Senaste kommentarerna i forumet

@brödsmulan
Tror du sätter fingret och spikar rätt när du skriver att oavsett vad det är så behöver han själv komma till insikt med det.
Och att ditt fokus är dig och dina barns mående 🙏, precis så.
Du fokuserar på vad du faktiskt kan göra i den här situationen, starkt!

Åh @vår2022❤️ Känner med dig i sorgen❤️ Skönt att du och din pappa fick försonas och att du bjöd in honom i ditt liv. Jag tänker att det kändes gott i hans hjärta att veta att du fanns där❤️ Så mycket klokhet som du äger så måste han varit mäkta stolt över dig🙏🏻

Varm innerlig kram t dig🤗❤️

@brödsmulan
Läser en del. Tänker att han kan ha en bipolaritet. Inte ovanligt med självmedicinerande då.
Kanske Mikael Persbrandts podd finns kvar. Där han berättar om sin utredning. Kanske värt att kolla upp?

Under mitt äktenskap kände jag många gånger att jag var ensam i ett parskap. Jag älskade min fru men jag kände så många gånger att vi pratade förbi varandra. Jag utvecklades betydligt fortare och mer efter min nykterhet och då breddades klyftan än mer. Till slut höll det inte längre och jag åkte ut.
Jag sjönk ner i det totala svarta hålet och upptäckte att jag hade noll stöttning av de som jag trodde var mina vänner. Jag fick klara mig själv och påbörja min klättring uppåt. Ingen, inte nån, räckte ut en hand till hjälp.

Nu har jag lagt några år av den tiden bakom mig men fortfarande är det tomt. Jag har bekanta som jag frågar om vi ska göra nåt tillsammans och ofta hänger de på men de kommer inte själva med några uppslag till event. Allteftersom har jag hängt av dem som inte kan ge respons.
Jag volontärar, tränar och försöker hitta på resor men jag har liksom fyllt min bucketlist nu.

Som varandes en äldre person så vet jag ju att ensamhet är en riskfaktor av rätt betydande mått rent fysiskt. Jag tycker att jag provat det mesta men ibland blir det rätt deppigt. Ett teaterbesök och känna sig ensam i en folksamling är ju ingen hit. Resa bort en tid och ha trevligt och sen komma hem till ett tomt hus är nåt jag börjar bli rädd för. Den stora helgen, den sk "familjehelgen" i slutet av december har varit jobbig i många år, även under äktenskapet, och är främst grundad i den fruktansvärda köphysteri som går genom ena halvan av befolkningen och som jag är så stark motståndare till har hjälpt mig att fly till olika ställen. (Hur är det möjligt att det säljs såna kopiösa mängder eljusstakar varje år ????)

Men....jag har absolut ingen patentlösning på ensamheten men jag ser ju att den brer ut sig. Många skäms för den och det vägrar jag ! Många har också väldigt väldigt svårt för att prata om sitt ensamma liv, tyvärr. Jag har ju en grund inom AA där jag fått lära mig att prata om vad jag känner och den lärdomen är jag väldigt glad för även i detta.

Sök dig framåt Celine och lita på dina känslor <3

@Flarran rörande inlägg. Jag drivs också av ångest och har haft återkommande depressioner. Jag har blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom men har ett välfungerande liv med mediciner. Jag har också använt alkohol i ångestdämpande syfte men med tiden dräneras serotoninnivåerna av alkoholen och ångesten blir värre. Du är inne på rätt spår med att göra ett uppehåll med alkoholen.

@Liti-73 Välkommen till forumet och grattis till din första vecka. Det finns många cancerformer som är förknippade med alkohol. Jag var också väldigt rädd för cancer, leverskador och annat när jag drack. Jag läste på om hur alkohol påverkar kroppen och hjärnan och blev överraskad av hur farligt det är med alkohol.
Börja med tre nyktra månader som första milstolpe. Det är det bästa rådet jag någonsin fått och har resulterat i just nu 14månader nykter. Att reda ut grundorsaken till varför man börjat dricka är verkligen rätt väg och på den vägen är du nu. Skriv och läs mycket på forumet, det är till enorm hjälp. Vi är här av samma anledning. Alkoholen har bestämt över oss, nu är det vi som ska ta kommandot i våra liv. Kram

Tack för din fina text. Du skriver väldigt bra, har en egen stil, liksom. Förutom att bli av med det fysiska beroendet så tror jag att det är viktigt att hitta annat än som gör än glad. Kanske är skrivande en sån sak gör dig? Det finns ju många skrivande människor som är introverta men som ändå hittar likasinnade, på till exempel skrivkurser, skulle du inte kunna testa det? Och det händer ofta mycket intressant på biblioteken. Angående den där grundoron, den känner jag igen. Har också haft den sen jag var liten. Men sen jag slutade dricka har den blivit lättare att hantera. Du skriver också att allt är lättare på sommaren. Vissa påverkas starkt av ljusbrist, det finns kanske ljusterapi du kunde testa? Jag önskar dig tålamod, och att våga ge livet som nykter en chans, jag tror du har så mycket kvar att både ge och uppleva.

@_alces_ Då är vi 2 idag! Jag föll också igår. Var väldigt irriterad på mig själv imorse, men försöker vara konstruktiv framåt nu istället. Vi tar nya tag 🤗

@Delfinen80 Godis och en cola på en lördagskväll, det är lycka i mina öron. Där passar barnen in i bilden, lugn, harmoni, en god natts sömn och en pigg söndagsmorgon. Livet i det lilla som idag är det stora för mig❤️Kram

God morgon på Er alla fina. Just avslutat kaffet och kikar ut på ett regnigt och disigt väder. Så i dag blir det att pyssla inne. Mysigt det med 🥰
Ha en fin söndag och va rädda om Er

@Påvägmothälsa Låter jobbigt, men bra att det är bättre idag. Hotellfrukost är ju bara mums!
Natalia: Så roligt för dig att du trivs på jobbet!

Önskar er en skön söndag! Var på bjudning igår och det var så att säga planerat med enheter, men jag känner mig ändå nöjd med mitt intag som var måttligt.

Godmorgon! Minisemestern närmar sig sitt slut och det har varit både bra och dåligt. En konflikt blossade upp i förrgår, Egentligen inte konstigt alls nu när våra liv lugnat ned sig lite. Ändå mycket jobbigt och det ledde till dåliga val med enheter för mig. Det är bättre idag och vi njuter av hotellfrukost innan vi skall träffa vänner. En dag i taget!

@Sisyfos Tack❤️. Ja, det var en sorg för honom och jag är tacksam för att vi kunde mötas och försonas, det skulle vara helt annorlunda sorg om vi inte gjort det. Det känns fint att kunna vara ett stöd för henne och det är nog som du säger, galet mycket att göra och att reflektioner kommer långt efter. Har ingen riktig erfarenhet av detta och ska försöka ta det i små steg. Sorgen går upp och ned och kommer överraskande i många stunder. När sorgen knackar på min dörr, släpper jag in den, men än så länge mest när jag har möjlighet att få vara i lugn och ro och släppa på mina känslor. Jag tar en dag i taget och ska låta sorgen få ta plats och ta den tid det tar❤️

@Vinägermamman Idag är det jag som tittar in till dig med stöttande ord. Jag har inte läst hela din tråd men ser att du gjort detta i mars 2022 också. Det betyder ju att du kan 😊 Apropå svepskälet, som är fånigt, så är ju alla skäl egentligen lika dåliga. Som du skrev till mig så gäller det ju att identifiera processerna som leder fram till valet. Jag brukar också tänka att jag vill vara snäll mot mig själv för jag är ju mitt eget bästa verktyg. ❤️

@Himmelellerhelvette Tack så mycket❤️

@Smillans Tack så mycket❤️

@Amanda L Tack❤️. Ja, försoningen kommer att göra det lättare att sörja och känna kärlek och värme i tankarna❤️

@Andrahalvlek Tack❤️. Ja, det är en sådan gåva att kunna försonas och det gör sorgen lättare att hantera❤️

@Ny dag Tack för dina fina ord❤️. Det blir äkta och ärligt att möta alla känslor som nykter och litterate att hantera. Bra jobbat med alla dina nyktra dagar, du gör det så bra!❤️

@Ny dag Tack snälla du! Jag hade ju ett bakslag nyligen och just det där att inte låta det ta upp all plats utan gå tillbaka till bra rutiner är jätteviktigt. Det är ju en del av programmet också. Jag stannade upp och skapade en bättre dag för mig själv. ❤️

@Vinägermamman Tack❤️. Jag är tacksam över att jag ändå fick ha min pappa kvar länge och förstår vilken stor förlust det är om man endast är 25 år. Jag tror att han kan känna din tacksamhet ändå fast du inte hann säga det med ord. Du kan säga det nu till honom för våra pappor finns ändå med oss någonstans❤️

@Vinägermamman En ny och bättre dag. Tack för kloka och stöttande ord. Situationen är bättre, morgonen i hotellmatsalen mycket trevligare. Det som gjorde att jag valde att dricka var känslomässig utmattning och "tröstbehov", men framför allt blir min förmåga att hålla emot och prata förnuft med mig själv så väldigt mycket sämre efter gräl eller liknande. Det har jag konstaterat så många gånger, känslomässig balans och att jag mår bra är en bra grund för kloka val. Jag laddade om med bra val, har sovit okej och mår bättre.

Checkar in med mig själv här igen: tog jag hjälp? Nej, efter att försökt orkade jag inte igen. Har det gått bättre? Ja det har det nog.

Jag försökte vara nykter en månad, typ. Men började slarva lite, en öl till middagen på semestern. Men det var enstaka tillfällen. Jag är lite besviken för att jag inte klarade noll-målet, men måste sluta vara ”duktig flicka” och ändå se att jag gjorde en förändring. Min tankeverksamhet var igång och jag kände en annan motivation än tidigare.

Sen i augusti var det lite Tinder-dejter, under dessa blev det också ett par enheter. Sen kom alla dessa bröllop, möhippor, fester… Jag drack alkohol, men hade lite andra strategier och jag klarade mig bättre. Aldrig total urspårning. Nog var jag påverkad men mil ifrån det tillstånd som hände i somras. Jag minns allt och hade ”koll”, sen är man väl aldrig Einstein när man druckit.

Jag känner mig ändå rätt nöjd. Det var en kvinna som gav mig tips när jag försökte söka vård. Dom var basic men bra, jag försökte fokusera på dom innan kvällarna började:
*drick aldrig på tom mage
*drick långsamt
*undvik stark alkohol (jag har mest druckit öl/cider på festerna)

Jaha, framåt då? Inser att jag nog kan göra mer för att förändra, hamna mer i en trygg zon. Jag litar absolut inte på mig själv.

I skrivande stund har jag druckit totalt 5 enheter på 5 veckor utan att tänka så mycket på det. Där är jag bra!

Men med ”festerna” kan göra mer. I höst/vinter borde jag:
*Köra mer nykter AW och komma in i att dricka alkoholfritt
*Testa vara helt nykter på en fest eller ”krökig” middag (inte gjort denna ännu!)

Sen borde jag gå igenom och göra Alkoholprogrammet igen, på riktigt

Beklagar @Vår2022. Det var säkert en stor sorg också för honom att han varit frånvarande under din uppväxt. Fint att ni försonades och att du förmådde bjuda in. Fint också att du finns där som stöd för din pappas livskamrat nu när det är svårt. Det är egentligen galet mycket att göra efter ett dödsfall och man hinner inte reflektera förrän långt senare. Kram ❤️

Promillebikt

Vem faen är väl alkis för att man dricker ett par flaskor portvin varje helg om man nu har ”lyckan” och orken att ta sig till bolaget var i många år tanken man hade innan man för något år sen kom på den ”ljusa” idén att lära sig att brygga eget billigt vin i dunk som aldrig någonsin hann att hamna på någon flaska. Sen blev det socker och bakjäst förvandlad till 10-procentig mäsk som smaksattes med svartvinbärssaft. Men sådan hobby är inget att hålla på med. För i längden är man då med garanti snart kvalificerad alkis så att man i bästa fall bara skakar i hela kroppen med en mage i ständigt kaos som väl mest skriker på hjälp. Men är huvudet dumt så får ju kroppen lida...

Hur som helst är singel och har alltid haft svårt med folk och har sedan 12-årsåldern aldrig orkat att ingå i något slags större sammanhang. Var en gång avundsjuk på klassmedlemmar, säger så för har aldrig lyckats skaffa eller haft några riktiga nära kompisar liksom. Men minns ändå att man väl så som grabb egentligen ville vara en i gänget och vara med och festa. Det är ett elände och en förbannelse att vara behäftad med inre social ångest och ständig lågintensiv depression.

Hur som helst har haft en massa jobb som bara känts som ett totalt meningslöst tvång för att få nödvändiga stålar för att existera. Förresten att vara född med social fobi och en ständig dystymi är inte att leka med det ska alla veta. Då är det lätt att halka dit på droger som alkohol. Brukar tänka att det väl var tur att man föddes i en småstad utan en massa langare av tyngre droger. Har för övrigt aldrig känt att alkoholberoende i sig varit en sjukdom, utan mer ett symptom på underliggande andra problem och snackat bort och förbi läkares oro för en skadlig överkonsumtion.

Det enda som har givit tröst, tankevila och värme är en rejäl fylla. När man var tolv år så hittade man ett källarförråd där någon hade sitt förråd med hemmagjort blåbärsvin. Minns ännu hur surt och jäkligt det smakade när man första gången drack sig härligt berusad och alla oroliga känslor av hopplöshet, tomhet och inre meningslöshet direkt släppte för en stund, och vem brydde sig ett skit om att man första gångerna spydde som en gris, det var bara en accepterad biverkan. Sedan rätt så snart var det bara alkohol som hade någon betydelse och som det ständigt alltid längtades till.

När grannens vinförråd man hittade var tömt så blev det snattande av folköl var vecka som gällde när det gick mot helg, för det var så himla underbart att få må som en vettig människa ett tag och liksom att bara få ”vara sig själv” och lite skönt avslappnad. Tröttnade sedan som omyndig efter ett tag att ständigt behöva snatta en massa pilsner i var och varannan butik. Men snart var man ändå 18 och kunde köpa så mycket folköl man behövde för att ”må bra”. Tiden tills man var 20 gick som i ultrarapid, men snart så kunde man köpa sig vin och starköl i precis de mängder man behövde.

Testade nog alla bolagets kända märken i allt från brännvin, whiskey och det mesta med högsta procent, men fastnade för portvin och han aldrig ens hem utan drack för det mesta upp pavan på närmaste offentliga toalett. Föräldrarna var lustigt nog faktiskt helnykterister och hatade allt som handlade om minsta procent. Föräldrarna hatade även att man drack folköl. Så man lärde sig snabbt att dricka i smyg i källare eller ute i något skogsparti. Någonstans så var det väl först även en revolt och känsla av frihet liksom. Det var spännande och kul men blev snart till ett slags slentrianmässigt jobbigt tvång. Drack aldrig i veckorna de första tio åren, men tänkte alltid för det mesta på vin och öl och helgen var egentligen allt som man levde för.

Allt rullade på i samma sätt plus att man kanske drack en del öl mitt i veckan och så hölls det på tills man var 34 år och levern väl började få nog av ständig förgiftning och, njurarna började spöka och man sökte en privatläkare som tog en massa prover och konstaterade ett för ens ålder ovanligt högt blodtryck, järninlagring och inflammerad fettlever. Fick då diverse blodtrycksmediciner och väl de vanliga ytliga och traditionella råden om att försöka ta det lite lugnt med alkoholen.

Men vem faen brydde sig då det endast var öl och vin som fick en att må bra så att säga. Inte ens när man med största sannolikhet så tidigt som 24-åring under fyllan väl fick en en mindre blodpropp i skallen efter att berusad under en ansträngande cykeltur i uppförsbacke en morgon vaknade och märkte att man nog delvis förstört synen på det ena ögat som aldrig någonsin tidigare hade konstrat. Från perfekt syn till dimsyn och behov av glasögon borde väl väckt en liksom.

Det att man inte brydde sig speciellt berodde väl då på att man inte riktigt ville förstå vad alkohol ställer till med i kroppen. Men fortsatte ändå med samma slags konsumtionsmönster. Berättade senare för en allmänläkare vid en förnyelse av recept på blodtrycksmedicin om en ständig inre oro och nedstämdhet man haft sen man var barn. Fick då så småningom remiss till öppenpsykiatrin och träffade en psykläkare som skrev ut några svaga piller mot oro och sömnbesvär som fanns att tillgå. Jämfört med en helt vanlig flaska portvin var det som att äta sockerpiller.

Har sedan dess nog testat alla sorters piller mot oro och depression utan framgång mot nämnda problem och ofta suicidtankar som funnits med i bilden långt innan man började med alkohol, som nog faktiskt är den självmedicinering som gjort att man ännu trots allt sitter kvar här i denna trista värld där en fylla ofta har räddat en från att hoppa framför ett tåg eller att någon mörk natt ta sig till något avlägset skogsparti långt bort från stan och med en snara göra slut på skiten liksom.

Har inte sedan man var riktigt ung ändå varit berusat till den milda grad att man inte kunnat ta vara på sig själv eller hamnat i bråk. Blir mest seg och onödigt fånigt känslomässig. Inga minnesluckor eller sånt. Kan lätt dricka en 6 st 50-centiliters starköl på en tio procent under några timmar och det känns mest som futtiga lättöl numera. Men kör inte starksprit då magen inte tål sånt.

Har räknat på medicinarnas snack om godkänd mängd standardglas som väl betyder motsvarande en 7 st. 50 cl 3.5 % folköl med lite drygt 1,2 cl ren alkohol per dag och som helst enligt läkare inte ska intas vid ett och samma tillfälle. För ett par veckor sen då det var en helg blev det väl en hel del öl och vin motsvarande 47 sådana där standardglas, eller rättare sagt en 5,6 dl ren sprit under en fredag och lördag...

Har efter förnyelse av blodtrycksmedicin nyligen fått en nitisk läkare som kollat medicin-journalen tillbaka i tiden och inte gillar kända värden och tidigare läkares bedömning om eventuell onormalt hög alkoholkonsumtion och som vill följa upp en rätt nymodig alkoholmarkör kallat för PEth för att väl kunna plocka av en det sista halmstrået av personlig stolthet som ett körkort ändå innebär fast man inte ägt eller kört bil på över tjugo år numera på grund av en rätt så taskig ekonomi.

Läkare har ju som bekant anmälningsplikt till transsportstyrelsen om läkaren anser att överkonsumtion av alkohol kan hota att vara en riskfaktor för ett säkert framförande av motorfordon vilket man håller med om i sak. Men som sjukskriven patient med dokumenterad psykiatrisk funktionsnedsättning som dystymi eller oftast ständig depression och ätande av med piller mot oro och sömnbesvär så vill väl den nye nitiske doktorn kanske ha en liten fjäder i hatten för att visa framfötterna så som ny på mottagningen kan man tänka. Medicinskt har läkaren ju rätt.

Men när man varit överkonsument av alkohol i över 35 år med kanske bara två vita månader totalt på alla dessa år så vet man numera hur man snackar för att skydda den enda verksamma ”medicin” som funkar mot ens mörka inre tankar, kort sagt så vet man hur man tar sådana där nitiska läkare. De vill väl hjälpa, men de har ju inget att erbjuda mot det psykiatriska måendet.

Vet att man lurar sig själv om man ska vara ärlig och att det egentligen inte ska intas en enda droppe alkohol när kroppen så tydligt på alla sätt säger ifrån med bland annat ett taskigt immunförsvar som föregående två veckor givit märklig urinvägsinfektion och troligen en lättare lunginflammation och feber på allt mellan 39 och 36 grader som pendlat upp och ner senaste två veckorna med ett blodtryck som trots mediciner pendlat mellan nivåer som extremt högt och mycket lågt och en puls på ned mot kring 40 slag i minuten mot normalt på ca 60 liksom. Just nu verkar kroppen ha återhämtat sig skapligt, normal temp och så. Men känner ibland att det nog vore enklast att skita i allt och sluta att ta blodtrycksmedicin och hoppas på en snar naturlig avsvimning och avslutning liksom. Men vill ju inte få stroke och kanske bara bli sittande i rullstol om man har otur.

Kan om det krävs bita ihop och sätta mig över den längtan om den lugna frihethetskänsla som endast alkoholen ger. Har gett nu mig faen på att inte dricka en jävla droppe öl eller vin på ett bra tag för att bevisa att inget är omöjligt, för snart blir man väl kallad till ny provtagning, men med allmän depression och psykiatrisk diagnos så kommer allmänläkaren ingenstans med sina stela och kaxiga metoder.

Man fattar ju att de på vårdcentralen vill stämpla en som missbrukare, men redan om ett dygn har man inte druckit ens en enda lättöl på två veckor, det är en kamp, och mörkret och tomheten växer så sakteliga men säkert, men ingen föraktande läkartyp ska tro att de ska få stämpla en som någon jäkla alkis.
För det går att lyckas med allt om man bara ger sig fan på det.

Livet har alltid känts meningslöst och energinivån har i alla år för det mesta varit så låg att det inte funnits kraft över till att göra annat än det allra mest nödvändiga och någon träning har aldrig känts det minsta lockande, förutom en hel del cykling om somrarna då allt känns så mycket lättare. Psykiatrin har väl försökt, men inte kunnat erbjuda någonting alls egentligen fast man varit helt öppen och vänt ut och in på sig och berättat om hela ens meningslösa livshistoria.

Har som sagt alltid levt i dystymi i varierad styrka av depression och ångest men om kroppen orkar ett tag till så kan man säkert stå ut med att vandra som levande död ett tag till. Har egentligen tröttnat på alkohol och har aldrig druckit för att det är gott, endast för berusning. Brukar läsa här på forumet då och då och har förstått att ni alla kämpar på olika nivåer och är det något man kan dela med sig av så är det väl orden om att alltid försöka göra sitt allra bästa var dag och hålla i och hålla ut samt resa sig upp även om man råkar falla.

Siktar nu på en månad utan öl och vin. Fick en ingivelse att vrida klockan tillbaka och har börjat äta och dricka sånt som man gillade som barn. Kan säga att äppeljuice är bra mycket godare än pilsner. Gick det bra utan alkohol förr, så går det väl bra även nu är en övertygelse som finns. Men att helt ändra livsstil som man förstår verkligen behövs kräver en stark karaktär och otrolig inre motivation som inte är det lättaste att uppbringa när man är grunddeprimerad är då ett som är säkert.

Är normalt inte mycket för att skriva foruminlägg liksom, så det dröjer nog länge, om någonsin att det sker igen känns det som i skrivande stund, men vem vet, hade ju först tänkt att svepa ett sexpack folköl för att få koppla av en liten stund. Men valde nu otroligt nog att skriva lite här på forumet istället, för nog sjutton så ska man väl klara av leva åtminstone två veckor utan alkohol. Hur som helst, man får väl ta små steg i rätt riktning var dag liksom.

Kämpa på allihopa!