Senaste kommentarerna i forumet

och ger kraft åt mig och säkert många andra. Den resa du gjort och där du är nu. Du påverkar ditt liv i den riktning du själv önskar och det gör du med klar hjärna och med en energi som inte fanns för att göra dessa förändringar ett år tidigare.

Fortsätt så
och att det är berg och dalbana... ja det är livet det.
Kram Tilde

med Dompa... och så. Vilken fantastisk resa till ditt sanna jag du har gjort - och är på... Stigsdotter. Fina du. Kram / mt

...på hur långt du har kommit sedan ifjol. Sedan du mötte djävulen den där gången. Inget av det du går igenom just nu hade kunnat ske då. Du hade inte orkat...bara drömt och dränkt. Var riktigt stolt över dig själv! ...och så! /R

Vore ju konstigt annars...med allt du går igenom. Men berg-och-dal är bättre än en karusell...vilket jag tror det blir om man även drar in A i ekvationen. Starkt av dig att inte göra det.

Du verkar ha bra folk omkring dig iaf. Även chefen tycks ju ha fattat vad du går igenom. Så går det när man vågar vara ärlig!

Hoppas du får en bra ledig halvdag och kan göra ngt gott för bara dig själv. Kramar/R

PS: Lite ledsen blev jag över dina rader hos Kalla; Att du skulle ut på marknaden igen! Jag trodde vi hade en deal? :-(

Helt chockad blev jag över att det var så illa Putte...samtidigt som jag blir lite förbryllad. Tycker nog att du ska följa tjejernas råd och ta en time-out vare sig du behövs i ekorrhjulet eller inte.

Men jag anar (kan ha helt fel) också en ovilja i att ta tag i situationen. Är du kanske rädd för vad du får upptäcka i så fall? Helt förståligt. Tycker dock inte att du har råd att satsa på jag-klarar-mig-själv.

Förstår även att orken tryter och det är där jag håller med ovanstående skribenter. Du måste börja omprioritera. Det kan låta hårt, men det finns inga lätta utvägar och mår man som du skriver så är det dags att agera nu. Sök hjälp! Kanske inte vad du ville läsa...men så går mina tankar. Du ska vara rädd om dig Putte. Livet är ingen generalrepetion - du får en chans! Ta den! Om inte time-out så åtminstone läkar/medicin/vitamin hjälp./R

...är det allra viktigaste nu. Precis som Tilde säger så suger en del människor must och energi ur dig. Jag har människor omkring mig som jag velat tillhöra på något sätt men som jag nu ifrågasätter: varför då, de ger mig ingenting tillbaka? Det är såklart extra svårt när det är en förälder men de är också människor och ibland kanske de behöver få lite motstånd och lära sig att man inte alltid finns där när de behöver kräkas ut sitt elände. Var rädd om och ta hand om dig!

Ena stunden känner jag mig så glad! Igår stod jag här och tittade på julklappen från jobbet - fina lakan. Har inte tagit hem dem, de skall med till mitt nya boende. Imorse var det surpellen som mötte vid frukostbordet - tack för att du gör detta lätt tänker jag och bestämmer mig för att jag måste se till att få snurr på detta nu.

Sedan sitter jag på tunnelbanan och får syn på reklam för en utställning på fotografiska muséet och blir vansinnigt ledsen. Kommer till jobbet och möts av ett glädjande besked efter säljinsats och tårarna rinner ohejdat - orkar inte! Skriver ut mejlet och går in till rar kollega med tårarna rinnande: någon borde bli glad åt detta säger jag. O ja, chefen kommer att slå baklängesvolter säger hon, ger mig en kram och säger åt mig att gå hem. Jag har bra kollegor, lyckas delegera alla måsten. Chefen kommer också och ger mig en kram "vad bra du är" säger hon och "det kommer bli så bra för dig och dina tjejer".

Jag är lyckligt lottad. Önskan att dricka känns långt borta, det skulle liksom inte tillföra någonting nu. Märkligt att det kan vara så att jag inte längre vill det som tidigare var ett måste! Men, jag vet ju att mitt alkoholmonster lurar där någonstans, ibland sticker det upp sitt huvud: vore det inte gott...? Tänk, vad skönt att smita undan...!

Det är så lätt att försöka förtränga de jobbiga minnena. Jag tror verkligen mulletant har en poäng när hon kopierar dina texter för dig att läsa. Om man inte accepterar att det har hänt så kan man heller inte bearbeta och hantera de känslor som ett minne väcker.

Jag fick en hemuppgift av min terapeut som verkligen har hjälpt mig mycket. Jag skulle skriva ner en av våldshändelserna, så detaljrikt som möjligt. Alltså den händelse som känns mest plågsam att plocka fram ur minnet. Det kan kännas svårt att minnas till en början men det brukar släppa när man väl sätter igång. Jag märkte själv att jag kunde minnas mer och mer alltefter jag skrev. Det var jättejobbigt såklart och jag återupplevde känslorna jag hade i den situationen när jag skrev.

Sedan skulle jag läsa min berättelse om och om igen, tyst, högt för mig själv och om man vill, inför någon annan. Jag lärde mig av det att själva minnet inte är farligt och att de negativa känslorna minskade i intensitet. Desto mer man utsätter sig för det, ju lättare blir det alltså att hantera de känslor det väcker.

Så nu när ett minne ploppar upp, istället för att döma mig själv och vilja fly från tankar och känslor så har jag lärt mig att tänka att själva känslorna det väcker inte är farliga och kommer att minska i intensitet för att till slut passera.

Kram

en liten lagom förkylning. Ja, det kommer att gå över! Du kommer att stå stadigt i din egen grund.
Kram, kram! / mt

för all pepp! Det betyder mycket.

Den där oron som slår på, den känner jag till. Jag har succesivt försökt att minimera den genom att ersätta den orostiden med andra saker som är mera lustfyllda. Med facit på hand ser jag att då det gått en tid med de "nya" vanorna så ger det en trygghetskänsla att göra dem. För mig har det varit så enkla saker som att ta cykeln en längre sträcka istället för bilen, ta bussen istället för bilen och promenara resten... ritualer som får ett enkelt innehåll i vardagen, Jag skyndar inte längre hem utan fyller ut tiden med lite gym, gör projekt som jag tycker är roliga eller rogivande även om de är meningslösa i någon annans ögon. Hittar nya saker som inte hänger ihop med ångesttankar, orostankar, sorgsentankar och ältande... alla dessa tankar som fört mig till ett glas vin och sedan två osv...

Upplever det som ett jobb det här, numera ett ganska trevligt jobb att byta till sig goda vanor istället för destruktiva. Ibland så faller allt ändå och jag blir så j-a ledsen men i stort så går det framåt bra och jag har mycket lättare att se ljust på det hela och få energin tillbaka igen mycket snabbare än förut.
(Den oron som jag inte riktigt rår på nu är den som slänger sig in här nattetid ibland... men den ska bort med hjälp av en liten kanin och lite vänderot har jag tänkt mig.)

Jag har märkt att det tar tid att förändras men varje framsteg känns dubbelt så bra.

Självhjälpsprogrammet är bra för mig just nu, det blir en daglig ritual bara för mig, vissa dagar går det inte så bra för mig, andra dagar väldigt bra och det är de dagarna som får ge mig styrka åt de dagar som kommer, för det är bättre att tro på sig själv än att misstro och fördömma.

Det här med att tillåta människor klampa in i mitt liv hur som helst... Jag fortsätter på min linje att inte ge tillträde för de som inte är bra för mig. Det är som jag läste av Mulletant, det är mig och mitt liv det handlar om. Har alltid förut trott att det var duktigt att prestera, alltid gå till jobbet, alltid utföra rätt. Jag gör inte så lika mycket längre. Givetvis går jag till jobbet :) men jag tar mina semesterdagar precis när jag som hastigast ibland känner jag behöver dem, tänker inte längre på vad andra tänker och tycker. Nåja... lite tänker jag men ganska snabbt släpper jag tanken. Och är jag sjuk så är jag hemma så länge jag behöver det.
Världen snurrar på även om jag inte är med under en dag eller två eller mer... Många av oss är så prestationsfixerade och duktiga, se var vi hamnar med ångest och oro. Nej den biten måste vi försöka släppa, att vara så duktiga.

Allt tar tid att vänja sig vid... ett steg i taget även om stegen är små mussteg ibland, så går det åt rätt håll.

Önskar oss alla en sann dag med bra val
... cykla lugnt :)

Låter som det finns en massa energi hos dig till att ta tag i saker, bra med jobbintervjun på måndag. Kanske skulle underlätta att träffa någon vän och gå på bio efter intervjun så att du hindrar dig själv att ta det där glaset vin.

Vill tipsa dig om självhjälpsprogrammet här på forumet. Kanske gör du det redan... Jag tycker det hjälper mig väldigt mycket. Dagbok och alla de andra grejerna blir en "trygg" ritual varje dag som ger lite svart på vitt och faktiskt som lite belöningskänsla och peppande för en själv.

Lycka till Fia.

Idag börjar dag 6. Har varit här så många gånger förr. Känner mig motiverad just nu. Kanske på väg någonstans nu. Viljan finns samtidigt som jag tänker att bara en helgfylla till! Efter det slutar jag. Jag måste vara galen? Nu blir det ingen helgfylla om jag så ska äta dubbla antabusdoser. Har en anställningsintervju inbokad på måndag morgon och den ska jag klara. Klarar jag den så är det en seger även om jag inte får jobbet. Nu gäller det bara att fylla denna dag. Det blir tufft då jag inte har några måsten. Inga barn, hemmet glänser efter alla dagars städande. Har varit så orolig i kroppen så jag har bara städat. Får väl gå ut en sväng. Promenera bort rastlöshet. Det knäppaste av allt är att jag tänker att om jag bara klarar intervjun på måndag så ska jag få ett glas vin som belöning efter det. Ett glas? Snarare blir det en hel BIB. Bor ju precis brevid Bolaget på gott och ont. Ont för jag är alkoholist. Gott för att ett knep är faktiskt att titta på dem som hänger utanför. Inte så jag gottar mig i andras elände men det är en bra påminnelse för mig att se vart jag är på väg.

Fia

Du verkar ha en fart i dig och vilja och energi. Det här låter riktigt bra, bara att fortsätta så. Mycket bättre att ta egna beslut än att bli ledd, så att man får det man vill ha. Du är stark, var stolt för dina beslut och handlingar.
Bra markatta!

ok, du kan inte vara borta från jobbet? Jag tror dig, att det är så det känns. Men när jag läser Santorinis rader till dig så kan jag bara nicka instämmande. Vad händer med arbetsplatsen i påsk? Om du nu skulle hänga dig? Vad händer med barnen? Jag hade en vännina som tog livet av sig eftersom hon var till ett sånt besvär för sin familj. Mår hennes make och barn bättre nu? Nej, tyvärr inte. Men jag ska inte tjata på dig. Motion är bra. Bra mat är bra. Och om du lyckas med ditt beslut att sova bra är det ju toppen. Jag måste säga att just sömnbiten tvivlar jag på att man kan bestämma själv. Önskar dig mycket styrka och tycker fortfarande att du ska söka hjälp igen. Men det är ditt beslut. Jag kan bara tänka på dig. Tack för lyckönskningar angående intervjun.

Kramar Fia

Samma här tyvärr :( Denna vecka jobbmiddagar och massa annat. Absolut ingen ursäkt, men extra svårt och jag klarade det inte :(
Tänkte då oxå på att "fan, vi hade ju kommit överens, och så sitter jag här med vinglaset i handen..."
Men vi fortsätter, nya tag....igen!

God morgon och tack!
Bra länkar med otrevlig läsning... Annat preparat, men precis likadana symptom!
Men jag VET att det går över, jag VET att jag klarar det...
Men tänk om jag kunde bli riktigt förkyld eller nåt liknande lätt, så jag slapp ta strid om att få vara hemma och vila...

Hoppas på en bättre dag idag!
Kram!

veta vilken FANTASTISKT underbar person och medmänniska DU är.

Jag vet att du och mullegubben nu har en rak och tydlig kommunikation.
Även han måste vara glad över din godhet/visdom?

Du är super!

Flygcert, läs vad m.t skriver, gå ifrån en stund.
Kom tillbaka och läs det igen och förstå styrkan i texten!

Jag önskar dig all välgång och lycka till, har följt din resa på avstånd och tycker du rest dig

Dax att ta steget fullt jut strax, för DIN skull.

Och återigen besannas mina farhågor.
Arbetsförmedlingen är bra, om man vill ha bidrag.
Men att göra såsom DU har gjort är ju helt djävla underbart. Du tar själv kontakt med ett arbetsdtälle DU vill arbeta på.
Lite så är det tänkt att systemet skall fungera oxå.

Men att utnytja och pusha de jobbsökandes egna resurser är nog mera coachernas huvudsakliga arbetssyssla.

Blev mycket om lite nu, vill mest sparka dig i baken och önska dig lycka till.

Du kommer fixa detta galant!
Kramar dig hårt och länge!
/A

i förbifarten Putte - hoppas du fortfarande är nykter! Det är lång och jobbig väg att göra slut med alkoholen. Har du läst Addes tråd? Han kan det här! Vill ge dig två av AA´s deviser (rekommenderar AA då jag sett hur det hjälpt min man - och han var en av dem som "aldrig" skulle gå dit)

* Det viktigaste först - det är du och ditt liv!
* En sak i taget

Ta hand om dig! / mt

till dej lillablå!

Apotekare och läkare är inte alltid så kunniga om hela-människan och om livet. Jag menar det. Deras kunskapsområde har sina rötter i det naturvetenskapliga, det exakta och mätbara - men människan och livet är så mycket mer... Efter många år i vården har jag sett det otaliga gånger och det är också så jag förstått det inom min utbildning som är rotad i ett humanistiskt perspektiv.

Stå på dig, håll ut och ta till dig allt gott livet ger dig. Utsättningssymtomen kommer att ge sig och då ser du hur du mår när du är fri från kemisk påverkan.

Bästa och varmaste kramen! / mt

PS Det finns "hård"varukunskap om att det inte är enkelt att sätta ut antidepressiva http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11453
och här "mjukvara" http://tankestormar.blogspot.com/2010/07/utsattningsblues.html DS

Du skrev: "Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över."

Precis så sorgligt tror jag att det vara, att du är (ett hot eller) en påminnelse om det han (innerst) vill vara, kunde vara om inte missbruket tagit över ... Och det är i så fall HANS utmanining, hans stora kamp att övervinna sig själv och söka sin "goda kärna"... kapitulera inför det han är maktlös inför... Steg 1. Om det är så möter han också sitt eget misslyckande varje gång han dricker och varje gång han gör dig illa och det fyller på hans skuld och börda.

Så KAN det vara - och oberoende är det han som äger problemet (alkoholismen, elakheten) och därmed rätten och ansvaret att lösa det... eller gå under. Det är hans val. Du har ansvar för ditt liv.

Jag har skrivit det tidigare i din tråd men det kom för mig så starkt igen att en av mina viktiga vändpukter (det finns flera) var den stund jag sa "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte fungerat. Du måste hitta din hjälp på annat sätt." Efter det gick en lång, i det närmaste helnykter tid men med vita knogar och svåra stunder. Det var återfallet 30.4.2012 och därmed AA som blev hans verkliga vändpunkt.

Min pappa vände aldrig... man kan säga att han söp ihjäl sig. En rikt begåvad man inom flera områden, med ett tungt livsbagage men också många möjligheter som han kastade bort genom sin oförmåga att ... möta sig själv? att ändra riktning. Tragiskt.

Kram i morgontimmen, mt

Grattis till att du står på dig och gör egna val och stort Lycka till! / mt

Det som teorin (t ex normaliseringsprocessen) säger är "bara" fakta, ett opersonligt sätt att beskriva vad som finns i verkligheten. För att teorin ska bli "levande" måste den speglas i berättelser ur livet. Här på anhörigsidan har jag mött alldeles för många kvinnors berättelser som är närmast identiska med din - en del av kvinnorna har lämnat forumet... bara försvunnit... och varje gång jag hör på radio eller TV om kvinnor som utsatts för grovt/dödligt våld och det påminns om att hemmet faktiskt är den farligaste platsen (förrädiskt tryggt) att vistas på undrar jag om det handlar om nån av dem jag mött här...

Som en motbild till din kluvenehet igår: "tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa..." - som en motbild till det kopierar jag det du skrev för några dagar sen: "jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas... När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv"

Jag antar att det gör ont att läsa dina egna ord ... jag skriver och återger inte det här för att göra dig illa utan för att påminna dig om att så har du verkligen haft det. Vi som läst här har känt och delat den skräck du upplevt. Det är sanningen.

Lisa Ekdahl sjunger om den frestelsen du lever i - fall inte för den http://www.youtube.com/watch?v=pAViJ4oXXFk

det finns ett skäl till att Sara Vargas låt blev så populär... http://www.youtube.com/watch?v=ysTmAiVGdWo

Det finns verkligheter bakom orden.

Kram! / mt

...jag tycker mycket om er här...så tillfreds få vara en del, få ta del och få plats vara och må just så som jag är just i den skrivande stunden.
Håller om er alla...

Just tillbaka efter Al-anon. Idag var det befriande, jag gick dit med magont och nu är den borta. Jag sa inte mycket, vi var många och tiden knapp, men efter de fåtal gånger jag nu varit där har jag fyllt adressboken med nya kontakter.
Det är öppna människor från olika delar av världen så det är lätt känna sig välkommen.

Parterapeuten är mitt nästa mål. Jag vill inte bryta upp eller ta stora beslut utan att någon utanför med erfarenhet finns med och hjälper mig/oss få framfört det som inte kommer fram.
Jag har försökt på mitt sätt och det lyckas ju uppenbart inte så jag väljer en annan väg. Detta var ju med i min ursprungsplan men hade väl något hopp vi skulle kunna prata med varandra. Alltså, kommunikation existerar inte! Blir bara yta om väder och vind...tragiskt...och nu finns ingen kontakt alls sen helgen.

Vi får väl se hur kommande veckan kommer utvecklas.