Senaste kommentarerna i forumet

Skickade ett mail till honom idag på jobbet. Sa att jag inte tänker ta hans lögner och nonsens mot mig. Han måste söka hjälp! Skickade också med länkar och föreslog att han skulle flytta ut till vår gäststuga ett tag.

Han har inte hört av sig på hela dagen, inte ringt, inget mail- nada. Nu borde han vara på väg hem och jag har ingen aning om vad som väntar. Tårar, stor kram och förlåt? Eller hårda ord, aggressivitet och en ny fylla??

Har haft ont i magen och mått illa hela dagen, ändå är jag ganska säker på att det var rätt sak att göra. Gårdagens/nattens händelser var bara för mycket.

Men det hjälper tyvärr inte mot illamåendet och osäkerheten...

Hej Muränan!
Tack för ditt svar och att du bryr dig. Vilket bra knep att skjuta upp beslutet att ta ett glas vin 20 min. Det ska jag använda mig av. Nej jag har inte pratat med min man än.Jag har gjort det så många gånger tidigare så jag vet inte om det hjälper. Han vill ju gärna ha sällskap att dricka. Därför är han inget stöd här. Det är nog så att det här måste jag klara av själv utan hans stöd. Men jag kan ju alltid försöka en gång till.

I morgon kommer barnen hit till stugan för att fira midsommar. Det får bli en helnykter midsommar för min del. Det är inte så svårt när barnen är här.Jag vill absolut inte att de ser mig påverkad.

Hur har din flytt gått? Trivs du i det nya huset?
.
Kram från mig

Känner för att gråta en skvätt, ibland blir det bara för mycket! Jag kämpar på i första steget med al anon men livet är ingen dans på rosor precis!
Jag inser att livet tillsammans med en aktiv alkoholist aldrig kan bli en acceptabel eller dräglig tillvaro för mig och barnen. Livet kommer ständigt att påverkas negativt av missbrukarens begär, beroende och impulser.
Jag vill leva med min man men jag inser att det är omöjligt så länge han väljer att vara aktiv. Barnen vill att jag ska skilja mig om han inte slutar dricka, dom har fått nog och det är noll som gäller! Deras ord och vilja väger förstås tungt men dom uttrycker samtidigt en oro över att deras lillasyster ska behöva växa upp som dom har gjort med en alkoholiserad pappa. Jag känner självklart samma oro!
Jag vet också att den dagen jag går så kommer jag inte tillbaka! Jag har brutit upp mina barn från deras hem tidigare och går jag nu så kommer jag inte att bryta upp dom från deras hem någon fler gång!
Samtidigt som jag sitter och skriver detta får jag ironiskt nog ett sms från min man som säger att han tagit kontakt med öppen vården, tagit in på hotell och studerat hela dagen!
Gott så tänker jag men jag känner mig tom och emotionellt helt slut.
Kanske är han på väg att ta tag i sitt missbruk, jag vet inte, den som lever får se men bra för barnen om de har en chans att få en nykter pappa! Mer än så orkar jag inte tänka just nu!
Jag stannar där och går och lättar på trycket en stund så barnen slipper se mina tårar.
Kram till er alla, jag vet hur ni kämpar!

blå timmen! Jag minns ditt nick från början av min tid här. Helt naturligt att gammalt pluppar upp - vi är som ryska gummor/dockor vi människor, inom oss bär vi med oss våra åldrar och livsskeden... upplevelser och erfarenheter från olika tider i livet. Jag fick nyligen lära mig att de ryska dockorna heter matrjosjka fast vi ofta kallar dem babusjka - man lär så länge man möter nya människor:) Visst är det fantastiskt!

På ganska kort tid har min tråd haft besök av Stigsdotter, viktoria, Sorgsen, flygcert och nu av dig blå timmen. Vi lämnar avtryck och spår i varandras liv. Ibland när jag sökt efter något i min första tråd - det är nog där vi träffats - ser jag de olika nicken och undrar hur det gick... Men våra liv här är inga noveller eller ens romaner... våra berättelser fortsätter längs livet, våra liv, och inte så ofta får vi veta hur det var - eller hur det blev sen - när någon satte trådens avslutande punkt. Desto mer välkommet när någon kommer tillbaka med ett avtryck, en hälsning eller en fortsättning - ett nytt kapitel:)

Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!

Nu kallar verkligheten... måste nog göra en granskning av detta när kvällslugnet infinner sig:)
Allt gott och kramar till den som vill ha / mt ... Och en dikt

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Tack för inspiration minz! Snart kanske jag också vågar...!

Hej S! Välkommen hit! Bra första stora steg i rätt riktning! Tror att vi alla känner igen oss i din känsla. Tror att det är få som lättvindigt säger att de vill leva utan alkohol. Men vi är alltför många som inte hanterar den så bra. Jag tänker att jag inte ska dricka tillsvidare och försöker fokusera på vad jag får och blir istället. För det där vi får och blir av alkohol är, som du skriver, romantiserat. Ta en dag i taget så inser du nog hur bra det kan vara att välja bort alkoholen. Ingen ångrar en nykter dag vet du! Den är lätt att ta igen ;-) Lycka till!!

Grattis till veckodagen!! Bra jobbat!! Fortsätt på detta sätt så kommer det gå bra!

Förstår hur du känner. Vi har alla gjort en jäkla massa dumma grejer på fyllan. Gjort illa oss själva och andra. Men nu kan det bara bli bättre från här!

KRAM

Tror att det var Kastellen eller möjligen Konstnären som skrev så bra i min tråd. När man känner sug och är på väg att trilla det, skjut upp beslutet typ 20 minuter före du dricker. Efter 20 minuter så gör du samma sak igen, tills suget passerat. Har du pratat med din man än? Eller hur känns det för dig? Jag skickar styrkekramar och tänker på dig!

... du vet Lycke - efter alla dessa turer borde man vara klokare, och ändå tvivlar man så på sig själv ibland. När sjutton ska man bli "vis" och klok...

Det var något som hände i går och jag går inte in på vad. Men det fick mig att inse att nu är det nog. Det som skulle bli ett glas rödvin till maten blev många fler glas. Jag vet ju att jag inte grejar-bara ett glas. Lär jag mig aldrig? Nåväl, jag ska inte sparka på mig själv. Det leder ingen vart. Nu gäller det att klara av den här dagen.

Bra skrivet, jag tror att alla vi med barn som har en partner som dricker för mycket har samma tankar, känslor och skuldkänslor rörande våra barn. Men, du kan känna dig stolt att du bröt upp, att du är en bra förebild för dina barn i detta, att du visade att ni var värda något bättre. Och vissa saker går att lappa ihop i efterhand, med rätt inställning.

Jag vet faktiskt hur du menar och hur du känner dig.. Det är ju ett av alla problem alkohol ger oss. Att vi tappar spärrar och sunt förnuft. Men om du vet att inget har hänt så är det "bara" att släppa det. Lättare sagt än gjort tyvärr. :(

Men ett tips är att du pratar med din sambo, berättar hur du mår och kanske ber honom om hjälp att stoppa dig innan det blir några shots för mycket. Även dina vänner! Det har hjälp mig ganska mycket att berätta för dom att det inte finns någon hejd på mig innan det blir för mycket. Dom har hjälp mig många gånger att stoppa när det räcker. Behöver ju inte vara alla vänner man berättar för och ber om hjälp, utan de närmsta bara. :)

Om du vet att du är så emot otrohet och att du är så rädd för det tror jag ändå att du kan lite på dig själv, att du faktiskt säger nej.. Kanske bara är så denna gång att du inte minns att du sagt nej/stopp till han som var dj?
Nästa gång du går ut så försök att ha i åtanke hur du mått tidigare när du blivit för full, det kan också vara en motivation att tacka nej till t.ex shots?

Ett annat tips är ju kanske att ta dig en funderare på hur du dricker, om det är nått du kan försöka dra ner på, som du blir på tok för full av osv.. Jag vet t.ex att shots är som att skjuta mig själv i foten. Jag klarar inte av att dricka sprit. Och det ser jag som ett steg i rätt riktning.. Man måste förändra för att kunna förbättra. Om det så bara är det lilla.

Jag vet inte om mitt svar var till så mycket hjälp, men jag ville bara att du skulle veta att jag vet hur det känns..
Och dela med mig lite av vad som hjälp mig!

Stor kram! / S.

Att bryta mig loss efter 27 år är det tuffast jag gjort i hela mitt liv. Och innan jag gjorde det... jag såg inte HUR det skulle gå till. Allt praktiskt ... från stort till smått ... det kändes omöjligt. Och mitt medberoende, vårt liv, gjorde att jag kände mig som en urvriden trasa. jag låg vaken om nätterna och ältade och blev ännu tröttare. Men till sist kom jag till den punkt att det bara inte gick längre. Jag berättar gärna mer om det praktiska någon annan gång om du vill.

Du skriver om rädslan för ensamheten. Jag kände mig mer ensam, där i vårt hus, med en drucken man, en vad jag gör idag. Visst, jag blir melankolisk ibland, har inte träffat en ny man... än. Men har mycket mer tid att träffa vänner. Och när jag tog steget ut, berättade för min omgivning, hände något märkligt. Jag fick nya vänner och hjälpande händer kom från ibland oväntat håll. Det låter som en schablon men det är det inte, på något sätt visade sig världen vara snällare än jag trott. Så var inte rädd!

PS. Något som fick mig att tänka till var tanken på hur vi skulle sitta där som bittra pensionärer, när barnen flugit ut, hänvisade bara till varandra och hans sprit. Det fick mig att bli livrädd...

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

Jag förstår precis hur du tänker. Ena stunden bortförklarar man det jobbiga, ser till det som är bra och det man har gemensamt,hoppas på nytt, för att sedan banna sig själv när fyllan återigen är ett faktum. Jag känner också att komma till ett liv i ensamhet känns som ett oövervinnerligt berg. Sälja hus, hitta lägenhet, barnen, barnomsorgsfrågor... Allt känns tungt. Och så den hemnska sorgen att en drog ska få gå in och förstöra ett förhållande som faktiskt är bra i nykterhet... Ändå säger ju alla rådgivare att alkoholisten måste nå sin botten för att göra ett val, så man borde ju lämna när allt tjat, alla böner är verkningslösa. Kanske man då skulle vara närmare ett nyktert liv än man någonsin varit. Att bryta sig loss kanske också sätter igång nya krafter hos oss, nu känner vi oss trötta, sjuka och förvirrade, men det beror ju på att vi lever under de omständigheter vi gör. Jag tycker ibland att leva med en alkoholist är som att leva med en dement. Obetald anhörigvård på hög nivå, det är inte konstigt det sliter!

7 dagar utan något vin.

Så mycket som jag har festat i mitt liv så räcker det för en hel livstid. Jag har festat färdigt. Jag har redan konsumerat vin för en hel livstid och en till kanske. Det känns bra just nu. Och det är ju bara nuet som räknas. Jag äcklas när jag tänker på hur jag har betett mig. Så vidrigt... Så mycket det där vinet har förstört. Dag för dag. Ville inte vara bakis någon mer gång, vill inte känna ångest och självhat mer. Vill bara må bra, jag är värd det.

Även om jag inte har varit här på länge, länge, var Forumen för mig nästan en livlina ett tag. Som tillsammans med rådgivare och vänner gav mig styrka. Hur ensam hade man inte känt sig annars! Jag har också kommit vidare, men inser nu, efter två år som skild, att det är inte slut. Saker pluppar upp - bra och dåliga - och man fortsätter att arbeta med sig själv, minnen etc... och vissa saker kommer ikapp. Men det är en egen tråd,s om jag kanske börjar på här. Så Mulletant - fortsätt skriva och tack för alla kloka kommentarer du gav mig för flera år sedan!

...skriv! Sök mer former av hjälp som känns bra. Försök släpp så mycket och ofta du förmår av det dåliga samvetet.
Se dig själv och var rädd om dig!!!

Kram

...fransyskan, tack för dina ord och omtankar.

Dina ord om abstinens, frossa, arrogans, möteseufori, nya tag, de där turerna mellan himmel och helvete är påfrestande men ni har båda kommit igång i tankar och gärningar. Håll fast så gott ni kan, det tar tid, lång tid. Se det goda och vårda dig och ta vara på det positiva.

Jo, nu finns jag hemma. Det är spänt och tryckt, han är otrevlig men inte helt odräglig. Hans äldste son är här och jag har tålamod för hans skull, fan så fullproppad han är med skitprat!!! Stackars unge vuxne, som själv har problem och jag ser knaprar Atarax. Hans son nr 2 har också stora problem inkl exet som jag hade god kontakt men som plötsligt vände. Jag har ingen ovänskap till henne på något sätt men förstår att maken pumpar henne med goja också. Det får stå för dem, jag har pratat med henne och inte alls gått i sak utan bara sagt hon vet var jag finns om hon behöver prata någon gång. Äldste sonen kommer det inte dröja förrän han ser makens sanna ansikte när jag nu är hemma. Andre sonen går i terapi, även äldste tydligen. Gör som jag gjort när jag jobbade med ungdomar i kris, tar det lugnt och finns till. Öppningarna kommer komma där jag kanske kan hjälpa.

Mannen är otrevlig, kall och elak men gapar inte pga att det finns folk runt. Ett litet tillfälle fick han i em men jag bemöter det inte. Säger bara jasså, det känner jag inte till, eller, tråkigt du tycker så.

Funderade i em över att han ju faktiskt blivit värre exakt samtidigt som han började jobba med nya jobbet som sätter honom på prov. Han måste vara helskärpt och är ju såklart ovan vid detta. Utan alkohol att döva stress och press med för första gången i sitt liv. Han har lagt sin medalj på sitt nattduksbord såg jag. Det är dagens goda tecken från honom.

I övrigt så har jag varit barnvakt åt yngsta barnbarnet idag, mer äkta kärlek och större bekräftelse kan man inte få än ett litet barns helhjärtade joller, skratt och mys, känna hela det lilla knytet lägga sin vikt nära nära i famnen och somna där. Ett totalt oförstört litet människoliv, så haft en underbar dag som nu avslutas med svenska jordgubbar.

Det tragiska skjuter jag framför mig...hur länge? En vecka kanske? Månad? Inte en aning ikväll...

har du kommit fram dit vart du skulle flyga? Vill se ett inlägg snart för jag känner en oro....

Jag hette förut SuzyQ men har ändrat till fransyskan så ni vet;-)

Min man är nykter sedan i torsdags och han var på AA-möte igår kväll och höll ett långt gripande tal, s k delning. Många tackade efteråt och sa att det var den bästa delning de hört. Han inser på riktigt att han inte kan dricka så mycket som ett glas igen. Jag tänker hålla mig helt nykter med honom för efter att ha läst så mycket här inne så känner jag verkligen avsmak för alkohol och vill aldrig mer bli berusad eller full.
Ett enstaka glas då och då när jag är på annat håll kommer jag kanske men inte tillsammans med min man. Vi står enade nu igen. Fattar knappt att det kan gå så fort från hat till kärlek. Trodde det var helt över den här gången och det tog tre dagar innan han började bli frisk och idag är första dagen han är helt återställd. Förstå hur kropp och hjärna tar skada. Skrämmande.

Kram Sorgsen<3

att höra att ännu en medsyster sitter fast i en alkoholists skoningslösa grepp.
Men jag kan bara säga att med små barn med i bilden så måste du förklara för honom att det inte blir någon fortsättning på äktenskapet om han inte slutar dricka. Ta hjälp av din och hans familj, förklara hur det är. Barnen kommer ju först och det tycker ju förstås både mormor och farmor. Du ska inte skämmas, det är han som gör bort sig. Skämmer han ut sig på jobbet så är det hans bekymmer. Du ska gå med högt huvud ändå, inte låta dig tryckas ned och känna skam.
Jag vet exakt hur svårt det är med det, jag hatar just det att grannar, familj, vänner och jobb ska veta att jag är en idiot och är ihop med en alkis men jag har kommit till ro med det att det är faktiskt inte jag som är ansvarig över hans beteende, det är inte mitt fel och inte min sak att räta till hans misstag. Kan du ta hjälp av Alanon att få den styrkan så klarar du resten sen.
Och oroa dig inte över att behöva lämna barnen till honom om han är full, då kontaktar man soc och förklarar hur det ligger till. Man har skyldighet att se till sina barns bästa fick jag höra för 15 år sen när jag vägrade lämna mina barn till deras pappa pga fylla vilket innebar att soc ansåg att jag skulle hålla barnen hemma. Och så blev det.

Försök att bli av med känslan av att du är en idiot som är med honom. Så är det inte. Han är en alkis och det är inte ditt fel. Det har ingenting att göra med dig. Tro på detta och prata med dina nära och kära. ALla kommer att stötta dig. Kram kära du

Hej äppelknyte och välkommen hit! Vi är många som är eller har varit i liknande situation som dig och det är verkligen inte lätt! Själv har jag tillhört skaran som har druckit på tok för mycket och därmed också skadat min familj.
Jag är nykter sedan drygt fem månader tillbaka men min make fortsätter att missbruka alkoholen.
Självklart skapar det stora konflikter i vårt hem och jag finner mig numera istället tillhöra skaran av medberoende...
Jag har min tråd under "att förändra sitt drickande" om du vill läsa min brokiga historia.
Jag kämpar dagligen med hur jag ska hantera alkoholisten i vårt hem. Man pendlar mellan kärlek och hat, hopp och förtvivlan och fokuset hamnar alltjämt på missbrukaren. Eftersom situationen närapå knäckt mig Och våra barn så har jag sedan några veckor tillbaka börjat gå på al anons möten.
Mötena ger mig styrka och sinnesro vilket för mig är en livboj! Jag vill rekommendera dig att läsa på deras hemsida, överväga att prova ett möte och titta på deras litteratur på hemsidan. Just nu läser jag "en dag i taget i al anon " och den är till stor hjälp för mig. Kanske är detta något som skulle kunna vara till hjälp även för dig?!
Tanken är att flytta fokus från alkoholisten tillbaka till dig själv och med hjälp av de 12 stegen finna ro, energi och verktyg att kunna hantera situationen. Det är dessutom en fin gemenskap där man inser att man är långt ifrån ensam. Ingen dömer alla stöttar.
Var rädd om dig, kram!

Åh så sorgligt! De där lögnerna och nekandet till att de druckit trots att de sluddrar och stinker sprit .. Man kan bli galen för mindre.
Ville bara ge lite kraft här på nätet från en som vet hur det är att leva med en alkoholist. Försök göra saker som ger dig energi , sök egen hjälp och ta hand om dig och barnen. Många här verkar komma till en gräns då livet utan alkoholisten hur det än blir är ett bättre alternativ ... Jag hoppas din man kommer till insikt snart och vill ha hjälp.
Kram!

däckade han på soffan. Han som inte hade druckit idag. Jo, just det.

Han har jobbat hemma idag, för han hade "ont i ryggen". Märkte såklart att han hade druckit, trots att han blånekade. Försök inte ljuga, det blir bara värre av det. Sen kom förstås bråket och som vanligt handlar det om sex. Jag släpper aldrig till. Försökte förklara att om han inte var så ego och faktiskt hjälpte till lite så att jag inte är så trött och sliten jämt kanske det skulle bli bättre. Den tog inte... I stället började han ställa krav. Gjorde jag inte det eller det så skulle han inte hämta barnen eller laga mat ikväll. Så jag har hämtat och nu lagar jag mat, fast jag egentligen borde jobba. Det klagar han också på, att jag inte jobbar tillräckligt (är frilansare), men nu har jag tagit på mig mer än jag hinner med och han tycker ändå att han inte behöver göra något hemma.

Klarar inte detta mer! Men det gör mig så ledsen att börja förstå att vår relation snart är över. Och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli att bo själv och ha barnen varannan vecka. Tänk om hans situation blir ändå värre?? Ska jag låta honom ha barnen då??

Nu börjar jag snart gråta och det hinner jag inte/kan jag inte visa för barnen igen.

FAN!!