Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Vad bra att du tagit steget att starta en egen tråd. Känner igen det där att för det mesta kunna hantera alkoholen men rätt vad det är så blir det för mycket. Jag har arbetat mycket med min inställning till alkohol, framför allt den där idén om att det liksom krävs för umgängets skull. Det var jag som tyckte att det krävdes och att det skulle vara en stor sak att dricka alkoholfritt, och anledningen till jag tyckte så var att jag var mentalt beroende. Vill du läsa den långa versionen får du gärna ta en titt i min tråd, den korta versionen är att nu fyra år efter att jag förstod att min alkoholkonsumtion höll på att bli farlig så har jag landat i ett normaltillstånd där jag inte dricker mer än något glas och med lång tid mellan gångerna. Jag väljer numera bort alkohol typ 49 gånger av 50 i situationer där andra dricker. Jag mår väldigt mycket bättre psykiskt, och inser att alkoholen eldade på min stress och ångest fast jag inte drack varje dag, utan 2-3 gånger i veckan. Så jag tror du har mycket att vinna på att göra en rejäl förändring, också eftersom riskbruk ofta går över I missbruk och blir svårare att komma till rätta med ju längre tiden går . Att börja med en längre nykter period, tex 3 månader som Alkoholhjälpen brukar föreslå, skulle jag säga är nödvändigt. Varför inte sätta igång direkt, ta en vit vår och var nyfiken på hur livet blir utan alkohol. Det är toppar och dalar i början, men också en stor lättnad och frid, upplevde jag. Jag önskar dig styrka och mod att våga bryta med alkoholnormen och istället prioritera ditt välmående.

Hej forumet. Jag har läst här i några år, till och från, men startar nu en egen tråd, stort steg för mig! Vet att det finns så många kloka människor härinne som gjort fantastiska resor! Jag är kvinna, lyckligt gift, bra jobb, småbarn. MEN. Jag har alltid haft ett problematiskt förhållande till alkohol. Det dövar och mättar (tillfälligt) den där stora ångesten och nedstämdheten (har generaliserat ångestsyndrom) som livet alltid inneburit för mig. I perioder funkar det bra, dricker två glas vin i soffan med mannen på en fredag, går på en AW här och där. En gin och tonic i solen. Men faller alltid ner i samma djupa grop några gånger per år. Senast igår. Smygdricker, dricker ensam, blir för full, får minnesluckor och en HISKELIG ångest i flera dagar därefter. Jag vill inte ha det så. Jag vill vara en glad, närvarande mamma, partner och kollega. Men vet inte hur jag ska sluta? Skammen är stor. Enorm. Självhatet likaså. På mitt jobb och i min vänkrets och familj är vindrickandet en stooor del av livet. Kan jag sluta helt? Så många tankar... Har sjukanmält mig från jobbet idag pga ångesten. Det är inte sån jag vill vara. Nu har jag iaf skrivit här. Kram till alla.

Ibland är det svårt att uttrycka sig i skrift. Det finns så många saker som är fina och hjälpsamma med Alkoholhjälpen, anonymiteten, ärligheten, stödet, så många engagerade användare som delar med sig. Ibland kan det uppstå missförstånd. Ibland kan en läsa i efterhand att "oj det här kunde missuppfattas, det här menade jag inte på det sättet som det togs emot". Ibland kan det bero på hur jag skrev vid tillfället, och ibland kan det bero på att jag stötte till en öm tå. Och även som mottagare kan en ibland känna en stark känsla för att sedan läsa igen och tolka ett meddelande på ett annat sätt.

Här kändes det som att det blev ett sådant tillfälle där det blev misskommunikation och det väcktes starka känslor. Jag tror inte att någon menade något illa, och ändå kan det ibland upplevas så. @Denlillamänniskan @Andrahalvlek @Himmelellerhelvette, jag vill bara säga att ni är alla högt värderade forummedlemmar! Fortsätt gärna skriva och diskutera på forumet om det känns okej.

Jag vill inte dö ensam och alkoholiserad som min far gjorde.

@Flarran Härligt att läsa dina morgoninlägg nu när du får sova bättre och bättre. Det blir allt glesare mellan dina dippar, har du själv tänkt på det?

Nykterhetsarbetet är lite som ett sorgearbete tycker jag. Jag jämför det gärna med en grusväg fylld med gropar, så kallade potthål som det pratas massor om nu för tiden. I början ligger man i en djup grop och vältrar sig i dyn, tycker väldigt synd om sig själv. Med all rätt, det är synnerligen obehagligt i en dypöl. Kallt och smutsigt.

Sen tar man sig upp ur gropen och traskar vidare, vädrar morgonluft - och plötsligt ramlar man ner i en ny grop. Vad fan 🤬 Med tiden blir det dock allt glesare mellan groparna i grusvägen, man lär sig väja runt groparna - och om man ramlar i blir man allt skickligare på att ta sig upp ur gropen och traska vidare. Det går snabbare och snabbare, för man har lärt sig hur man ska göra. Upp ur gropen bara. Framåt. Mot den ljusnande himlen som skimrar i rosa. Med fågelkvitter i öronen.

Trevlig helgkram 🐘

Känner mig klar här nu på forum. Tack för de fina meddelanden jag fått!!
Återkommer då och då och rapporterar nykterheten.

Önskar er allt gott!

Ja, jag förbereder mig fortfarande inför döden. Har gjort det genom att gå igenom mitt liv ordentligt nu när jag är nykter. Liksom för att stirra livet rätt i ansiktet och känna mig klar med det, den dagen som det är dags.
Redan tagit beslut om vad jag gör den dagen jag får en dålig diagnos. Jag tar ingen behandling för att köpa lite mer tid. Skulle jag ändå leva frisk som en nötkärna i flera år till, så kommer jag att njuta av den tiden. Och det sista jag behöver göra är att förbereda mig för den ensamhet sjukdom och död innebär.

Goda vanor mår man bara bra av, och lagom är bäst. Tänk vad självklarheter kan krånglas till om man fastnar i ett feltänk utan vett och sans. Fick sova lite extra i natt, tror nog det blev en fem timmar lite drygt faktiskt. Har just ätit min frukost med varm mjölkchoklad och limpsmörgåsar, öppnat fönstret och fått lite morgonluft. Hörde fåglar kvittra nånstans och en liten stund var himlen ovanligt vackert fint färgad i ljusa varma nyanser. Tänk vad bra det är att slippa dricka alkohol för att stå ut med negativt feltänk som man ofta skapat själv genom mörka hopplösa tankar. Dricker nu vanligt vatten och äter på en klementin. Tänk vad gott det kan vara med bara lite vanligt kallt vatten. Borde nog gå ut och gå en handlings-sväng, behöver ju faktiskt mer mjölk till frukosten i morgon, och en lagom liten må-bra-runda eller promenad är ju inte helt fel när man är på humör för sådant liksom. Tacksam för att man är alkoholfri och utan sug efter onyttigheter det är jag då verkligen.
Ha en fin nykter fredag!

Det senaste året drack jag vin när jag inte orkade. För att få lite respit. Orkade inte vara sällskaplig ens. Vem vill höra att jag fortfarande är rädd för att bli riktigt sjuk? Jag lagade fina middagar åt mig själv och drack vin till det för att överhuvudtaget äta tillräckligt mycket. Insåg att jag måste fejsa livet utan stöd av vin. Äta min mat utan att göra det till en lite festmåltid. Det har varit tufft mellan varven. Men det går. Ändå lägger jag märke till allt som avviker med hälsan. Känner igenom kroppen efter svullna lymfkörtlar, knölar. Undrar varför jag utvecklat exem. Blev återigen riktigt rädd under julhelgen när jag fick några timmars obehaglig rytmrubbning på hjärtat efter lite hårdare ansträngning. Körde hem med hjärtrusningar, försökte hålla mig lugn. Gick och lade mig i sängen och insåg igen; får jag en hjärtinfarkt nu så är jag rökt. Jag är ensam och vill inte ringa och göra någon upprörd och orolig, ifall det går över. Det gick över.

Men skräcken jag kände kastade mig tillbaka i tiden då jag förberedde mig att jag kanske skulle dö snart. Tänkte; Tur att jag redan förberett allt ifall det händer. Läste på mig litegrann och insåg att underviktiga människor kan få rubbningar hjärtat. Alltså inget att bry sig om eller oroa sig för. Bara fortsätta sköta hälsan.

Vägde mig just. Ser att jag inte klarat hålla minivikten som jag satt upp. Har gått ned ytterligare två kilo de senaste veckorna. Men visst, total nykterhet brukar ju innebära att man minskar i vikt. Men de flesta brukar ju vara glada åt det. Själv blir jag bara ledsen.

@Himmelellerhelvette @Andrahalvlek
Jag vet inte om jag har varit extremt otydlig i det jag skrivit eller om ni inte läst min tråd med någon större eftertanke. Jag vet inte heller om ni ville boxa mig lite rätt i magen, eller om det ni skrivit var menat som uppmuntran?

Jag grubblar inte över min ensamhet särskilt mycket. Men när jag blev väldigt sjuk för ett drygt år sedan, och behövde vara beredd på att få en dålig diagnos, så blev jag rädd. Jag insåg att jag inte hade någon att tala med. Vad händer om jag får veta att jag snart ska dö? Jag gick ned väldigt mycket i vikt, kämpande för att hålla mitt liv igång. Började röja upp hela mitt hem. Dödstädade för att barnen inte skulle få det så jobbigt att ta hand om allt ifall jag skulle gå bort. Avlivade min gamla häst för att den inte skulle gå att sälja om jag dog. Förhörde mig om vem som skulle kunna ta hand om min halvgamla hund. Förberedde så att barnen skulle ha uppgifter och lösenord till banken och annat.

Sen fick jag aldrig den elaka diagnosen som jag var rädd för. Jag lyckades hålla min vikt till att inte glida under BMI till undervikt. Jag började vandra långa sträckor för att få lite aptit och hålla musklerna igång. Jag rensade hela garderoben på de kläder som hängde som påsar. Köpte nytt i mindre storlekar. Med förlusten av fett i ansiktet kom det fram väldigt många nya rynkor. Jag kände mig fysiskt svag, äckligt mager och ful.

Nej, jag satte inte och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam i min livssituation. Jag grubblade inte. Jag agerade som fan för att hålla mitt liv igång och sköta om mig så bra jag kunde med näringsrik mat, vandring, sociala möten och meditation.

Minskade mitt alkoholintag till att hålla sig runt två flaskor vin per vecka, varvat med kortare perioder av nykterhet. Sen kom sjukdom hos barnbarnet och jag stöttade min dotter så mycket jag kunde. Tog tag i en hel del grejer i stallet med rutiner, vintervatten som jag installerade till hästarna och att inspirera mina stallkamrater till att göra förbättringar för hästarna. Till slut blev jag sjukskriven för depression. Jag var helt färdig. Insåg att det sista jag kunde göra var att helt sluta dricka alkohol för att må bättre och orka mer. Som ni vet gick det rätt lätt. Jag såg till att få psykologstöd och ägnade hela sjukskrivningen till att förbättra min hälsa och mitt psykiska mående.

Så när ni speglar mig som en ensam kvinna som sitter och försjunker i självömkan över ensamhet och super sig full, så känner jag bara; Nä, det där.... det är inte jag. Jag har sedan länge lärt mig att ändra mina tankebanor när de inte är fruktsamma. Nej, jag hamnade inte i ett glapp när barnen blev större. De har varit stora och självständiga många år.

Det som känns mest ledsamt nu, är att jag förstår att man kan få kommentarer i forum som gör väldigt ont. Man kan bli hur missförstådd som helst här.

Jag ska gå och lägga mig nu, efter nattpasset. Jag har gjort nytta för andra människor i natt. Jag har utfört mitt yrke som går ut på att göra medicinska bedömningar och möta människor i kris. Jag har kännt mig mycket uppskattad. Haft fina samtal, glada skratt och njutit av att samspela med andra proffsiga medarbetare. Dragit ihop ett gäng människor till helgen för att hjälpas åt i stallet med lite fix och blivit uppskattad för det initiativet. Jag ska ut och äta middag med ett gäng roliga gamla arbetskompisar i helgen. Trots detta rika liv, som jag lever, vet jag att jag bara har mig själv att lita till. Att jag är frisk och energisk är förutsättningen att hålla igång allt. Den insikten kan ibland få mig att känna mig väldigt ensam och utsatt.

Jag är han i det fallet. Jag började gå på aa möten men tyckte de hade en inriktning som jag inte kunde ta till mig. Bli befriad, känna guds tro på mig osv.
Jag tycker detta forum är bra och man känner, du är inte unik.
Min stöttning är att inte slå på mig själv när jag misslyckas. Det är glesare mellan gångerna jag dricker alkohol. Se det som en del/mini seger. Nästa gång blir det kanske en gång i veckan med Lagom med alkohol. Nästa två veckor, stå ut och gör något ansträngande, tex rensa i garderoberna, städa alla kökslådor eller något annat. Jag menar inte gym och tokpassträning.
Ja, jag ville bara dela med mig av mina tankar.
Må väl

@Surkärring Grattis till 6 månader!🥳 slitigt att du behöver dividera så mycket med dig själv och att tankarna på alkohol är så starka. Tänker att det handlar om att vi har en beroendehjärna, en bestående förändring i belöningscentrum pga av beroendet.

Så här skriver Hjärnfonden. Vid ett beroende har det skett en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. När vi äter god mat, motionerar eller har sex, frisätts dopamin, vi får en känsla av välmående. Samtidigt kopplas handling och välmående ihop i minnet för att vi ska upprepa handlingen. När man konsumerar alkohol eller andra beroendeframkallande ämnen, frisätts mer dopamin än vid naturlig stimulering. I stället för välmående får man en starkt lustfylld, berusande, känsla. Om man använder beroendeframkallande substansen under en lång tid förändras hjärnans belöningssystem i grunden och ett beroende uppstår.

Jag tror att det krävs lång tid för att lyckas bryta ett beroende, år, massor av tålamod och såklart stark vilja att fortsätta vara nykter. Tänker att det tar 3-6 månader för att återhämta sig från alkohol, men mycket längre tid för att bli stabil och att skapa nya banor i hjärnan. Sedan tror jag att man behöver ha en positiv inställning till nykterheten, att det är så mycket mer värt och en befrielse från beroendet. En ny livsstil.

Processen tar tid, så det är ändå värt att ge det mer tid, det händer saker hela tiden fast man inte alltid märker det.
Sköt om dig och ha en bra dag!❤️

@erivan Att vara beroende är ett gissel då beroendekrafterna är så otroligt starka och kan ta över helt. Man börjar tänka att man har så tråkigt som nykter, man får inte det lustfyllda ruset som vi är vana vid och inprogrammerade till att ta till när det känns tråkigt, vips så får man nedstämda känslor av hopplöshet. Det sunda förnuftet i pannloben körs över med en ångvält av känslohjärnan, där beroende bor och man kan inte längre tänka klart eller rationellt. Det enda som gäller är att få hälla i sig alkohol för att lindra de nedstämda känslorna. Det blir lugn och skönt, en kort stund, sen kommer ångesten som ett brev på posten. Att ta ett glas kan lindra och den onda cirkeln har slutits.

Det är svårt att bryta den onda cirkeln. För mig har fakta kring beroende och hur det påverkar hjärnan hjälpt mig att få styrka till att bryta cirkeln. Så lägger in lite fakta från Hjärnfonden:

Vid ett beroende har det skett en kronisk förändring i hjärnans belöningssystem. När vi äter god mat, motionerar eller har sex, frisätts dopamin, vi får en känsla av välmående. Samtidigt kopplas handling och välmående ihop i minnet för att vi ska upprepa handlingen. När man konsumerar alkohol eller andra beroendeframkallande ämnen, frisätts mer dopamin än vid naturlig stimulering. I stället för välmående får man en starkt lustfylld, berusande, känsla. Om man använder beroendeframkallande substansen under en lång tid förändras hjärnans belöningssystem i grunden och ett beroende uppstår.

För mig var det motiverande att inte låta mitt beroende få ta över mitt liv. Mitt belöningssystem har förändrats pga av mitt beroende, men som nykter kan jag få tillbaka ett normalt belöningssystem. Jag känner idag välmående istället för en lustfylld berusande känsla. En stor skillnad. Jag känner inte längre att det är tråkigt och måste ta till alkohol för att höja stämningen. Har inte längre så tråkigt som jag kände att jag hade när jag drack, för det är belöningssystemet som är up fuckat och som skapar dessa känslor i den onda cirkeln.

Långt inlägg, men hoppas det ger något. Ha en fin dag!❤️

Idag är det 6 månader sedan jag bestämde mig för att inte dricka alkohol, inte för evigt men en dag i taget.
Det har varit svårt, emellanåt, att låta bli. Vissa tillfällen har varit tuffare än andra. Jag har kämpat på.
Läste en artikel i DN (tror jag) att en vit månad inte räcker för att hjärnan ska ställa om, 3-6 månader är mer troligt/rimligt.
På tv4 pratade två coacher om alkohol och överkonsumtion/beroende om att det är som en allergi, att man aldrig kan bli fri från det, hjärnan går igång direkt och därför ska människor med alkoholberoende aldrig ta första glaset.
Jag tror inte jag kommer att vara alkoholfri för evigt. Jag känner hur jag glider. Kan förhandla med mig själv i en evighet, har gjort det förr. Det är en klassiker. Om jag bara håller mig till vin. Om jag inte blandar. Om jag slutar dricka efter midnatt. Eller kl 01. Kanske 02. Om jag tränar dagen efter. Om, om....
Jag måste vara ärlig mot mig själv.
Här kan jag ju skriva vad som helst, ingen vet vad som är sant. Men jag vet. Vad skulle lögner här hjälpa mig? Hjälpa någon?

Jag tycker det är svårt att vara alkoholfri. Det är så tokigt. Jag vet ju allt skit som alkohol innebär. Jag är så stolt över hur långt jag har kommit. Jag har kunskap om alkohol och alla dess värdelösa, destruktiva biverkningar. Varför finns det ändå en romantiserad längtan efter ett glas vin?
Det är så tokigt.
Men jag knegar på.

@Vjlo Härligt med 314 dagar, snart ett år! För mig var det också annorlunda denna gång och för min del handlade det om min annorlunda inställning till att vara nykter. Inställningen var att jag var positiv till att leva nykter, planera mitt liv som nykter, en ny livsstil helt enkelt. Jag sörjer inte för att jag inte längre dricker alkohol. Denna gång har pusselbitarna ramlat på plats, att det är alkohol som är orsaken till att jag inte kan må bra. Det jag kunde få av alkohol var ett lustfyllt rus, en kort stund, men aldrig ett välmående. Det är en stor skillnad. Nykterheten ger välmående och livslust och såklart med- och motgångar som livet består av, men som nykter går det att hantera på ett bättre sätt. Och ju längre jag varit nykter desto mer träder detta fram och stabiliseras inom mig.

Ha en fin dag och bra jobbat!❤️

Godmorgon! Våren är på väg, det är fredag och jag dricker gott kaffe! Nu skapar vi en bra fredag, en enhetsfri eller i vart fall en måttlig sådan.

314 dagar....
Det känns ju som det är den här gången det fungerar på riktigt, haft ganska många försök tidigare där det gått i olika långa perioder, men aldrig så länge som nu.

@TappadIgen Så otroligt fin låt! Verkligen tröstande för mig som är medberoende! ”Att det modigaste jag kan göra är att rädda mig själv”. Det är det som är svårast, att erkänna mig maktlös, ibland tittar fortfarande känslan fram att jag kanske kan rädda min mamma. Tänk om jag kan och inte gör något! Dom känslorna är svåra. Men jag vet att jag höll på att drunkna själv sist jag engagerade mig fullt ut! Det är precis som med alkoholdjävulen, skulle jag tro? Den lurar oss att dricka trots att vi vet att vi inte borde, så är medberoendet där och lurar oss som är medberoende att vi kanske kan hjälpa ändå?

Tack för ditt inlägg, det rädde ut lite för mig hur beroendet i medberoendet och beroendet av alkoholen känns som samma grej! Kan det vara så att det är därför jag ibland tror att jag kanske kan hjälpa ändå? Precis som alkoholdjävulen kan ligga på lur och säga att det kanske inte var så farligt! Så spännande reflektion såhär på morgonen ❤️

@Ny dag Heja dig💪❤️

@Denlillamänniskan Har du funderat på hur mycket du grubblar på att du är ensam när du är ensam? Ibland kan det vara tankarna på ensamheten som triggar i gång jobbiga känslor och då grubblar man ännu mer. Testa att observera hur mycket tid du lägger på att tänka på att du är ensam. Jag fick tipsen från boken: Lev mer, tänk mindre -bli fri från nedstämdhet och depression med metakognitiv terapi.
Om man lär sig att bara låta tankarna vara och inte engagera sig i dem så mår man bättre. ❤️

…man kan hitta på saker som att träna, träffa vänner m.m. Men tiden man har hemma för sig själv blir ändå mycket.

@erivan Nej ge inte upp! Det kommer för dig, för mig hjälpte det mycket att lära mig att trivas i mitt eget sällskap❤️

”Vi e filosofer gitarren och jag” sjunger Ted Gärdestad.
Känner igen det där med flytt och rens och tappade glasögon. Jag önskar dig frid i att kunna se MÅLET- dit du ska- även om du inte vet vart du ska. Men om xx månader kommer jag att bo i en lägenhet som jag har köpt- och gillar. Att se målet även om det är luddigt har hjälpt mig många dagar.
Kram till dig fina G!

Suicid är svårt. Det kommer med så oerhört mycket skuldkänslor, rädsla och ilska. Att nå någon som är på det stadiet är ju inte lätt. Även om man gör det krävs ju fast beslutsamhet från den beroende att verkligen hålla ut för att lyckas vända situationen.

Jag är en av dem som inte tror på hot etc vid dessa tillfällen. Jag tror inte det är mycket man kan göra mer än att försöka komma igenom deras skam. Gör man det har man kanske lyckats ta bort första spärren så att man sedan kan prata om allt öppet och sansat. Om man inte lyckas nå igenom via uppriktiga, genuina samtal så tror jag på att sätta gränser. De gränser man mår bra av. Ex vill aldrig träffas när du är onykter. Kan ju vara massa andra gränser med.
Sedan är det nog så att mår du väldigt dåligt av detta är det minst lika viktigt att du mår bra. Vi har bara ett liv. Ditt liv räknas lika mycket så om du inte orkar eller behöver en paus så är ju det helt ok att dra oavsett suicid. Det är iaf min åsikt. Signalerar han att han inte är mottaglig så tror jag oavsett, utifrån det du beskriver, att du lika gärna kan fokusera på ditt mående och lämna. Även du har rätt till ett bra liv.