Bin, med all respekt, för visst är det härligt att du stöttar din dotter men om du gjort Pia upprörd så var snäll att ta detta med henne rent privat, och respektera att hon har rätt till sina känslor - oavsett hur du ser på saken. Det här är ett känsligt forum där anonymiteten måste skyddas och naturligtvis är det väldigt olämpligt att man "tipsar" släktingar. Vi behöver allt stöd vi kan få här inne och ska inte behöva sitta och tänka på vad vi skriver - tanken är att man här ska kunna vara personlig och jag blir ärligt talat oerhört upprörd över att se att Pia raderat inlägg (som vi andra gärna skulle dela) p.g.a. att hon inte känner sig trygg här.

Inga konflikter här inne tack, det är det sista vi behöver om vi ska kunna behålla vår sinnesro och vår nykterhet. Det kanske är lämpligt att släktingar och vänner har sitt eget forum där de kan stötta och dela med varandra.

Hej Berra!

Nu blev jag rörd! Tack för de orden, behövde det verkligen. Jo jag har raderat för jag har skrivit mkt personligt och min kära mor har fått läsa, sen har hon sagt det vidare och andra släktingar ville gärna läsa osv ... tyckte det var bäst att radera.

Sen blir jag ledsen ibland när så många tar återfall och försvinner. Och jag blev lite upprörd över en del inlägg här.

Och det har varit lite stökigt med sonen här under alla festivaler men det har lugnat sig igen som tur är.

Jo den första september har jag inte glömt, båda fasar och längtar..

Det är härligt att läsa hur bra du mår under din semester Berra!

Kram

Ja jag skriver åxå i min lilla tråd som börjar bli ganska lång nu o ofta får man inga svar men ibland så...
O jag läser allt du skriver även om jag inte svarar.
När min son var 2½ o jag separerade från hans far blev jag samtidigt nykter o var det i 11-12 år.Sen kom en liten utflykt på 6-7 år.
Det var när jag träffade en jättefin man som inte hade några alkholproblem,en helt vanlig sympatisk man som tog en irish coffe på lördagkväll o ville dela en fl rött till maten.O jag hoppades,trodde,önskade att jag kunde dricka socialt som honom.Så jag började lite smått.I två,tre år funkade det någorlunda,men förmodligen märkte jag inte att det eskalerade.Inte förrän nu.För 10 dar sen fattade jag beslut om att bli nykter igen.Gå tillbaka till där jag var innan.
Men jag behöver hjälp o stöd därför är jag här,vill vill gärna dela med mej därför är jag åxå här.
Jag ska åxå få en medicin mot suget så jag kan stå emot lättare första månaderna.
Tror att min son (nu 21) är ganska glad för detta.Vi pratade om det igår o han tycker "att om du känner att det inte är bra för dej att dricka så ska du sluta....
Ha en bra dag Berra.

Hallå!

Hoppas att suget inte är för starkt för er därute i Sveriges avlånga land...

Själv "uppmuntrar" jag frugan att ta sig själv ett glas vin när hon så känner för det, eller en grogg
allt efter behag, hon ska inte behöva stå tillbaka för mitt missbruk...

För det är självisk att vara missbrukare av alkohol, man berusar sig själv och hamnar i ett eget tillstånd som de andra inte är i, eller inte förstår...

Lika själviskt är mitt beslut att avstå ifrån det, det är mitt beslut och jag står för det...
Jag måste kunna se andra ta för sig utan att jag tar del av det, det gäller ju bara drycken, inte umgänget!

Men om umgänget träffas för att just bli berusade, eller har vana att ofta bli det, så kan man ju avstå för att man inte trivs i det, inte för att man inte tål se andra dricka...
Utan för att man inte tål det tillstånd de hamnar i, blir fulla och odrägliga.
Vem orkar höra på en massa bludder hela kvällen, oftast upprepade som ett hack i skivan...

Man måste göra val hela livet, kan inte ha kakan kvar och ändå äta den...
Om man vet med tiden att alkoholen gör en ont gång på gång, så kanske inte alkoholen är just ett alternativ för just dig, för andra kanske, men inte för dig!

Det är ett själviskt val, för din egen skull, inte någon annan...
Om någon tjatar på dig att hänga med på en fylla, så kanske problemet ligger hos dem och inte hos dig, de vågar inte kröka själva, för de känner sig ensamma...
Och det är kanske det första signumet för en alkis, de krökar ensamma..

Men man är inte asocial bara för att man väljer att vara nykter, man måste bara jobba på att våga ta stegen fullt ut, vara lika framåt som om man hade druckigt....
Hur hade jag betett mig om jag hade druckigt, de positiva sakerna...
Och sedan inte bete sig och heller inte tänka på de dåliga sakerna som kommer fram när man har druckigt, de vindarna får bara blåsa förbi....

Tänka positivt och glömma det dåliga, själen får vara teflonbelagd så att allt dåligt inte fastnar och rinner av som vattnet på en gås...

Tänk på det fina med att inte dricka, inte det dåliga med att umgås med fel sällskap som alkoholen som just skapar holen i hjärnan...

Ännu en gång, lycka till!

Och skriv gärna en rad, det känns lite ensamt i tråden just nu, jag saknar er alla..!

Mors Berra

Hej igen alla vänner!

Hoppas att ni grejar årets semesterdrickande på ett hanterbart sätt, själv står jag mig bra, och känner inga som helst tvivel över mitt beslut, ..det är slut!

När man har "tänkt" bort alla möjligheter att försöka lura sig själv till ett glas, så känns det verkligen befriande, man behöver inte lägga några tankar där alls, och hjärnan får plats för andra tankar, ibland riktigt positiva...
Skulle man dessutom räkna in alla effekter över att "slippa" fyllångesten, så är det värt precis allting, jag har kontroll över mitt liv, och kan hantera allt jag har sagt och gjort under gårdagen, och mår bra, väldigt bra för att vara helt uppriktig!

Känner mig väldigt lyttrad idag...
Förra helgen så åkte jag in i en poliskontroll med alkotest vid en "Y"-korsning på vägen till landet, första gången jag blev stoppad på 26 (!) år, jag var glad över att få blåsa och kände mig "kaxig" inombords, kunde skoja med polisen och säga att det var positivt att testet blev negativt osv...

Det var bra att de stod där, för fem år sedan mötte jag en fyllstyrare precis i denna korsning, men valde den gången att inte sätta dit honom, ångrade mig i flera dagar efter, tänk om han hade kört ihjäl någon, och jag kunde ha räddat någon annans liv med ett samtal till 114 14, tänk om?

Denna helg så hade en bil inte klarat av Y-korsningen utan hade i full fart kört ner i diket, tagit med sig skyddsräcket, vält en gatlykta och krossat tre andra bilar som stod parkerade invid en kiosk, vilken syn och vilken bilslakt, ganska trolig fyllstyrning som inte hade reaktion till att svänga i tid, för det fanns inga som helst bromspår innan diket!!!

Tänk om polisen hade stått där denna helgen istället, de kunde ha tagit dem på väg åt andra hållet kanske, någon eller några hade kunnat sluppit sina skador...

På något sätt så känns det bra att jag längre inte kvalar att ens vara med i den riskgruppen, även om jag aldrig skulle våga ta chansen...

Jag har chansat på att ta vara på livet istället, och nu ska jag njuta av en kopp morgonkaffe utan fyllångest, och den kommer smaka såååå bra, ni bara inte anar...

Ha' en fortsatt bra sommar, och helst utan tråkiga upplevelser med alkoholen...

Mors Berra

hur fixar man en vardag med tre barn i olika åldrar olika behov alltid stress aktiviteter jag blir knäpp min flykt för att varva ner blir alkohol vad annat? har ni förslag ? jag är onykter när detta skrivs druckit tre glas vin och två öl vill bara ha mer men morrondan väntar kan ej va utslagen fan vad livet är svårt skulle livet va svårt just för mig eller?puss kram alla er med samma problem hälsn måne

Trevlig resa Mie!
Hoppas du får en sådan där perfekt och skön vistelse...
Det är ni väl värda...
Jag skickade iväg min dotra till Spanien för ett par timmar sedan.

Pia!
Vad har hänt, du har raderat bort hela dig, blev du trampad på tårna du med???
Kom tillbaka och "prata" med mig, jag saknar dig...
Vi har ju en "date" den första september, kommer du ihåg det?
Kanske mycket som surrar runt dig nu, men jag väntar gärna tills du känner dig mogen att komma tillbaka...
Hoppas att du mår bra, trots att du inte får någon sommarsemester...
Jag tänker på dig, ofta!

Mors Berra

Svenssons kommer aldrig acceptera kritik mot alkohol verkar det som. Vi har de som blånekar till att de dricker för mycket, eller inte förstår hur mycket som är för mycket. Sen har vi de som dricker för att det tyder på viss status, att dricka fint vin. Textförfattaren t.ex. förstod inte förrän hon såg alkoholen på riktigt, på nära håll. Som en solidaritetsgärning borde fler våga diskutera frågan på allvar istället för att försöka försvara sitt eget drickande hela tiden.

Jag tycker det borde räcka med mediatäckningen. Men folk tror vad de vill tro på. Om Systembolaget går ut och säger att den totala konsumtionen inte alls har ökat så väljer de att tro på det istället för på mindre partiska undersökningar. Alltid en ursäkt att dricka är mottot som härskar.

Bye...

Nu drar jag utomlands... borta 2 v... ta hand er & varandra så länge.
Hittar jag ngn dator så kanske jag tittar in här ngt.

Kram till er alla & mkt styrka <3 / Mie.

Halloj!

Idag har jag åter fått erfara ett nytt recept som skapar lite andrum i själen, och inte rum för ett sug, kan låta "klent" som tröst, men för mig funkar det alldeles utmärkt för den tiden det varade...

PLOCKA KANTARELLER!
Hela skogen är full av skogens gula guld, var ute på jakt idag i 3,5 timme.
Förutsättningar är perfekta med mycket regn och lite sol därtill, de fanns nästan överallt!
Jag har en god vän, och hon säger att det är bättre än sex t.om, (men hon har väl aldrig varit riktigt sk-tnödig kan jag väl gissa), men nära är det!

Denna gudagåva gav mig en högvinst med hela 2kg som nu ligger och krymper ordentligt i stekpannan med hett smör, hela familjen vaktar och "provsmakar" vartefter varje panna blir färdig, och det är väl så de ska förtäras, här och nu och desto fräschare desto bättre...
Värt vartenda myggbett och ettrig skogsmyra som ville försvara sitt territorium...
OM det blir något över till i morgon så tror jag den givna fruskostmackan heter rostad bröd med stekta kantareller, och varje familjemedlem kommer likt en hund morra över sina bruna telingar..

Det var den "goda" sidan av att plocka kantareller, vad annat kom gott ur det då....
Jo att få kuta runt i små gläntor knallgrönt av en decimetertjock heltäckningsmatta av mossa, gympadojjorna blev blöta av förmiddagens regn, myggen svärmade runt mig så fort jag stannade upp för att plocka av en ny koloni, det fanns tjocka svarta skogsniglar och vinbärssnäckor, breda stigar av skogsmyror, och de största myrstackarna jag någonsin sett, 1,5 m höga och nästan 3 meter i diameter, jösses!

Det prasslade i snåren brevid och jag antar att rådjuren hade stenkoll på vartenda steg jag tog, jag såg spåren efter deras "skrapningar" på alla andra kantareller de redan hade hunnit ta för mig.
Jag skrämde i år en skogsduva på samma plats som jag förra året skrämde en morkulla, den hade väl övertaget dess bo antar jag...
Förra året mötte jag också en snok som ringlade sig iväg ifrån mig, frågan är väl vem som blev skrajast först, innan jag såg att den hade runda pupiller (=snok).

Denna gång mötte jag även en "gubbjävel", om du undrar varför jag säger så, så var det bara för att han satt i ett hav av kantareller och sade att han bara hade hittat lite!!!!
2 meter ifrån den stig som jag hade gått 15 minuter tidigare...
För några mikrosekunder så undrade jag hur lång tid det tar för dem att hitta ett lik i skogen, men det hade inte varit värt 8-10 år för dråp, men nära var det!!!
För är det någonting man aldrig yppar, så är det vilka svampställen man har, och hans ställe finns det ytterligare en som numera vet om det, och man undrar vem som hinner dit om ett par veckor först för att ta alla nya som har hunnit komma upp, jag tror det blir jag!!, haha!

Det finns inget som är förknippat med att dricka till just kantareller, det kommer att duga perfekt med frukostjuice, alla gånger!

Jag har fått en fin motion, och en härlig naturupplevelse, det är som mumma för en uppstressad själ, och skulle man räkna på det ekonimskt, så var denna lilla tur värd hela 300 spänn, men så var de svenska och absolut färska dessutom...

Nä, nu har jag inte tid längre, känner att konkurrensen i köket är alldeles för stor från övriga familjemedlemmar, så det är dags att försvara sin del av bytet!

Ha en fortsatt underbar sommar, och njut av varje minut du inte har fyllångest, t.om. mygg och ett sakta strilande regn är en fin upplevelse, om man ser "lite nyktert" på det...

Mors Berra!

Igår hade jag det mysigt hemma.Det regnade o åskade ute.men jag tände ett ljus på balkongen o det fick brinna o jag satt där orökte en cig o var alldeles stilla o njöt av vädret.
Sen satte jag mej vid datorn med hörlurarna på o lyssnade på gamla 60-70 talsgodingar på You Tube o blev glad i magen av det.

Han kan komma till insikt.Vad vet man om framtiden.
När jag separerade från X o min son var 2½ år var det med buller å bång o mycken dramatik.Sen försvann X ett tag,o sonen började träffa pappa när han var 4 år lite varsamt..Sen började sonen bo där ibland o X var ibland full o hade honom med på krogen osv.
Till slut anmälde jag X till sjuksköterskan på jobbet.(hans arbetsplats är sådan att hon har en viktig uppgift,dvs både alkhohol mm förekommer ymnigt).Det resulterade i 2 reaktioner:
1 X blev förbannad på mej o förlät mej aldrig för att jag avslöjat honom.
2 X blev nykter o sonen fick tre fina år med sina pappa,som tyvärr återföll i missbruk och idag är död.
Men son sag,Under Kan Ske Mie.

Mitt gamla liv gör sig påminnt...

Håller på att leta igenom min garderob efter lämpliga kläder att packa...
Hittar en klänning & ett linne som jag inte använt sen jag flyttade hit.
Kläderna har vita skumma fläckar... fan, hade glömt, el snarare förträngt.

Under sista tiden som jag & barnens pappa bodde växelvis med barnen hemma i lägenheten så besudlade han mina kläder. Mina rena kläder.
Sperma.
Förstår inte tanken med det, förstår inte handlingen.
Är det ngn form av ägandekänsla? El bara förnedring?

Kastade kläderna i tvättmaskinen direkt... måste tvätta bort honom.

Min mamma försöker nå fram till honom, bjuder över på mat när jag jobbar helg el ber honom följa med & bada...försöker få honom att förstå att barnen saknar honom... han har inte nappat så många ggr, kommit & ätit ngn enstaka gång.

Han hade gått förbi henne & hon hade stoppat honom & de hade pratat :
- Varför får jag inte ha barnen för Mie?
- Det är inte Mie som bestämt det utan soc, hade ni inte gjort så här så hade det blivit utredning.
- Men hon visste att jag tog amfetamin...
- Ja, kanske ngn enstaka gång, men att få höra att du tagit det dagligen i 5-6 år det kom som en chock,det gjorde det för oss alla,det måste du förstå.
- Soc blev ju inblandade för att X (stora sonen) tagit/snott smörgås med sig från matsalen.
- Det kan jag inte tro, soc blev inkopplade för att du blivit tagen av polisen vid flera tillfällen & man misstänkte missbruk & att barnen & familjen mådde dåligt.
- Men varför får jag inte vara med barnen?

Jag kan godta att han skyller på mej, men att sjunka så lågt att han skyller på sin son... det är verkligen inte ok.

Varför skulle soc bli inblandade för att ngn tar med sig en smörgås från matsalen i skolan?
Det är absurt.

Han har inte kommit till insikt än. Kommer han ngnsin att göra det? Jag är tveksam...
Om han aldrig hör av sig till sina barn hur ska han då kunna bevisa att han är värdig dem?
Sist var det mer än 5 veckor sen han hörde av sig.
Bollen ligger hos honom, han har så mkt att bevisa.

Vi träffade honom en snabbis i v, ute i parken...
Får se när det blir nästa gång...

Livet måste levas... / Mie.

Berra... Trevligt med tält,då vet man att man lever....

Hej Go'vänner!

Ville bara skicka en hälsning ifrån ett tält på Skara Camping!
Här har vi det rätt ballt, även om vädret inte alltid visar sig från den bästa av sidor, vi campar med en annan familj och är totalt 9 pers.
Inatt blåste yttertältet av så vi vaknade "nakna", det snarkas i tältet här brevid, och i ett annat "knarrar" det ifrån en gummimadrass misstänkt...
Det är hur mysigt som helst, och detta är svensk sommar!
Imorgon är det bad för hela slanten, och nykterheten stabil som vanligt, just nu lyssnar jag på ett halvnorskt gäng som sitter vid eldplatsen och "fyllsurrar", de skulle bara veta hur bra det hörs!
Enkelheten är ball, och jag gillar den, campinglivet tilltalar mig...
Ha' det gott därhemma, kanske vi syns på de svenska vägarna i sommar, nykter förståss!

Mors Berra

Ja jag känner igen en hel del av vad du skriver......"man vill fly bort ibland ,varva ner" skriver du,Så är det åxå för mej.
Jag jobbar rätt mycket o har betalat av en skuld som jag borgat för o som förföll på mej att betala.Min unge vuxne son som bor hemma "skräpar ner" o det blir mycket stress i en massa situationer när jag känner att jag bara gör saker för andra o inte hinner med mej själv.När jag dricker hamnar jag (hemma) i en skön bubbla där ingen kan "komma åt mej" o jag kan koppla av allt ansvar jag har i vardagen.Jag får det "break" jag behöver.
Nu tänker jag just på att när jag kom hem från Indien i vintras(jag var där ensam i 2 veckor)så drack jag ingenting när jag sedan kommit hem, under tre veckors tid ty jag var så avslappnad,utvilad o ville inte förstöra den känslan.Men sen öste vardan o stressen över mej o det blev detsamma igen.Jag får väl skaffa mej ett annat "rus" ! Kanske.Jag vet inte.
Men det här livet med mycket jobb alkohol o det ena med det andra stressmomentet det kommer ta kål på mej,en nyss fyllda 60årig kvinna.

tack för välkomnandet känns jättebra jag har väl alltid vetat att jag har hft problem med alkohol men de senaste året har det blivit på tok för mycket och för ofta jag lever ett vanligt svenssonliv med tre barn och man har ätit antideppmedicin under en tid ,har slutat nu, varit nere och ien rejäl svacka det var väl då alkoholen tog mer plats .Allt kretsar kring det ,när kan jag dricka, var ska jag gömma en del av det jag handlat osv .Jag dricker några glas ,allt känns skönt sen när det borde vara stopp försvinner spärren ,har druckit så jag stupar, minns inget ,bråkat med maken,sagt saker jag aldrig skulle sagt annars, sedan ångest och skam.Men nu är det väl ett pyttesteg på rätt väg maken och jag har pratat ,jag har erkänt att jag har problem ,han stöttar mig till hundra trots all skit han fått.Jag vill så gärna kunna dricka ett par glas vin för att det är gott, få ett behagligt rus och sen kunna nöja mig med det.Jag vill inte känna att nu måste jag sluta tvärt, det känns för svårt,men dra ner dricka normalt ,det kanske inte går men jag måste testa,tror ni man fixar det? kanske måste äta mer antidepp ochså ,har dålig självkänsla, känner att man inte duger fast man har tre fina ungar ,en bra man och ett jobb som är helt ok,men vardan är tuff ,stressig,man vill fly bort ibland ,varva ner ,vad gör man jo man dricker ,dan efter mår man ännu sämre och är ännu tröttare,det blir en ond cirkel,blir så förbannat trött på mig själv! men att hitta er ,att det finns fler,det finns hopp,jag är inte ensam,kram på er alla än en gång ,tack för ditt välkomnande måne

bra den här skriver jag ut att ha på kylskåpet.

Mmm...

Man ska släppa tankarna på att folk enbart gör det för att de är nyfikna...
Att det faktiskt finns människor som bryr sig om.
Ser & hör på ett bra sätt.
De vill inte jävlas, de vill väl.

Självklart kan det vara jobbigt om jag inte har kommit till insikt om mitt problem, men i efterhand kan det vara ett uppvaknande.

Kanske tom till hjälp.

Samma sak gäller att vi inte får vara rädda att ingripa om vi ser missförhållanden.
Medmänsklighet trots att vi blir obekväma.

Ja... jag kunde ta till mej vänligheten efter en stund då jag fått smälta det han sagt.
Ibland blir man så överrumplad... & då är det lätt att känna sig påhoppad, även om så inte är fallet.

LEV... / Mie.

Ett steg i taget Mie !

När min bana i nykterheten började var jag så otroligt misstänksam mot allt och alla att jag kände mig stundtals paranoid. Visste de, vad pratar de om, syns det på mig ....???

När jag började på AA så möttes jag av kramar av för mig helt okända människor, både kvinnor och män visade sin uppskattning och respekt för mig som individ. Jag överdriver inte om jag säger att det var oväntat, i början obehagligt (vad ville de egentligen??) och lite väl nära min person. Men med tiden började jag njuta av den helt reservationslösa uppskattning jag fick som människa. Det värmde sannerligen.

Idag försöker jag göra på samma sätt både hos nya på AA och "vanligt" folk jag möter. Det är helt otroligt vad det kan lyfta en människa när man säger några uppmuntrande ord i en kanske lite oväntat situation.

Och ja, jag tror att ALLA tillfällen för frågor som visar att man bryr sig är bra tillfällen. Jag kanske inte direkt kan leva upp till dem men jag förvarar dem i mitt hjärta tills jag är mogen att pyssla om dem.

Sug åt dig vänligheten och använd den för att fylla på din självkänsla !!

Var med om ngt skumt & till en början lite obehagligt...

En man från där jag bodde förut kom fram till mej på det lokala badet & pratade med mej, säger att han träffat min förra man & hjälpt honom med en nyckel som satt fast ihans lås...
De hade pratat & han hade frågat barnens pappa hur umgänget såg ut för honom... svaret blev ett par tim / v.
Hmmm.... sist vi hörde ngt var för över en månad sen.

Jag har alltid tyckt att den här mannen har synat mej när vi har stannat & bytt några ord.

Han säger att han tycker att mitt x verkar agressiv & arg, frågar hur han menar.
Våldsam...
Ahh... jag sitter där i bikini & känner mej väldigt obekväm.
Min fd granne talar om att om han hade sett några blåmärken på mej så skulle han ha anmält.
Att det sett ut som om jag mått väldigt dåligt & varit lite kuvad...

Därav känslan av att vara synad.

Fan,fan,fan... folk ser & hör mer än man tror...
Säger att det inte var på det viset men att jag nu har flyttat & det är lugnt.
Han tycker att det att det är bra att jag har säkrat miljön för mej & barnen.
Jag vill bara att han ska gå... vet inte vad jag ska säga.

Efter att han gjort det & jag har funderat en stund så blir jag på ngt vis glad att det finns folk som bryr sig om & håller lite koll...
Går fram till honom & säger att jag är glad att han bryr sig om & att han ska forts med just det...
Samhället behöver människor som inte är rädda för att ingripa.

Men jag kan inte hjälpa att jag tycker det var en oerhört jobbig situation.
Att tillfället var illa valt kanske.

Men... finns det några bra tillfällen för den här typen av frågor?

... / Mie.

Hej igen!

Det här är min sista dag innan jag går på en välbehövlig semester, och jag har längtat något otroligt efter just denna dag, konstigt nog så har jag inte lärt mig uppskatta den, men det kommer nog vartefter "chocken" lägger sig...

Jag kommer att ta med mig dongeln och bärbara, så jag kommer nog att "hänga med" så gott det går, och avsätta tid på kvällar och nätter...
Men framför allt så ska jag vila, och bryta mönstret, och kanske om jag har tur få lite distans till min hängighet och "laga" själen...

Intressant för i år är att jag inte ska ligga på min vanliga konsumtion av 1,5 plattor öl i veckan plus allt annat som Gin&Tonic och små stänkare av allt annat mojs...
Jag kommer att klara av det, det vet jag, för en sådan tro har jag på mig själv, jag har ju "övningskört" så pass länge att jag skulle bli förvånad över vad som skulle få mig att tappa besinningen och börja dricka igen..

Det går ju inte att frånse alla "fördelarna" som man hade glömt bort som drickare, eller valt att inte se, de finns ju där om man "släpper greppet" över dricka-tankarna.
Dess kraft är oerhört stark, och det finns bara ett sätt att komma över den, genom sina egna tankar och "övermanna" den, inte hamna i gamla rutiner...
Inte tänka på "skiljsmässan" på att mista en lömsk "kompis" utan mer att tänka på hur positivt och hur bra jag mår utan han eller henne.

Att bara vakna upp en morgon och känna sig "frisk", är en skön känsla, men den kommer inte första dagen, kanske inte heller andra, men den kommer...
Hur morgontrött man än är, så är startsträckan mycket kortare, och man kan börja ta tag i saker på ett annat sätt, självömkan är borta och man upptäcker saker på ett nytt sätt...

Livet har sina upp och nedgångar, det har jag fått erfara...
Man kan inte alltid "hoppa över" de djupa groparna med stavhopp eller dansa på lina, utan måste våga följa med på hela resan, både uppåt och nedåt, och stå ut...
Man kommer starkare ur den, har fått en större livserfarenhet och kan se skillnaderna.
Alkoholen har ju också en förmåga att "täppa till" groparna, men den tunna hinnan spricker lätt, och ramlar man mitt i "gropen" så slår man sig mycket hårdare...
Det är bättre att följa med i ned och uppförsbacken...

Till dig som läser detta, och fortfarande funderar över ditt drickande...
Du lär nog ha en del upplevelser av alkoholen, både bra och dåliga,
kanske mer av de dåliga eftersom du nu befinner dig på alkoholhjälpens forum,
och dina funderingar är värda att utveckla vidare...

Först måste man väga för och nackdelar, om nackdelarna överväger, så kan man göra på två sätt,
ignorera dem, eller förändra dem, det ena är "säkert" för du känner dig hemma där, det andra är lite läskigt för man måste ut på nya marker, men ville du inte ha en förändring egentligen?
Och vem mår bra över att vara kvar i något man förstår inte är bra på sikt?
Insikt är att man förstår att man har ett "problem med alkoholen" (läskigt ord va?)
Nästa steg är viljan att vilja göra en förändring, och den kan i sig själv vara svårare att ta tag i...
Du vet vad du har, men inte vad du får!

Tänk om det du inte vet om ännu, är bättre än det du har, skulle du inte ha gjort något för länge sedan då???

Våga kasta dig ut i ovissheten, du kommer att mötas av prövningar hela livet, varför inte ta dem NU!

Jag är "nyfrälst" (utan någon anknytning till religion) och har aldrig mått så bra, trots att jag mår så dåligt (det här kan låta knäppt, men så är det..).

Så detta kan bli min bästa sommar i vuxen ålder, någonsin, för att jag vågade!

Nu ska jag ut och trampa i nya marker, och det ska bli jättespännande, och du!, det är inte "synd" om mig, jag mår bra av det här, vill du följa med?

Mors Berra

Jahopp, Onsdag då...

Sitter på jobbet och luktar "snusk", kan inte förlika mig riktigt med min röklukt som återupptagen rökare, frugan kände kaffelukten efter perkele bryggaren (perkulator) i förrgår när den började bli klar, men den doften kände inte jag, suck!
Enda fördelen är väl att man kanske "slipper" känna efterdyningarna efter grabbens smygare, han precis som farsans hans som har svårt att låta luften komma ur samma hål som han andades in den i...

Igår kväll så bjussade vi in svärfarsan på lite käk, vi drog igång den nyinköpta gasolgrillen och förkolnade ett par fläskytterfile' (gott!), han kan behöva lite "riktigt" käk, för han blir tunnare för varje gång jag ser honom, och tråkigt nog så blir han gaggigare före varje gång också...
Men han slarvar nog med käket sedan svärmor hamnade på hemmet, han har det ensamt och har väl inte världens bästa förutsättningar att fixa något ätbart i köket...

Han upprepar samma historia som han berättade för mig senast, och "märker" inte att jag sitter och blossar mitt framför honom, hade det varit min svärfarsa för fem år sedan hade jag varit ordentligt luggsliten vi det här laget, ujuj!

Men det är bara att hålla god min, och låtsas vara intresserad när man får höra samma historia upprepa sig för frugan återigen, snacka om att ha börjat snöa in.
Men jag älskar honom i alla fall, eller kanske mer för den han tidigare var...
Man ser hur man kommer att se ut själv om man lever så länge som till snart 90 bast!
Och om man inte njuter av att bli så gammal, så önskar jag inte heller att jag blir det...

Hursomhelst, det serverades ett glas rött till detta och mer "pallar" inte svärfarsan längre, för han kräks när han kommer hem, han älskar att dricka vin (..och sprit) men hans mage klarar inte av det längre, och så länge man håller sig inom 1-2 glas vin så fixar han det...
Han har käkat magsårsmedicin och känner sig lite bättre, trots att han är diagnostiserad att han inte har magsår, märkligt!

Han frågade mig två gånger om inte jag skulle ha något vin, och trots att vi har berättat det ett antal gånger tidigare med hela historian om min deppighet och mina piller, så orkade vi (jag och frugan..) inte rabbla upp allt igen, utan ljög och sade att jag skulle hämta folk på flygplatsen och måste kunna köra bil (och det var ju sant...), men vi visste att han skulle ha glömt bort det när jag sedan väl hade kommit hem och middagen var avklarad, ojoj vad man måste "lirka" med sanningen ibland, och inte bli irriterad när folk inte förstår...
Men han ville ju väl, och ville ju ha en "kompis" vid middagsbordet, för vi män vi "dricker" ju tillsammans, eller hur?

Det duger gott med hemgjort bubbelvatten ifrån Sodastreamern, inga andra smaker som förstör den riktiga smaken av maten, inte heller "upplevelsen" av den.
För det handlar ju bara om att skölja ner maten och släcka törsten ifrån de kryddor som maten tillför, och vatten funkar alldeles utmärkt till det.
Bubblorna hjälper ju till att neutralisera och det blir ju lite mera lattjo när det sticker till i munnen för någon sekund eller så...

Ännu en dag i mitt nyktra leverna, som jag upplever som positivt, trots mina utmaningar varje dag så står jag mig, med stoltheten kvar och respekten för mitt eget ego.
Och den växer för varje dag, för varje prövning blir den bara starkare..

Men fan för att bli gammal, eller?

Den galne kocken!, /Berra

Oj, nu blev jag glad...

Jag trodde "alla" hade semester, och jag satt och skrev mest för mig själv...

Kul att ni "tittade" in Calle, Pia och Mie...

Tisdagen känns redan mycket bättre, och jag börjar se fram emot den..

Har haft några "goda stunder" här på jobbet också, så det här blir en bra Tisdag känner jag...

Mors Ba'h! Berra

Hej...

Håller verkligen med dej.
Jag hör oxå mkt om de yngre som åker från festival till festival & om fyllan. Som du säger så får man inte höra så mkt om banden utan det mesta kretsar kring hur full den & den var el personen själv i fråga...

Ngn har blivit kastad i ngn å el dyl.
El så har man sådan bakfylla att man tappar känseln i armarna & får värsta hjärtklappningen... varpå dem måste ringa sjukvården.
Är det personer jag känner så säger jag vad jag tycker om beteendet. & att jag hör en massa varningsklockor.
Ofta så får de sig en tankeställare eftersom de vet min sit. Samtidigt som de tycker att jag ser alla faror & symtom just därför...

Visst de är unga... men många är i den åldern som jag fick mitt första barn...
Jag blir väldigt orolig för de tjejerna som får konstiga panikattacker , mkt ångest & minnnesluckor.
Försöker inte förmana utan berättar lite om min historia m barnens pappa.
Även om de i nuläget inte tycker att det är samma sak så hoppas jag att jag sår bara ett litet frö som gror & sen växer sig till en stor vacker blomma... sunt förnuft...

Sen har jag satts på prov när det gäller min stora son...
Han & kompisar ville sova på mormors kolloni... m stuga... men ville ju såklart inte att det skulle vara ngn vuxen där.
Min mamma är väldigt bra... så hon säger att hon sover ju alltid där... & att de kan sova uppe på "katt vinden".
Så det blir bestämt så.
Han & 2 kompisar sover där, men ingen av kompisarnas föräldrar ringer & kollar om det är ok el om det finns ngn vuxen närvarande. Visst de är 13 år... men...det är ju nu det börjar.
Hjälp... vad svårt det är att släppa taget på ett sunt sätt.

Det är ju jätteroligt sommaräventyr som de kommer ha med sig resten av livet.
När jag var i hans ålder & tom yngre så tältade vi på baksidan el sov i ngns lekstuga... smet ut & gjorde harmlösa bus. Arga grannar som stod på balkongen & skrek & min mamma som kom ut & försvarade oss... alltid försvarade.

Jag kan inte mer än att berätta om alla faror & ralatera till deras pappa... förbjuda är helt meningslöst.
Låta dem förstå att de är väldigt välkomna att vara hemma hos oss... trots att de är många.
Mamma ansträngde sig med fika & dyl nere på kollan så att det ska vara kul & trevligt att vara där.
Så länge man kan hålla dem från att ränna på stan om kvällen är en seger.

Ska bli spännande att höra idag hur dem har haft det...

Livet är till för att levas... helt klart... / Mie.

Tjena Berra!

Jag vill bara säga att jag "diggar dig". Det är en fröjd att läsa dina inlägg och du tillför massor till detta forum med din humoristiska ton och insiktsfulla rapporter! Keep on writing! //Calle

Hej!

Igår när jag åt lunchen, så satt jag utomhus och några bord ifrån ett "ungdomsgäng" (17-24 år någonting?).
De var 5 st och verkade vara nyss hemkommna ifrån någon musikfestival eller liknande.
De satt och hinkade bira och rökte, och stämmningen var glad och uppsluppen...

Jag kunde inte undgå att höra vad de pratade om,( eller det kunde väl ingen med den volymen).
Deras konversation handlade om vad de hade gjort på fyllan hela tiden, vem som hade kn-llat med vem, och vem som hade spytt utanför tältingången, vem som hade snott andras öl och pinkat ner sig i sina sovsäckar...

Om det handlar om att prova på att bli vuxen så tycker inte jag att de är inne på rätt väg, de har säkert haft det kul också, men det där lät bara grisigt och på något sätt så verkade de hålla ihop fortfarande för att få höra vad de andra tyckte om deras beteende, så att de kunde garva ihop och hjälpas åt att glömma bort det...

På något sätt så verkade deras umgänge med alkoholen har tagit fel riktning, de har säkert krökat hårt en hel helg eller kanske t.om en hel vecka, och nu fortsatte de direkt på Måndag lunch, och det märkligaste av allt kom jag på efteråt, ingen sade något om banden eller musiken!

Jag försökte komma på om jag hade någon sådan "period" i mina ungdomsår, och det kanske jag hade, men har lyckats glömma bort det i sådana fall...
Hursomhelst, det lät skrämmande, eller så är det bara jag som har blivit gammal och moralistisk.

Ännu en dag att reflektera över sin egna nykterhet och andra som inte har det...
Men jag ångrar mig inte, det här livet känns mer ärligt och äkta, det är som att gå barfota, man känner underlaget mycket bättre, och ibland gör det ont...

Mors Berra

Måndag igen...

Slits mellan hopp och förtvivlan...

Känner mig hängig för att jag har fem hela arbetsdagar kvar, och att jag känner mig spännd utan att egentligen ha någon anledning till det...
Det är få personer kvar på jobbet, och det känns lugnare (och behagligare) än vanligt.
Förbannad på att solen lyser ute, och jag tvingas sitta inne...

Samtidigt försöker jag tänka positivt i bra banor, det är väl bra att solen skiner.
Det är ju mina "sista" fem dagar innan jag får en välbehövlig semester, och nästföljande fyra måndagar är inte "vanliga" måndagar, för jag kommer att vara så dagvill och måste nästan sätta larmet på mobilen ett par dagar innan jag måste trampa in på jobbet igen för att mentalt förbereda mig inför jobbandet igen, hoppas de låter glömma mitt mobilnummer i sommar!

I morse lämnade jag grabben hos sin kusse, han ska vara där några dagar och lajja av sig.
I familjen har de två styckna ulliga hundvalpar, precis så där perfekt ursöta som valpar bara kan bli under ett par veckor, tjocka vingliga nyfikna små beiga ulltussar, som plötsligt kommer på att de måste kissa en gång var 7:e minut eller så, precis där de står.

Lade mig ner i hagen bland alla tidningar och lät mig "övermannas" av dessa vilda (1kilos) bestar, den ena försöker bita igenom spetsen på min ena sko, och den andra drar stora tussar ur min redan hårt ansatta hårfäste, de skakar på sina oproportionella stora huvuden och tror att de är hur kaxiga som helst, men tar man upp dem och gosar med dom så är de tvärlugna.
Och vid det tillfället kunde jag inte längre känna att denna måndag var så där speciellt tung, och den fick en helt ny innebörd, en liten stund av lycka!
En slick med "hundmatssmak" i mungipan avslutade besöket, och jag kunde åka till jobbet med ett litet smil på läpparna...

Så summa kardemumma, jag vet inte riktigt hur den här dagen känns, än...

Men valparna gjorde den betydligt mer innehållsrik i alla fall, och en hundpuss är ändå en puss!
Så man får vara glad för det "lilla", antar jag..

Mors Berra

Tack Pia!

för att du förstår mig så bra...

Men just nu så mår jag piss, och kommer nog att göra det ett litet tag framöver...

Jag håller mig nog till min egen tråd, det är ju ett "inpinkat" revir och här finns nog risken för att jag trampar någon annan på tårna mindre...
Det är svårt att vara positiv och röra om i grytan hos andra utan att det kan misstolkas, jag vill inte "dra ut" på någon annans obehag genom att bara hålla med, utan att få de att tänka i lite andra banor, det är ju lätt att man snurrar in sig i sina egna tankebanor.
Och när jag inte känner mig så stark själv så kanske det är dumt att leka terraputt, terra kan jag ju helt klart, och putt det blir jag ju också, så det är nog fel...

Jag förstår precis vad alla menar just nu, men sen var det jag som misstolkade svaren, och nu är jag inne i en liten "neggig" fas där allt dumt snurrar runt igen, och det var väl bara det lilla som behövdes för att tappa fotfästet för en stund, eller så är det så att det är dags att må dåligt, för det är ju snart måndag igen, vem vet...

Jag vet bara att felet ligger hos mig, och måste vara lite tuffare innan jag ger mig ut i diskussionerna igen, men jag älskar att ta del i surret om skillnaden mellan män och kvinnors tänkande, för jag själv beter mig väldigt "manligt" ibland, och frugan är ganska så representativ för kvinnosläktet, och det är himla häftigt att ta just en sådan diskussion när man träffar andra (och några dricker), man får veta så mycket roligt (och nojjigt) som andra har för sig...

Och ja, jag lägger inte upp någon taktik eller strategi, utan låter skrivbordsdiare'en ha sitt fulla övertag i mina framtida inlägg, är inte tillräckligt smart för att försöka hålla en röd tråd igenom alla spörsmål...

Om andra mår dåligt av att höra hur "lyckliga" vi andra är som håller oss nyktra,
så tycker jag att de borde de göra något åt det, visst ut med hakan igen bara!
Om man tycker jag låter lycklig nu, shit!, snacka om att misstolka?
Eller så kanske man skulle hålla käften helt enkelt, (det där var ironiskt)

Om ni undrar hur det gick med min uppställelse, så hann hon somna medans jag satt och skrev mitt inlägg, och ja, hon är sotis på min "älskarinna"...
Så snacka går ju...

Berra

Men Berra jag tror att "vi alkoholister" ÄR känsliga själar....tycker inte att vi kritiserar varandra särskilt mycket här på forumet, men nu kom vi utanför ämnet (med ämnet menar jag då alkohol och alkoholproblem) och vi belyste dessutom skillnaderna mellan man och kvinna. P.g.a. personliga erfarenheter så reagerade jag så oerhört på det du skrev. Eller....egentligen inte på det du skrev utan jag blev panikslagen p.g.a. att jag vet hur oerhört mycket man kan skada sig själv och andra och sitt förhållande om man agerar mot sina känslor. Jag tror INTE att man ska lägga upp någon strategi för vad man säger här på forumet, det är väl här om någonstans vi ska kunna prata fritt ur hjärtat för det är ju det vi behöver. Just det du beskrev - att ställa upp, fastän man egentligen känner sig nedvärderad och kränkt, det har ju varit en av de situationer som fått mig att ta till alkoholen för att döva mina känslor. Det fungerar ju oftast inte så för män...diskuterade detta med sambon och han delar din uppfattning. Att "ställa upp" på sex har för honom ingen negativ klang och är inte förenat med några större uppoffringar :-) Som han uttryckte det "jag känner alltid för sex, jag är bara mer eller mindre trött och ibland tar tröttheten över, men om du vill så är det alltid ok för mig och det får mig bara att må bra". Vi är alla olika men någonstans så är män män och kvinnor kvinnor....tror jag i alla fall....

Kram från Maria

Hej!

Har funderat över dagen, efter att ha läst reaktionerna på mitt förra inlägg...
Jo jag måste erkänna att jag kände mig lite påhoppad, och därefter lite kantstött i själen.

Måste lära mig att inte våga sticka ut hakan allt för mycket, men ni kan heller inte "höra" hur jag säger allt, en blandning av omsorg, lite nytänkande ibland kanske provocerande med framförallt med hjärtat, och i texten syns inte nyanserna, och man kan tolka det på vilket sätt man vill.

Måste också lära mig hur forumet fungerar, att man kan få kritik för det man tycker och skriver, men jag har svårt att ta det, vill att alla ska "trivas" och vara glada i min närhet...
Har alltid varit konflikträdd, men är både stolt och långsint, och det går inte ihop med att ta en konflikt, jag vill inte bli ovän med någon.
Livet har så mycket annat att ge än att gå omkring och vara förbannad dessutom, så jag passar på den och flyr undan istället..

Men visst, jag är av en känslig natur, har ungefär lika långt till gråt som till skratt, och det kan gå fort, men jag har rätt mycket ärlighet i det jag skriver, och tangenttryckningarna ligger i takt med hjärtslagen så det är direktkontakt med hjärtat, jag skriver det jag känner här och nu.
Och det är inte alltid jag känner samma sak dagarna efter, vartefter dagarna förändrats, precis som livet det förändras dag för dag, och jag kan undra varför jag skrev precis så då.
Nästan alltid vill jag gå in och radera det för att det är nästan lite för självutlämnade, och det har inte alla med att göra, men samtidigt är det det som är jag, detta är jag...

Jag tog tidigare i år en dust där en ordföljd (..såna som du som..) fick mig att omvärdera allt jag tidigare hade skrivit i forumet, och jag under några timmar funderade på att radera hela min tråd.
Kanske var det "bara" en släng av impulsivt överreaktion, men ett sagt ord brukar inte vara så lätt att tas tillbaka (..har min mor lärt mig..), sant eller inte...

Hursomhelst, jag behöver lite tid och fundera vidare vad jag vill ha sagt i forumet, kanske lägga upp en strategi och inte bara "pladdra" på..

Nu är det lördagskväll, och jag ska försöka "ställa upp" för min fru, hur mycket medicinen än motverkar.

Berra

Berra...

Jag tycker om ditt sätt att utmana & skapa lite oreda i tankarna.
När du gör det blir det många känslor som virvlar upp till ytan, både skratt & eftertanke.
Jag själv fick mej en återblick över hur jag haft det... & då berör det.
Ibland slungas jag tillbaka i tiden & då känner jag mej liten.

Du är viktig, dina tankar & din kunskap är ovärderlig...

Kram <3 Sluta aldrig att vara Berra... / Mie.

Berra, du hade ändrat ett inlägg i en annan tråd....kändes som att du blev lite sårad och om du tog våra svar som ett påhopp så vill jag be om ursäkt. Du ska absolut inte sluta med dina inlägg i andras trådar för vi gillar dom! Det väckte nog bara lite starka känslor hos oss kvinnor, men du får inte ta det personligt, för så var det inte alls menat! Det är väl ofrånkomligt att olikheterna mellan män/kvinnor belyses lite här och var i våra trådar, men det är bara nyttigt och lärorikt för oss alla.

Kram och förlåt/Maria

Det som sker det sker... i viss mån.
En del saker kan man faktiskt påverka, inte allt men en del...
Jag har en egen vilja att använda till min fördel.
Väder & vind är det ingen mening att ödsla energi på, precis som du säger Berra, "tom energi".

Men jag har ett ansvar över mej själv & mitt liv.
Ett ansvar att sätta mej själv i främsta rummet & fylla det med glädje.

Jag skulle önska att vi människor tog oss själva på större allvar, inte låta problem & dåligt mående hopa sig över oss. Utan att vi tog tag i våra problem innan det vuxit oss över huvudet.

Ge oss själva möjligheten att växa som människor isf att krympa ihop & bli kuvade.

Vi är alla värda att få värme, närhet & några snälla ord i vardagen.
Lugn, ro & lycka finns till för oss alla, vi måste välja rätt väg.
Hitta harmonin i själen.

Inte låta oss bli mosade under "polaren" alkohols sko...

Våga leva... / Mie.

Hej Pia!

Det är nog ganska kvinnligt/mammigt att ständigt ora sig för sina barn...
Jag har en hemma jag med, och så fort någon av ungarna börja hosta, så har de lungödem, böldpest, och helst lungcancer...
Jag kallar det helt enkelt för hosta, och de håller antagligen på att bli förkylda och imorgon så ska man inte bli förvånad om de nu är snoriga, så man kan förbereda sig på att ev. VAB'a.

Min fru tycker jag är okänslig, och jag kallar henne för hönsmamma...
Vet inte vem som har mest rätt, men jag håller huvudet kallt tills dess att det utvecklar sig, och sen kontaktar man sjukhuset så man kan ställa någon som helst diagnos på symtomen...
Jag sover gott men har en något "högre bevakning", medans frugan inte kan somna..
Men gäller det bilar eller datorer, så är det precis tvärsom...

Vi har alla olika kvalite'er, så det är väl därför vi kompletterar varann så pass bra, antar jag...

Jag håller på att själv lägga ner "kontrollbehovet", orkar inte längre hålla koll på allt.
Det som sker det sker, just nu spöregnar det häromkring, och jag kan inte göra så mycket åt det, ja mer än muttra om det, men det lär ju knappast bli någon förbättring, så varför bry sig?
Om jag ramlar omkull i morgon och bryter benet, så må det vara hänt, det finns väl någon mening med det också, något som jag idag inte kan påverka, utan bara låta det ske...
Och inte blir det så mycket bättre om jag går omkring och ältar det hela tiden, jag lägger ner en massa energi på något som med största sannolikhet inte kommer att ske...
De snackar om tomma kalorier, och det är "tom energi" att slösa detta på en massa grubblerier.

Jo för sjutton, ska vi redan nu sätta ett mål med sommarflörten?
Ingen rök efter 1:a September, pallar du det?
Lika bra att sätta målet redan nu, så finns det ingen återvändo, och man kan börja vänja sig vid tanken, att inte kola i lungcancer i alla fall...

Nähepp, åter till det "roliga" arbetet, kanske ska börja det med en rökpaus!

Ha' de', Berra

Usch ja, sån var man... skönt att det är över! Har inte läst boken men ska. Tack för tipset.
kram Pia

Packad : en tonårsalkis memoarer av Koren Zailckas

Som jag känner igen mig, jag har alltid varit den tysta och blyga. Men med alkoholens hjälp vågade jag ta plats, men hur bra blev det egentligen? Otroliga flashbacks från fester där man trodde man var stentuff, sexig och kul..men nu inser man att man bara var patetisk...

Halloj!

Idag har jag bestämt mig för att må bra, av den enkla anledningen, att må bra!
Låter helknäppt, men idag ska jag inte tillåta mig tänka i några nedåtgående spiraler, för att jag helt enkelt SKA må bra, så puts väck med dem bara...

Det känns kanon med en liten minisemester, mår så bra av att träffa gamla vänner och deras enda anledning till att träffa mig är att de gillar mig för den jag är, med alla fel och allt..
Vi kan vara oss själva och "måste" inte göra en massa saker, utan det räcker med att bara vara tillsammans, det känns inte stelt någonstans...utan bara "vara"...

Och när man känner sig bekväm i sitt umgänge så behöver man inte dricka, man kan vara burdus och fräck i mun i alla fall, ingen kan tro att man är nykter...
Vi älskar att vara kärleksfullt elaka med varandra och ömsom respekt finns alltid med.
Att ge OCH ta är viktigt i samspelet mellan människor...

Hursomhelst, detta lilla avbrott gav mig fullt med ny energi, och idag så känns det inte alls lika jobbigt som det brukar att knata till jobbet...
Bara tre dagarsvecka, ytterligare en och sedan semester...
Och som sagt, inte tillåta mig att tänka "neråt", borsta bort skiten ifrån axlarna bara

Som nu t.ex, hade glömt skriva tidrapporten för Juni när jag kom tillbaka, hade jag tänkte "fel" så hade jag oroat mig för att inte få någon lön i Juli, och hur hade det då gått med räkningar osv.
Nu tänkte jag, Hoppsan, bäst att göra den nu, och de kan säkert betala ut den som vanligt och fixa justeringen retroaktivt, fel tänkt?, eller?

Jag röker som en borstbindare, får ont i lungorna, men tänker att jaja, det är bara en liten sommarflört med nikotinet, och hoppas att jag kan göra slut med den i September eller nå't.
Fel tänkt?, eller?

Vill hamna i tänket för lite oansvarigt kortsiktigt tänkande, att jaja det fixar sig nog...
Fattig idag, pengar imorrn

Och Sonja, du som undrade...
Det gick bra, han ville bara checka läget med hur jag mådde, och försöka "lindra" så att det inte känns så tungt för mig, hade lite ide'er om att gå ner på deltid osv...
Han ville mig gott, men de ide'er han hade var inte riktigt helt i min linje, jag saknar bekräftelse och uppskattning som förstegrej, men där hajjade han nog inte riktigt,tyvärr...
Men nog surrat om det, kan bli en negativ fnurra av det så...sluttänkt!

Hursomhelst, ni alla därute, ta det med ro, och känn ingen stress med grilldrickat och semesterfyllan, ni behöver inte uppfylla traditionen utan man KAN ändra på den...

Man behöver inte testa sina gränser varje gång, utan låt gränsen ligga innan ni bara smakar!
Det är dumt att skära i själen med stor täljkniv, utan låt kniven ligga bortom räckhåll, genom ett enkelt svar, både inom dig och framför sig, det heter NEJ TACK!

Motsatsen heter JA TACK!, och det kommer till upplevelser som är positiva, men de behöver du inte fråga efter, dessa kommer ändå...

Lycka till! Berra

Hej Igen!

Ikväll så känns det så skönt, jag känner mig starkare i mitt val att avstå ifrån alkoholen.
Det är förvisso Måndag, men vi har några dagars "snabbsemester" och vi är fortfrande hos våra vänner i Norge...

Det kom en familj till på besök och det blev grillat till maten...
Men när antalet tomflaskor är flera i läsk än antalet vinflaskor, så känns allting bra.
Vi har på dessa dagar "bara" klämt i oss en BIB och en vinflaska och tre burkar öl, medans PET-flaskorna uppgår till hela 11 styckna, utslaget på 5 vuxna och tre dagar, samt 6 barn i olika åldrar, plus mig!
Jo värden hann att "smaka" på sin cognac också, med bara två "små" skvättar...
Ingen blev berusad, inget fyllesnack utan fortsatt trevligt, det känns att så ska det vara om man kan umgås med alkohol, men jag är fortsatt "allergisk" mot den och tänker inte pröva (o)lyckan.

Imorgon far vi tillbaka till morderslandet, och jag har ingen som helst ågren över att ratta bilen i morgon bittida, tvärsom skulle jag bara vara glad om de ville stoppa mig för en nykterhetskontroll, för det skulle bara bevisa vilken "tur" det är att jag inte chansar på en ev. bakfyllekörning.

Det finns så många fördelar med att inte dricka, och jag tror att det har en dämpande effekt på övriga runt bordet, och alla kommer att må garanterat bra i morgon bitti.
Hade jag varit med i drickandet så hade jag "dragit med mig flera" i ett större rus, och bara den tanken hade ju kännts jobbigt för oss alla, egentligen...

Det blev inget tjat, och inga besvärande frågor, utan allt blev bara bra, och gemytligt...
Vi hade många minnen och många skratt att ta oss igenom, och visst har vi alla hunnit förändra oss under den här tiden, allra mest ser man ju hur barnen har vuxit, och deltager mycket mera i våra umgängen...

En helg att tillskriva i den positiva livsupplevelsen, det är sådana här karameller man skall suga på när det känns motigt med sitt icke-drickande...

Så ni som sitter där ute i vårat avlånga land, och funderar...?
JA det funkar visst att VÅGA att inte dricka, för den som vågar satsa ökar chanserna att vinna...
Ett liv utan fylleågren, och ett rikare liv på trevliga minnen...

Sant. Kroppen kommer räcka längre i alla fall. Det värsta är nog ångesten över att dricka för mycket, vet hur svårt det går att skada sig.

Har inte läst den här listan förrän nu, men den kommer nog behövas. Tackar för hjälpen. Volontärarbete skulle vara trevligt.

Blir du nykterist så är det definitivt inte det sista du gör...

Är trött och har ont i kroppen, lederna pirrar, svettas. Ska sova länge och starta mitt nya liv i morgon. Vädret får mig att vilja "njuta av en kall öl på balkongen framför solnedgången". Men jag njuter inte längre för jag vet att det slutar med att jag blir full flera dagar, när jag tar det första glaset vet jag vad som kommer hända. Ändå gör jag det.

Men jag ska bli nykterist om det så är det sista jag gör!

Hej igen alla!

En liten hälsning ifrån Norge!
Vi fick ett litet ryck hela familjen, tog några dagar semester runt helgen.
Packade bilen och drog till Trondheim och hälsade på en familj som vi umgicks med mycket hemma i Sverige, innan de valde att utvandra...

Det är gott att se dem igen, och vi har barn i månaden före och efter varandra, men av motsatt kön, (man kan nästan tro att fruarna ringde varandra och tjallade..?)
Vi har ett kanonväder, och tro oss lyckas smita ifrån skitvädret hemma, för det stod som spön i backen när vi drog på Fredagsmorgonen.

Stackars mannen hade hunnit tjacka på sig en hel back med staketpilsner (III) helt i onödan för min skull, och han som inte dricker bira alls, bara starksprit nästan...
Det här är snubben som kräver kaffe på tillställningarna för han drack jämnt kask, men så är han uppfödd på landet också...
Han fick någon ny sorts cognac som gåbortpresent, eftersom han bara älskar sånt som funkar bra ihop med kaffe...

Nu är jag inte lika elak som en bekant som alltid gav bort en riktigt fin smuggelwhisky han köpte på sina tjänsteresor när han åkte varje år och hälsade på sina bekanta...
Mannen i familjen väntade redan vid grinden när de kom, för att få sin fina flaska whisky, men en gång lurades min kompis kompis, och valde med flit att tappa den när han skulle ge bort den.

Pang sade den i alsfalten och hela innehållet rann ut i rännstenen, värden ställde sig på knä och grät bland glasbitarna, för att han förstod att här skulle det inte bli någon finsprit i helgen...
Min bekannta började föklara att det hade varit en tom whiskyflaska fylld med kallt Te'vatten, och att den riktiga flaskan låg i sitt chatull i bagageluckan...
Men det gick inte in i skallen på värden, han bara stod på knä och var alldeles olycklig...
Det var elakt, men för honom roligt, och de skrattade många år efter detta, men det tog några timmar/dagar innan han kunde det först...

Hursomhelst så känns det lite piggare nu, och Sonja jag ska svara på vad chefen sade när jag är hemma igen, så jag är på rätta "djupa" humöret igen, inte nödvändigtvis det låga läget...
Men här är det alltför glatt för att kunna ta något allvarligt just nu, vi har fullt upp med att häckla varandra med sverige/norge-historier så här möter mungiporna örsnibbarna för tillfället!

Ha' de', och missbruka inte solen nu, så att det bara är surväder när vi kommer hem igen, så spara några solstrålar kvar till mig...tack!

Morr'n da! Berra

Hej Pia!

vilken tråd menar du? Och vilken ljudbok om acceptance? Hungrar verkligen efter boktips o annat som kan hjälpa till.

Varmt, ja, kall dusch är det enda som hjälper.

Läste någonstans att "stänger man en dörr så öppnar gud ett fönster någon annanstans". Lite härlig bild, tycker jag, och det handlar ju faktiskt om det, för att kunna säga ja till något så kanske man först måste säga nej till något. Och det är ju det som är det svåra - att kunna säga NEJ!! Hur skall vi lära oss?

Cissi

Anna Kåver
Åse Nilssone skriver böcker om acceptance, medveten närvaro, medkänsla och bekräftelse. Har t.ex skrivit boken att Att leva ett liv- inte vinna ett krig.

De har oxå gett ut ljudböcker. Det är jättenyttigt att lyssna på dem, jag gjorde det när jag körde från och till jobbet. Skön, lugn röst och lättfattligt lär man sig en massa om att inte låta jobbiga tankar och känslor styra ens liv.

Hej Mie och tack för svar!

Jag har tidigare sökt hjälp och klarat leva utan alkohol i nästan två år. Så , när jag trodde att allt var "under kontroll" tog jag några glas på en fest och trodde det skulle gå bra. Efter ett tag var jag naturligtvis inne i samma elände igen. Visst, det tog ett tag, för jag ansträngde mig verkligen att hålla det på salongsnivå, men hjärnan hade ju ställt in sig och det var tankarna på att ständigt få tillfällen att dricka som tar så mycket energi.
Sen kom katastroferna slag i slag - först bröstcancer och sen en fruktansvärd separation från en man som visade sig sakna all empati. Det kändes som att slungas ut i universum utan att veta när och hur man skulle landa. Tack vare mina barn (vuxna tack o lov) o vänner så klarade jag att komma bort från eländet, skaffa mig en egen tillvaro igen, men känner mig rätt så vingklippt. Just nu när sommarnätterna är varma och gjorda för gemenskap känns ensamheten extra hård, längtar faktiskt efter hösten och regnet och mörkret, men det vågar man väl knappt säga högt.
Egentligen har jag så många orsaker att lägga av alkoholen för gott (men det har väl vi alla som är inne här och skriver), men bara det att det finns ett samband mellan bröstcancer och för mycket alkohol borde ju vara en självklar orsak att lägga ner det. Men så enkelt är det inte. När min gamla mamma, som var rökare och fick amputera sitt ena ben, så satt det patienter med ett eller båda benen borta och bolmade utanför sjukhusdörren. Visst är det hemskt! Vi som skall vara så högt stående varelser begriper inte bättre!
För mig är inte AA något alternativ, jag har prövat och kände mig enbart deprimerad efteråt. Jag har inte sett att någon utnyttjat Länkarna, är dom helt passé? Men detta forum är helt enastående, bara man ser till att hålla sig kvar....
Cissi

Hej Cissi...

& välkommen!
Den här sommaren kan bli din vändpunkt om du själv vill.
Det är en prövning, livet testar oss på olika sätt, mer el minde...

Har du tagit emot ngn hjälp?
Berättat för ngn?

Du är otroligt modig som berättar här.
Ser fram emot att få höra mer om dej.

.... / Mie.

Hej alla!

Här blandas verkligen skratt o gråt, inbjudande att delta. Så många kloka och erfarna röster. Pia, jag läste någonstans att du skulle ta upp en tråd om 16-stegsprogrammet för kvinnor, har du gjort det utan att jag hittat det? Skulle gärna hänga på där i så fall, tycker du verkar ha så himla mycket vettiga åsikter.
Jag har en arbetskamrat som efter att ha läst Christina Doctares bok om mötet mellan öst och väst (kommer ej ihåg den exakta titeln), åkte ner till Indien i 6 veckor och fick behandlingar enligt deras metoder och kom hem som en ny människa (detta handlade alltså inte om alkoholproblem). Doctare - är ju själv läkare - och efter att ha hamnat på ett ayurvediskt behandlingshem i Indien kom fram till hur effektiv deras helhetssyn på människa och sjukvård är och har försökt få vår västerländska sjukvård att - i alla fall till viss del - ta efter deras principer. Spännande att ta del av, läs gärna Doctares bok.
Sommaren är en prövning för oss alkoholister, så många tillfällen till att dricka, och även - som i mitt fall - ganska mycket ensamhet om man inte har någon familj. Barnen vuxna och ute på sitt, vänner på semester med familjen och vem har man kvar om inte flaskan? Trist, va?
Men detta forum är en ventil, kanske, kanske kan man (jag) ändra kurs och få livet lite mer i dur. Men just nu, med svetten droppande och vinglaset framför mig ser jag inte denna sommaren som mitt livs höjdpunkt.

Alkisar - av Rakel Torrdocka
Finns köpa på https://www.vulkan.se

Tankar, funderingar, tillbakablickar ur en nykter alkoholists perspektiv.
Bygger på Torrockans blogg, fantastisk läsning, var nog denna som fick mig bestämma att det var nog:

http://torrdocka.blogg.se/

Hej Berra!

Åh vad du har det tufft nu! Bra att du skriver ändå och inte tänker att du ska va kul och lattjobalajbanlåda hela tiden - att må piss ibland hör också till livet (tror jag). Hur gick det med din chef? Fick han tag i dig? För mig sitter det oftast i huvudet - vad andra pratar om bakom min rygg och ALLTID när min chef vill prata så VET jag vad hon kommer att säga (S, hur mår du egentligen - dricker du?). Vilket inte har hänt ännu.

Kura ner dig i soffan eller bland ongarna, nånstans där du hittar lite lugn i själen och kom igen!

Kram

P-O Enquists Ett annat liv är skitbra tycker jag! Jag trodde att boken enbart skulle behandla författarens väg ur sitt alkoholmissbruk. Så är det inte, utan snarare en självbiografi med start redan i barndomen. Nu får man bakgrunden också på köpet. Själva skildringen av missbruket och hur författaren tar sig ur det är emellertid mycket bra tycker jag.

En gris i plånboken??!! Hade jag inte vatt nykter.....................!!

Vet du Berra...

Jag tror att du ÄR älskad för den du är.
Men du har skygglapparna på dej.

När jag mådde riktigt dåligt ett tag förut & jag vaknade på nätterna med ångest. Gav min mamma mej en liten liten pytte plast gris... ( jag har alltid gillat grisar )
En "göra det bra gris".en "lyckogris"
& några ord om att jag skulle somna när jag blev trött, att kroppen fixar det här, att jag skulle finna frid.
Låg med den lilla grisen i handen varje natt & fokuserade tankarna på den & när jag vred på mej & inte sömnen kom till mej så tänkte jag att den kommer när kroppen behöver sova...
Själen började slappna av & tankarna var inte lika röriga.

Kraft att förändra det jag kan.

Sover inte med grisen nu mer men den ligger i min plånbok som en liten påminnelse.

Du är inte skruvad alls Berra, det har nu på riktigt sjunkit in i din kropp & knopp att livet ser annorlunda ut.
En del av dej säger : Bra, jag vill det här.
En annan del säger : NEJ... jag vågar inte det här. HJÄLP!!! Jag behöver styrka ngnstans ifrån... lugnet som du vet kommer genom ngn av drogerna... du saknar det & TROR dej behöva det.

Du är så sund & stark i din tanke... men nu rör beroendegenen till det för dej...

Snälla Berra... varje gång du känner det där "burret",gör då som jag sa... sätt dej ngnstans,blunda,andas tungt, ge dej en kort stund av eftertanke & avslappning,

Du behöver inte ruset...

Du behöver lugn, ro & harmoni i livet.
Du är värd det bästa...

Kram Mie.

Tack Mie!

Dina ord värmer...

Jag vet att jag tänker helt puckat, men får inte bort dom...
Det finns lite för mycket oro, vill ha det gamla invanda och trygga, samtidigt som mitt inre vill revoltera mot något...

Men det är tufft när pumpen går i 280, och jag inte "vågar" att gå och lägga mig,
för nästa dag så går jag igenom skärselden igen, skruvat, ja jag vet det..

Jag försöker ta mig till det andra säger, men vet inte alltid om de menar vad de säger...
Lite granna som amerikanarna säger "How are you", och skulle du säga något annat än "fine", så skiter de i det, för det är bara en hälsningsfras...
Men det är också en pessimistiskt tanke, som jag försöker slå ifrån mig...

Den där inre friden är nog väldigt svår att fånga, men jag hoppas hela tiden.

Känns dumt hur man misshandlar sitt inre, men hittar ingen väg ut, eller in..

Jag vill bli älskad och bekräftad för den jag är, men kanske inte ser allt, eller misstolkar det.

Nu skall jag tvinga mig i säng, och ploppa öronen fulla av MP3-låtar, så jag överöstar alla dåliga tankar så att jag kan få lite lugn och ro, och kanske somnar...

En orolig själ, där det har bubblat upp i huden...

I morgon är det en annan dag, och då tar jag nya tag...

Berra

Berra min vän...

Allt du har att bidra med är av värde, både för dej själv & för oss andra.
Du är låg & känner ett bekräftelsebehov.
Din självkänsla har fått sig en knäck & du försöker finna lite inre frid på konstgjord väg.
Tyvärr så finns inga genvägar till lyckan.

Ibland oroar vi oss över saker som kanske inte ens kommer att hända.
Jag försöker skjuta bort orostankar när de sätter tänderna i mej... tänker att det där vet jag ingenting om just nu, & så försöker jag bena i vad jag konkret vet isf alla kanske...

Du kan lova att vara sann mot dej själv,
Du kan lova att försöka.
Du kan lova att tro på dej själv.
Du kan lova att tala sanning.
Du kan lova att jobba med dina känslor & tankar.
Du kan lova att att leva.

Du är värd total ärlighet från dej själv....

Kanske ska du minska dina intryck, kanske snurrar det för fort hos dej just nu...
En dag i taget.
Jag tänker på dej & vill att du sätter dej i en skön fåtölj...
Låta axlarna falla,likaså dina armar...tungt efter sidorna.
Blunda.
Andas.
Tänk väldigt intensivt på lugn & harmoni...Livets trygga famn...
Ge dej minst en minut.
Öppna ögonen & känn energin jag skickade till dej...

Kram Mie <3

Hej Mie!

Nejdå, jag tänker inte kola...

Men jag blir så besviken på mig själv, byter ett beroende mot ett annat..
Det är dumt, men när "duktighetskänslan" har mojnat något så blir man åter sårbar...
..och så blev det för mig..

Har tusen griller i huvudet, och jag orkar just nu inte stå emot ett drogberoende som är något lindrigare än det andra...
Visst, man kan få kasta in handuken när man röntgar kolsäckarna till lungor nästa gång...
Det var det jag menade med att man kan dö imorgon..

Men jag ångrar inte gårdagen, och får inte en sådan utsträckt ångest, jag får ingen baksmälla större än de dära gul/bruna loskorna i handfatet varje morgon...
Jag gör inte bort mig inför andra, och mina familjemedlemmar skäms inte inför mig.
Jag luktar förvisso f-n om både nylle och händerna, och pussarna blir väl inte lika många nu längre, jag är fruktansvärt medveten om detta, men har "bakat" in den i hela kit'et så att säga.

Men jag orkar inte ta tag i det nu, och det har inte så himla mycket att göra med min alkoholfrånvaro heller, utan att min självkänsla är så låg, att jag skiter i det, bara...
Det får gå lite hur det vill, det känns som allt annat är sekundärt...

Jag försöker leva idag, en dag i sänder, räkningar hamnar på hög, bilar måste servas, jobbet suger och allt annat som hamnar på minuskontot...
Idag tar jag in sådant som jag vet brukar gör mig tillfreds med livet, djur & natur, solen, vatten, gräset, barnen och goda vänner...

Jag har fått det sagt att jag inte ska ha några förhoppningar kvar enligt min shrink.
Borde längta fram till semestrarna, men lägger inte några goda tankar där heller, eftersom mitt jobb än idag håller på och bollar med semesterveckorna, och blir det som förra året så får jag ha jour för mig själv när jag väl är på semester, och svara i mobilen flera gånger om dagen, och måste åka in till jobbet för att fixa en massa akutåtgärder då och då...
Får aldrig ha ryggen fri, ständigt påvaktad hela tiden..
Sa jag det att mitt jobb suger, ja det gjorde jag nog...

Förresten så sa min chef till mig i morse att vi borde ha ett samtal i eftermiddag, vet inte vad han ville ha sagt med detta, men höll mig undan så klarade jag den här dagen i alla fall...
Känner på mig att jag "sitter löst" till, och att min "bästa kollega" snackar skit bakom ryggen på mig för att han ska få första tjing om vi behöver justera mantalet...
Är extra sårbar nu när jag är hängig, så alla ser väl sina chanser att utvidga sina revir när jag kommer ha svårt att ta till orda utan att trampa igenom i det känslomässiga spelet..
Eller så är jag väl bara paranoid också, sjutton vet?

Ja det är inte så j-vla ballt just nu, och mitt uppe i skiten så började jag röka också...
Så som sagt, det känns lite sekundärt, men jag är fruktansvärt besviken på mig själv, igen!

Det är vid sådana här lägen som många tar till någon form av självmedicinering, men min gräns går vid INNAN alkoholen, och där är jag än så länge ganska motstridigt...

Förlåt om jag inte kunde bidra med lite roligare grejor att berätta, men allt är inte "tjo-flöjt" hela tiden, inte just nu i alla fall..

Sorry Berra

Snälla Berra...

Dö inte i morg.. det vore för sorgligt.

Kram Mie.

Håhå jaja!

Så har summan av lasterna blivit konstanta igen...
Har börjat röka, mitt j-la pucko!
Jag som tidigare skrev att man inte blir speciellt röksugen efter det att man har rökt ciggarr...
Går visst, har jag nu upptäckt...
Ett år utan snus, dryga ett halvt utan alkolhol, så börjar man röka Bellman...

Låter som en DÅLIG historia tycker jag...

Just nu orkar jag inte ta tag i allting, men så länge jag inte börja kröka, så får det vara ok med att ta bort ett "k" så blir det "bara" röka...
Dumt?, skitdumt, men min kropp skriker efter någon form av drog att kunna bedöva sig med, och jag bara älskar att falla in i nikotinruset, ögonen går nästan i kors, och jag slutar lyssna på allting runtomkring, för en stund...
Det enda jag kan känna som en liten "kul" grej, är att jag följer traditionen, min farfar rökte Bellman, så nu är ringen åter sluten...

Jag ska "ta tag i det här senare", -har ni säkert hört tidigare, eller?
Men just nu är mitt liv fullt av annat, som ska städas ut, så en liten bula av smuts under mattan får man stå ut med, om resten ser shysst ut...

Jag har bestämt mig för att leva idag, dö kan jag göra i morgon...
Låter som om man skjuter upp saker hela tiden, men ...
"Så var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som hade gråtit vid fel grav..."
Jag ska inte gräma mig för morgondagen, utan ta den när den kommer, OM den kommer..

Mors Berra

Hej!

Hittade just erat forum...:)
Är bokoman och har några absoluta favoritböcker- de handlar dock inte så mkt om alkoholism, men om "livet". Har iallafall gjort stort intryck på mig och fått mig att se på världen med lite andra ögon.
Att förlora Gemma av Katy Gardner
"Två barndomsvänner ger sig av på en backpackerresa till Indien. Esther är den vackra, framgångrika medan Gemma är klumpig, lätt överviktig och osäker. Så har det alltid varit. Under resans gång förändras deras relation, allt går fel och resan förvandlas till en mardröm. Esther och Gemma glider ifrån varandra och till slut försvinner Gemma. Efter sex år bestämmer sig Esther för att återvända till Indien för att få klarhet i vad som egentligen hände med Gemma. Romanen har ett rakt och enkelt språk och den suggestiva miljöbeskrivningen - man kan nästan lukta och smaka Indien - gör att man dras in i flickornas yttre och inre resa. Det är en otäck berättelse om flickors vänskap - om vilka roller man tilldelas i en relation men också om att hitta sig själv."

Den oändliga kärlekens historia- Carl-Johan Vallgren
"En stormig februarinatt 1813 föds på en bordell i tyska Königsberg en varelse, som är till den grad vanskapt att han till och med får förlossningsläkaren att skygga tillbaka. Hercule Barfuss, vars mor dog i barnsäng, är dvärg, groteskt harmynt och plågskamt missbildad. Men försynen har försett honom med har en gåva: han kan läsa tankar. Samma vindpinade vinternatt, på samma inrättning, föds också Henriette Vogel, den flicka som skall bli hans själsfrände och bästa – och kanske enda – vän i livet.
Det är upptakten till Carl-Johan Vallgrens makalösa roman Den vidunderliga kärlekens historia, där vi får följa den vanskapte Hercule på hans krokiga och besvärliga vandring genom livet. Trots att han skils från Henriette skall han aldrig sluta älska henne. Hans märkvärdiga gåva kommer många gånger att rädda livhanken, när mäktiga krafter vill röja honom ur vägen; han, som måste vara Satans bastard.
Man kan kanske tycka att det låter lite konstigt och krystat det där med en dvärg som kan läsa tankar, och man kan tro att den där "Skönheten och Odjuret"-storyn är lite plagierad – men om man läser boken känns det aldrig så. Hercules övernaturliga gåva känns på något vis helt naturlig, och den oändliga kärleken mellan honom och Henriette tycks så självklar. Boken blir snarare en bekräftelse på att det som är konstigt och krystat är den mediala värld vi lever i, där yta är allt och djup är intet. Den vidunderliga kärlekens historia är emellanåt mer spännande en den mest välskrivna deckare, och på sina ställen oändligt sorglig och nästan smärtsam att läsa."

Shantaram- Gregory David Roberts
" I början av 1980-talet begick australiensaren Gregory David Roberts en rad väpnade rån för att bekosta sitt heroinmissbruk. Han åkte fast men lyckades rymma från ett av Australiens mest välbevakade fängelser. På falskt pass tog han sig sedan till Indien och anonymiteten i den myllrande miljonstaden Bombay.

Shantaram är Gregory David Roberts egen berättelse från de händelserika och omtumlande åren som förrymd fånge i Bombays undre värld. I ett av stadens slumområden öppnar han en sjukvårdsmottagning för att hjälpa de fattiga och nödställda. Han arbetar för maffian som pengatvättare och förfalskare av pass och han följer med en expedition till Afghanistan under ledning av maffialedaren Abdel Khader Khan för att förse mujaheddin med vapen i kampen mot ryssarna. Han kastas i indiskt fängelse och får utstå svår tortyr och svält. I den grönögda mystiska Karla möter han kärleken.

Shantaram är ett niohundra sidor långt spännande läsäventyr och en varm och innerlig kärleksförklaring till staden Bombay och dess människor. Det är en rå och hård värld Roberts beskriver, men det är en värld där kärleken, lojaliteten och vänskapen står i centrum och övervinner allt. "

Tjock bok, men helt fantastisk! Man känner sig "liten" när man läser/läst den, sätter saker i perspektiv.
Även om ingen av böckerna handlar direkt om alkoholism så finns fragment av missbruk i dem och det som är så "stort" är att det är så starka berättelser att man, nästan iaf, kryper ur sin egen lilla håla och missär och kommer på att man faktiskt har det ganska så bra.

Vill också tipsa om dokumentären om Schapelle Corby som gick på svt för någon vecka sen. http://en.wikipedia.org/wiki/Schapelle_Corby
Ett fruktansvärt öde, skyldig eller ej, tror aldrig jag blivit så berörd av något jag sett tidigare. Hur än man har det så är man iaf fri, kan öppna dörren och gå ut när man vill. Att kunna välja, eller avstå att gå på bolaget framstår också som en ren lyx efter att ha sett detta.

Hej å Hå!

Jorå Pia, jag lever...

Satt i natt och svarade med ett timslångt svar, men när jag skulle skicka det, så puff! ut i stratosfären för att sedan inte kunna backa tillbaka, hur kul är det?
När man tar för lång tid på sig att svara, så blir man "tvångsutloggad", och allt det man suttit och hackat in i tangentbordet sitter numera Gud och torkar sig i röven med, eller nå't!

Så lär er av mina misstag, innan du skickar iväg meddelandet, tryck "Ctrl-A" (markera A-llt), sedan Ctrl-C (C-opiera), och skulle det skita sig, så har du möjligheten att "få tillbaka" texten med ett Ctrl-V (V-a' fan tog det vägen???, aha här!)
Jaja, nog om detta...

Jo min helg har varit fullsketen med grejor, och vädret har lyst med sin närvaro, så mina batterier är fulladdade och hela min hudyta är som en enda stor solcell...
Axlarna har blivit "Ohh, whip me good", så de är grisrosa och svider ömsom dunkar av hetta..
Men jag är bara glad för detta, hellre det än lera upp till knäna..

Grabben skjussade vi ut till Västerås på torsdagen för att han skulle köra Aroscupen.
Hans gäng höll nollan i helgen, inte på antalet insläppta mål, utan på antal gjorda, så de
åkte ur cupen med buller och bång.
Men vad gjorde det, de hade haft det skitroligt och terrat sina tränare till kl 04 på nätterna, var helt slutkörda och lyckliga efter två nätter på pysande gummimadrasser i en skolsal.

Vi passade på att bjuda in oss själva till ett par kompisars lantställe där intill, det blev en nattlig supe' fram till halv tre, och jag hade absolut inget emot att klunka på läskcider hela kvällen delat med grabben, det smakade både bra och gjorde gott...
De andra drog i sig en grogg, och partade på en BIB, men blev inte märkbart påverkade eftersom det tog så många timmar att hälla i sig grejorna, så det blev både gemytligt och trevligt.
Frugan tycker att det är en sådan stor skillnad på mitt uppförandesätt nu kontra tidigare, att hon riktigt myser över vårat sätt att dricka och umgås numera, och det bara funkar SÅ bra!

På söndagen testade vi mannens nya leksak, en fyrhjuling som skottade grus på vägarna så det bara dammade om det, måste bara ha!.
Föga lyckades mina övertalningar om att vi minsann behöver en också inför frugan, men jag har en bra draghjälp av grabben som redan började räkna på om morsan behöver allt guldkrams hängande runt hals och på fingrar, man skulle ju kunna tjacka ballare grejor än bara smycken för dessa, en fyrhjuling kanske...
Jag och grabben har lite att lobba för framöver, låter det som...

Senare på dagen så blev solen och värmen outhärdlig, så vi packade picnickorgen och begav oss ut på sjön med deras plasteka med en lite puttrande snurra baktill...
Vi utforskade en hemlig kanal och dess slussar samt ett kraftverk, sedan blev det till att ta ett nakendopp vid en klipphäll och vi moonade för måsarna, en stilla förhoppning om att kunna ge igen på dem kanske..

När vi kom hem på kvällen så fick grabben en fågelholks-look, för vi hade under fredagen då båda kidsen var borta passat på att bränna av lite av skatteåterbäringen på en herrejösses-badpool.
7m3 stor sak som tar upp en fjärdedel av hela baksidan...
I flera timmar höll jag på att koppla in en solfångare som skall värma upp poolvattnet, och det läckte och sprutade ifrån alla håll, och när jag väl fått det tätt, jag då kommer det inget igenom dem, det blev till att praktisera lite fler svordomar iförd badbrallor och en ettrig myggsvärm...

Men det gör ingenting för det är svensk sommar, och man ska tamesjutton inte klaga!

Och sedan Pia, jag testade ditt det dära med att andas med magen, men det funkar inte på jobbet, jag kommer ju bara längre och längre bort ifrån skrivbordet...!

Ha' de', där ute, och bara för att det snart är semestertider så betyder det inte bara för det att man måste dricka alkohol, det finns så mycket annat att upptäcka, som du inte märker när du är på dojjan, tänk på det, att uppleva är att leva, inte att leva upp till något...

Mors Berra

Berra!!! Var är du? Hoppas allt är bra.

kram

Aaa du är för härlig Berra! Underbart modigt att skriva ner dina känslor på detta sätt.

Din shrink verkar mkt klok! Jag har precis totat ihop en lång haranga under en annan tråd och det handlar mkt om acceptance och mindfulness. Våra ego har sen barnben lärt sig att grubbla, älta över hur vi ska fånga lyckan trots att den finns i oss själva! Jag har varit exakt lika dan och kan visst hemfalla åt grubblerier nu oxå men har idag verktygen att hitta tillbax till sinnesron igen.

Försök!!! Det är faktiskt mkt enklare än vad man tror. Jag tyckte förr att det verkade besvärligt och det kan säkert inte hjälpa, jag hade ju jätteångest och mådde jättekasst och var typ ett hopplöst fall (enl mitt stackars ego) .

Enkla medel, ska upprepas ofta och resultatet låter inte vänta på sig. Våga släppa taget om pessism, våga tro på optimismen det är inte farligt att hänge sig åt gjädje och lycka!!! Inom mig har det alltid funnits en liten röst som varnat "är det säkert att du får känna dig lycklig? är du värd det?"

Det var när jag ännu trodde på att livet skulle ha en mening och man skulle göra sig förtjänt av lycka. Det tror jag inte längre på. Livet bara ÄR och det ska levas. Det är oändligt men föränderligt. Släpp taget och lita på livets flöde. Det är ett gott livgivande flöde och när vi bejakar detta så bejakar vi oxå det goda.... du vet Berra, barnens skratt, terrierns livsglada hopp, solen, regnet, gråt från någon som sörjer, den goda maten... listan kan göras oändlig. Och inte minst att få dela allt med er här på forumet.

Tack för att ni och forumet finns, ni berikar mitt liv!

Andas nu långt ner i magen, sakta. Känn hur axlarna sjunker och du automatiskt sitter tyngre på stolen. Bara var i nuet. Gör detta några ggr i sträck och sen så ofta du kommer på det under dagen.
Le sedan för att du fått syre och lugn och fortsätt le så fort du kommer på det. :) Vår hjärna är väldigt duktig på att omprogrammeras, bättre än alla dina elektronikprylar tillsammans Berra :) och i livets flöde finns det oändligt med energi att hämta.

Kram Pia

Men....

Är det verkligen meningen att man ska trivas i dåligt mående...
Trodde det var meningen att man skulle bearbeta sina tankar, känslor & erfarenheter för att komma förbi det där skit vädret.
Visst vi behöver ändra vårat tänk, men... inte ska man väl behöva nöja sig att gå i regn utan paraply?
El är tanken att vi ska hitta verktygen själva i vardagen & inte lita på att solen kommer snart?

Ta vårat öde i våra egna händer?
Hitta våran egen lösning?

Men... jag kan inte låta bli att undra om man inte kan få en liten knuff i rätt riktning av de som vet vart man ska gå & redan funnit verktygen?
När man ligger på botten med säckar fulla med sten knytna runt kroppen så är det inte så lätt att ta sig upp själv...

Mkt ligger i vårat eget tänk...

Även här... en dag i taget & vänd ansiktet mot ljuset... / Mie.

Hej!

Idag är det ingen bra start på livet, det är inte måndag, men jag är så där bara fruktansvärt ledsen bara...

Jag var hos shrinken igår, hon berättade att mina förhoppningar inte skulle besannas, suck!
Jag trodde att min deppighet kunde "självläka", eller fick åtminstone intryck av att den skulle det. Hon berättade att så inte skulle bli, utan jag var tvungen att höja min acceptansnivå istället.
Jag trodde jag kunde lägga mig ner och vänta på att det skulle gå över av sig självt, nu måste jag bearbeta detta och just nu känns det mig övermodigt, det blev för mycket, igen...!

Här skulle det passa fint med en hardanger av svordomar, ¤&#"//())?)(!!!- typ!
Jag lägger för mycket tilltro till annat eller andra, när bollen egentligen ligger hos mig själv...
Ingen liten "morsa" som kommer och fixar det, utan det här måste jag ordna helt allena, f-n!

Med hennes ordval så blir det inget solsken imorgon, hur mycket jag än hoppas på det, så jag ska sluta önska, och istället ställa in mig på att det blir ett skitväder (precis som fotbollscupen..)
Och med den stora förändringen i tänkandet, jag ska gå ut och TRIVAS i skitvädret istället..
Vet inte hur jag ska kunna närma mig det tänkandet, ens i bildligt tänkande, jag hatar skitväder!

Istället för att att ta ett resonligt tänk, så slår jag det ifrån mig istället...
Lite konstigt, med alkoholen så kom jag till insikt ganska "tidigt", men med min egen acceptansnivå av felaktigt tänkande så är det mycket svårare...

Eller så är det som så, att jag älskar att grotta ner mig i elände, älskar att plåga mig själv...
Jag försöker övertala mig själv att tänka positivt, men det känns som om käften glappar som en värsta övertalare på TV-shop eller nå't..., köp det!, gå på det här, en mina!

Hua!, nu har jag kommit in i en ond nedåtgående spiral, och enda lösningen på detta är att gå till en elektronikaffär och dregla ett tag, glassen smakade för övrigt alldeles utmärkt.
Kanelglassen blev minst dubbelt så god som Lejonet & Björnens, riktig höjdare, bara grädde!

Nu ska jag sitta här och ojja mig ett tag, och sedan börja "porrsurfa" bland elektronikkedjornas hemsidor, det ska blir både dyrt och spännande!

Mors Berra

Mie,

Känslan att erkänna är i o f s en skön känsla men den gör mig oxå livrädd.... Tanken på att
inte kunna ta ett glas vin till maten eller en öl på sommaren... Men..! Nu inser jag
ju rent intellektuellt att det är så... Men känslan... och suget inte minst måste
ju hänga med.

Egentligen känner jag att jag har kraft att stå emot suget. Är rätt beslutsam i o f s...
Men just den delen att alltid måsta avstå resten av sitt liv kräver ju att man på
något sätt mentalt får tag i fördelarna att vara nykter.... Och när suget kommer...
Då gäller det att ha alla mentala delar på plats.... TAck för att du tycker att jag är stark
och modig... känner mig inte så just nu :-(

Men jag kämpar på med mina demoner och drakar.....och man får ta en sak och
en dag i sänder...

Blir styrkt av alla som säger att kurvan med tillfrisknande finns!

/Art

Art...

Är det inte lite lite skönt oxå att erkänna?
Insikt är början på ngt nytt.

Jag tycker inte att det är konstigt om ngn säger att de inte kan hantera drickat & därför har bestämt sig för att avstå.
Jag tycker att det är starkt & modigt.

Att kunna ta till sig av sina inersta tankar & känslor är stort, det leder till lycka & harmoni med kropp & själ... / Mie.

Tack för era kloka synpunkter!

Det är ju precis som Berra säger:
"Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten..."

Men du har rätt; man måste nog ta ett steg och en dag i sänder - medans man
fortfarande kan göra det själv... sedan blir ju problemet desto svårare. Och framför allt att
inse det problem man faktiskt har. För mig går det inte längre att bortse ifrån
hur gärna jag än skulle vilja...

Och ännu klokare sagt... så lika men ändå så olika!

Vi hörs! / Art

Hej Art!

..och välkommen...
Visst gör det ont när man börjar inse hur läget verkligen är, när man gång på gång hamnar i samma förtret trots att man verkligen försöker skärpa sig...
Och visst kan det låta jobbigt att kalla sig för alkoholist, man kanske skulle vilja säga att man har problem med drickat istället...

Men samtidigt så tror jag att alkoholisten har många ansikten, inte bara den grövsta sorten man ser på A-lagsbänken, utan den finns nog mycket närmare och oftare än man tror...
Jag tror att det är viktigt att man tillåter sig kalla sig för just alkoholist, kanske inte inför alla andra, men inför sig själv...

Att "ge upp" motstriden mot sig själv och acceptera läget, jag har problem, och nu???
För det är när man har "givit upp" som jag tror det verkliga handlingsplanen kommer till verket.
Vad vill jag göra med mitt liv?, forsätta kröka så att jag hamnar på A-lagsbänken???
Eller ta tag i det och göra "något" åt det, och det kan vara vad som helst, bara minska sitt intag eller "göra slut" med alkoholen för all framtid...

Det svåra brukar vara känslan att "aldrig mer" få ta något, att man hamnar utanför det sociala intaget av just alkoholen, att folk ska få reda på att man har/haft problem med spriten...
Man "orkar" oftast inte ta "hela lasset" på en gång, utan vi tänker att vi "tar en dag i taget", imorgon kanske du kan ta något igen, och på så sätt skjuter vi problemet framför oss.
Dag för dag så blir allting mycket lättare, jag märkte en skjuss vid runt tre veckor, och sedan växte det fram ...

När man har givit upp så blottlägger man sig oftast totalt, och berättar för några som man litar på och får oftast sådana positiva feedback att man vill fortsätta berätta för andra...
På samma sätt tror jag att forumet funkar för oss här, vi kan pröva oss fram utan att avslöja vår indentitet, och det skyndar på läkningsprocessen och plockar fram "liken ur garderoben" och man blir så lättad, och glad efteråt...

Jag har själv "vuxit fram" sedan i November, och jag känner mig bara mer och mer beslutsam för var dag som går, fyllpaddan Berra har bytt överock och har blivit social pga av sitt eget psyke och inte beroende på intaget av alkoholen...

Visst det är en helomvändning, och det går inte i ett nafs, men tiden är viktig i sammanhanget, och man måste få ge den sin tid, precis som tänket måste få tid att vänja sig utan "polaren alkoholen", en skiljsmässa i "tänket" och ifrån obehagliga upplevelser...

Lycka till, och som sagt, välkommen, här är vi alla lika, men ändå så olika ändå..

Berra

Hej Art och välkommen till forumet !

Om du fortsätter att skriva så kommer det jobbiga att bli mindre och mindre, det är skönt att få ur sig det som trycker på inifrån. Livet blir bara bättre och bättre utan alkohol !

Lycka till !

Hej alla,

Jag är alkoholist och jag är ny här på forumet. Har insett att jag måste göra ett val.
Att leva utan alkohol. Midsommar började bra och trevligt men sedan blev jag
skitfull i vanlig ordning och gjorde bort mig.

Kan ibland kontrollera mitt drickande men alldeles för ofta kan jag inte det... Så
jag är alkoholist och har tagit mod att erkänna det. Känns fördjävla jobbigt.... men
ändå lika fördjävla sant....

Här ser jag att jag inte är ensam... men ändå känns det skitjobbigt att skriva det jag nu skriver...
Det gör mig nedstämd och ledsen men fylls ändå av ett hopp att kunna förändra mitt liv.

Skriver mer vart efter... /Art

Underbart Mie!

Det var en härligt tacksägelse, Tack moder jord! Den ber jag att få kopiera. Jag blir glad när jag läser om ditt lugn, det är du värd!

Lev och låt leva, i frid och kärlek. / Pia

Tack Adde...

Det känns som ett lugn som har svept in i min själ.
En insikt om att jag blir starkare för varje min som går.
Livet finns till även för mej.
Jag behöver inte ursäkta mej för att jag xisterar, jag har rätt till mej själv & mitt liv.

Tack moder jord för att solen skiner idag... TACK... / Mie.

Hej alla. Ja jag mår oxå så himla bra av att vara nära naturen, ligga på en äng, vandra i skogen, höra vatten klucka, se på stjärnorna en klar natt. Det är suveränt! Det är ju där vi hör hemma, innan teknologin och materialismen tog över! Men visst är det fint med glassmaskin eller en sodastream ibland när man vill få en liten "måste hända något kick! :) " Alla såna kickar är dock bättre än sinnesförvirrande drog kickar! Bara vi är medvetna om det och håller de i schack så vi inte blir ruinerade! Jag ska ut o ta en cigg nu, denna hemska vana som jag bara hostar av o som jag dagligen tänker sluta med!

Se där jag ! Vännen Mie har tagit ett stort steg de sista dagarna !!

Det du skriver om skillnaden mellan förnuft och känslomässighet är just den gyllene halvmetern eller världens längsta halvmeter som jag skriver om ibland. Och mognadsprocessen tar jättelika språng ibland och ibland segar den på i värsta motlutet.

Du har gjort min dag till en fullständig dag när jag läser om dina framgångar !!

Ta hand om dig och förvalta dina nya insikter väl.

Hej Pia, Mie, Lilja och alla andra...

Nej Pia, idag "orkar" jag inte vara nedstämd, det tar alldeles för mycket av krafterna...
Idag är det en sån där dag som bara går mig förbi, svisch så är den borta, förhoppningsvis!
Förresten så var förra inlägget skrivet på Söndagen, haha!

Jag "lever" nog lite på Lördagen och Söndagens fina väder, det fanns tid till att ladda batterierna, och jag kunde varva ner några kilo, trots att jag "arbetade" hela tiden fysiskt...
Jag fick försmak av semestern, och allting låg i "mjugg", en stilla förhoppning infann sig...

Om jag får vara nära naturen så trivs jag, rycka lite strömming, hörde fiskljusens gälla skrik, tömma mullmuggen, vattna/så lite blommor, plocka upp en kopparorm och skrämma vettet ur alla tjejer i min närhet, reta en bamse-korsspindel med ett grässtrå i nätet.
Begrava en liten fågel som kört ihjäl sig mot ett av fönsterna, döda mygg och plocka fästingar.
Allt detta är ett icke instängt liv för mig, och betyder mycket att få vara "fri" ett tag...
Jag fick nog mersmak av friheten när inte alkoholen stänger mig inne längre..

Idag på lunchen så köpte jag mig en glassmaskin till hela familjen för en trehundring, en överaskning för dem, och lite tröstshopping åt mig själv...
Ännu en maskin att belamra köksbänken med hemma kommer kära hustrun att säga, och var ska vi ha den någonstans, kommer fråga nummer två, jag känner min fru, men det skiter jag i idag.

För nu ska jag försöka mig på att göra sådana där go'a krämiga glassar full av grädde som man bara kan få restaurang, om några månader är skiten bortglömd, och den fyller upp ett skåp någonstans blandat med damm, och när man gör en rensning så kommer den där aha-upplevelsen, javisstja det var den där glassepoken, och en maskin jag köpte när jag mådde dåligt i själen..
Önskar att den tiden var här och nu, och jag hade "köpt" bort deppigheten och nu kunde kasta bort den, märkligt tänk egentligen...

Nä, nu är det dags att röra runt lite i sopberget i skallen istället, och låtsas vara intresserad av jobbet för en gångs skull, undrar om jag ska börja med att fika eller skita?

Mors Berra

Pia...

Ja, jag kan tro att vi har det rätt lika...
På ngt sätt så har efterdyningarna drabbat mej hårdare än själva kaoset.
Då fanns ingen tid för eftertanke.

Jag försöker tänka på ett annat sätt.
Känner att jag verkligen är värd att må bra, värd att få ha lugn & ro.
Få umgås med vilka jag vill utan att få skit för det...

Det är enkelt att tillåta andra att göra det, men inte sig själv.
Jag har bestämt mej för att jag är värd det bästa.

Det var ett bra beslut att börja på behandlingsenheten igen & få hjälp att ta till mej mina egna råd.
Hjälp att sortera tankarna & känslorna som väller upp. Som bara kommer när jag minst anar det.

Acceptera att det ser ut så här. Jag kan inte förändra honom el min bror. Jag kan bara förändra mej själv.

Jag har fått ett större djup i min själ, en eftertanke som ständigt föjler mej.
Rädslan släpper sakta sitt grepp om mej.
Jag försöker leva här & nu.
Ge mej själv chansen att leva...

Gillar ditt tacksamhetstänk Pia... ibland när jag är ute & går & funderar över vad jag är tacksam för så kan känslorna bli så starka att tårarna rinner ner för kinderna. På ett poss sätt...

Det är en lång vandring för oss alla, vissa har det rätt enkelt, medans andra får kämpa utav bara f.., orättvist kan man tycka.
Våra erfarenheter gör oss till dem vi är, & kommer man bara helskinnad ur det så får man vara tacksam...
Jag känner tom att jag är stark idag. Jag har fått en stor kunskap om livet & känner ett större lugn.

Livet finns mitt framför näsan... Ta del av livet...
Att släppa skuld & skam, gå vidare mot nya mål.
Jag tror att förnuft & känsla inte är riktigt synkade...
Försår en väldig massa saker förnuftsmässigt, med känslomässigt kan jag inte ta till mej det före jag är mogen.

Ibland måste man som gå utanför sig själv & se på olika sit med andra ögon, för att förstå vad som är rätt.

Jag tycker det är så häftigt med insikt.
När vi kommit till insikt så är allt möjligt... / Mie.

Hej Mie.

Så rätt, så rätt. Ta hand om själen så följer kroppen med. Allt bra med dig? Piggare? Tänker ibland att du och jag har det väldigt lika, kommit en bra bit på väg men fortfarande drabbade av efterdyningar, trötthet t.ex.

Skönt att du finns här, tycker det är strongt gjort att stötta oss när du själv haft en strulig alkis i ditt liv.

Kram

Ja...

Det är viktigt att förstå att jag har ett eget val, jag bestämmer hur MITT liv ska se ut, vad jag får & inte får.
När man har kommit förbi "tycka synd om mej själv som inte får el kan" känslan. Så har jag helt plötsligt ett eget val.
Då känner jag mej mkt starkare & säkrare på vad som är rätt & fel.

Det här gäller inte bara en person med beroendepersonlighet utan även för medberoende.
Så lika känslor att det är skrämmande.

Ta hand om själen så följer kroppen med på tåget.
Vi är alla värda att få må bra... / Mie.

Go´morron Berra!
Väldigt kloka och tänkvärda ord, jag kände mej väldigt träffad bitvis, dehär om att gå och tycka synd om sej själv för att man inte får dricka tex, stämde in på mej i veckan som var.Tack!
Du har just givit mej några konkreta tankar som jag kan låna när de kommer nästa gång:)

Skönt att du finns här!
Kram till dej/ Lilja

Halloj!

Nu går vi mot mörkare tider, om man vill vara lite pessimistiskt...

Jag har haft en helt OK midsommar, det enda som riktigt sket sig var vädret på midsommaraftonen, totalt ösregn, först 10 mm på någon timme, sedan ytterligare 15 mm mot kvällen, vi var ena riktiga blötdjur allihopa...
Trots att vi hade meckat upp två rejäla partytält så slog det igenom duken när sedan haglet kom, vi fick trycka in oss inomhus, men nattgroggarna tog vi traditionsenligt i tälten.
Snacka om paraplydrinkar!!!

Hur gick det med alkoholen då, inte en droppe, och inte ett sug...
Var mest orolig att jag skulle ta fel glas och inte tänka mig för...

Frugan hade varit snäll och varit på bolaget (! typ första gången själv..) och införskaffat två olika sorters öl utan alkohol (en hette Jever, och smakar mera åt pilsnerhållet, helt OK).
Samt en av-alkoholiserad (!) rött vin, men det fattas något, en bas som egentligen bara smakar svartvinbärssaft, men färgen är rätt och flaskan likaså..., något glas OK, men inte en hel flaska, uärk!

Jag märkte att jag inte pallade att sitta upp så där jättelänge, utan tackade för mig när klockan blev efter 02, jag drack också en massa pa-lla-ply-djinkar, med samma innehåll men valde bort allt som var med alkohol, och det var inte så svårt, alls...

Fick förklara mig ordentligt för en av dem varför jag inte drack, och sedan visade det sig att hon minsann hade knaprat antidepp hon med, så det så!

Lördagen och Söndagen var riktiga kanondagar, vi lapade sol och åkte runt lite med båtarna, lekte och stojjade med ungarna, grillade och tog igen allt det som vi inte kunde göra på själva midsommaraftonen pga regnet...

Jag är väldigt stolt över mig själv, jag har övervunnit rädslan för den mest traditionsrika krökaraftonen som går, och nu finns inga hinder kvar som kan utsätta mig mer för svåra frestelser, jo en liten till, ett bröllop i Augusti, men där ska jag ju ändå köra, så den prioriteras ganska lågt i sammanhanget...

Så det går att knuffa in frestelsen i ett hörn, man kan övermanna den och hålla den i shack.
Och så länge man bara INTE tänker hur synd det är om mig som inte FÅR dricka så går det bra.
Jag KAN dricka OM jag vill, ingen sätter hinder för det...
Jag måste VÄLJA själv vad jag vill, och jag väljer att inte må dåligt, inte ha ångest, inte ångra gårdagen, inte skämmas över ord som inte längre går att göra osagda...
Detr enkla valet heter ingen alkohol, för mig...
Det kanske är annat för dig, som kanske kan begränsa ditt drickande...

Men jag vet vad som gäller för mig, och om livet skall bollas in i livsglädje så får den inte lösas upp av lösningsmedlet Etanol...

Jag har klarat av en midsommar utan alkohol, har inte gjort detta sedan mina tonår...
Det ska bli flera sådana midsomrar, jag fick så mycket mer ut av den att jag tog mig tid att uppskatta den stället för att bara ta den för givet...

Jag såg den, kände den, upplevde den, sög in den och reflekterade på den, istället för att innesluta mig i mitt inre av en drog som tar mig bort ifrån detta...
Att uppleva, är att leva, detta ska läggas till på min plus-sida...

Hoppas att ni hade en positiv upplevelse av midsommaren år 2009!

Mors Berra

Tja Pia!

Nä inte efter att sluta dricka, utan en "vanlig" utmattningsdepression varar så länge, på ett ungefär sa min läkare, och jag antar att han erfarenhet av det...
Jag tror inte att den kommer sig av alkoholen, utan att det var alkoholen som lockade fram den..
Ha en fortsatt bra helg, nu håller vi på som bäst och förbereder för våra gäster i morgon.
Det ska byggas partytält osv, det är en del att stå i...

Mors Berra

ok ångesten kan sitta i så länge alltså, kan vara en sån ångest ja har då, har vart nykter i lite över 4a mån, ska kolla eft 6-7 mån hur de känns, nu pirrar de i kroppen ibland på morrnarna när ja gått upp känner mig lite rastlös o dan, ångest har ja titt som tätt, men tycker den börja lägga sig.. Har ju druckit sen ja var typ 14 år e 40 nu typ varje helg o stora mängder ätit dåligt när ja drack o så,ja kan väl ha fått ett beroende även att ja inte druckit just varje dag lr? nu i slutet när ja drack fick ja ångest eft en öl o va tvungen att dricka 6. 10 st så den försvann..

Jag förstod Berra... blev lite tårögd... helt otroligt att mina erfarenheter kan vara till lite nytta för ngn annan.

Hoppas att midsommar blir lugn på alla plan...

Kram Mie.

Hej alla Go'a!

Hinner nog med en snabbis till innan midsommarledigheten, det här ska bli den mest intressanta midsommar på mycket länge för mig, jag ska fira den nykter, tjoho!

Först och främst, f'låt Fenix att jag envisas med att kalla dig Felix, men det är ett namn som är väldigt intjatat med just "L", känner rätt många, så sorry!
Det finns många F'lix'en!

Hoppas att du Mie förstod att det var något stort jag menade med just bara "är", det är svårt att med så få ord sammanfatta vad din närvaro betyder här på forumet, du är mig en mycket kär vän!

Pia, jo jag står inför många rätt komplexa tankar, man ska ge sig tid på att preparaten ska hinna verka, just nu knaprar jag på med något som heter Cymbalta...
Ser framför mig en gammal reklamfilm på bio'n, där de säger.."när livet börjat halta, tag Cymbalta!"

Det är mitt andra försök på pillerna...
Sedan lutar jag mig mot två andra stöttepelare, fröken hjärnskrynklare och den andra är tiden.
Jag vet att prata med något proffs kan sätta mycket bättre griller i huvve' är vad pillerna klarar av.
Dess verkan är ju omedelbar och bearbetningsbar...

Den andra tiden, en "normal" deppighet varar i 1-1&1/2 år, jag är 1/3-1/2 igenom, så tiden kanske läker ut snart, vem vet...?
Jag kanske också kommer att få fortsätta med något läkemedel för all framtid, för att min depression ligger på ett mycket djupare inneboende plan, vem vet?

Min hängighet har faktiskt öppnat många nya dörrar för mig, jag ser på mig själv på ett helt annorlunda sätt idag, mer sårbar mindre matcho osv..
Någon skulle nog säga att jag kommit i en sorts livskris, fine, whatever!
Så jag är rätt nyfiken på vad som skall blomma upp härnäst, allt är inte av ondo...

Så jag sitter här och ser livet passera revy, ibland applåderar jag, ibland gråter jag, ibland skiter jag i alltihopa och går ut i foaje'n, och köper mera popcorn...!
Om man ska se det positivt, så får jag säga som min gamle VD alltid avslutade jullunchen med.., "..nästa år ska bli det mest intressanta, hittils..."

Och precis som jag inledde dagens text, så skall denna midsommar bli den mest intressanta hittils också, för mig, allt nytt är inte av ondo...

Och sedan lilla Ängeln, sju sorters blommor under kudden, du vet!, tron gör mycket, om inte så kommer ditt hår lukta väldigt gott om inget annat...

..så GLAD MIDSOMMAR på er allihopa, och "håll alkoholen stången!"
Och sedan sjung små grodorna istället för att de hoppar ur munnen på natten...
Och låt nubben slanka ner i diket istället för du...
och låt "här är karusellen, som ska gå till kvällen.." bli något att minnas...

Från en annan del av Sverige, Berra

Tyvärr så dricker många sig snygga, självsäkra, viktiga & smarta...
Lyckan varar inte så länge & dem måste fylla på... det behövs mer & mer... för att uppnå samma känsla av välbefinnande.

Allt är en illusion...
Tills man kommer till insikt... / Mie.

Mia, bra skrivet: Vill gärna att alla ska förstå att dem är bra som dem är, viktiga & värdefulla.
Att "polaren" alkohol inte behövs för att vi ska förstå det.
Nä, behövs verkligen inte.
/fenix

Tack Berra...

För att du tycker att jag bara "är"...
Vill gärna att alla ska förstå att dem är bra som dem är, viktiga & värdefulla.
Att "polaren" alkohol inte behövs för att vi ska förstå det.

Livet har sina ljusglimtar...ta vara på dem... / Mie.