Senaste kommentarerna i forumet

@Påvägmothälsa Skickar en kram till dig.
Fick en ledig dag så det har blivit lite serietittande, ganska så mysigt ändå med regnet smattrande utanför.

Min närstående önskar ha någon utomstående vän /coach att prata med när han får sug. Vart kan han vända sig?

@Surkärring Grattis till 90 dagar!! I övrigt är ju denna period var grå. Tänker att jag själv mådde bättre förra veckan då jag hade flera veckor av sammanhängande nykterhet än idag som är dag tre! Så försök att ändå verkligen ge dig en klapp på axeln och försök njuta av du klarat tre nyktra månader🥰

@Jagorkarinte9 Välkommen hit! Ett första steg i rätt riktning. Jag vill heller inte vara problemdrickare, jag vill också vara liten och omhändertagen igen. Vill också ge min familj närvaro…. Just nu är jag med hög ångest men nykter igen. Jag har försökt i många år, men fallit tillbaka. Läs i min tråd, det har gått si och så över tid men jag ger aldrig upp och hoppas du vill hänga med på mitt nytag. Önskar att du få en nykter kväll så att ☕️ smakar gott imorgon. 🥰

Jag har alltid varit det svarta fåret i min släkt. Men när något behövs göras så vet de att jag ställer upp.När någon mår dåligt så är det till mig de vänder sig till, för de vet att jag varit/är i det oxå.Men nu det senaste så märker jag att de inte litar på mig. Tex..min bil gick sönder och jag behövde låna bil för att ta mig till jobbet. JAG får inte köra den, utan min mamma går upp mitt i natten och skjutsar mig fram o tillbaka. Många mil att åka varje dag.
Och det första de säger när jag väl berättar att bilen är sönder är : hade du druckit alkohol ??
Det gör mig så ont.
Min son kommer flera gånger i veckan o "hälsar på". Vet att det är för att kolla o jag är nykter och mår bra.
kanske jag som är paranoid, men sen jag pratade med dem och sa att jag ska ta kampen, börja om på nytt och fixa detta så har de blivit en plåga, tyvärr.
Innan så var det som att när jag inte sa något så visste de inte heller o det var bra. Fast de visste..
Jag vill dricka måttligt, nån gång ibland bara. Och jag kommer klara det, som allt annat pissigt i livet.
I våras gick jag in i väggen o blev sjukskriven, va inne på akuten, poliseskort till psykakuten mm...
Allt föll o jag med det. Efter ett tag med psykologhjälp satte jag mig en dag o skrev upp hur jag ville mitt drömliv skulle vara. och sen hur jag kunde ta mig dit.
Kastade ut min dåvarande pojkvän som är alkoholist och knarkar, köpte gård på landet och letar nytt jobb.

Nu har jag gått in på vecka TRE (3)! Så skönt!

God morgon, allihopa!

Borde kanske säga God dag, men hur som...

@ Delfinen80 Du får dessutom ett extra litet hej, och tack för att du skrev så trevligt. Jag har faktiskt varit in och läst igenom hela din tråd och har sett att du inte har haft det alltför lätt genom åren. Klockan är nu när jag kommit ingång att skriva 11:06. Jag har även idag bestämt att fortsätta med min ny-gamla tradition att dricka en kopp varm choklad och äta tre limpsmörgåsar - en med kaviar, och två med mjukost. Detta är alltså min första rutin som jag nu dagligen ska försöka att hålla mig till, frukost före klockan 12:00 varje dag alltså.

Måste även få till en mer vettig rutin för hur mitt sovschema om man så säger bör se ut. Har ju i över 25 år aldrig gått efter klockan, utan ätit nåt när jag varit hungrig, och sovit när jag varit trött. Kommer ihåg att jag sagt åt folk inom psykiatrin att jag väl mest är lite av en slags slumpgenerator, jag vet aldrig i förväg vad jag klarar av, och vad jag har för energi eller psykiskt mående liksom.

Igår kväll var det jobbigt igen, tänkte mest på varför man beslutat sig för att försöka att bli en trist nykterist, sedan fylldes jag med meningslöshetskänslor av tomhet som så ofta och inte förens jag hade tröstätit lite ostkrokar och druckit en cola och stirrat på en massa värdelös skräp-tv med tråkiga repriser av en massa dynga och annat utfyllnadsprogram, blev jag tillräckligt utmattad samt väl i någorlunda balans för att komma i säng vid fyratiden.

Jag vaknade sedan idag omkring klockan tjugo över tio. Har sovit 6 timmar! Det är helt otroligt faktiskt, för det är något som jag inte har gjort sedan, ja kanske, under skoltiden eller nåt sånt..

Öppnade nyss fönstret och släppte in lite morgonluft, och här på gården kör en gul traktor omkring och skottar undan allt det snöslask som väl föll som fin snö igår, vilket jag missade då jag inte var speciellt på humör för att dra upp persiennerna igår. Men just nu känns det bra. Mätt och nöjd, och förvånad över att ha kunnat sova i sex timmar utan några lugnande piller eller alkohol, undrens tid är ännu ej förbi. Känner mig dag två i vecka fyra som helt nykter, lite smått tacksam liksom.

Får se om jag lyckas att ta mig utanför dörren i dag, borde ju slänga ett par sop-påsar som står i hörnet av hallen och påminner mig om att det borde bli lite mer ordning rent allmänt. Jag lever ju inte i någon direkt misär eller så, om det skulle ringa på en hantverkare helt plötsligt så skulle de ju tycka att det såg helt okej ut. Men rent allmänt så känner jag att det borde bli mer ordning och reda. Blir så stressad av att jag inte har var sak är på sin plats liksom. Men har väl ärvt mors skåpordning som väl farsan sade någon gång...

Tror att om jag kommer utanför dörren medans det fortfarande är ljust ute, så borde jag inhandla mer mjölk, fruktyoghurt och kanske även ostkrokar och något mer gott, och även väl kanske något som finns i kategorin nyttig mat, som jag inte handlat mycket av genom åren. Blir en utmaning att klara av att stå emot frestelsen att köpa ett sexpack 3,5% öl liksom, när man går förbi läsk och saft hyllan. Men det måste klaras av, något måste man ju klara av. Men en rejäl utmaning är det allt som väntar.

Förresten när man nu tänker på saft rent allmänt, så som svartvinbärs och sånt, minns när det fanns Festisflaskor i 50 cl plast, tänker på den med svartvinbärssmak, drycken såg i färgen precis ut som portvin. Tänk vad man jämt drog nytta av detta faktum då man alltid på någon toa i stan efter bolagsbesök brukade fylla en sån tomflaska med portvin istället. Det såg ju lite mer civiliserat ut på något sätt när man satt på en buss eller så, och pimplade.

Det som var kvar i pavan när plastflaskan fyllts, det halsade man så klart direkt på stående fot.
Man tyckte dessutom att man var smart... Men tänk så korkad man egentligen har varit bara för att få känna sig lugn, harmonisk och självsäker bland folk en liten stund. Man var ju aldrig berusad så att någon märkte det, men visst var man väl rätt tankad, för annars hade man ju ofta inte klarat av den sociala ångesten med hjärtklappning och så, vilket har varit ett handikapp i så många år. Nej men oj, har klockan redan hunnit bli ett. Borde väl ta mig i kragen och klä på mig mina ut-och-gå-kläder snart om jag ska hinna utanför dörren medans det är ljust ute.

Men nu har min energinivå sjunkit igen, och jag börjar känna mig lite smått sömnig igen, men går jag och vilar nu så somnar jag väl ett par timmar som vanligt och sedan kan jag inte denna dag heller komma in i någon vettig sov-rytm.

Det är så mycket nytt att lära sig som alla andra tycks kunna utan minsta besvär. Men det är nog många som man tror är helt normala och vanligt folk på den punkten, när det gäller vardagsrutiner som kanske kämpar lika hårt de med, fast man inte märker det genom att de ser så normala ut...
Känner att det var allt att skriva om så här i stunden.

Ha en fin dag och kämpa på!

@prinsessa @Natalia Det låter som att ni hade en bra helg båda två, det glädjer mig. Mitt liv är tydligen en bergochdalbana just nu. För tillfället stabiliserad igen efter ännu en djupdykning. Står i något slags brytpunkt. Tar en stund i taget.

Tog just ett kort på mig själv, och nu ser jag hur pass välmående jag ser ut att vara, och faktiskt lycklig. UTAN att behöva ta några andra preparat..Till dig som kämpar ge inte upp. Det finns krafter som finns här för att hjälpa dig, ge inte upp. Jag trodde själv att det var omöjligt att kunna sluta dricka nu har det gått månader..år…
Du är värd mer än så. Lycka till😊

Grattis till 90 dagar @Surkärring, hur tänker du fira? Själv är jag på min 74:e dag idag och närmar mig också mitt 3 månaders mål. Jag här själv funderat på vad jag skall göra när/om jag når målet, men det är ju inte helt lätt nu när alkoholen går bort som belöning. Har ju börjat bli en riktig godisgris dock sen alkoholen försvann, får väl klämma till med en riktig brakfika och nått kilo smågodis kanske!

Jag har just skapat ett konto här. Jag har ett osunt förhållande till alkohol, vet inte om jag ”kvalificerar” mig som alkoholist men jag ofta väldigt svårt att sluta dricka när jag har börjat. Häromkvällen var min fru bortrest och jag hade, ska jag erkänna, ställt mig på att dricka jättemycket. Jag blev naturligtvis jättefull och det hela slutade med att min barn (14 år och 16 år) hitttade mig på golvet. De ringde min fru och där är vi nu.
Jag inser att jag har problem och håller på att boka tid med en terapeut. Min fråga nu gäller barnen. Hur ska jag prata med dem? Tills saken hör att detta har inträffat en gång tidigare då min son hittade mig. För något år sedan.

90 alkoholfria dagar.
I övrigt inte mycket att hurra för.
Skitväder och allmänt trist känsla hänger som ett eget gråtmild över mig.
Jag trodde väl inte att några gigantiska under skulle ske, men jag saknar fortfarande alkoholen mer än vad jag förväntat mig inför den här "milstolpen".
Jaja.

90 alkoholfria dagar.
I övrigt inte mycket att hurra för.
Skitväder och allmänt trist känsla hänger som ett eget gråtmild över mig.
Jag trodde väl inte att några gigantiska under skulle ske, men jag saknar fortfarande alkoholen mer än vad jag förväntat mig inför den här "milstolpen".
Jaja.

@vår2022 Grattis❤️❤️❤️

Det borde vara ett så jäkla enkelt val, bara låt bli. Det är vad min sambo säger och jag kan bara hålla med. Hela min intelligenta hjärna förstår och delar uppfattningen till 100%. Men ändå.... ändå så halkar jag dit igen och igen och igen. Hur fan kan man gång efter annan välja en vätska framför livet och kärleken? Det finns så mycket fint i mitt liv och ändå så räcker det inte för mig? Varför kräver jag den eufori som alkoholen ger för stunden framför den långsiktiga lyckan?

Hej allesammans.

Jag skapar den här tråden lite som en dagbok för mig själv.

Jag har ett alkoholproblem och mår verkligen skit. Jag är så trött på den människan jag har blivit och vill bara bli den jag en gång var. Jag har ständig ångest, dricker för att få en respit från denna och får sedan ännu värre ångest av att ha druckit. En ond cirkel som inte vill ta slut.

Jag har ett krävande jobb, engagemang i en förening, två bonusbarn och ett eget barn på väg. En stor cirkel av vänner och ännu fler bekanta. Det låter säkert som en dröm för många och borde så även vara för mig. Tyvärr så ser jag det inte så just nu. Istället ser jag tusen åtaganden som behöver uppfyllas och kraften finns verkligen inte där.

Min berättelse är, precis som alla andra, väldigt lång och omöjlig att formulera i ett inlägg. Då jag inte vet vart jag ska ta avstamp så börjar jag med igår. Jag hade haft en fartfylld helg och inte hunnit återhämta mig inför veckan. Måndagen var regnig, snöig och grå. Jag tog mig igenom en vardaglig arbetsdag och med stressen av ett mindre renoveringsprojekt i bakhuvudet. Under stora delar av dagen brottades jag med tankar kring ena dottern, hennes mående och den ADHD utredning som väntar. Jag tänkte även mycket på det ekonomiska ansvaret jag bär som ensamförsörjare av familjen. Jag skräms av tanken på att bli långtidssjukskriven, samtidigt som jag ser många av symptomen på utbrändhet hos mig själv. Sen jag tillträdde min chefstjänst så har dessa symptom accelererat. Jag mår helt enkelt inte bra.

På vägen hem så läskas jag av tanken på att köpa en flaska vin. Känslan av att få bedöva hjärnan och för en stund slippa all ångest. Dock så vet jag att jag har lovat min partner att inte dricka mer, aldrig någonsin. Hon tycker inte om den alkoholen gör mig till, retsam, tjatig, osmidig och trög. Hon har tidigare sagt att hon inte är trygg med att jag ska få ha vårat barn om jag fortsätter dricka, så jag lovade att sluta och har inte heller druckit på ett par veckor. Frestelsen blev dock för stor och jag inhandlade en flaska. När vardagssysslorna väl var utförda och ungarna låg till sängs så gick jag in på mitt kontor. Här hade jag ett par timmar som hade kunnat ägnas åt arbete, datorspel eller något annat av nytta eller glädje. Istället så skruvade jag snabbt av korken och fyllde ett glas. Jag tänkte för mig själv: ett glas kan jag ta, utan att sambon kommer att märka något.

Inom loppet av 1,5 timme hade jag tömt flaskan. Nu vaknade suget efter mer, hade jag haft någon alkohol hemma så hade den druckits, det kan jag erkänna. Som tur var fanns inget mer. Jag drabbas nu istället av oro, hoppas för guds skull att jag kan smyga mig i säng utan att behöva prata med sambon. Är hon vaken?

Hon var vaken och vill prata om alldaglig ting. Hon märker så klart, trots mina försök att maskera det, att jag har druckit. Jag ser och hör hur märkbart sårad hon blir och skammen sköljer över mig. Men vi pratar inte om det.

Jag vaknar idag och åker till jobbet, dom andra sover. Jag får ett meddelande från sambon där hon skriver hur ledsen och besviken hon är, ingenting mer. Jag svarar och ber plikttroget om ursäkt och lovar bot och bättring. Jag vill leva upp till det. Jag vill bli bättre och jag vill vara en ansvarsfull förälder och man. Men jag har lovat mig själv och min omgivning det förut. Jag har tröstat mig med att jag i alla fall aldrig dricker framför barnen, aldrig blir våldsam... Men jag vet att barnen börjar bli större, snart kommer dom ändå förstå. Det börjar bli tungt att klara jobbet, snart kommer dom att förstå. Sambon kanske har fått nog redan, det återstår att se.

Det här är ett mönster som upprepat sig gång efter annan dom senaste två åren.
- Drickande som leder till konflikt med sambon och dagar av uppslitande bråk.
- Skuld och skam, jag hatar mig själv och dagar går åt till att avsky mig själv.
- Bättring, under en eller ett par veckor arbetar jag hårdare än någonsin, styr upp aktiviteter, fixar hemma, ordnar i min förening och ångan stiger för varje dag.
- Drickande... Efter att ha gett allt jag har för att vara den perfekta medarbetare, den bästa pappan, den engagerade maken och hjälpsamma föreningsmedlemmen så orkar jag inte mer. Ångesten och känslan av otillräcklighet når sin gräns. Jag måste bara få unna mig några öl... Jag köper sex, men behöver ju faktiskt bara dricka två... Sex öl senare och vi är tillbaks på ruta ett i mitt mönster.

En gång i tiden var jag inte sån här. Jag drack inte mer än ett par gånger om året och då måttligt. Jag kunde känna glädje inför vardagen, inför höstens färger, för julens magi, för semeldagen och ja, tamefan till och med chokladbollens dag. Det fanns alltid något att se fram emot och det ljusa i tillvaron var alltid starkare än mörkret och oron och alkoholen behövdes inte för att få mig att må bra. Jag önskar så mycket att jag var den personen igen.

Jag väljer att inte ta det personligt. Jag förstår att det är dagtid som besparingen kan göras. Jag fattar att det är lättast för min chef 30 mil bort att välja bort mig, som han inte har en relation till. Ju längre bort från medarbetarna desto hårdare nypor kan man ha. Men jag ska fan jobba, visa att de går miste om något. Och jag har sagt till min chef att om det uppstår någon vakans under arbetets gång så är jag verkligen intresserad. Det är ju de här arbetsuppgifterna jag brinner för - varje dag känns rolig.

Som en ödets iron fattades det en nätverksprogramvara i morse. Helt borta. Är jag portad? Får jag inte jobba? Det visade sig att det gjorts en uppdatering, så det var enkelt åtgärdat. Kändes nästan lite symboliskt faktiskt.

Ni får ha överseende med alla mina inlägg om detta nu, men jag måste få ur mig alla tankar och känslor om detta. När jag skriver blir det mer verkligt på något sätt. Ord på pränt är viktiga. Och i efterhand kan man sen se hur allt utvecklar sig, till det bättre förhoppningsvis.

Jag märker att mina kollegor har drabbats av beröringsskräck. Allt är inte förhandlat än, vissa vet men inte den stora massan. Alla tänker ”Det kunde ha varit jag”. De vill inte störa, så de säger ingenting. Fy fan, mänskligheten är ynklig. Allra ynkligast just nu är min närmaste chef, som sitter i Kalmar. Vabbat två dagar, inte hört av sig på telefon eller mess ens.

Kram 🐘

Tack för all fin pepp! Det går upp och det går ner. Just nu går det ner för jag följer inte ens mina två regler som jag satte upp: aldrig dricka ensam för det är då jag helt tappar kontrollen och aldrig dricka boxvin (omöjligt begränsa mängden för mig då). Igår gjorde jag båda delarna och känner sådan skam inför min tonåriga son som liksom får stå ut med en berusad mamma. Inte så att jag blir aggressiv men det räcker ju gott med att jag sluddrar och somnar i fåtöljen. Jag fattar inte varför jag gör så här, faktiskt ser till att skapa möjligheter för att kunna bete mig på detta sätt. Jag vill ju inte vara en person, som har ”problem med spriten”.
Jag känner bara att jag vill vara barn igen och bli omhändertagen. Oerhört omoget, jag vet.

@Liljekonvaljen80 Hej vad roligt att höra ifrån dig! Vad fint det låter att du njuter av att bo själv och omger dig av vänner och familj. Precis så som det ska vara!
Jag mår bra. Bor i min egen lägenhet sedan en månad och trivs så bra. Jag njuter av lugnet och hittar tillbaka till rutiner i vardagen som att laga mat och träna. Barnen bor här varannan vecka. Det känns bra när de är här, att ha de nära samtidigt som de bråkar en hel del och utmanar mitt tålamod. Känns som om de reagerar på separerationen, men om jag frågar säger de allt allt är bra.
Den veckan de inte är här är det först skönt att få pusta ut och bara behöva tänka på sig själv. Efter någon dag känns det tomt. Jag saknar livet som familj och tvåsamhet som du också nämnde. Speciellt fredagen eller helgen när alla kollegor ska hem och ha familjemys och jag åker hem till en tom lägenhet. Men jag försöker tänka på att jag inte hade något val. Jag hade ingen man som väntade på mig, om vi åt fredagsmiddag så hällde han i sig en flaska vin och satt sedan med telefonen i soffan resten av kvällen och i princip ignorerade mig. Nu när vi separerat och fokuserar på vårt eget mående och blir starka i oss själv. När vi mår bra kommer vi attrahera en bra man som ser oss och uppskattar oss för den vi är.
Just nu känner jag mig inte redo att börja dejta på tex tinder men om man träffar någon på annat sätt så skulle jag kunna tänka mig att gå på dejt. Jag saknar närhet, något jag inte fick från mitt ex.
Ibland tänker jag på exet att om han bara slutar dricka osv så kan vi vara tillsammans, men vi passar inte ihop han har aldrig kunnat eller velat möta mina behov i en relation. Han sa att jag var kontrollerande och fick mig att känna mig fel. Sjukt att det tagit så lång tid att inse detta när man levt så länge ihop. Det viktigaste för mig är att inte hamna i en liknande relation. Antingen i en sund och kärleksfull nykter relation eller leva själv. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
Heja oss för att vi tog steget till det livet vi förtjänar ❤️❤️

Jag har faktiskt sovit i natt. Vaknade 06.30 med ångestpåslag. Flyktkänslan är enorm men jag försöker sitta still i båten. Påverka det jag kan påverka, här och nu, nu, nu. Nu knägympa!

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för omtanken ❤️

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Tack för omtanken ❤️

Kram 🐘

@Se klart Ja, just nu får jag försöka sitta still i båten. Se vad de har att erbjuda mig, men jag vill verkligen inte putta ut någon annan heller. Fast samtidigt måste jag se till mitt eget bästa. Senast förra veckan tänkte jag att ett stort sparpaket är nog på gång snart. Att det skulle bli skönt att inte delta utan sitta på läktaren, för med mina 31 år på företaget sitter jag säkert liksom. You wish. Nästan ironiskt att jag tänkte så.

Kram 🐘

@Ny dag Så starkt jobbat ta dig ur gropen så snabbt igen💪🏻. Skickar varma kramar med förhoppning om att du snart mår bättre igen ❤️🥰

@Varafrisk Så sänt att det verkar vända till det bättre för er dotter. Oerhört starkt att du ridit ut den här stormen nykter! Önskar dig en fin dag!❤️🍁🥰