Senaste kommentarerna i forumet

Kalla, läser och beundrar ditt sätt att ta dig framåt, dag för dag. Blir så glad för din skull att du kommit så långt på vägen och verkar så lugn trots allt i ditt beslut. Stort grattis och keep on walking: )

Dagarna går. Upp och ner, ner och upp. Sorgen och saknaden övermannar mig vissa stunder, andra timmar går det okej ändå. Sover så mycket. Hela nätterna 8-10 timmar, och ett par tre tupplurar om dagen dessutom. Är så trött att det inte går att beskriva! Antar att det är pressen och den konstanta anspänningen i den livssituation vi haft så länge som släppt. Jag har varit ledig nu en vecka, och funderar på att ev ta ut semester de veckor som är kvar till bebis kommer. Har flaggat för att det ev skulle bli så redan tidigare så möjligheten finns. Begravning om en och en halv vecka, och några dagars samvaro tillsammans med övriga familjen. Sedan dotterns student veckan efter det, är lättad att vi redan tidigare beslutat att ha mottagningen på restaurang. Jag hade aldrig orkat fixa med det nu. Vi måste också tömma den lägenheten vi hyrt åt henne på studentorten i samma veva. Tack för RUT! En flyttstäd är det sista jag pallar just nu: )

Om alkoholen och mitt alkoholfria liv talade jag med en vän som besökte mig i lördags. Hur det kunnat se ut nu om jag inte fattat det beslut jag gjorde om att sluta dricka och tog mig dit jag är idag. Jag hade nog gått under om jag inte varit nykter de senaste två åren. Beslutet var taget i rättan tid, och jag kan inte låta bli att undra om jag fick "osynlig hjälp" på vägen att fixa det, för att kunna gå igenom det som kom. Inte gå runt det i dimma, utan igenom med klar blick. Det ligger ju lite för mig att tro på hjälpen från dem vi inte ser ; )bara vi ber dem, och det har jag gjort.

Kram och tack för vad jag får av er på forumet♥

Låter alldeles fantastiskt sunt! Grymt om du kan ta bra beslut för dej själv.
Har tänkt mer så själv. Höll alltid i sociala saker som höll ihop folk på jobbet förr, men nu, vill inte.
Det händer således inte ett skit längre, men jag kan ju inte när det känns fel.
Man måste vara "egoistisk" ibland. Den där resan klarar du dej utan.
Stort grattis till 3 veckor. Starkt!

Det är ju faktiskt ingen lag på att man måste bjuda på alkohol om man bjuder över gäster. Nej, vi struntar i det och tänker på oss själva tycker jag. Kram!

Jag är glad att få vara din nyktra vän. Kram!

Jag fick av dina rader Stigsdotter, fegt vika undan med blicken och febrilt försöka komma ihåg, exakt så var det. Skämmigt nog oftast inför barnen, när de började prata om ngt av gårdagskvällen ville jag bara "dra på mig spikskorna och listigt smyga iväg" med skammen brännande på kinderna. För jag mindes aldrig gårdagen. Nej fy!!
Glad att jag "mötte" er för 20 veckor sedan, det har förändrat mitt liv.
Stor kram!

Vissa ser väldigt nyktert på det här med kärlek, påstår att vi omedvetet söker en partner som exakt passar vår egen trasighet, som tillåter oss att upprepa mönster och försöka reparera. Jag vet inte. Vill inte. Det blir för trist att ha en sådan syn på kärleken. Samtidigt finns det många livsöden här på forumet som bekräftar den där nyktra, trista synen. Tänk bara på alla alkoholistbarn som gifter sig med alkoholister. Många av oss verkar söka sig till partner och vänner som normaliserar vårt eget drickande. Men så verkar det inte vara i ditt fall eftersom du inte visste något..? Men nu, med facit i hand, kan du minnas vissa händelser och i efterhand foga samman dem till ett mönster så att du nu kan se att din fru missbrukat under längre tid? Och din fru, såg hon DITT missbruk?
Nu blev det många närgångna frågor.

En helt annan syn på kärlek stötte jag på när jag läste en bok om synkronicitet ( nä, be mig inte förklara vad det är för jag förstår knappt själv men jag tror det handlar om synbart slumpmässiga händelser som tillsammans skapar mening). I alla fall menade författaren att vissa människor möts just för att de ska avla barn, det är liksom "meningen". Barnet är själva meningen, inte föräldrarna. Det där kan man avfärda som new-age-flum, men samtidigt kan det skänka tröst i den bittraste skilsmässa. Man undrar kanske vad man nånsin såg hos den andre, känner sig misslyckad, har skuldkänslor för barnens skull, men då finns BARNEN där som ett synligt bevis på det djupt meningsfulla i mötet med det där olidliga exet.

Kram från Nynykter

Det är inte alls konstigt att du reagerar som du gör, Framtidsdrömmar. Det är tillåtet att känna så!

Kanske har jag frågat dig innan, sorry i så fall, men har du någon professionell hjälp i allt det här? För din egen skull alltså, oavsett sambon? Jag hade otroligt stor glädje och nytta av att träffa personer som kunde förklara för mig varför jag reagerade som jag gjorde i olika stadier. Jag hade absolut inte varit där jag är idag (varken rent konkret i det här huset, känslomässigt eller relationsmässigt) om det inte var för min samtalskontakt på kommunens familjeenhet och kvinnan som leder anhöriggruppen som jag gick i. Jag är så tacksam för deras hjälp! (Och ja, jag har faktiskt sagt det till dem. :-)

Min poäng är: se till att du har någon att prata med om hur du känner.

Kram!
/H.

håller helt med dig MissH ! Du är den viktigaste personen i ditt liv och du ska må bra, det är du värd.
Kram !!

Och grattis till dina 3 veckor :-))

Firar tre veckor idag, beslutet känns fortfarande lika rätt! Gruvar mig lite inför helgen, ska berätta för min finaste. Är nog mest rädd att han inte ska ta mig på allvar. Well, jag har ju ett rejält batteri med "bevis". Fast det behövs kanske inte, bara han accepterar.

Håller fortfarande på att...ja vad ska man kalla det? Jobba på att ta plats? Plats i mitt eget liv. Skulle åka på en tre dagar lång resa med jobbet, men är inte alls sugen. Började vela idag på jobbet, har ju varit sjuk och är fortfarande risig. Började samla argument, chefen och kollegan försökte övertala mig, ringde pojkvännen (jag alltså, inte chefen :-)) Men då fick jag nog, blev trött. Va fan, jag vill ju inte! Säg nej bara! Blir någon sur får det vara så. Så jag åker inte. Tänker ta en sjukdag imorgon och bli ordentligt frisk. Mår så bra av att ha bestämt mig, får ångest av velandet. Fundera på vem som kommer tycka vad. Orka. Viktigast är väl jag?

Jag har sprungit in i den berömda väggen tidigare, haft panikångest och knaprat lyckopiller. Dags att börja LYSSNA på kroppen och mig själv. Är en person som gillar att prestera, gillar att jobba och det blir för mycket ibland. Måste bromsa.

Att jag är sjuk är bara en av anledningarna, kanske ett svepskäl. Det kommer bli fördrinkar och mingel, mat och vin. Känner att jag inte orkar just nu. Att inte dricka hade funkat, men jag vill inte vara i miljön... Med arbetskamrater som inget vet. Och jag hatar mingel! Får prestationsångest bara jag skriver det. Man ska ju äääälska att nätverka , träffa nya spännande människor och knyta kontakter! Det gör flera av mina lyckade gamla klasskamrater, och dom har snygga cv:n och bra löner. Men vet ni? Jag skiter i det, jag hatar ändå mingel. Haha, nu låter jag totalt asocial, det är jag inte, tvärtom. Men jag har äntligen insett att jag måste skita i vad andra tycker, eller snarare vad jag TROR att andra tycker. Och göra vad som är bäst för mig. Och det är att slippa åka på en resa med fem hundra andra som jag varken känner eller vill lära känna. Just nu vill jag ha fokus på mig och mina närmaste.

Blev som vanligt en hel novell, har mycket att få ur mig tydligen!

Tack Mulletant för att du skriver i min tråd och får mig att tänka i olika riktningar. Jag behöver dina funderingar och erfarenheter.
Hur går det för dig?
Kram

Varför får jag en känsla av att tycka synd om honom, att vilja hjälpa honom? Hur ska jag kunna vara stark och inte vika från det jag sagt utan stå för det. Har än så länge inte uttalat något ultimatum men sagt att jag inte vet om "förlåt" hjälper längre. Jag sade att är det några du ska be om förlåtelse så är det dina älskade barn!!! De är värda att få höra det och att det ska bli ändring på detta. Chemfen på hans jobb är medveten om detta problem och skulle hjälpa honom, bara han själv vill. Jag vet det!!

Igår kom min sambo hem efter en blöt helg. Jag har mått dåligt sedan han åkte och sovit jättedåligt. Han har under den gångna helgen struntat TOTALT i mig och barnen!! Ännu en gång. På lördagen när jag ringde honom och undrade om han skulle komma hem med tanke på om jag skulle laga mat så svarade han mig att "detta är mitt hem"!! Han var naturligtvis full och totalt oresonabel. Jag blev bara ledsen och kände att det är ingen idé. Summa: han tycker jag är äcklig, vårt hem är inte det han kallar för sitt hem, han bryr sig inte om att jag säger att jag mår dåligt och att barnen har ont i magen när de är hemma ensamma med honom då jag är borta, han har inga alkoholproblem- det är jag som är sjuk, osv..... I morse ringde han mig och jag märkte att det var något han ville säga. "Får väl be om förlåtelse för i helgen, för att jag finns". Jag svarade att du behöver inte be om förlåtelse att du finns, det är dina handlingar som är åt h...te. Han erkände att han inte fixar detta och att han har problem, igen. Det är ju det jag har sagt, sade jag, men du blir ju bara arg. Jag sade oxå att JAG kan inte hjälpa honom ur ett alkoholmissbruk, det är proffs som kan det och det finns bra hjälp att få bara han själv vill. Han hävdar forfarande att det är mitt fel att han dricker, att det är för att jag beter mig så illa mot honom. Dock kommer han inte någonstans med detta. Jag har hittills haft så svårt att hitta orden när jag ska prata med honom om detta eller oxå har han lagt på luren, men idag hittade jag alla bra fraser som jag tänkt att jag vill säga ang. hur mycket han sårar våra barn, hur mycket han försummar dem och mycket mycket mer. Jag hade ett sådant adrenalinpåslag när jag lade på luren så jag var helt svettig, det var så skönt att få bli lite arg och säga det jag känner.
Nu några timmar senare känner jag mig lite ångestfylld för att jag gick på så hårt, tänk om han verkligen vill ta tag i detta nu...eller är det bara måndagsångesten som gör sig påmind. Jag ska inte glömma hur jag själv mått i helgen och många andra helger under årens lopp. Jag har bedragit honom en gång, han bedrar mig varje helg...med flaskan! Dock verkar inte detta räknas.

Mina vänner säger att jag inte ska vara så snäll..nu när jag verkligen kunde bli arg (dock lugn och sansad) och kunde hitta konkreta fraser att säga så har JAG ångest...VARFÖR???

Hörde en reflektion ang hur barnen har det; om jag skulle få reda på att mina barn har ont i magen för att gå till skolan så skulle jag genast ta tag i problemet och gå till botten med det. Men att barnen är hemma med sin pappa och har ont i magen, det blundar man för. Detta fick mig att börja fundera på allvar.

Kram på er!

lycka till!

Magnolia

Att det går bra för dig! visst är det märkligt vad mycket tid som blir över? Precis som om man suttit med ett glas i handen hela tiden! Nå, men man får mycket ork över till annat också. Som någon tipsade om här ovan, sov mycket, vila och frisk luft är bra. Själv håller jag viktnedgången i schack med godisfrossande :-/ nå, bättre det än att supa till var och varannan dag !

...kan man kolla om någon mår bra genom att sniffa i rumpan på den? Tur att vi inte är som hundar i det avseendet, det skulle ju vara lite knepigt :-)

Möjligtvis kan jag dricka alkoholfri öl sedan men jag vet i alla fall att jag skall låta bli lättöl tills vidare. Drack en 0,5:a för ett tag sedan och den triggade mig till att det sedan var en bra idé att öppna vinboxen som stod där och ropade.

Men, som sagt, vi är alla olika!

Jag kan ärligt sagt säga att jag inte såg min hustrus alkoholproblem. Visst stod det en vindunk på arbetsbänken i köket...men jag förstod inte, utan såg faktiskt samma dunk år ut och in. Däremot gick väl jag in i äktenskapet med vetskapen om att den jag gifte mig var lite easy. Förutom att jag var tokkär - en annan historia. Men jag såg ärligt talat inte att hon söp. Jag var ju helt borta själv. På något sätt så gör det min skuld dubbel...jag såg inte först...och när jag såg så tackade jag nej. Skulle vilja fortsätta
tankegången med måste fixa med ungar, men jag återkommer om ämnet...för det är i mina ögon spännande...livsval och förnekelse!

Bolla gärna mer Nn!

...tack för de härliga bilder som dina ord väckte hos mig. Bina sliter hårt nu!

Tänker på din rad om att det är skönt att slippa skammen. Jag håller verkligen med! Det är skönt att veta att även om jag har glömt vad jag sa igår så beror det på att jag håller på bli allmänt senil och inte på att jag druckit. Jag kan spänna ögonen i maken och bestämt säga att så var det inte alls istället för att fegt vika undan med blicken och febrilt försöka komma ihåg vad som hänt, vad jag sagt och gjort osv. Jag vill aldrig mer behöva fundera över vad jag gjorde på fyllan!

Många kramar till dig Maria!

...och tack för bilden om bortsågade grenar, alkospöket flaxar förbi mig. Jag ser framför mig hur vinden fångar upp fanskapet och dänger det i ett berg, sätter den i en grantopp eller kastar ned i en forsande älv! I mitt sinne får han inget fäste!

Det finns ju så mycket man kan grilla så man behöver ju inte ta samma slags köttbit varje dag. Ett tips jag fick i helgen var att grilla majskolvar - med allt skal kvar. Majsen blir lite mer kokt än grillad där inne i sitt skal, ska tydligen smaka ännu bättre. Sen kan man lägga en fisk i folie och brassa på också!

Ha, ha, nu vet jag ju inte hur du ser ut men jag såg framför mig hur du kommer uppkrypande med en bok i handen till 13-åringen som inte riktigt hinner fatta vad som händer utan drämmer till rätt över näsan! Stackars papps som bara vill läsa saga ;-) Jättebra med hundpromenader, att ta en onge i taget brukar jag också tänka på, annars vill den andra ta plats också och då får man inga förtroenden.

Hoppas du får en mysig dag i din trädgård!

...var jag ju innan. Höll på att säga till maken något i stil med att "jag kan ta det" och då menade jag det att förklara? / ursäkta? / beklaga? att vi inte ville bjuda på något starkt. Lite, det är ju jag som har problemet då får jag ta smällen. Men jag sa aldrig något utan tänkte bara att det löser sig. Några av vännerna har nog kanske anat lite vidden av mitt problem även om jag sett dem själva rejält berusade några gånger.

Min poäng är att man behöver inte hålla på och förklara och framför allt inte ursäkta sig! Folk bryr sig kanske inte så mycket som man tror. Jag inser förstås att det beror lite på vad man har för människor omkring sig, säkert finns det de som har vänner som i en sån här situation skulle börja retas eller tråkas, men samtidigt så måste ju var och en ense att det kan vara vettigt att inte hiva i sig gift i tid och otid!

För att du delar med dig - verkar helt klart vara en upplevelse som är bra på alla sätt och vis!

konventet över och som vanligt far tankarna runt i skallen om allt jag hört. Jag har "lyckats" pricka in många möten där det gråtits massor när folk delat om sina liv men efter samtliga möten har det visats massor av kärlek och kramarna har varit otaliga. Det märks så väl att folk växer när de får lassa av sig sina upplevelser och få kärleksfull respons tillbaka.

Många unga från olika behandlingshem var där och det hörs på snacket att de är så imponerade över vad som händer inombords när de ser och hör de som varit i samma situation skratta, kramas, gråter en skvätt av lycka eller sorg,dansar och lever rövare på lördagskvällens fest och det helt utan droger eller alkohol.

Min största behållning var en vänlig och omtänksam gest från en väldigt ung deltagare. Jag fick en lite störande hosta på ett möte och hon bjuder mig på vatten från sin flaska med ett leende. Hennes bakgrund kan få vem som helst att börja gråta av vanmakt, hur samhället nekat hjälp bla med att komma ifrån sin dysfunktionella familj och hur hon trots alla motgångar med eget missbruk nu äntligen kommit på rätt kurs pga sin egna vilja att förändra sitt liv. Mitt i denna svarta uppväxt finns vänligheten att bjuda på en klunk vatten för att hon känner en vilja att hjälpa. För mig blir det en viktig symbolhandling som betyder oändligt mycket mer än just vattnet. Det visar på en egen inneboende medmänsklighet som hon själv aldrig fått uppleva och jag blir helt klart imponerad över denna unga vän som har denna förmåga. För mig betyder denna lilla episod så mycket mer : Det finns alltid en fin människa bakom missbruket, jag får aldrig glömma det.

Och som så många gånger förut har jag råkat ut för lite smått otroliga historier. På avslutningsmötet satt jag bredvid en man med en speciell dialekt. Vi kom att prata om det och samtalet kom in på gemensamma vänner och det visar sig att mannen är nära vän till en vän till mig. Det skiljer 6 år mellan dem i nykterhet och det hade utspelats den klassiska scenen när den här mannen klivit in aa-lokalen och där sitter min vän och flinar. Ett kärt möte blev det för ingen hade anat vad den andre styrde med. Dessutom visade det sig att jag kunde hjälpa den här mannen med en annan kontakt inom aa för ett gemensamt projekt inom deras profession. AA måste nog vara den största informella arbetsförmedlingen i världen :-)) Det finns ju hela företag med missbrukare som gör lysande jobb och tjänar massor av stålar :-) Då har man vänt på livet och betalar verkligen tillbaka !!

Det är alltid sk countdown på Gotlandskonventet när man räknar hur många års nykterhet det sitter i salen. Jag tror det var 2154 ÅR !! (och några dagar till) och där den äldste hade 53 års nykterhet och den "yngste" 2 veckor. Att se den gamle ge bort Stora Boken i present till den yngste gör att inte ett öga är torrt. Det visar att det verkligen fungerar om jag gör det valet.

Mitt beslut om att vara nykter förstärks efter en sån här helg och jag är, om möjligt, ännu stoltare över att kalla mig nykter alkoholist.

Jag har ett bra liv idag och ni är en del av det som gör det möjligt för mig så tack för att ni skriver här och hjälper mig framåt !

Kalla till 20 veckor, 5 hela månader ! Stort !