Senaste kommentarerna i forumet

Hej alla här. Jag är en kvinna,48, som inte är så duktig på att uttrycka och formulera mig som många andra här Jag är sjukt imponerad av alla som sätter så perfekta ord på vad de - och jag - känner! Men som sagt, jag är inte en av er. Jag, särbo med två utflugna barn, den senaste för ett år sedan, och jag har autism. Jag, som ständigt förnekar min diagnos för alla utom särbon. Men jag, sedan jag träffade särbon, för snart sju år sedan, lärt mig kompis alkohol. Han dricker oftast bara på helger, ibland för mycket men ofta inte. Jag drack sällan innan jag träffade honom, tog inte till mig den moderna romantiseringen om ett glas rosé. Nu börjar ett problem synas i mina ögon. Jag dricker, nästan varje dag, i olika mängder. Min särbo kommenterade för, ja kanske två år sen, att det var onödigt mycket. Men han är inte särskilt påstridig, så det viftades lite bort. Jag blir inte otrevlig. Avstår inte sånt jag borde göra. Ekonomiskt är det förstås inte bra, men eftersom vi är särbos går kostnader ”under radarn”.
Idag är jag hos särbon, han bor på landet. Grannen har en son med, ja svårigheter, och han kom förbi och undrade om jag kunde köra honom ner till samhället. Jag fick säga nej, för jag har redan hunnit med tre glas vin. Jag kör aldrig onykter, har aldrig gjort. Men skammen! Jag vet att den här killen inte dömer, han har haft egna problem, men att säga nej, en tisdag klockan 17. Det var pinsamt 😕 det finns så mycket som ”löst” sig i mitt huvud med alkohol. Sånt som jag sökt till psykiatrin för att få hjälp med, och som jag kanske hoppats att få stöd i i min relation men inte fått. Idag sökte jag mig till min vårdcentral, och fick en tid på måndag. Kanske kan jag erkänna hur jobbigt saker är för dem, men inte för min icke förstående särbo. Hur öppen ska man vara mot de som är nära? Eller kan man länge utstå kriget alldeles själv? Min önskan är verkligen en måttlighet, men jag känner inte att jag har den längre. Skam och skuld i väldigt många led finns runt mig, runt min familj, runt människor i allmänhet, och jag inser att jag drar mig undan de få människor som finns runt mig för att få ”dricka vin och koppla av”. Någon som känner igen sig? Någon som vill ha kontakt, bolla tankar? Min avsikt är att kunna hitta tillbaks till en rimlig/normal nivå, men där är jag inte nu. Hoppas på respons😔

@högkänslig
Ja, det är ingen som kan sia om framtiden och det är en väldigt smärtsam process och bara du måste vilja gå vidare. Det hjälper inte vad någon annan säger.
Det är helt och hållet ditt beslut.
För mig hamnade jag hälsomässigt i botten, min kropp orkade inte mer.
Men ja, det kan fortsätta vara så här...tills du väljer att lämna också.
Kram

Jag svarar på mitt eget inlägg. Idag var jag på mitt första aa-möte digitalt. Det var inte alls läskigt eller konstigt. Jag kommer gå igen i morgon eller på torsdag. Jag känner hopp nu!

Jag klarar inte tanken på att han ska vara med någon ny. Ha en ny flickvän. Att han ska ta med någon ny till huset vi stått och renoverat ihop. Där jag lagt så mycket kärlek. Och tanken av att han kanske bättrar sig framöver. Han kanske INSER på riktigt när jag lämnar honom helt och hållet. DÅ kanske han slutar dricka föralltid, och träffar någon ny som får ta del av den underbara människa han är utan alkoholen.. den personen jag egentligen vill bara med.

Just nu är han på landet och kommer hem imorgon. I helgen fyller jag år. Och jag har ju lovat honom att inte lägga mig i hans alkohol just nu, att han ska få sköta det själv utan att jag kontrollerar. Ska bli intressant att se hur det utspelar sig...

Jag har en lägenhet jag hyr ut, vi bor tillsammans i hans.... Tanken av att jag ska flytta ut, och bo någonstans temporärt med alla mina saker och hela mitt liv, tills jag kan få mina hyresgäster att flytta ut... för att sedan sitta i den lägenheten helt ensam. Bara det får mig att gå sönder. Romantiserar och ser bara allt som är fint och har varit bra. Trots att jag vet hur alkoholen föralltid kommer eskalera...

Är det såhär man alltid kommer vara, att man tänker "nästa gång kanske det funkar"?

Lycka till! Jag har också läst dina inlägg med stort intresse och är glad för din skull att din strategi fungerar. Heja dig! Kika in ibland och berätta hur det går. Kram 🤗

Bra där! Hösten kommer med stormsteg- även om det är en klen tröst så får man anlägga myrperspektivet? Kika nära, tända ljus, köpa en fin bukett? Kram 🤗

@Snödroppen Det gör så jäkla ont. När han var nykter i nästan 6 månader fram tills mitten av Augusti, så hade vi det så jäkla bra. En helt annan människa. Jag minns att han en gång sa att han inte hade blivit nykter om jag hade lämnat honom där i våras. Så han slutade alltså dricka bara pga mig. o jag sa till honom att det kommer inte funka då, du måste göra det för dig själv, annars kommer du börja igen... och mycket riktigt är vi här igen.
Jag klarar bara inte att lämna. Älskar ju människan och känner att jag har offrat så mycket för relationen. Jag flyttade enbart för honom, la om mitt liv för att kunna vara tillsammans... och varje gång det blivit såhär, att allt har ställts på sin spets och jag faktiskt sagt att nej nu lämnar jag, då kommer han ju tillbaka.
När jag tänker tanken av att jag skulle ställa ultimatum och säga att jag faktiskt flyttar, så tröstar jag mig nästan samtidigt med att tänka "han kommer säkert komma tillbaka och säga att han drar ner på det/slutar/börjar gå behandling" eller liknande. SÅ trots att jag tänker att det är det jag kommer behöva göra så är det som att jag inte vill och att jag tror att det ska lösa sig. Jag orkar liksom inte fullfölja det..

Jag förstår inte hur han kan hellre sitta och dricka sig full än att leva vårt liv tillsammans som förutom alkoholen är helt fantastiskt. Hur han kan välja bort mig på det sättet. När jag sagt det så säger han något om att "det är ju inte jag som väljer bort dig, det är du som väljer att gå".

Han sa för ett tag sen att han vet att han har problem men att han orkar inte göra något åt det. Han har "spöken i huvudet" och orkar inte kämpa emot mer... Jag sa, HÖR du inte hur det låter? Du måste ju få hjälp!

Man vet att man inte gör något fel, och att mina förtvivlade reaktioner finns av en anledning.. men ändå känner man skuld när han säger att jag är som en kontrollerande polis, är jobbig och för känslosam etc. Då känner JAG mig som boven i dramat...

@Stewen Att han inte är förälskad i mig tror jag inte du kan uttala dig om. Att alkohol är viktigast för honom, ja så verkar det ju vara.

Just nu så känner jag mig så otroligt ledsen och sliten. Det är verkligen som att vara fångad i en garnhärva…skulle lätt kunnat dricka på det här men eftersom jag är en som inte dricker så gör jag inte det…..

🍂🍁🍂🍁🍂🍁

@Surkärring Känns skönt att vi inte är ensamma i de där tankarna 🙏 Ja vi kämpar på 💪🥰

Idag blev en dag att ta gå in lite djupare i sorg, minnen och tankar igen. Det är nödvändigt. Ta det inte fel om jag säger att det är skönt, men när jag går in i minnen fullt ut känns som han är precis intill. Sånahär dagar skärmar jag av allt annat. Jag går nästan in i en bubbla, en plats där jag kan få vara ifred med umgänget av de minnena som känns så verkliga. När jag fokuserar på något annat försvinner han igen och jag vill att han ska stanna kvar 💝
Det kändes skönt stt skriva ner det för det blir så intensivt.

Stor kram

@Snödroppen
Åh, det låter så härligt med din dansanta upplevelse💃.
Jag dansar och sjunger hemma. Och läser mina dikter och texter högt.
Det är så viktigt att ge sig kärlek, omtanke och självomsorg. Fortsätt med det som gör dig gott. Och njut av pirret.
Stor kram till dig 🤗

@Liten72 hoppas det gått bra för dig och att du fortfarande trivs med ditt val? Vore kul att fortsätta läsa om din resa 😊

@högkänslig
Det är svårt, jättesvårt och jag känner med dig.
Det hela kokar ner till att han är inte redo att sluta dricka och du mår inte bra av er relation om han fortsätter dricka.
Jag tror det är bra att acceptera att det inte kommer fungera utifrån hur situationen är idag.
Han har givetvis rätt i att han måste själv få bestämma över sitt liv och vill han dricka så har han rätt att göra det.
Även om jag förstår att det sårar dig att han väljer drickan före dig.
Det du faktiskt kan bestämma över är dig själv och vad du är villig att gå med på.
Jag har själv lämnat en relation med en missbrukande man och vet att det är oerhört svårt. Fint att du hittat hit och att du skriver här. Det betyder så mycket att bli förstådd och prata med andra som förstår.

Hej @Lora!

Jag tror tyvärr att det blir massa missförstånd i den diskussionen som vi har den nu. Jag uppfattar dig som att du är mycket kritisk mot hur en del personer använder sjukdomsbegreppet när det gäller alkoholproblem. T ex att det skulle vara en livslång sjukdom. Forskning visar att för de allra flesta så är det ett tillstånd som de tar sig ur (även om en del kan uppleva återkommande besvär under livet). Ett annat exempel att det skulle vara ett tillstånd som personen inte kan ha någon kontroll eller ta något ansvar för. Forskning visar att det (precis som vid många andra livsstilsrelaterade sjukdomar) finns många saker som individen kan göra för att påverka. Samtidigt så menar de flesta som säger att alkoholproblem kan vara en sjukdom inte dessa saker. Sjukdomsbegreppet som en del använder det i AA, den numera övergivna diagnosen alkoholism och synen att alkoholberoende enbart är en hjärnsjukdom är alla saker som kan kritiseras. Men de flesta som säger att alkoholberoende är en sjukdom stödjer inte dessa synsätt.

Du har inte helt rätt när det gäller WHO. Hela sidan du länkar till handlar om skadligt bruk av alkohol. I den internationella standarden för diagnosering av sjukdomar ICD (https://www.who.int/standards/classifications/classification-of-diseases), som WHO ansvarar för, finns både skadligt bruk och beroende listade. Att skadligt bruk och beroende av alkohol är sjukdomar, i meningen att de finns som tydligt definierade diagnoser och individer har rätt till vård, är inte kontroversiellt bland forskare eller vårdpersonal.

Detta innebär dock inte att jag eller någon annan har rätt att säga att du är sjuk eller hävda att sjukdomen innebär saker som inte ingår i diagnosen. Många kan uppleva alkoholproblem utan att de upplever sig som sjuka. På alkoholhjälpen använder vi som regel termen problem, eller om personen själv vill använda det, termen beroende (som finns tydligt definierad). Även om vissa som dricker för mycket och för länge inte kommer att hålla med dig om att de är beroende, så håller jag med om att det som du skriver på slutet i ditt inlägg blir enkelt och inkluderande.

Vi kommer och kan dock inte tillrättavisa användare på forumet som vill använda andra termer för att beskriva sin situation. Det kan göra att människor inte vågar skriva och riskerar att bli okänsligt och kränkande. Anhöriga lever i många fall i väldigt svåra situationer där de får ta smällen för någon annans skadliga drickande. Vi ber dig ha medkänsla och överseende med att de ibland använder begrepp som du eller andra inte upplever som korrekta.

En bra tumregel på forumet är att fundera på om det som du skriver är till för att vara hjälpsamt för den som har tråden. Om det snarare handlar om principiella invändningar eller samhällsfrågor, så kan är det bättre att ta i egen tråd. Om du tar illa upp av något som andra skriver (t ex hur de använder ett begrepp), så är det bättre att klicka på anmäl och skriva till oss rådgivare än att själv försöka tillrättavisa. Det är inte ditt eller någon annan användares ansvar.

Vänliga hälsingar
/magnus
alkoholhjälpen

Det senaste året har jag druckit för mycket. Jag har gjort så mycket dumt, gått över gränser & är så säker på att jag måste sluta dricka. Att jag är alkoholist. Men så fort det gått 1 - 2 veckor så tycker min hjärna att det är okej att dricka igen. Fattar inte varför när jag är så himla bestämd nu dag 4! Jag har berättat & pratat med min man om mitt problem & bett honom om hjälp. Så jag hoppas verkligen jag klarar det med hans hjälp nu. Har sån skam i kroppen & bara längtar efter att få vara nykter & stolt över mig själv!

Jag funderar på aa, men är så jävla rädd & skamsen. Men känner att jag behöver hålla min vilja att inte dricka vid liv. Har ni några erfarenheter? Finns det annat stöd att få? Har psykologkontakt nästa vecka också.

Vill nog egentligen bara skriva av mig & lätta lite på ångesten . .

@Delfinen80 åh vad jag känner igen mig i dina tankar. Det där med "bara ett glas"... omg det är på pricken det som ibland poppar upp i mitt huvud.
Men nej, inget endaste glas ännu.
Vi kämpar på.

Han är förälskad i alkoholen inte dig, hans romantik går ut på att få tillgång till alkoholen som han behöver till vilket pris som helst. Om du älskar honom så måste du lämna honom!!

Ta hjälp av social tjänsten, så att du och barnet får stöd. Mannen vill innerst inne samma sak och kommer tacka dig för att du tog dessa beslut senare i livet när barnet får tillbaka en nykter pappa. Ju längre du stannar kvar ju mer kommer han dricka och ännu värre blir det. För er alla tre ta hjälp!

@Nor.Li
Så fint att ni fått kontakt med en kvinnojour.
Jag tog kontakt med min vårdcentral och har gått traumabehandling hos en psykolog där.
Ett tips är att ringa runt lite till olika kvinnojourer för att få tips och vägledning, det har jag gjort.
Kvinnojourer erbjuder ofta samtal också, de flesta som upplevt våld i nära relation har ofta trauma.
Även kommunen erbjuder stöd och samtal för våldsutsatta.

@Smillans Så underbart att du är tillbaka i livet! Det är ju härligt att leva och det går så mycket bättre utan alkohol.
Ingen bedövning, dimma, oro, ångest. Bara livet som det är.
Bra jobbat och bra att du berättar om det. Många tror att det är alkohol som ger livet mening.
Grattis också till 90 dagar!❤️❤️❤️

Ja @prinsessa vi skiter i vinet och skapar bra förutsättningar för en till ny bra dag imorgon 💕

@Lora. Du får mitt stöd. Delvis därför jag lämnade AA trots fina möten. Vetenskap och fakta är trots allt också viktigt 😊

@Natalia Låter mysigt! Håller med, älskar när jag inte behöver åka till jobbet utan kan sitta i lugn och ro och dricka kaffe och kolla på morgontv.
Vi skapar en fin tisdag och en enhetsfri sådan!

@Lora. Jag försöker hänga med i dina inlägg men ibland tappar jag lite…tänker du att om man menar att alkoholberoende är en sjukdom då stigmatiserar man?