Senaste kommentarerna i forumet

...som både började och slutade med stor passion för det verkliga livet, utan flykt från mitt normala liv...

Har hunnit med så mycket, och livet känns så innehållsrikt, det har varit full fart från det man vaknade tills dess man gick och lade sig alldeles för sent som vanligt...
Vi håller på och bygger om här hemma, och det värker i snart vartenda lem jag har i kroppen.
Jo jag rätt otränad, det medges, man anpassar sig efter de dagliga fysiska påfrestningarna i långa loppet, och när det sedan krävs lite mer, så känns det lååång tid efter...

Men det blir bra, och nu börjar vi få upp grejorna på väggarna igen, mycket skruvande och en del skärsår...
Den här gången har jag vägrat jobba utan att frugan är med, så hon får den rätta känslan över hur pass mycket jobb det egentligen innebär, och jobbar inte hon, jobbar inte jag...
När hon var borta förra helgen på konferens gjorde jag ingen på ombyggnationen, det kändes mest rättvist...

Men det hon kom hem med var en väldigt massa problem hon såg med sina kolleggor när de hade druckigt,
de blev korttänkta snarstuckna och allmänt larvig...
Hon har ju själv också dragit ner på sitt drickande pga av min nykterhet, så hon "ser" saker nu hon inte tänkte på tidigare, och hon motiverar sitt lägre alkoholintag med mina nya livsnoviser som jag har praktisk tagit lärdom om, man behöver inte alltid dricka, och inte lika mycket som man brukar.

Många av hennes kollegor hade betett sig så illa åt att två av dem under veckan har sagt upp sig,
som en konsekvens av sitt och andras beteende under resan...
VD'n hade väl i andra formuleringar sagt att detta blev nog den sista årliga konferensresan,
för folk blir ju inte kloka när de dricker.
Gammalt groll kommer upp till ytan och ventlileras på ett eller annat ofördelaktigt sätt.
OK, det var väl inte bra redan innan, men resan förbättrade det inte, och alkoholen satte det på sin spets...

Jag orkade knappt ens lyssna på allt, de hade sina klassiska fylleinslag, men det som förvånade mig är att det är ju för fasen vuxna människor, inga tonåringars första fylla längre...
Det påminner nog allt för mycket om mitt egna f.d beteende när jag drack.
Och det är ingenting jag längre orka älta, det är en historik jag inte är speciellt stolt över,
men det finns där bakom mig och jag har accepterat att det hör till min historia..
Men det var då, och nu är nu, och jag kan förändra den historia jag skapar just nu..

Väntar på att dottern ska messa om att bli hämtad inne i stan på en studentskiva som det haglar om runt den här tiden på året, men nu måste jag snart ge mig...
Det är en ny arbetsvecka med början imorgon, och jag borde ge den en chans...oups där kom det ett SMS, och vi kom överens om att hämta henne halvtvå, i säng mellan svala lakan kl 2 då.

Inte optimala förutsättningar för morgondagen, men det kunde ju ha varit värre,
man kunde ju har varit bakis också, haha, så j.vla dumt det har varit ..också..

Allt är inte bra, men bättre...

Tjing alla!

/Berra

Vad det låter härligt! Ny dag nya möjligheter är mitt motto...... Att leva ett helt vanligt liv, underbart. Stressen borta? Njut varje dag ❤

Jag stör mig på Addes självgodhet. Som jag skrev på en annan tråd. Rätten han tar på sig att dömma, har du ens läst Stigsdotters tråd? Hur illa hon mår? Här på forum finns många tillnyktrade alkoholister. Ta Viktoria till exempel. Inga av hennes inslag tyder på samma självgodhet. Inga andras heller. Bra numera nyktra människor som till skillnad från Adde inte dömmer ut oss som fortfarande kämpar. Läs lite mer trådar mt och du ser mönstret. Du verkar vara en bra tant, men allt du skriver om handlar om ditt. Du och Adde är på alkoholhjälen! Försök att fatta att en del av oss andra har alkoholproblem!!!! Inte problem med en hustru som vill fly, inte problem med en man som bara flyter undan, bygger och håller tyst. Utan alkoholproblem!!!

på Addes tråd - varför skulle du bli förvånad? Och varför anser du att Adde borde be om ursäkt - vilket du skriver i en annan tråd? Jag bara undrar? Vad är det som stör dig så? / mt

en fin dag med lite trädgårdsarbete, femårskalas, bjudmiddag med många skratt... och bubbelvatten i alla glasen. Alla verkade ha vant sig med det. En bra dag. Vanligt bra. Åh vad jag gillar vanliga dagar - och särskilt vanliga söndagar:) / mt

Salladen blev perfekt skuren (utan fingrar), dressingen blev faktiskt god - 7-åringen stolt över sitt egna recept!! Där var bara en gnutta kanel och den var riktigt fräsch utan vitlök eller fransk senap som jag brukar hälla i. Maten bestod av rostbiff och potatissallad - bara att ställa fram.

Efter maten fixade barnen köket, hällde upp glass och godis åt oss (hälften av godiset var kvar i påsarna som stängts mycket noga med klämmor). Sen tittade vi på Trassel och myste i soffan. Ja de är så duktiga när de vill (inför utsikten att få sitta upp länge, äta glass, godis och titta på film så gör de vad som helst ;-) Älskar mina barn så mycket och ska verkligen göra mig av med mitt problem, inte minst för att bli en bra förebild tills den dagen när de kommer i kontakt med alkohol.

Skäll inte på Adde mer. Jag förstår vad han menar, också Viktoria beskriver det bra även om incidenten med den fylleångestladdade personen som hotade att ta livet av sig väl var lite väl. Jag begriper att det är bra om detta forum hålls nyktert men samtidigt tycker jag inte vi skall skälla alltför på varandra om vi råkar vara här i onyktert tillstånd. För mig kändes detta forum lite som en livlina, en trygg plats dit jag sökte mig mitt i alla känslor som naturligtvis förstärkts av alkoholen.

Varför blir jag inte ens förvånad???

i Carina Bångs blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Verkligen värda att fundera över och ta ställning till! / mt

Förlåt att jag tassar in här, men jag kan inte låta bli. Är så arg. Nej, trots alla Addes förträffliga egenskaper så tycks inte empati tillhöra dem. Eller självransakan. Har läst och läst om, inte ett ord till ursäkt.

har jag känt igen min medberoendepersonlighet på jobbet där jag varit mer överslätande och tålmodig än i hemmet - jaa, så är det. En väckarklocka ringde i mig när en proffsig och "klok" person nämnde ordet "medberoende" i ett personalärende. Det fick mig att seriöst tänka efter. Jag har blivit mer uppmärksam och har blivit tydligare med att sätta gränser, ställa krav och ge tillbaka problem till den som äger dem.

Vårdpersonal som gör allvarliga tjänstefel genom att stjäla läkemedel ska ha hjälp, de ska inte vara kvar i jobbet. Utifrån sett är det enkelt och självklart! Men jag vet hur svårt det är när det gäller kolleger... jag har upplevt detta redan för många, många år sen med sömntabletter (då var alla, även ledningen helt ställda) och med injelktionsläkemedel på operationsavd på 80-talet - då skapades regelverk.

Låt dig inte bli delaktig i det - så här på långt avstånd och på basen av det du skrev:

"Hon sa mkt till mig, t.ex :Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli....."

... låter det som "förnekelse å det grövsta". Jag låter säkert hård nu men jag tror den syrran behöver annan hjälp och behandling än du kan ge henne.

Det är så fint med människor som vill hjälpa... men hinnan mellan stöd och möjliggörande är hårfin och tunn. Det är väl också därför vi kan var bra för varandra här, vi som känner igen både beroendets och medberoendets faror och fällor från insidan. Kram, ha en fin dag! / mt
.

Sparade ni hallon-kanelen till glassen eller nåt :-)?

Men allvarligt talat, är det inte bra att bli av med alla slattarna? Jag menar inte att det är bra att dricka upp dem, men gör dig av med dem! Städa hemmet även på alkohol. Var snäll mot dig själv, Stigsdoter. Gör det så lätt för sig som det bara går och sikta på att gå på nästa fest nykter. (Man blir SNYGG och GLAD av att inte dricka och självförtroendet blir allt bättre = perfekta förutsättningar för roliga fester).

Upp i sadeln igen, Stigsdotter. Minns pianomannens liknelse om att lära sig cykla. Nu har du drattat i diket en gång men minns känslan när man faktiskt lärt sigg att cykla, att bara susa fram och det jublar i en att JAG KAN JAG KAN JAG KAN!!!!

Styrkekram från Nynykter

ja det är så sant så. Men jag har en personlighet som gör att jag har lätt för att bli medberoende. Kanske blir man medberoende till sig själv när man börjar dricka för mycket, vi slätar över, ljuger o förminskar vårt beteende och konsekvenser..

Japp, ha en fin helg du oxå!
kram

faller man helt oväntat i en grop.... eller jag faller i en djup grop. Tjälskott. Kanske om jag tittar bakåt inte helt oväntat ändå. En fråga ger ett svar som väcker min oro och den här gången upplöses inte situationen, den här gången har vi den mest smärtsamma uppgörelsen på länge.

Kanske att jag haft växande frågor, en växande fråga inom mig - som inte (åtminstone direkt) handlar om alkohol. I denna grop finns också annat. Gårdagen handlade mycket om detta och var en tung dag som ändå slutade gott. I de här situationerna är insikterna från allt jag läst i litteratur och här på forumet (teori + praktik) det som gör att jag inte ens frestas av tanken att laga försoningsmiddag med vin... och förlora oss i "vinets värmande yra" för en stund.

Faktiskt är det främst genom missbrukarnas berättelser om långa nyktra perioder och den korta vägen till återfall jag fått verklig insikt om den kidnappade hjärnans "verklighet". De första raderna i Lisamaries tråd och alla dem jag sett komma och försvinna ... och återkomma med berättelser om återfall är starka vittnesbörd som ger litteraturen tyngd. Den insikten är ett ovärderligt inre stöd för att hålla fast vid mitt (tidvis ganska obekväma) krav på total nykterhet.

I nykterheten går det inte att fly livet. I nykterheten kan jag verkligen "se" det sociala kitt som alkoholen utgör i många sammanhang. Och alltmer tror jag att det är effekten av berusningen som eftersträvas - mer än smaken-till-maten. Man är ute efter den ansvars- och omdömesbefriade hjärnan som gör livet rosa. För en stund. Det är ingen lätt sak att stiga ur det umgängesmönstret.

Ska klargöra: Jag tror inte att det finns alkohol inblandat i detta. Längtan tror jag att finns... och sorg över olika förluster. Ensamhet - den djupaste existentiella som vi alla har att möta.

Idag ställde jag en viktig fråga - OM du tror att det skulle funka att dricka något litet ibland nu - varför skulle det göra det? Jag fick ett ärligt svar och ett önskat svar som gör det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

Två symboler jag tar till mig: "stegen att klättra på upp ur gropen" och "att välja att gå mot ljuset framom att försöka slå sönder en mur". Allt har sin tid. Idag är en ny dag med nya möjligheter. / mt

Vilken resa du påbörjat Tekla. All styrka till dig.Kram

Det går inget vidare detta. Håller på med något slags avsked till alla slattar i barskåpet, slattar som jag själv skapat genom att dricka upp det mesta i flaskorna och sedan stoppa. Var nog många och starka slattar för idag mår jag verkligen pyton. Fredagsmyset med barnen förstördes för mig.

I kväll skulle jag på fest men har mått illa och varit allmänt sjuk (bakfull) hela dagen och orkar bara inte. Blev väl för mycket i går eftersom jag hade bestämt mig för att inte dricka alls på festen och väl skulle "passa på". Jag känner inte många av gästerna och inser att jag i mitt nuvarande tillstånd helt enkelt inte orkar klä upp mig och vara trevlig. Det får bli lördagsmys med barnen istället, vilket ju i och för sig inte fy skam men vi måste tydligen se Harry Potter... hade faktiskt hellre gått på fest (och hur ofta blir man bjuden på fest) Har tvingat mig själv att städa hela dagen även om jag inte kom upp så tidigt som jag tänkt.

Känner mig så otroligt misslyckad och uppgiven, allt jag lärt mig och alla verktyg jag fått är totalt bortkastat inför ett "ska bara..." vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv, känner mig ledsen och sur, snart kommer jag nog bli ännu ledsnare då jag har delegerat salladslagandet till barnen - lilltjejen har antagligen skurit jättebitar och stortjejen som ansvarar för dressingen häller ned favoritkryddan kanel i den (ihop med hallonbalsamicon blir det kanske en höjdare. Not) Men detta har jag förtjänat...

Kram från en stukad S, ser fram emot att få gå lägga mig framför teven sen, önskar bara lite att jag hade varit på skojig fest med trevliga människor istället.

Ja, precis.

Vi medberoende är ju experter på att bli just möjliggörare... vi tror att vi gör rätt när vi styrker medhårs och slätar över, men i själva verket upprätthåller vi bara möjligheten för den beroende att fortsätta sitt drickande.

Så, det jag menade var om du kan använda dina egna erfarenheter för att se hur du i det här läget kan förhindra att du blir en möjliggörare... För nu är du ju faktiskt på "vår" sida av det hela - de som står runt en missbrukare och inte vet hur vi skall agera.

Jaja, hur som haver. Ha en fortsatt fin helg, Pia! :-)
/H.

Fick läsa några ggr... du menar möjliggjorde att jag kunde dricka? Hm. Jo jag förstår. Fått svar från syrran nu o hon skriver att jag inte ska lyssna på några rykten utan ringa henne direkt, hon lever men fattar inte vad det är som händer runt henne nu. Alltså förnekar hon å det grövsta eller så är det något stort missförstånd. Svårt att agera när jag inte vet. Så jag håller mig nog lugn o pratar som vanligt på facebook och ser vad som händer. Tar hon själv upp det så finns jag men kommer att vara fullständigt ärlig över vad jag sett.

Oj...

Kan det fungera att använda dina egna erfarenheter som utgångspunkt? Vad hade du, så här med facit i hand, velat att din omgivning hade gjort om det var du? Vad var det som var möjliggörande respektive förhindrande för dig? Och hur undviker du att vara en möjliggörare nu?

/H.

Jag har en styrka på jobbet... jag får patienterna att känna sig trygga, jag vågar vara där, prata om allt och har en förmåga att se och höra bilden av hela människan. Jag har oxå en svaghet, (förmodligen är det samma egenskap hos mig) det är att missbrukare och galenpannor dras till mig, och det är för det mesta inget problem men ibland suger det energi. Inte så sällan, när det gäller män, så misstolkar de sina känslor och tror de är kära eller nåt,... Men det jobbigaste är när det är medarbetare som tyr sig till mig... och just nu känns det inte helt ok. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Började en ny syrra på jobbet, var lite off från sjukhusvärlden, blev lite schismer mellan undersköterskor och henne, de tyckte hon var typ lat.. Vi pratade mkt, syrran och jag, det blir ju så och hon är en människa jag spontant tyckte om. Men, men lite kontigheter fanns det, mer och mer små pusselbitar och tankarna växte sig allt starkare om att något var HELT FEL, fast ändå så otroligt att man inte ville tro det. Hon sa mkt till mig, t.ex : Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli..... Och är ej fast anställd, så någon hjälp från arbetsgivarens sida kanske inte är att tänka på? Och nu är hon struken från sina jobb-turer i en vecka och sen vet vi inte mer. Jag vill hjälpa men kan jag det? Ska jag släppa taget och lita på att livet går vidare för alla.. Vi har aldrig träffats privat men pratat om att hon och hennes dotter skulle komma ut och rida på mina hästar... Puh.. Hon är gift och har tre ganska små barn. Verkar ha många vänner. En mamma som är alkis. Ja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Har skrivit ett meddelande på face-book och frågat hur läget är.. får väl se om hon svarar och vad. Ska försöka släppa detta för ett tag i alla fall, ledig lördag med städning, staket-lagning och ridning på schemat. Kram till er alla där ute mitt i livet. :)

Ingen tror att du kommer supa skallen av dej!! Däremot förstår jag ditt dilemma ... tänk vad man ska behöva gå igenom i livet. Men visst är det väl så att man är STARKARE Tillsammans med andra. Det är i ensamheten som begäret lurar och växer i mörkret!! Det gäller och vara på sin vakt; slå ner "honom" direkt! HÅRT och FORT; innan han öppnar sin lena trut! Jag tror på dej! Och du, jag började faktiskt gråta, när jag läste allt fint DU sa om MEJ! Tack, det gjorde mej så ödmjukt glad.. Kram och STYRKA till DEJ och alla ni andra fina, från Skatan

Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Att få vara den lilla ett tag.
Att kunna släppa taget, känna sig trygg.

Jag har aldrig fått vara liten.
Mina barn ska få vara barn så länge dom vill. Dom ska aldrig någonsin behöva ta ansvar för sånt som dom egentligen är alldeles för små för.

Ibland blir jag bitter för att mamma gjorde de val hon gjorde när vi var små fast sekunden efter kan jag tänka att hon gjorde det bästa hon kunde. För att hon inte var förmögen att göra annat.
Jag vet att jag tänker göra annorlunda!

Har tänkt så mycket ppå dig Santorino och hur det gick för dig. Gott att se att du tar tag i det igen och fortsätter på våran lilla stig. Många kramar och styrka till dig!

Oj så mycket respons jag fått under dagen! Tack!

Visst är det skönt att rensa i röran - jag har svårt att kasta så jag blir lätt omgiven av pappershögar och saker-och-ting av olika slag. Det är viktigt för mig hur jag sitter i rummet och att jag har saker "rätt väg", att jag känner harmoni och att det "stämmer". Men rörigt kan det bli... och blir:)) Jag städade en kökslåda för ett tag sen och blir glad varje gång jag öppnar den. Det yttre har betydelse - även om jag bryr mig mest om insidan:))

Berra - jag kan också känna ansvaret, att inte svika. Att människor som söker sig hit får svar... vi vet ju hur mycket det betyder. Samtidigt tänker jag att jag är en av många och att jag ska känna tillit till forumet som helhet. Jag ser de som tonar ut, de som ofta nämndes då jag började skriva, Märta, Mie och Pia är de jag först tänker på. Det är roligt när de tittar in nu och då, som gamla vänner. Jag har aldrig störts av att du Berra skulle upprepa dig och inte nån annan heller. För min del har du plats här med alla dina för- OCH nackdelar - jag lever gott med det:) Våra avigsidor gör oss mänskliga och här delar vi kampen mot det svåra. Och fördelarna... tjaa:) - Jag tror att forumet behöver oss också när livet är stabilt - så har jag känt från början. Ni som kommit ut på andra sidan representerade HOPP!

Jag har så starka minnen, situationsminnen av samtalen på forumet, förknippat med Lisa Ekdahl och Barbro Hörberg... jag tror det var Vana som cyklade till Vita bergen och lyssnade på musik av Barbro H i somras. Jag minns vaknätter när jag läst och skrivit, meningar som betytt så mycket. Tidvis har "ni" varit mina närmaste vänner, min forumfamilj - hur konstigt det än kan låta...

Idag är det sol, vår i luften och en och annan fjäril fladdrar förbi... Livet är gott!

Jag önskar er alla som läser en härlig helg! / mt

Visst känns det taskigt när något som har betytt så mycket som forumet och man inte längre lägger ner så mycket energi på det.
Man rymmer ifrån det på något sätt, ställer inte upp och ger tillbaka lika mycket som det gav...

Jag känner mig som en "svikare", men har också insett att jag inte längre kan tillföra så mycket nytt.
Det bli mest en massa upprepningar klädda i nya ord...

Men å andra sidan. det kanske har/är en helt naturlig del av ens egna utveckling.

Jag har förstått att jag fortfarande har en berondekaraktär, och måste hela tiden vara på min vakt att den inte får sitt fäste i en ny sorts drog.

Jag är en känslomänniska och behöver dämpa den på något sätt vad det nu än blir med för något.

Så länge jag är medveten om min "sjukdomstillstånd" så behöver jag bara hålla vakt på min självmedicinering...

Att vara kvar i verkligheten och bekämpa mina känsloutfall på plats, har blivit mitt mitt stora livsmål.

Att våga vara mig själv med alla mina dåliga sidor är ett livslångt beslut,
Här är jag med alla mina för OCH nackdelar, kan NI leva med det?
Det är frågan mina vänner måste ställa sig inför.

Berra

Jag hade också städ- och rensningslust i slutet av januari då jag trodde att han skulle hålla sitt löfte att göra något åt sitt drickande. Kändes så skönt att rensa bort gammalt skräp och få ordning i skåpen. Men i början av februari sparkar han undan benen på mig igen och min städlust försvann.....
Det var skönt så länge det varade för med ordning och reda i skåpen/garderoberna känns det som att man har renat sig själv också, konstigt att saker kan ge en den känslan.