Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att du egentligen vet varför det blir så här. Vi alkisar har ett blåögt sätt att se på alkohol, vi kommer bara ihåg det som var bra med det. Det är som de flesta som sitter och pratar lumparminnen, det är bara allt som var kul man kommer ihåg, man vill inte minnas eländet. Ibland kommer man ju inte heller ihåg eländet för att man söp bort skallen...

Det är därför jag är tillbaka här, jag vill inte glömma hur det faktiskt var att vara aktiv alkoholist, jag måste grotta ner mej i eländeskänslorna, skammen, ångesten, förnekelsen för att vaccinera mej mot återfall. Läste hela min tråd i natt. Mycket känslor kom tillbaka, inte riktigt som om det var igår, men som i förra veckan!

Slå inte för mycket på dej själv, gjort är gjort, och nu har du skrivit ner här hur det känns. Glöm inte att logga in här då och då för att påminna dej själv om att roligare än såhär blir det inte. Kommer aldrig mera att vara särskilt charmerande, kul eller intressant för oss att dricka - det stadiet i livet har vi passerat.

Kram!
/MB

har du rätt - jag är en tvåa. Men jag vet - ivrigt påhejad av bl.a. dej och Adde att man får inte glömma! Inte glömma! Därför är det fullständigt nödvändigt att dyka in här ibland. Problemet är att jag blir så engagerad i vännerna här, det kliar i hela mej att få hjälpa, stötta så att så många som möjligt ska kunna må lika bra som jag gör...

Hade jag haft möjligheter hade jag suttit på heltid, men det går ju inte. Kanske bra det, folk hade nog tröttnat på mej, hihi!

Det ligger oerhört mycket i det du skriver att vi måste lära oss att leva parallellt med alkoholen, den är en så oerhört stor del av Verkligheten. Därför måste man hitta styrkan i sej själv, viljan och synsättet att acceptera att man inte kan hantera alkohol. Jag tröstar mej med att jag redan har druckit upp min livstilldelning, andra klarar av att spara för att kunna hinka bärs på "hemmet".

Ha det bäst!
/MB

Tack sommar12 för att du delar med dig även av detta svåra. Vi har kanske inte "träffats" här på forumet, minns inte riktigt. Men det betyder så mycket för mig att få läsa det du beskriver, och igenkänningen är stor. Du berör! Ville bara säga det. Varma tankar till dig/V

Ja det var ett tag sedan jag såg dina kommentarer, man tror ju att alla hamnar i två kategorier...
De som inte klarar av sin nya livsstil, fortsätter med drickandet och väljer att inte fortsätta med sitt stöd på forumet.
De som har klarat av det, och fortsätter med sitt nya liv och inte behöver stöd från forumet.
De medberoende som har givit upp sina försök med sin alldeles egna alkoholist och lever kvar i sin misär,
De som har flytt ifrån problemet och skaffat sig ett nytt liv, eller det som jag tror är det mest sällsynt, de som har fått ordning på sin alkis.

Får känslan att du var en kategori nr 2, men som sedan återvände tillbaka till forumet för att säga hej till alla dina gamla forumvänner,
Har märkt hur dina inlägg har haglat i alla trådar, och det tycker jag bara är trevligt, kul att "se" dig igen!

Själv är jag en två'a men med ett frånvarande vett att inte lämna forumet när tid är, har svårt att lämna ett av mitt stora livsforum.
Det var här allt hände, nedskrivet ifrån dag ett och framåt till dags dato, har svårt att lämna mina dagböcker.
I min tråd finns allt ifrån den allra första trevande försöken att vara utan alkoholen, abstinens, livskrisen med deppigheten, och att återfå ett optimistiskt livssätt
Med de verktygen jag hade till hands då, men den viktigaste nyckeln till insikten var jobbet med mig själv.
Förstå att ingenting kommer av sig självt, ingen gör jobbet åt mig, allt slår tillbaka om jag gör fel saker.
Är jag för tjock så kan det bero på två saker, jag äter för mycket, eller rör på mig för lite.
Jag kan också äta fel sorts föda en allt för energirik sådan, men det är saker som jag måste ta med i beräkningen.
En balansgång och avvägning på vilken sorts nivå jag fortfarande mår bra på, kan jag stå ut med nackdelarna vid den här nivån?
Vid läget fetma vet jag vad insatsen är, vid alkoholen hade jag inga val, den fuckade upp mitt medvetande också...
Så om någon goja satt på min axel och tjatade om nästa alkoholtillfälle och sade att insatsen är alltid ett dåligt mående i dagar efteråt var något man fick leva med.
Nähä!, om inte alla har det, är det då något som man måste acceptera?

Har lärt mig att ofta ställa mig frågan "varför ", och inte acceptera svaret "därför" utan anledning.
Om ingen kan svara avdvekat på en fråga, så gills den inte, acceptera aldrig ett dåligt svar på en bra ställd fråga.

Mitt liv är som en liten plåtburk, jag bestämmer vad jag fyller den med, inte vad andra vill fylla den med.
Locket på utan att behöva orka besvara alla påträngande dåligheter andra vill pusha för, jag sköter locket och bestämmer vad som skall in eller komma ur den.
Det är jag som har kontrollen, och försöker en granne t.ex involvera mig i deras skitsnack om andra grannar så kan jag ta någons parti eller välja att stå utanför,
Jag har fortfarande möjligheten att kunna välja att vara neutral, måste inte alltid välja mellan det som är dåligt eller ännu sämre.
Man kan välja att inte vara som alla andra, att orka att våga sticka ut, precis som med alkoholen.

Det finns vinklingar på livet som vi ännu inte har hunnit lära oss att se, att stänga dem ute är bland det dummaste vi kan göra.
Motorvägen må vara den snabbaste, men inte den mest intressanta, vidga vyerna för öppna upp för nya vägar som kanske inte är den mest passande just för tillfället,
Men det kanske kommer ett tillfälle i livet där vi måste välja, och det kan vara bra att ha varit förberedd, för jag har redan tänkt den tanken.

Kan vara bra nästa gång man kritiserar t.ex en vegetarian, den som satt sig in i frågan ser inte problemen, utan möjligheterna.
Bara för att vegetarianerna har blivit vanligare så har de accepterats mera idag, bögarna likaså, men när ska alla förstå dem som väljer aktivt att inte dricka alkoholen på ett seriöst sätt?
Vi har kommit långt i Sverige, men har mycket kvar, vår syn på alkoholen behöver förändras radikalt.
I förbudssverige och spritbältet Sverige så är det det inte längre det balla att vara enbart för alkoholens befrielse,
Utan vi behöver faktiskt lära oss mer om dess nackdelar som vi ännu inte har lärt oss att prata öppet om.
Är det fortfarande helt okey att bli odrägligt full, eller ska vi lära oss att handskas med alkoholen lite varliga?
Vi leker med elden och bränner oss varje gång, vissa lärt sig att kunna hantera den på ett säkert sätt.

Jag tror inte att vi alla kan jobba emot alkoholen, utan lära oss leva parallellt med den, den kommer att finnas hela tiden i våra liv,
Men att den är inte ämnad för mig, vissa knarkar och alla behöver inte knarka bara för alla alla i ens närhet brukar den.
Där finns det en större reagens och motstånd, varför inte något annat som påverkar oss i ännu större storlek?

Att leva och att orka leva är samma sak, men den ena saken kräver mycket mera jobb.
Jag vill inte behöva slita för att kunna orka leva, bättre att ge de få sakerna som jag har få den uppmärksamhet de behöver.
Att vara nöjd med det jag har, ett alkohollöst liv är inte det samma sak som ett innehållslöst liv.
Jag har bara givit alkoholen en mindre roll i mitt liv, den styr inte längre bara därför att den inte får min uppmärksamhet längre.
Saker dör ut när man svälter dem till döds, alkoholen kvävde det som var mitt riktiga liv.

Berra

Tredje dagen avklarad utan några problem, så det ska nog fungera även två dagar utan det stöd o peppning som man får här på Forumet. Har skrivit ner en del bra saker som jag ska läsa varje dag för att påminna mig om hur bra det är att inte dricka vin. Vi hörs o ses på onsdag igen, nyktra o glada!

så trevligt att höra från dej! Vi är helt överens om glädjen över nykterheten, så skönt att slippa. Men som du säger, det gäller att minnas varför man inte dricker, ifall man skulle få för sej det nån gång. Man vet aldrig fast det känns väldigt avlägset nu.

En annan viktig sak som du skrev i en annan tråd håller jag också med om. Man måste själv ta ansvar för sin nykterhet. Jag hade tanken en gång att säga åt min man att om jag nångång får för mej att jag kan ta ett glas vin så måste du säga ifrån. Men jag hejdade mej. Det är mitt eget ansvar. Sen blir det automatiskt en spärr när man talat om för andra att man slutat för att man har problem att dricka måttligt. Det är nog bra om man vill att upplysa de närmaste om det. Då blir det svårare att komma undan med att dricka men ansvaret är alltid mitt.

Ha en trevlig nykter sommar, alla som så önskar!

Det är väl också så att runt en månad efter att man slutat dricka har anledningen till varför man ville lägga av lite hamnat i glömska. Det är då man gärna blir lite... tja... rastlös, undrar vad som händer nu, var det inte mer än så här? Den viktigaste punkten i att sluta dricka ligger i att aldrig glömma varför man ville sluta, för mej är det verkligen A och O, har jobbat oerhört mycket med mina tankar för att få direktled i huvudet från tanken "det skulle vara gott med en kall öl" till tanken " jag vill inte vara den som mina barn får torka spyor efter, för det är vad som kommer hända - om de över huvud taget vill ha med mej och göra."

Jag vill inte byta bort det liv jag har nu, nykter sedan januari -13 mot det jag hade strax innan jag lyckades sluta. En kort, kort glädje över att få dricka igen, direkt följt av ångesten, vad f-n håller jag på med- tankarna, lögnerna, gömmandet, smusslandet. Jag är OERHÖRT glad att jag SLIPPER dricka mer, jag VILL INTE dricka mer, det är så destruktivt.

Men det gäller att aldrig glömma varför man ville sluta, och att vara glad för att man slipper dricka mer.

Mvh MB

Tråkigt att vi skulle träffas igen under de premisserna. Jag lider med dej, förstår precis hur du känner. Been there, done that, didn´t like the movie...

Nu vet du, det var inte värt det, den rosaskimrande bild vi har av vinet är förljugen - det blir aldrig mer som det var innan vi drack sönder vinet. En stor kram till dej som kommit så långt i din nykterhet!
Kram!!!
/MB

i förra inlägget berättar du om din ledsen-knapp, jag har en sådan jag med och idag kan jag se att det är sorgen, den läkande sorgen, som rinner ut. Det går längre och längre mellan gångerna men det finns fortfarande sorg som måste få komma ut. Var inte rädd för den knappen, den behövs för läkningens skull.

I nästa inlägg fokuserar du på ditt ex och folket runt honom. Jag kan mycket väl ana hur du känner dig och den ilska som väller fram hos dig. Och jag vet att det är svårt nu att titta på dig själv och klappa dig på axeln för det du åstadkommit men för mig som bara varit åskådare så är det inte svårt att se hur bra jobb du har gjort och, det var vi ju överens om, vilken fantastisk resa du gjort !!

Hur det än slutar i tingsrätten så är du fysiskt oskadd, har ett tryggt boende och har betydligt större och bättre förutsättningar att forma ditt framtida liv.

Du är bra och duktig.Väldigt bra och duktig.

Kram ♥

hänvisning till det jag fått höra från andra i din ålder så är det nog jätteläge för dig att sluta med alkohol. Helt.

Att kröka hårt när kroppen inte är riktigt färdigutvecklad sätter avgjort sina spår och många organ är väldigt sårbara. Fast du har fått bra värden så säger ju inte det hela sanningen om hur det står till inombords.Visserligen är kroppen en fenomenal maskin som är otrolig på att reparera och hålla underhållet på topp men det finns gränser. Jag har träffat unga som har ledsmärtor liknande de som vi gamla får och i en del fall en begynnade demens (som iofs verkar stanna av när man väljer nykterheten), konditionsproblem som kan ge hjärtbesvär mfl olika symptom på för hårt drickande.

Varför inte söka dig till AA eller YPAA ? Du är inte på långa vägar ensam om din sjukdom.

Kram ♥

Tack :)
Kramar

Tack gör att du delar med dig. Du hjälper andra därigenom.

Det är nog ingen ide att tampas med skuld och förlåtakänslor just nu. Fokusera på att inte ta nästa glas istället, så får du ordna resten sedan. Inget nästa glas för oss!!

Kämpa på!

Härlig inställning! Me like!! :-)

Är så ledsen och besviken på mig själv.
Fick ett sådant sug efter att dricka och ger plötsligt upp hela min nyktra tid som i augusti skulle bli 2 år.
Vet inte vad som for i mig.
Stack till systemet och låtsades att jag var en helt vanligt semesterfirare som tar ett glas rosé före maten och kanske ett glas rött till maten.
Förutom att jag blev väldigt besviken när jag upptäckte att rosé-vinet jag hafsat till mig på bolaget bara var 8,5 % och att jag hela tiden fyller på och fyller på och tänker att oj vad liten en vinflaska är.
Och när jag druckit nästan hela rosén fyller på med vatten.
Och sedan dricker upp merparten av rödvinet själv och tycker att det är jobbigt att jag måste dela med mannen och att jag känner att jag håller på att bli full, inte riktigt gillar känslan och dit jag är på väg, men ändå bara vill ha mer och mer.
Helst av allt skulle jag nog vilja att familjen skulle gå och lägga sig så att jag kan fortsätta själv.
Värst av allt är att jag känner att min yngsta son inte gillar det som händer, och jag tror inte att han kommer ihåg hur det var förut, (han är nu 11 år). Läste i mitt inlägg att han gråtit sist jag tog ett återfall så visst minns han.
Hur ska jag kunna förlåta mig själv? Eller ska jag ens förlåta mig själv?

Ta på joggingskorna och spring! Jag lovar att du inte kommer känna dig rastlös efteråt! Dessutom ger endorfinerna en go kick! Ut med dig!! :-)

Kände likadant!! Men detta klarar vi!! Vi kan se det som att vi ses igen på onsdag och har massa roligt att berätta om hur vi tillbringade de senaste två nyktra dagarna?!

Heja på! Kram Lexi

Känns som att vakna ur en ond dröm.
Hur gick det här till?
Hur kunde det gå så fort?
Har det varit på väg hela våren?
Varför är jag inte starkare?
Varför måste jag testa?
Varför är det så viktigt för mig att kunna dricka och att göra det?

Stark ångest och så många gamla invanda känslor som kommer upp.
Vågar inte kolla mailen för tänk om jag mailade något konstigt till någon, undrar om jag messade någon?
Har jag sagt något som jag borde ha koll på?
Har något gått sönder?
Har jag ätit upp alla snacks, godis, glass?
Hur ska jag göra nästa gång?

Någonstans längst där inne finns känslan som jag nästan glömt bort. Den där sköna, fria känslan som jag hade i början av min nykterhet. Känslan av att jag är jag i alla lägen och att jag har koll på vad jag gör och inte gör.
Varför har jag tappat den?
Varför uppskattar jag den inte längre?
Och hur kan det gå så fort och varför väljer jag att dricka igen?
Andra gången på ett halvår som jag gjort detta efter att varit nykter i ett år.

har 2014 varit vitt för min del. Ska göra vad jag kan för att det ska fortsätta vara så.
Det har varit mycket tankar på alkohol och på att dricka eller inte. Att försöka hantera suget och impulstankarna som kommer helt oförberett, kan få mig ur balans. Jag kan acceptera att de tankarna alltid kommer finnas, bara jag kan hantera dem.
I början kom tankarna ofta, "varför sitta hemma en lördag kväll när man kan köra racet på stan"... Men suget och tankarna efter alkohol kommer mer sällan nu. Ibland försvinner de av sig själv lika snabbt som de dök upp. Ibland behöver jag gå igenom dem och tänka på hur det till 90% kommer sluta om jag ger efter för dem och dricker.
Det är jobbigt att ändra vanor och kämpa med att inte dricka, men för min del är det ändå lättare att göra det än att dricka och vara bakis.
En annan sak att vara beredd på är samhällets syn på alkohol. Är man inte gravid eller kör bil så dricker man, om inte så får man förklara sig... Helt sjukt egentligen!
Om någon bjuder mig på en cigarett så säger jag "Nej tack, jag röker inte". Om någon köpt en drink till mig och jag säger "Nej tack, jag dricker inte" var beredd på tjat och gnäll... Ett tips är att ha ett par svar förberedda och säga med pondus, då brukar det vara snabbt avklarat.

Tänk på att som nykter finns det en sak jag inte kan göra (dricka) men som onykter/bakis finns det tusen saker jag inte kan göra...

Det stämmer. Depression var väl att ta i men är rastlös. Uttråkad. Jag behöver en avledande manöver så att säga.

Nu när man äntligen har kommit igång med nykterheten och det går bra på tredje dagen, så ska alkoholhjälpen stänga i två dagar. Jag som behöver allt stöd och peppning som jag kan få. Okej, då är det bara att bestämma sig för att detta kommer att gå vägen utan hjälp, för det gör det förstås! Än så länge känns ju allt bra, så då ska väl två dagar gå fint också. Får väl lusläsa alla trådar här ikväll och försöka spara det i minnet.

Kan bara dela min upplevelse. Säkert är definitionen av depression väldigt individuell och jag ska inte försöka att ge tips som det nog behövs
yrkesfolk till ;-)

Jag själv har aldrig haft så mycket upp och ner som under de första månaderna i nykterhet. Men jag vill minnas att det var ungefär efter fem veckor som den första lite "euforiska" fasen vände och allt kändes supertungt. Om vi är lika kommer det i så fall att vända igen om ett par veckor :-) Något annat var perioder där humöret ena minuten kunde kännas väldigt bra, för att sedan sjunka som en sten på ett par minuter. Tankar som Äh, det spelar ju ingen roll, jag kan lika gärna dricka. Upplever det idag som att det var en tid sedan det kändes så nu. Beroendet är en lurig och svår motståndare. Jag klarade dessa situationer eftersom jag nästan blev "förbannad" på mig själv, och gjorde det till min egen lilla sport att visa vem som egentligen är chefen och högsta beslutande organ (tror det var Berras formulering).

Kontentan blir i mitt fall alltså: ja, det blir bättre, ja, det tar tid, nähe, det går inte på fem veckor, men efter fem månader så blir det lugnare. Men även då kan det vara svårt att inte övertalas av alkoholens dassiga argument.

Fortsatt lycka till!

//PP

Allt gott i framtiden till dig och vännen. Stanna gärna kvar här, ta del av andras erfarenheter och dela med dig av dina. Kram / mt

Tack för ditt svar mulletant
det stämmer att vi gått isär, och att det är sorgligt med, men det ända rätta o kloka beslutet vi båda kom fram till!

att gå tillbaka startar bara otryggheten oron att nån dag sviker han, nån dag kommer han va full o dum mot mig... att hela tiden ligga på gränsen a hopp o förtvivlan gör bara mig sämre o sämre

Vi går isär ett par och stannar som vänner.

Visst kan man bli lite nere när man lagt av, men deprimerad vet jag inte. Kanske är det som det var för mig,
det kommer fram en massa dåliga saker i nyktert tillstånd. Som kanske legat gömda i alkoholdimmorna. Det var
ju så lätt att gömma undan tankar och mycket annat då. Det kan vara mycket smärtsamt, men jag låtsades att jag
hade ett arkiv och plockade fram mapp efter mapp. Gick igenom, grät lite, och gick vidare. Nu är det sällan
jag ägnar arkivskåpet några tankar. Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Har försökt gottgöra på mitt sätt.
Nu är jag helt ångestfri, fick panikångest, och det var en liten present som jag fick på köpet av A.
Du vet väl att sysslolöshet är jävulens redskap som någon skrev så bra här inne och det har jag tagit till mig.
Ha en fin dag
Konstnären

Vad roligt att se ditt namn här inne, och att det går så bra, fantastiskt. Tack för kramen jag behövde den.
Jag är för det mesta barnsligt lycklig för min egen nykterhet. Och ingen skalura mig att dricka igen. Jag
bestämmer själv. Får se hur den här dagen blir. Just nu är jag bara i detta ögonblicket, här och nu.
Gott nog det.
Tack snälla du för din hälsning
Kram Konstnären