Senaste kommentarerna i forumet

Och säga att jag tänker på dig och undrar hur du har det?

Tack för alla tips och erfarna frågeställningar du ger oss!
Jag har gjort min nätterapi nu:) den var lite svår att fylla i, men mycket bra att läsa mellan frågorna. Den var ganska riktad mot fysiskt våld kändes det som. Eller så är jag medberoende- blind...är det någon annan som gjort den? Kanske ska jag prova igen..
Kram!

skrev santorini i en annan tråd att vi kan bli! Underbart. Nästa år vid den här tiden ska vi se tillbaks på ett års nykterhet, där livet blev så mycket bättre. Men innan dess har vi dagar då det nyktra livet kanske inte känns så självklart och bekvämt. Det är då vi ska skriva här och berätta hur vi har det. Hjälpa varandra genom att berätta hur det går, och ju fler vi blir som hjälper varandra, desto bättre.
Men Fia, inte bara någon av oss ska överleva, utan alla. Utom A förstås!
Fenix

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!

det ligger i dina ord Santorini... och energi. Det känns att livet lever i dig och många kan få kraft av dig. Finns mycket där att se fram emot precis som du beskriver så bra! Också från mig till alla oss, lycka till...

att tänka på de negativa sakerna ger bara mer ångest. Liksom för rökare fungerar ju heller inte skrämselpropaganda har jag förstått. När jag drack fick jag ångest av sånt jag gjort och sen drack jag igen för att döva ångesten. Det fungerade ju tills nästa ångestattack när alkoholen gått ur kroppen och då blev det ännu värre. Jag tycker det är en mycket bra idé att fokusera på de positiva saker man får om man slutar med alkoholen. Det finns hur många vinster som helst med ett nyktert liv. Och jag har verkligen kommit till det stadiet nu att jag inte behöver dricka, det känns inte som nåt jag inte kan eller inte får utan det är nånting helt onödigt i mitt liv. Skönt.

Jag vet att ni kan klara detta! Vi är ett helt gäng som slutade förra året och nu är ni årets grupp. Det känner jag tydligt. Jag tror på er. Jag kan lova att det är värt ansträngningen. Det känns tungt och trist i början, man tror att inget ska bli kul igen när man inte ska få dricka. Jag undrade hur jag skulle fylla kvällarna (utan fylla:)Men med tiden går det om, tristessen, sysslolösheten. Livet blir så mycket rikare, kan fyllas med vettiga saker, tankar. Jag insåg hur mycket tid som jag ägnat åt alkoholen. Att planera drickandet, handla hem, ångest efteråt, oro att nåt ska hända, oro för alkoholskador. Skam. You name it. Vartefter tiden går växer min självkänsla och stolthet för att jag klarar av det och då blir livet så mycket lättare. Nu har jag knappt tid att skriva här, ännu mindre att sitta i fyllan. Lycka till, ni kan!

Jag är jättegärna med i gänget som kämpar för ett värdigare liv. Givetvis är all välkomna i kampen. Men jag tror din idé är bra. En grupp som både kämpar, råder och stöttar varandra. Om vi blir tillräckligt många så måste statistiskt sätt någon av oss överleva den fule djävulen A.

Din kamrat i striden - FuriousFia

Hej Anli! Tänker ofta på dig och hoppas att du har det bra. Om det inte går så bra så ge inte upp med att försöka. Förr eller senare lossnar det. För mig tog det mer än tjugo år och jag är fortfarande inte säker på att jag klara det för evigt, eller ens till söndag.

Kramar Fia

Tänkte precis gratulera dig för ditt beslut att sluta röka, skulle bara kolla posten nere i porten först. Fick nej på bröstcancer, något som jag har mått pest över den sista tiden. Har ju läst så mycket om samband vin och bröstcancer. Lovade i alla fall mig själv att om jag klarar mig så ska jag börja vara mera rädd om livet. Vi får se hur länge jag minns det? Återvänder till rökningen. Har också läst Äntligen Ickerökare av Carr och höll faktiskt upp ett tag. Började om, trappade ner. Röker fortfarande ett par om dagen, ca fem. Men nu kanske jag kan hitta motivation? Svårt dock då vi har hur mycket tobak som helst hemma. Intressanta tankar om marathon.

Kramar Fia

Jag tror livet har vänt! Mammografibeskedet kom och jag är cancerfri!!! Nu ska jag njuta av det! Mannen ska bjudas på finkrogen nere på gatan ikväll och jag ska inte sucka eller himla med ögonen om han tar in ett par glas vin. För honom räcker det ju. Känner mig hemskt generös idag, tror till och med att han ska få klämma på mina häckande svalor!

FirarFia

Hihi. Ni är roliga människor. Glida på en räkmacka till ett nytt liv. Det kanske inte är riktigt sant. Känns ej som en räkmacka, känns som hushållsost på tub på veckogammalt formbröd vissa dagar. Är inte törstig, men ack så trött. Den där idén om att ta itu med både arbete och nykterhet samtidigt? Vatten över huvudet? Kanske det men bättre så än vin i strupen. Så tack för att du frågade Pontus, hoppas det mesta är positivt för dig med. Så trots mitt gnäll: Det känns ok, inte himlastormande men ok. Jag upplever nya saker varje dag, eller jag ser det med nya ögon. Vardag, arbete, buss, människor. Så mycket jag missat fast jag fysiskt har levt mitt i. Undra på att man blir trött. Mest irriterad på att jag inte hinner med mina övningar här. På morgonen tillbringas allt för mycket tid framför spegeln, blir inte vackrare för det. Arbete, matlagning och sänggång. När jag lägger upp det så förstår jag att jag drack. Livet låter väldigt futtigt, men men, med nykterglajjorna på så är det lite utmanande åtminstone. Tror helgen blir bra. Har ett bra flow nu, får se när tremånaderskrisen kommer. John Lennon var en klok man, missförstådd på slutet eftersom han enligt omvärlden valde "fel" kärlek. Ut med tv:n! Det får bli min nästa kamp efter livet och låren - som börjar bli riktigt fina. Kan det gå så fort? Mindre än en månad. Vilka tåliga, underbara kroppar vi har. Dom förtjänar respekt. Som MB ger sin nu med rökstoppet.

Fia

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det är nåt för dig. Kram, kram / mt

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det kan vara nåt för dig. Kram, kram mt

till medberoendesidorna. Tack Adde! / mt

det blir en fin dag!

Det är bra att du skriver och klargör dina önskningar, dina tankar, dina undanflykter... det kommer att göra dem synliga, tydliga och småningom omöjliga att bortse ifrån för dig själv. Och det är det viktigaste. Ingen vill leva i en livslögn. Kram, ha det gott i solen! / mt

som lever i en trasig relation, här är en länk som kanske kan hjälpa ! Det är svårt att nå er via era trådar men ni som läser detta kan ju föra budskapet vidare !

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Sinnesrobönen har faktiskt varit med mig ett tag, har funnit den mycket hjälpsam ibland..
Det var en arbetskamrat för många år sedan som hade den på väggen... Kanske förstår jag mer varför nu..
Jag höll mig undan igår - sa att jag hade ont i huvudet och gick och la mig. Jag skulle vilja se fotbollen. När det drar ihop sig i CL kan det vara riktigt spännande. Men jag kan inte sitta där när han dricker. Synd. Fotboll är för mig nuförtiden bara förknippat med öl.
En ny dag idag- solen verkar kika fram fast kl bara är sex.. Kanske blir en fin dag idag

till dina 3 månader Mammy Blue !!

Att återfallen tas vid 3,6 och 9 månader är ett känt mönster som väl ingen riktigt kan förklara. Annat än att anspänningen med att gå ut i nykterhet börjar släppa och att vi i vanlig ordning börjar säga till oss själva att det "är nog inte så farligt". Jag själv hade en väldigt vidrig period runt 3 månader där jag verkligen gick på vita knogar och hade ett fruktansvärt humör. Man kan även se ett mönster i återfall runt 7 år och sen vid ca 12-14 år.

För mig är det viktigt att inte glömma hur det än gång var och hur jag mådde då för dit vill jag inte tillbaka.

inrymmer alla svar. Det är så skrämmande lika - även om människor är unika och olika och ramarna omkring våra liv är olika är mönstret i relationen alkoholist-medberoende så lika.

Det enkla svaret är att du behöver inte försvara och förklara... för några dar sen, när jag var ironisk, skrev jag: effekten av "max 6-8 öl varje helg och så unnar jag mig några öl till fotbollen." är för mycket för dig - han har inte förstått det. Och du räknar burkar - kanske burkarna är fler och kanske därtill det finns nån gömma.

Nej, du behöver inte försvara och förklara. Du vill inte ha sex med den han är efter att ha druckit alkohol. Så enkelt är det. Eller hur? ... Fan va känsligt - ja, dit har det gått, precis så känsligt har det blivit. Och du äger rätten till dina känslor, dina upplevelser och uppfattningar och till din kropp.

Och jag vet hur svårt det är! Vi vet det, vi som skriver här.

Kram, kram / mt

Vill bara berätta att jag beundrar dig. Du är stark och bra på att ta tag i saker!(kan användas som affirmation). Först det här med bråket som du blandade dig i och nu praktiken som du är på väg att omvandla till anställning.

Jag tycker att det skulle kännas lite konstigt att stå framför spegeln och prata, om jag ska vara ärlig. Jag har hittils nöjt mig med att skriva affirmationer, men har glömt dem nu.
Har du testat?

Kramar Misses

Hej, hoppas kvällen har varit någorlunda! Tyvärr är det nog som du säger "vad jag än svarar så kommer han bli förbannad". Han kommer att försvara sin alkohol med näbbar och klor.
Försök att fokusera på dig själv och barnen (men det vet du redan).

Tror att du är på rätt väg med samtal osv. Har du tänkt gå på Alanon också?
Visst är sinnesrobönen bra. Fick du tips om den från diakonen?

Kram
Miss K

Nu har jag beställt hem lite literatur. Köpte även "Snälla mamma sluta dricka" och Jan Johansens "Med nya ögon" till mig själv.

Om någon är intresserad av en bra film, kan jag varmt rekommendera Flight. Visserligen handlar det om en flygkrasch, men nästan mer om hans kamp mot alkoholism. Riktigt bra och verkligt skildrat.

Alau