Senaste kommentarerna i forumet

Du undrar varför han inte förstår, eller bryr sig - när du berättar hur orolig och ledsen du blir nr han dricker. Ett svar gav Lelas nyligen i någon tråd när hon beskrev punkt 1, 2 och 3... vad som händer när gränsen flyttas (gång på gång). Ett fysiologiskt svar om den kidnappade hjärnan finns i artikeln http://www.alltomvetenskap.se/index.aspx?article=844 - den är gammal men redig och bra tycker jag. Beroendet är starkt, psykiskt, fysiskt och inte minst socialt.

När jag läser dina inlägg får jag känslan att hans motivation att ändra sitt drickande är låg - det signalerar att det är DU som måste göra DITT VAL. Du skriver: "Jag har egentligen allt klart för mig om jag skulle flytta, men något hindrar mig....förstår inte att det ska vara så svårt." Där nånstans har du nyckeln - vad är det som gör det så svårt? Svaret på den frågan måste du söka inom dig själv.

Din berättelse är så lik många andra här, den goda skillnaden är att du har ett skyddsnät. Många andra i liknande situation känner sig, och är kanske, totalt ensamma och vet inte vart de ska ta vägen. I din berättelse blir medberoendet så tydligt - en utomstående som (kanske ser) och hör din berättelse fattar inte vad i all världen som håller dig kvar. Det gör inte du heller - och det är du själv som måste komma till punkten "nu går jag". Jag tror att det är först då han inser och först då det blir synligt om han har viljan att förändra.

Häng kvar här, läs och skriv. Läs gärna barbalalas och currys trådar! Ge inte upp, du har ditt liv i din hand det ögonblick du kommer till insikt om det! Kram och Glad Påsk! / mt

och jag är riktigt förkyld. Tar det som hälsning från kroppen att vi ska vila, kroppen och jag. Har jobbat ganska mycket, med hjärnan och datorn. Har avbokat den planerade middagen i morgon, orkar inte laga en massa mat och vara artig värdinna. Vi är hemma bara mullegubben och jag och vi har det vidunderligt vilsamt skönt. Var bortbjudna på middag igår just när snuvan bröt ut och snorade mig igenom det.

På vägen till middagen var han stressad på samma sätt som han var nyligen i en liknande situation. Båda gånger har allt avlöpt bra och stressen har lagt sig. Vi pratade om det igår. Det mesta går att tala om - och jag har lärt mig att lyfta av mig engagemanget och inte driva på det som inte handlar om mig. "Du gråter inte lika lätt / och jag kan ta det mesta kallt. / Nu har vi färre hemligheter" sjunger Tommy Körberg Jaques Brels text. Så är det.

Idag är det återigen en bra dag i stillhet med enkelt påskfirande. Jag har städat lådor och skåp och snavat över mänga foton från våra fester. Mängden flaskor och glas är påfallande - för ett-och-ett-halvt-år-sedan ett helt naturligt inslag. Idag ser det annorlunda ut. Även om det serveras alkohol blir det på ett annat sätt.

Nu blir det stilla kväll i soffan. Så skönt! / mt

Forts... En tanke - när man umgås med människor som man (i detta fall han) inte har så mycket gemensamt med kräver det lite mer utan alkohol som annars är ett förenande kitt. Skålandet ger något att säga och hämningarna släpper snabbt. En tanke bara.

Nu vet du att öl på hallgolvet är en dålig idé. Så slipper du göra om den blundern. Baby steps!

Märker att jag håller på att omstrukturera min (lilla) vänskapskrets. Jag bygger en djupare vänskap med dem jag har naturen, barnen eller andra nyktra beröringspunkter med. Låter banden till dem jag har alkoholen gemensamt med tunnas ut. En del kan man stöpa om vänskapen till lite, lägga fokus på de nyktra aspekterna och släppa de andra.

Vissa blir fortfarande småirriterade på att jag inte ens kan dricka EN öl innan en fotbollsmatch. De flesta bryr sig inte verkar det som. Sitter mer i ens eget huvud liksom. Men jag har slipat på ett snabbsvar till dem som trugar:
"Jag mår bättre av att inte dricka alls. Och det skulle inte falla mig in att dricka för någon ANNANS skull."

som jag hade tänkt..
I min förra kommentar.

Lite hur jag är. Allt ska vara så positivt låta så bra osv när jag är nykter.
Ölen jag hade hemma besegrade. Erkänner

Beklagar utryckningen, desto bättre att den gick att genomföra utan promillerelaterade förhinder. (Hade för övrigt inte själv några dylika förhinder om jag haft oturen att hamna i situationen, kan undra vilken påsk det hände senast?)

Vad alkoholen eventuellt gör med psyket är ett ämne som diskuterats tidigare i din tråd (eller eventuellt min?) har jag för mig, otroligt skönt med dina positiva erfarenheter på området. För egen del har jag inte märkt väldigt stor skillnad på just det området, möjligen lite mindre katastroftankar som jag har en förkärlek till :-)

Eller det är egentligen en grov underdrift, jag funderade tidigare allvarligt på om jag var på väg utför stupet, det gör jag inte alls längre, jag känner en kontroll på ett helt annat sätt. Jag har inte släppt garden, men med 11 helvita veckor i bagaget i kombination med att jag mår helt ok så besitter jag en grundtrygghet som inte fanns där tidigare. När jag reflekterar över denna stora vinst blir det mindre viktigt att exempelvis en hantverkare blåste mig på 7000 för några veckor sedan vilket hade gjort mig tokig om jag inte haft den nyvunna nykterheten att relatera till. Så visst har jag haft stora vinster även på ett psykologiskt plan i det hänseendet.

Fortsatt glad och vit påsk!

Skönt att vakna och må bra efter en nykter kväll. Idag får prioriteten bli att ta itu med lite saker här hemma, ta en lång promenad osv.
Ska försöka ta dessa lediga dagar över påsk att vila och ta det lugnt och stå ut med med mig själv utan alkohol.

Motivationen att ta sig till och ta itu med saker är ju inte på topp direkt, men får väl lov att tvinga sig lite :)

Just nu har jag en förpackning med öl i hallen som jag snubblar över lite titt som tätt. (Som jag endast köpte av gammal vana av rädsla för att vara utan hemma.. Trots att jag egentligen inte var sugen) Tror faktiskt jag ska låta den ligga kvar där också tills jag blir så irriterad så jag bokstavligen slänger bort skiten..

En vän som bor långt ute i skogen har ställt till det för sig och hamnat i en akut psykisk kris. Ikväll efter påskmiddagen körde jag upp till honom med en bit mat. Han blev väldigt glad, hade känt sig så ensam.

En sådan enkel och självklar sak hade varit omöjlig om jag hade druckit alkohol. Och det hade jag gjort fram till för fyra månader sedan, garanterat.

Nykterheten förändrar personligheten på sikt, till det bättre verkar det som. Jag känner mig allmänt lugnare, tryggare i mig själv. Detta hade jag inte räknat med, det är ren bonus. Jag hade varit glad om ångesten minskade lite, men fick så mycket mer!

Jag har ändå lite svårt att släppa det där med medicinförbud på behandlingshem i det här fallet, okej om det rör sig om bensodiazepiner (sk torrfylla) eller opiater och dylikt, men Naltrexon är ju ungefär lika hett som Viol eller Salta katten i berusningssyfte. Med tanke på de massiva återfallstal som tyvärr är gällande så tycker jag att man som institution tar sig själv på lite väl stort allvar om man konsekvent förbjuder användande av läkemedel, och att man tvärtom inte aktivt använder sig av dem är ett mysterium för mig.

I övrigt, glad påsk och allt sånt där!

ytterligare en låååång helg med massor av supa.

För mig och för många andra var det en helg som planerades i förväg hur mycket sprit som skulle köpas in. Hemska tanke om spriten inte skulle räcka, "skräck". Jag handlade alltid "finsprit" och "lagom öl" till gästerna och rejäla doningar till mig själv som jag gömde så ingen skulle se det. Personligen så tycker jag väldigt illa om lördagsöppet på Bolaget och speciellt under påsken. En "normal" människa har ju förmågan att planera sitt drickande så att spriten räcker hela helgen och tom blir lite över. För min egen del så var spriten slut nånstans under påskdagskvällen så att annandagen var en fruktansvärd ångestfylld väntan på att Bolaget skulle öppna på tisdagen. Den enkla sanningen var ju att ju mer jag köpte desto mer drack jag.

Inför den här helgen, liksom till julen, så ändras karaktären på samtalen till BRIS. Nu handlar det mycket om barnens oro, och tom skräck, inför vad som ska hända under helgen. Skolan och ev fritidsgårdar är stängda och således finns ingen tillflyktsplats alls för barnen när de krisar i familjen. Jag har nyss pratat med en vuxen man som har kvar sin nalle han fick som tre åring och som var hans trygghet och skydd, hans allt, i den destruktiva familj han växte upp i. Han vårdar den ömt för den är fortfarande, även i vuxen ålder, ett stort stöd för honom när livet djävlas. Han har sen många år tagit sig ur sitt egna missbruk och har idag ett hyfsat bra liv men minnena kommer tillbaka från barndomen ibland och det skaver på honom.

Hur många sådana små barn finns det idag, under denna helg, som mår så illa av att en eller flera i familjen super ner sig totalt ?

Hur många sådana vuxna barn finns det som idag inte har nån annan att prata med än i bästa fall en sliten nalle ?

Jag har en förhopning om att vi som är nyktra, och har försonats med oss själva, hjälper till och sträcker ut en hand och frågar hur dessa barn mår som vi ser behöver vårt stöd. Tystnaden är förödande för dessa barn och skapar en misstro till alla vuxna.

Jag önskar er och alla era barn en nykter påsk.

Hoppas och tror du kommer klara av det bra. För mig blir det en lugn nykter påsk bara med familjen. Stor Styrkekram !!

Vilken bra reflektion, att " personlig" är viktigare än "botten". Tror det ligger mycket i det. Troligen är det en inre process som pågått länge innan man kommer till det som blir "botten". Någon yttre händelse får en att vilja byta färdriktning, men i själva verket har man kanske för länge sedan slagit in på den vägen? Fröet till förändring har funnits där. För min egen del var "botten" att jag på fyllan slog omkull ett vinglas och dagen eteråt blev tvungen att måla över vinfläckarna på sovrumsväggen. En fis i världsrymden kan tyckas. Men för mig var det likväl en vändpunkt. Något hände i mig. Fröet till förändring började gro.

En skön och vilsam långfredag önskar jag alla!

"personlig" är viktigare än "botten". Det är kanske, eller troligen, olika för olika mänskor vid vilken gräns man själv känner att man slagit i golvet och inser att man måste välja väg. Alltför många faller ju faktiskt igenom och går under, det är en sorglig sanning. Adde har beskrivit det här fantastiskt bra, även viktoria, fredde-s och Lisamari - för att nämna några som jag fäst mig vid.

Jag önskar och hoppas Stigsdotter att du hittar det riktigt personliga stöd som du efterlyser och att du har kraft att vandra vidare på vägen till dig själv, ditt sanna jag. Jag följer din tråd och känner igen så mycket. Kram och glad nykter påsk! / mt

Känner att det lite är mitt fel att ha fått dig att grubbla på det där med "personliga bottnar"

Jag tror absolut att man kan vända en negativ trend innan det har gått riktigt galet. Men man kanske inte får höra så mycket från dom som lyckats med det. Det man hör är ju mera "när jag gjorde det och det... fick mig inse att nu är det nog"
Jag tror på dig! Du är på rätt väg.

Varma kramar!
/R.

Jo, nånstans i mig vet jag väl att det jag lyckats med sista 1.5 året är en stor sak som jag ska vara stolt över. Men tyvärr lyser det dåliga självförtroendet igenom och jag glömmer bort att faktiskt berömma mig själv. Så TACK för att du talar om det så tydligt för mig. Det gick rakt in hjärtat.

Men visst. Det var längesedan jag kände mig så stark som nu. Jag står stadigt även om det blåser runt mig. Skönt, för det är sån jag är, egentligen...

Massor av kramar tillbaka.

mr.pianoman
Vilken kraft du har och vilket hopp du ger. Du vet det väl redan men du är helt otroligt fantastisk. Underbart kämpat. Jag blev glad när jag började läsa om dig. Tack för att du delat med dig..// kramkalas

Ha ha, pannkakor. Inte ens experterna i tidningarna torde kunna hitta ett vinmärke som passar till det. Mycket bra idé.

Stigsdotter jag har också funderat jättemycket över detta med vänskap. Det jag vill säga, utan att ha en blek aning om hur det är för dig, är att ofta är problemet att man missar att visa att man vill in. Man blir passiv och liksom väntandes.

Man missar att ställa en massa frågor för att själv aktivt lära känna den andra. Man missar att bjuda in andra till samtal och att bjuda in sig själv till samtal och aktiviteter, för man väntar på att de ska göra det. För att om de gillade en skulle de väl visa hela tiden att de vill vara med en, eller hur? Hmmmm? Man berättar för lite om sig själv. Man berättar kanske så lite att folk inte KAN lära känna en och tycka om en. Man placerar sig automatiskt lite vid sidan om för det är där man är van att stå och sedan upplever man sig som bortvald.

För mig handlar det om att jag saknat kunskap om hur man beter sig när man lär känna andra. En färdighetsbrist? I kombination med en närmast obefintlig självkänsla.

För dig vet jag ju inte, det är säkert de andra som är dumma i huvet som inte fattar bättre.

EnStorPåskkramFrånEnVinDåreSomGladeligenHarBrettUtSigiDinFinaTråd

Jag har faktiskt ingen koll på om det är fler på forumet som varit i "karantän"

Hej Dompa vad skönt att du är tillbaka hos barnen efter vindrickningen och att du vågar äta medicin. Fan vad du kämpar.

Kram

tyvärr :( Även om ingen tror och vill att det ska drabba en själv. Och tråkigt att läsa om hur du har/haft det.
Dock tror jag nog att du inser själv vad som borde göras åt saken.
Liksom en alkoholist beter du dig nu i och med allt blundande och rädsla för vad som 'kommer att hända'.

Tycker det framgår ganska tydligt hur situationen är. Var glad dock at du har ett normalt liv och har alla möjligheter att som en frisk människa som klarar av att sköta jobb och alla andra situationer ok.

Våga ta tag i detta och gör en förändring i ditt liv. Prata med nån som står dig nära och stöttar dig och hjälp dig själv nu.. Du är den enda som kan göra förändringen.. Det blir bättre, fast man kanske inte inte vet alla svaren innan hur det blir..! Kram

Ja visst är det en svår balans ibland att sätta gränser. Jag försöker alltid se om gränserna är tillgodo för den person det gäller. Det finns så många fällor som vi måste bli medvetna om. Ofta sätts det gränser för att det är bekvämare, eller ett sätt att visa sin makt, eller bara på rutin. Det gäller att vara totalt ärlig och kunna se sina egna bakomliggande orsaker.

Stigsdotter: jag har oxå delat texten på facebook så kanske vi kan starta en folkrörelse för en humanare åldringsvård. :)

Måste bara få skriva av mig medans tårarna rinner. Har precis haft en diskussion med min sambo där jag förklarade att jag verkligen mår dåligt när han är i sin hemby och festar, att jag behöver höra av honom när vi är på varsitt håll som vi var i helgen, att jag inte tycker om att han smyger med sitt drickande. Det slutade med att han försvarade sig med att han inte hade ringt för att jag då skulle varit arg för att han lät trött, han skulle aldrig åka till sin hemby mera, han fick minsann inte ha roligt han vet inte hur han ska vara tillsammans med mig osv.. Sen gick han ut i garaget och hämtade en öl, en dunk rödvin och en flaska whiskey och slängde upp på bänken i köket. Jag bad honom att inte dricka whiskey för att han blir inge rolig då. Då fick jag till svar att jag inte är nå rolig som är som jag är och det var väl fan att han inte får slappna av. "Ta dig ett glas vin du med och var som folk" går jag till svar.
Just nu känner jag igen att allt jag känner är fel och överdrivet, han ger mig inget som helst utrymme för att få känna det jag känner och få prata med honom om det. Han blir bara arg och trotsig. Jag har helt fel taktik.
Det känns som att allt skulle bli lättare om man fick dö, men då lämnar jag mina barn och det vill jag inte utsätta dem för.

händelse att jag hittade den texten - så bra det känns att den kom rätt. Kanske den något-litet-någon-gång kan bidra till "den goda vården" - ett stort engagemang för mig som på sätt och vis genomsyrat mitt liv. Det är förvisso en utmaning att lära sig sätta de kärleksfulla gränserna... Gränssättning kan missbrukas på så många sätt.
Tack till dig också att du finns att bolla med. Det betyder mycket för mig!
Önskar dig en vilsam och skön påskhelg! Kram ♥ / A

söstra mi här på forumet. Hoppas allt är bra med dig.

Vem 17 har inte en lite "ful" lust där innerst inne ... Åtminstone har jag det och de nära vänner jag delar mina sämre sidor med... Vill vara godare än så, ja. Övervinner mig själv ofta(st) men långtifrån alltid. Vi återkommer om det:)

Egentligen vill jag bara önska dig en riktigt skön och vilsam helg med innerlig Påskglädje! Mullegubben instämmer! Vill tillägga att jag ofta tänker på dig och din syster och det nya lilla livet. I det inryms hela påskens mysterium. Kram ♥ / mt

ett ♥ att dela med dig av. Jag kan inte heller skriva ♥ direkt i min dator så jag har kopierat in ett så kan jag kopsa vidare när jag känner för det. Glad Påsk! / mt