤️ Ja det är när man genomskådat det som man förstår vilken falsk jävel den där alkoholen är! Det är som andrahalvlek brukar göra någon liknelse med att när man väl genomskådat trolleritricket av en trollkarl på samma sätt är det när man genomskådat alkoholen!

@Se klart Tack❤️

@Geggan Ja marken känns fast men jag kommer fortsätta vara på min vakt❤️

@Torn Tack❤️ Det är verkligen sorgligt att så många inte får uppleva det😔

❤️

Har läst dina trådar och känner igen mycket. Kaos, sorg, ensamhet och abstinens. Jag blev lämnad för tredje gången i april efter 13 år och mår inte bra. Medberoende de lux. Men det som gör att jag överlever är just känslan av att nu orkar jag inte en vända till. Måste klara av att hålla mej borta från den sjuka partner jag har haft. Hoppas du också kan härda ut, nån gång måste känslorna och livet vända gör oss som hamnat i detta. Kraft önskar jag till alla dom kämpar för ett ljusare liv.

@Rustning Så många positiva effekter du har fått av att vara nykter. Låter verkligen härligt! Tänker att du behöver fylla din tillvaro med annat som ersätter fredagsdrickat annars blir det lätt trist och tråkigt. Göra det lite festligt kring alkoholfria alternativ tex, mysa till det liksom😁. Träna eller gå en promenad innan. Se en film och äta något gott. Det handlar mycket om vilket mindset man har till att vara nykter. Tråkiga tankar föder tråkiga känslor o roliga tankar föder positiva känslor. Sen tar det lite tid innan alkoholdjävulen slutar poppa upp och går i dvala.

Ha en fin fredagskväll och tänk vad härligt att vakna nykter, pigg och fräsch imorgon!🌺

@Geggan Kämpa, kämpa! Snart är det över! Då kommer belöningen i form av lugn, ro och vila❤️. Kram❤️