Senaste kommentarerna i forumet

Kämpa på Susyq, ställ krav och ultimatum. Det enda som hjälper honom och dej är att du ställer krav på ett helt nyktert liv, han påminner om mej.

...en dag går till ända utan någon som helst kontakt med karln!
Han bor i huset, jag fick veta av en granne att hantverkare varit hos mig. Jag pratade med målaren att han får göra saker själv. Jag har noll koll på min post eftersom barnen tar för givet mannen har koll åt mig. Just sånt enkelt hjälper han inte med av ren elakhet och har noll samvete! Ja, smårörigt blir det och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns ju märkligt skicka in barnen för vattna blommor o ta in post som tidigare när nu maken är där... Kanske är han redan borta när jag kommer hem över påsk... Ja ja, vi får väl se, en dag i taget! Befriande få andas själv är det trots allt...

Min man mår nu ännu sämre när han ser att jag genomför det jag hotat m länge Att jag nu lämnat honom men inte orkat o hellst inte velat göra.
Har trott på hans löften men de har svikits hela tiden gång på gång.
Han har varit mitt livs kärlek sen jag var i tonåren.
25-bra år det sätter sina spår.
Men sista åren har jag känt en oro,och dom sista två åren har hans drickande ökat mycket.
Jag har prövat med allt.Tjatat,bett kontrollerat och hotat.Men inget har hjälpt.
Sen har han ju även varit otrogen,vilket gjorde steget att lämna lättare.
Nu har han panik.
Igår var han hos en alkoholrådgivare.
Idag var han och fick Kampral utskrivet.
Han är helt knäckt och trodde nog aldrig att jag skulle lämna honom.
Han vill vinna tillbaka mitt förtroende och sluta dricka.
Jag tror inte ett dugg på honom.
Jag är inte ens säker på om jag är kär i honom längre efter alla svek.
Jag mår faktiskt bra och ångesten har släppt.
Om han dricker så slipper jag ialla fall inte se eländet och få ont i magen och oroa mig som jag gjort de senaste åren.
Det här är det enda sättet att han rycker upp sig om han någonsin gör det.
Som jag känner nu så vill jag aldrig mer leva med honom.
Han har sårat mig för mycket.
Han är ju inte samma man som jag gifte mig med.
Humör och hans tidigare värderingar han haft är ju helt förändrade.
Men det är hemskt när jag träffar honom nu när jag röjer i huset och han är så sliten.
Ja vi bor i en mellanstor stad.
Så att vi kommer springa på varandra är troligt.
Sen måste vi åtminstone konversera eftersom vi har en tonåring de Två andra sönerna har redan flyttat.
Ingen av oss har något nytt boende men vi letar båda två.
Jag tänker köpa en bostadsrätt.
Hoppas du får styrka att komma ur ditt dåliga förhållande.
Jag tog hjälp av lyckopiller för att få styrkan att bli lite hårdare.
För han tjatar hål i huvudet på mig.
Lycka till dig med att du får slippa din ångest och oro.
Ingen är värd att få må dåligt pga av en annan människans beteende .

...kära flygcert.

Jag älskar blommor! :)

han super ihjäl sig, dricker, sover, dricker, sover. Inget liv, ingenting. Bara ligger totalt avsmälld dygnet runt och vaknar till några gånger och dricker någon dl med sherry, sen sover han igen.
Fruktansvärt att se. Han luktar illa, låter äckligt och är så motbjudande så jag nästan kräks.
En man som normalt är en hög chef på stort företag med mycket ansvar, som tränar, lagar mat, fixar med huset, övningskör med sonen och är en underbar människa som alla älskar och beundrar. De skulle se honom nu.
Jag läser i hans "bibel" , Den stora boken om Anonyma Alkoholister, och han beter sig helt enkelt som en riktig alkoholist gör. Inget undantag. Som lever i tron att han minsann kan lära sig dricka normalt, och som kan det några veckor, men som obönhörligen slutar i tragedi.
Frågan är ju om jag ska stanna och stötta ännu en gång. Sista gången. Vårt företag har jag fört över på enbart honom. Blir det konkurs så får han ta den smällen själv. Jag har ett bra jobb och flyttar direkt nästa gång. Han får en chans till, den absolut sista.
Jag tar då en lägenhet i andra hand och så säljer vi villan och sen kan jag köpa mig en egen lägenhet. Leva ett tryggt och skönt liv utan rädslan att det här ska hända. Då kan vi träffas när han är nykter så får vi se...jag älskar ju honom och vi har levt ihop i 16 år utan problem. Det har ju kommit förra året, i höstas. Från ingenstans. Jag är i chock.
Jaja, nu ska jag lägga mig och läsa. Tar en sömntablett så kan jag väl sova. Svårt med den här oron i magen och att ligga och lyssna efter vad han gör. Han ligger i gästrummet med flaskan..
Har ignorerat honom sen jag kom hem från jobbet. Inte sagt något, inte varit arg eller nånting. Det har väl i och för sig inte ens märkt men kanske kanske....så vet han att jag inte stört honom iaf. Att jag inte bryr mig längre, att jag tänker ta tag i mitt liv och göra vad jag vill även fast han ligger här avsmälld.
Fan vad jobbigt det är. Önskar så att allt var som förut. Vi har haft det så himla bra i så många år. Ledsamt nu. Suck.

Nej nej Kastellen, det är inte du som är problemet. Hoppas att du vet det. Brukar också känna så när sorgen, rädslan för drickandet blir för stor- att det gör inget om han inte kommer hem. Jag vill inte se mer och orkar inte mer just då. Känslan av bristen på respekt är alltid där.. Hur mycket min sambo än förklarar att han inte dricker för att såra mig så blir det en så tydlig konsekvens av hans handlande. Han har ett val precis som jag har ett val.
Kämpar med min egen inställning mycket nu, att som din sambo sa slappna av :) Givetvis inte på det sättet han menar. Men att försöka unna mig att må bra och njuta av de nyktra dagarna som det just nu är helt klart flest av. Det är inte lätt, men det är den bästa plan jag har just nu..

Izzy skrattade lite när du skrev att du blivit nykterist, nästan samma för mig. Vi får väl se det som en positiv biverkning. Jag har också tänkt att jag skulle vara närmare det liv jag vill ha eftersom min sambo är medveten om sitt problem och har sökt hjälp. Men jag känner fortfarande att han inte har bestämt sig. Det är otroligt frustrerande att inte veta om slutet på drickandet är nära , kommer ske om ett år eller aldrig. Men då gäller det att lyssna på mt och andra kloka. Hålla fokus på sig själv och påminna sig om att man har ett eget val. Det är så lätt att glömma....
Hoppas ni kommer iväg på konventet!

Kram

Kanske kanske blir det lite bättre dag för dag….
Inga dramatiska förändringar men jag tror att Alkoholen kan släppa taget emellanåt i alla fall. Små tecken, dock värt att skriva ner för att minnas.

Välkommen hit Sara. Bara att du liksom jag insett att det är så det ligger till är ett stort steg på vägen. Man måste väl nå en viss punkt innan man till sist förstår..

Sen gäller det "bara" att sätta upp mål, kämpa och att aldrig aldrig ge upp. Börja med ett litet steg så ska du se att du snart kommer att springa. För mig har detta forumet varit till stor hjälp när det känts som värst. Så läs skriv och hitta just din väg för att även du ska lyckas bryta med den falska vännen. För som du skrev..det är ju oftast inte så kul längre..det blir aldrig som förr. Blir bara värre och värre..

Men det finns en väg ut. Jag kämpar varje dag. En del går bra, andra är värre. Men denna gången ska det gå! Orkar inte mer.

Du skrev ju att du hade varit sportig. För min del är löpning min bästa terapi. Känner mig sällan så levande och fri som då! Kanske kan det hjälpa dig med? Var det längesen så börja med att gå, snart kan du jogga en bit och till sist springer du..

Jag kan säga att jag ALDRIG ångrat en löprunda. ALDRIG. Vad jag däremot ALLTID ångrar dagen efter....ja det vet du ju vad det är...

Lycka till och hoppas du mår bra imorgon bitti.

/Mic

Ser att det nu är ca 8 veckor sedan mitt senaste inlägg i min egen tråd. 8 veckor. Nästan två månader. Jag har läst på forumet dagligen och gjort något inlägg då och då. Jag har inte haft vare sig kraft eller ork att sätta mig ner och formulera mina tankar. All min vakna tid har lagts på jobbet, barnen och min pappa som varit (och är) sjuk. Men dagarna har gått, jag noterar allt det nya som helt plötsligt är möjligt: syrran sms:ar och undrar om jag vill äta mat hos dem efter jobbet. Självklart! Klart jag kommer! Min bror undrar om jag vill ta en fika när jag skjutsar dottern till ridskolan. Klart jag kommer! Dottern som vill ha hjälp att måla en vägg. Självklart! Jag behöver jobba över en kväll. Ja, det kan jag!
Alla små saker. Jag kan ha ljudet på på telefonen hela tiden. Jag kan dessutom prata med vem jag vill i den. Ha vilka kläder jag vill. Bestämma själv.

Mitt ex har inte hittat nån ny. Det var visst nåt han bara sa. Han går på beroendecentrum, äter antabus och lämnar regelbundna prover. Har påbörjat utredning för ADHD och äter antidepressiv medicin. Han är gladare och MYCKET jämnare i humöret och verkar må bra. Vi har nästan daglig kontakt via sms eller att han ringer. Det är på en bra nivå känner jag. Jag kan ändå känna inom mig att jag fortfarande inte "fått" bli arg ännu, han har berövat mig så mycket och nånstans skulle jag vilja ställa honom mot väggen. Men jag vet ju att det är omöjligt. Det är bara vart jag ska göra av mina känslor nånstans...

Är så imponerad av dig, du har varit en av mina riktiga förebilder här i forumet. Genom dina steg har jag också vågat ta mina. Du har gjort en helt otrolig resa på alla plan. Resan är inte slut ännu men de allra största uppförsbackarna har du lagt bakom dig. Jag håller alla tummar för att det ska gå bra och varma styrkekramar på vägen!
//Yogi

styrkekramar till dig flygcert som så totalt har förändrat ditt liv och skaffat dig ny kraft på egen hand genom eget jobb.

Du har hunnit så långt i ditt nya liv !!

Kramar ♥

så många som är inne i det men ändå är det så hemlighetsfullt...

http://www.metro.se/kolumner/hillevi-wahl-sag-orden-jag-vet-hur-det-ar/…

Ber om ursäkt för bristande tålamod till er.

Utbrotten idag, den 10 Mars, är en konsekvens av att min omgivning inte ser vad som händer. Eller bryr de sig inte, vilket eller så faller ansvaret på mig själv. Det har kommit otaliga pekpinnar i ord, att jag ska gaska upp mig. Men det hjälper inte värst långt med förmanande pekpinnar. Jag har inte samma driv/kraft som för ett år tillbaka och det känns som om jag står med fötterna i tjocklera med klister.

Jag började dricka för mycket 2007, inte varje dag utan bara någon gång i veckan. Och jag gjorde mot bättre vetande. Min bror är periodare. Min syster är periodare. Min bortgångne mor var periodare. Det ligger i släkten.
Och jag borde ha sagt nej 2007 pga min hälsa. Var finns det sunda, goda förnuftet som säger att trots motgångar, så klarar du dig utan berusning?
/wolf

inte meningen att skriva något för att förminska dig på något sätt. Tror absolut att du förstår att det är allvarligt. Jag tror att alla vi som svarade dig har varit där du är, på olika sätt. Det är ingen som glidit på en räkmacka. Men det viktigaste jag vill förmedla är att det blir bättre, ju längre den nyktra tiden håller i sig.
Lycka till,
/m

...på dig och håller om.
Du kan!
Heja heja!

Ja okey, kan vara ett sätt att förtydliga ett *fult* beteende eftersom min själ inte blir särskilt vacker när jag blir omtöcknad av alkohol. Leendet är så långt borta när frustration, besvikelsen och sårbarheten gör sig gällande. Jag upplever, rollen av en fullblodsegoist när vinflaskan är tömd på ett par timmar.

Mitt beteendet är inte ej försvarsbart, eftersom det är Dr. Jekyll och Mr. Hyde som agerar. I berusningen blir jag elak. När jag är nykter, blir jag tystlåten men nöjd med att jag andas. Ord som stolt och lycklig finns inte i mitt ordförråd, de orden är illusioner eftersom de kan bytas ut när som helst till motsatsen.

Nackdelen med alkoholen är att jag tror att drycken ska förmildra de själsliga plågor jag upplever av att känna ett utanförskap. Jag förlorar mitt omdöme och jag blir obalanserad i kroppen. Dagen efter - så förbannar jag mig själv för att jag lockas av berusningen som inte ger den effekt som min hjärna saknar. Den sunda belöningen kan bara disciplin och vilja ge.

Hur det har påverkat mina medberoende. Jag har bara en enda människa att relatera till om nu inte katten inräknas i familj? Den påverkan är nog frustration och vanmakt över att inte ha kontroll eller slippa ha ångest för att åka från sitt jobb, för att möta en berusad kvinna i farstutrappen.
/wolf

..."Vi är inga proffs utan är som alla andra medmänniskor en av många på vår gemensamma resa genom livet."...
Det förstår jag Berra. Proffs har egna klinker och tar skyhöga arvoden för att klappa en på huvet och uttrycka ett beklagande över den risiga livssituationen.

Jag har aldrig varit i ett forum, med egen *tråd*. har tendens att sticka åt alla håll och kanter. Det finns dock en röd stig i mitt liv..en stark fåra.

/wolf

Så kallar jag strykarkatten, som vandrade förbi för 4 år sen. Jag gillar inte katter men den är jeppen har förändrat mitt seende.
Jo, jag skäms, på ett sätt, och det är att jag sviker mig själv.
De bästa och klaraste fotografiska bilderna, har blivit fötts när jag mått som sämst. Från den 20 februari, 2014 har jag suttit vid en kvarn och fotograferat vattnet. Lyssnat på ljud. Känt vattenstänk på näsan. Låter vinden blåsa i mitt hår.
Det kan gå flera dagar innan jag tilltalar en annan människa, förutom i min relation, som är ordentligt besvärlig. Man kan vara riktigt ensam i en relation om det inte finns mental kommunikation.
/wolf

och vill skicka en kram!
Ta hand om dig.
Jag vet att det är lång väg att vandra när man bestämt sig, men kanske är det också en lättnad? Du har ju som sagt kämpat så, men när du känner att det inte finns någon respekt eller tilltro till dig så kan ju inte du göra mer.

All styrka till dig! Stora kramar!
Förra våren fick jag virtuella blommor ibland, här, och de gav sådan värme, så nu får du lite virtuella, vackra och väldoftande blommor av mig! Jag skickar lite påskliljor, pärlhyacinter, nästan-utslagna-björkkvistar eller vad du önskar!

Känns igen...

Men med den rubriken känns det som om du klampar in på kyrkkaffemötet och säger varför får inte jag något kaffe.

Introduktionen i tråden är klen att överhuvudtaget kunna kommentera, däremot har jag läst dina andra tre startade trådar och där fått lite av din historia.
Så det brukar inte hjälpa att starta nya trådar hela tiden, utan man "finns" i sin tråd.
Anledningen till att ingen svarar på direkten kan vara många, man behöver beröras av innehållet, och vissa verkar ha en veckovis koll på forumet.
Så det kan få ta sin tid innan någon reflekterar.
Jag som troligen många andra här har ingen eller dålig erfarenhet av ett blandmissbruk med andra droger.

Vi är inga proffs utan är som alla andra medmänniskor en av många på vår gemensamma resa genom livet.
Vi är däremot proffs av att känna hur alkoholen påverkar vårat egna och våra medberoendes liv, och där har vi mycket erfarenhet att kunna dela med sig av.

Men välkommen absolut det ska du vara, skriv igenkännade av hur du upplever nackdelarna med att dricka så brukar det hagla in med svar.

Berra

Blev just medlem. Sista året förstår jag först hur illa det blivit med att umgås med A nästan varje kväll..sen blev det även på eftermiddagen. Sen blev det lätträknat vilka dagar man inte hängde med han. Så blev det fritidsgård hos mig.
Och jag orkar inte mer. Men varje dag efter jobbet är svår att inte dricka. Och efter 2 öl eller två glas är det inte roligt längre, det är inte som förut.
När jag ser mig i spegeln är det inte jag.
Jag är mycket gladare och sportigare i verkligheten, min innersta verklighet. Men den har varit borta länge nu.
Alla högtider, ja. Han är där. Och som det stod han är inte snäll. Han vill oss inte väl. Han är avundsjuk och älskar intriger. Gottar sig i andras misslyckande. Speciellt roligt har han åt oss alla varje morgon.
Vi får väl se hur i morgon bitti blir...
Ha en bra dag.
S

..jag förstår vad du menar mulletant.

Problemet är att det inte finns någon punkt längre, någon zon, som är lämnad helig eller fri. Alltså har all respekt för mig och förhållandet vänts till ett hot och hat i hans värld. Jag ser det i hans historia...det är hans verklighet och nu har jag vänt alla stenar jag förmått, vänt utochin på mig själv på min egen bekostnad. När jag nu hamnat här känns vägen tillbaka oändligt tung...avsett riktning...
Men det går, ska gå, måste gå...

Tack! Nu när jag *ropar' för 2:a gången, så syns jag. Det finns en film om en trollkarl som hämnas sin far och den heter Now You See Me. En bra film.

Hur ska jag kunna veta vilka flikar som är mest *lämplig* i det här forumet?!

/wolf