Senaste kommentarerna i forumet

Jag försvinner INTE utan att först meddela :) Det vore snällt om ni på riktigt kontaktar polisen/missing People om det skulle bli tyst från mig i tre veckor. Vänta tre veckor, jag kan ha teknikstrul, tappat telefon och allt i sjön när jag metar (?)...

:)

<3

Strålande ide och jag är med på det, inte bara försvinna blir orolig av sånt. Blev tomt när Tor försvann. Det är ju bara så att vissa människor tar man till sitt hjärta direkt. Sådan är jag. Det är så här att mannen och jag kan prata om allt, utom A när han är nykter. När han är halvfull pratas det vitt och brett om att aldrig mer. När sedan nykterheten infinner sig är det locket på vad gäller just det ämnet. Fångade in honom i går kväll i mitt spindelnät när han varit ute och cyklat med hunden. Det gick över förväntan och han ska nu ta kontakt och gå något slags 12-stegsprogram som jag själv gjort. Litar inte på honom förrän han gör något konkret. Nu är det ju lätt att vara nykter, men inte lätt att hålla sig ifrån
första glaset eller hur. Det är just där arbetet ligger att vinna över allt pockande, du vet nu har jag varit så duktig, bla bla. Blev så glad när jag läste MIG SLIPPER DU INTE SÅ LÄTT.
Fin tisdag muränan
Kram Konstnären

Känner igen din mans flyktbeteende. 12 stegsmetoden kan man också få via privata träffar som jag. Din mans enda anledning suger, att han inte vill gå till AA där klämmer skon. Han vill inte sitta ochnprata om sina problem med likasinnade för han har ju inga problem enligt gan själv. Blur ju lite moment 22. Det är bara taskiga och dåliga undanflykter. Känner igen detta själv, gjorde likadant tills jag gick på mitt första AA möte. Helt fantastiskt, trevliga människor, inga försupna a-lagare ursäkta uttrycket men så trodde jag det var. Att bara säga "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" då har man till viss del kapitulerat inför alkoholen.

Att dricka på antabus går naturligtvis om man trixar lite, dricker en öl väntar tar en till osv. Man får inga reaktioner om man haft ett långvarigt alkoholmissbruk för då är levern redan skadad och effekten av antabus avtar markant. Squeza din man vill inte ge upp a och oavsett vad ni andra vill kommer det att bli svårt. Hoppas han kommer till insikt snart, annars verkar gan förlora en fin kvinna som bryr sig.

efter att följa fullt ut i dina fotspår konstnären. Åt alldeles för mkt tårta på ditt kalas, men det ordnar sig ju till slut. Ingen mer tårta, ingen mer A, ingen mer ångest är vad jag tänker efter ditt årskalas:-)

att jag i alla fall i början av insikten att jag är medberoende tog fasta på det där,gör nånting för dig själv.Fokusera på dig själv och vad du tycker om.Jag vet inte om jag tycker att det handlar så mycket om det.Det handlar nog mer i alla fall för mig om att faktiskt ta sig förbi detta första steg,
Att inse att man inte har kontroll.Så länge man inte tar sig förbi det så kan man köra alla yogapass i stan och se varenda tjejfilm.Det är som att sätta plåster på ett träben,det hjälper inte.Men efter denna första insikt(som förstås kommer och går) så blir det plötsligt lättare att aktivt välja saker som är bra för en och som gör en gott.Så kanske den där cykelturen även om man inte kommit förbi kontrollerandet kanske till slut gör att man släpper kontrollen.Kanske det är som med alkisen,vad är hönan och ägget i måendet/alkoholistberoendet.
Från en nynykter gammkärring som tror hon förstått nått :)

Jag pratade med min mamma som var alkoholist och tablettmissbrukare i 35 år.Hon blev ordinerad och tog antabus och hade inga problem alls att dricka trots en helt vanlig dos antabus i kroppen.Det enda jag kan känna som jag lärt mig i sommar är att vi som medberoende är minst lika fast i alkoholen som den som dricker.För oss borde första steget vara:inse att du inte har någon som helst kontroll över alkoholisten.Det är det jag tycker det handlar om i varje fall för mig.Alla tankar på personen,hans mående, hans tankar hans möjligheter och svårigheter.Om jag gör si eller så.Om jag föreslår det eller det osv.

Speciellt i en aktiv fas så lägger jag bara in en högre växel och kör ännu fortare och tänker och grubblar ännu mer på vad jag kan göra för att rädda situationen.Istället för att resignera och ge upp och vända ryggen till.Så om inte vi kan göra det som anhöriga fast vi vet att det nästan är ett måste för tillfrisknande.Hur kan vi då begära det av alkoholisten som faktiskt har ett kemiskt och psykiskt beroende av alkoholen? (stackarna...)
Jag hoppas att du förstår att jag är ironisk.
Nu har vi ju faktiskt brutit vår relation,men jag har varit precis lika fast i mitt medberoende ändå.Jag har tagit det i små steg.Inte höra av mig/kontrollera på några dagar.Mitt tvång att göra det stiger och blir starkare och jag ger efter.Bannat.Åsså en sväng till och jag har klarat ytterligare några dagar och trilleritrallera åker dit.Men i varje alkoholistfri period så har jag haft några stunder av frid och klokskap som ofta dagen senare skingras av nya medberoendedumheter.Men dag har lagts till dag och nu är jag inne på dag 6 helt utan kontakt och har faktiskt haft fyra dagar i rad nu av ett alldeles härligt normalt liv.Det går ju förstås inte att jämföra med din situation som lever med din man.Men i ditt inre så kanske du kan skapa detta alkoholistfria rum dit du kan gå ibland,några minuter eller timmar i taget?

Jag skrev i din tråd tidigare idag, ärligt och från hjärtat, hur stolt jag är över dig och hur stolt jag tycker att du ska vara över allt du lyckats åstadkomma. Jag menade det. Verkligen. Senare på eftermiddagen var det dags igen för min terapi. Går en traumaterapi för att bearbeta... Det har varit bra hittills och jag har känt mig "lyft" varje gång jag gått därifrån. Idag skrev vi i detalj ett protokoll över en händelse som jag valde ut idag. Alla detaljer, känna efter, beskriva förnimmelser i kroppen...allt gjorde att jag kastades rakt in i det, igen. Självföraktet, skulden, skammen...hur jag svek mina barn...för vad? Valde jag honom framför mina barn? Sonens förtvivlade blick, det tvivlande, anklagande tonfallet när han såg på mig..."kör du iväg oss? Dina egna barn..?" I min värld ville jag bara skydda dem...för att Han var jätteberusad och hånade min son...jag visste att det skulle bli värre om de kom in, så jag gick ut och pratade med barnen, med en skyhög stressnivå i kroppen... Älskade unge, om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka...jag borde ha följt med därifrån. Eller kastat ut sambon... Men jag klarade inte det... Och jag kan inte förstå mitt eget agerande.

Jag grät mig igenom den där timmen. Hon frågade om jag kunde se att jag inte kunde handla annorlunda, och visst, jag kan se det. Men jag kan inte förlåta mig själv. Hon frågade om jag skulle kunna förlåta någon annan i samma situation, och där är mitt svar enkelt. Självklart. Men Gode Gud vad svårt det är när det kommer till mig själv. Det finns såklart fler händelser, men denna är så stark. Min älskade pojke...om du visste hur jag ångrar det. Varför protesterade jag inte, varför stod jag inte upp mot honom? Varför? Det här har förändrat hela min bild av mig själv och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på mig själv som en mamma värd namnet...

Tycker det låter jättebra med bara ett återfall på 8 månader. Skulle vara överlycklig om min man klarade det. Men jag kan inte säga att han har tagit återfall, han har egentligen aldrig slutat...
Ja hans jobb vet att han dricker och är inblandade. Dock har hans chef och jag aldrig haft kontakt. Jag vet att de skrivit ett kontrakt att han ska ta Antabus i minst ett år, men nu sist han drack så hade han ju trixat igen och inte gått till beroendemottagningen och tagit sin Antabus. Han säger det bygger på frivillighet, men det är ju helt åt skogen om det inte får några konsekvenser om han inte går dit. Det borde vara någon återkoppling till arbetsgivaren om han inte tar den? Jag har föreslagit det du sa att jag delar Antabusen. Ville egentligen inte det eftersom jag inte vill ha en roll av hans kontrollant eller övervakare, men nånstans är jag ju det ändå och blir galen om han dricker. Jo det kan ju vara en idé sa han. Tror på ett sätt det är bra om han har kontakten med beroendemottagningen också, men en variant är att ser till att han tar Antabus 1g/vecka och att han går till beroendemottagningen resten. Vore ju bra om jag kunde se till att han tar till helgen eller strax innan jag ska åka iväg nånstans.
Han går inte på nån 12 stegsbehandling. Han går på ACT som står för Acceptance Commitment Therapy, tror det är nåt KBT liknande. Enskild terapi, han gillar inte sittningar i grupp, även om han gått i såna också. 12 steg passar inte honom påstår han eftersom han inte vill tvingas gå på AA möten, som han vägrar. Jaja, det handlar väl om att han vet att folk där kan genomskåda honom. Han är mycket verbal och intelligent.
Han har ett långvarigt missbruk. Han har druckit i perioder mer eller mindre i drygt 30 år och det har accelererat nu sista åren. När han börjar har han mycket svårt att bryta. Som jag säger till honom så gäller det att aldrig börja. Nånstans känner jag att det måste handla om att bestämma sig. Då är man beredd att göra allt som krävs. Om det så handlar om att gå i terapi, gå på AA eller 12 steg. Jag går på Al-anon då och då även om jag kanske inte tycker att det inte är där jag helst vill vara så inser jag att det hjälper mig i min kamp mot mitt medberoende. En läkare jag känner säger att detta är en sjukdom och att det sug han känner inte går att förstå för oss som står bredvid. Möjligt, men handlar det ändå inte om att bestämma sig och sedan ta hjälp av allt och alla man kan?

Du kanske redan vet det men att andra är mycket värre alkoholister än man själv är ett extremt vanligt tänk hos nynyktra alkoholister... Jag går på Anonyma Alkoholister möten och där delar folk ofta och skrattar nu flera år senare åt alla förnekelse-tankar de höll på med i början innan de insåg sanningen...

jag skämtar så mycket dessa dagar efter att jag har blivit nykter, känns som att Özz Nujen tagit över min kropp. Orkar snart inte mer helt ärligt :(

kan jag nu fortsätta skämtet.

1. Heroin fattar du väl?
2. Nej jag skoja HÅNGEL :)
Tack som fan för att du har bett. Har du det på riktigt? Jag bad på riktigt när jag skrev att jag skulle.

Jag som bett! Eller vad e H?

Valet har sugit musten ur Sverige, tycker alla överallt har varit ur balans idag. Har du läst Muris nya tråd hon har löpt amok på en parkering idag :)
Ingen A för mig idag och inget H heller.

Ingen A idag heller och tror att jag börjar komma in i rätt gänger efter resan igen.
Något mer harmoniskt hemma trots överaktiva ungar som aldrig somnar samt vaknar femtielva gånger/natt.
Trött... Godnatt po er allihop.
Ps. Har fått en skitjobbig bild i huvet..
Löfven som iprenmannen. Den intelligenta statsminister. Fast i röd dräkt då.
Kanske något inför nästa valkampanj?

Jag har mycket lättare att få ner det i skrift istället för att prata, ja tror att det blir jobbigt. Självfallet kommer jag skriva hur det var när jag var barn, att ja knappt kommer ihåg han men även besvikelsen över att han inte ens kommer ihåg namnen på mina barn, den yngre har han sett 1 gång. Vem vet kanske tror han att ingen kommer vara ärlig mot han, för enligt han så har dom andra där mycket större problem än va han har. De borde ju komma ett brev därifrån snart för han sa att dom skulle skicka nånting till mig, antagligen anvisningar för vad jag ska skriva ner och liknande.

Blir så glad att någon tänker på mig bara så där! :)

Jag vet hur svårt det är eftersom jag nyss var där. Har varit nykter i bara 9 dagar. Men att komma hit och skriva av sig lite och ta del av andras situationer har stärkt mig, och dig också förut vad jag kan se. Hoppas att kvällen går bra för dig och att du kan ta dig för med något som hjälper dig att inte ta den första ölen.
Håller tummarna tummarna för dig och sänder över en till kram!

Mig slipper du inte så lätt! Jag har ju stalkat dig till andra sidan nu också ;-) Kan vi inte, om du vill förstås, komma överens om att inte "bara försvinna" från varandra på forumet utan att säga något? Det skulle kännas jättehemskt om du eller Ebba bara var borta en dag... ❤

Bra. Ställ honom mot väggen. Du har rätt att få prata om det här. Vill han ha ett gemensamt liv, så måste han dela och öppna sig. Även om det är obehagligt. Stå på dig och låt inte hans svårigheter slå ner dig. Du är stark. Du har rätt till ett bra liv. Han ska vara stolt och j-vligt tacksam över att du står kvar vid hans sida!

Kram på dig

Jag förstår om det känns övermäktigt att fara dit ensam, det är ändå värdefullt om du kommer "bara" du. Om de andra bröderna har svårt att tala så är det kanske bara bra om bara du kommer :)

Åker du inte dit så har din bror ändå tur, du är villig och beredd att skriva ett brev som han kommer att ha stor nytta av i sitt tillfrisknande. Jag vill råda dig att vara så öppen och ärlig du kan, spara inte på orden. Som du skriver minns du honom knappt som nykter och bara just DET är något du borde skriva. Det säger mycket. Jag vet inte hur det var för er men det är så himla vanligt att barn till alkoholister själva går i samma fotspår. Kanske var det så för er, kanske inte. Men OM så kan ju det vara något att kanske tänka tillbaka på och skriva om, hur han hade det som barn. Jag brukar tänka "inget litet barn svarar alkoholist på frågan Vad vill du bli när du blir stor?"
Sorgligt nog blir det så trots det för allt för många. När han var på sjukhus låg du kanske vaken på kvällen, oroade dig och grubblade, kanske var du ledsen? Kanske både ledsen och arg? Vanligt isof :) Skriv det!

Det där var bara lite stöd, pepp och idéer, jag vet att många människor inte har lika lätt för att skriva om sina känslor och tankar som jag råkar ha :)

Lycka till och du, det vore så fint om du orkar skriva här OM du känner för det och berätta hur det går.
Och känn inte dåligt samvete om du inte åker, Du känns så sund, stabil och klok så om du väljer att skriva ett brev istället så är det rätt beslut för dig.
Det finns människor som dör av alkohol och ingen saknar dem förren det börjar lukta i trapphuset, så ja, din bror har tur som har ett syskon som dig.

/Ebba

Jag skulle nog åka men då består typ resten av familjen av bröder som inte helst pratar om känslor eller liknande. Men han har nog inte frågat någon annan än mig i familjen. Men det är en bit att åka, dock kommer ja skriva ett brev, han nämnde nått om att ja skulle skriva hur han var innan han började dricka och hur han är nu. Satt och funderade och tyvärr har han ju druckit en del sen ja var liten så det kan bli lite svårt men de är först senaste åren det eskalerat. Det som var de allra roligaste var när man fick prata med han när värsta avgiftningen var över då han låg på sjukhuset. Det var en helt annan person, skämtade, surrade som tusan och lät allmänt glad så ja hoppas att de nu håller i sig och att han håller sig nykter nu.

Vad fint att höra från dig och phuuu han lever och är på behandling. Vill du komma på anhörigträff? Vet många som varit på såna på behandlingshem där de har nära och kära/ anhöriga som är. Det är rätt tufft att mötas så och öppet prata om det som har varit MEN det är en otroligt viktig och nyttig del i behandlingen. Din bror säger nog KANSKE att det blir jobbigt för dig - för att det känns nervöst att möta dig nu när han fått insikt och bearbetar sitt liv med alkohol på behandlingen. Att du istället kan skriva ett brev är fint. Då kommer nog brevet användas i behandlingen. Du ska berätta hur du ser på din brors problem med alkohol genom livet, dina tankar kring det, oro? Sorg? Ilska? Funderingar. Tex Hur det kändes att se honom så illa därann på sjukhuset.

Ja... Det tar tid att få behandling ofta. Inte ens alla som får det :( kostar ju så mycket. Jag blir ändå så innerligt glad över att ni lyckades du och din bror. Han att välja behandling trots allt och du som gjorde orosanmälan.

Bra gjort :)

STOR KRAM FRÅN MIG, Ebba.

P.s har du möjlighet att åka dit vad gäller tid och pengar så tycker JAG att du ska vara modig och åka :) Alkoholister vill ofta fly sånt som är jobbigt tex att se anhöriga i ögonen när de insett hur de levt men det är så nyttigt för sen känns det bättre, speciellt om man har så klok och fint syskon som dig.

Typiskt manligt? Både ja och nej. Vissa män (ursäkta generalisering) klarar verkligen INTE att prata om känslor, tankar, jobbiga saker eller dito. Kan säga att jag INTE fungerar med den typen. Jag måste kunna få ventilera allt! Jag vägrar att ha en grinig gubbe hemma som inte pratar. Det har jag prövat förut och det funkar inte. Förlåt, att jag häver ur mig. Men jag tycker faktiskt att du har rätt att få prata om det här med honom. Alkoholen har tagit så otroligt stor del av era liv, så nu måste korten på bordet, för att den gemensamma framtiden ska bli bra. Ge dig inte vännen. Kräv kommunikation. Du tjatar inte. Du vill ha del i hans liv, såsom han får del i ditt liv. Är det inte det som DELA sina liv innebär? Heja dig! Han har fått nog med egen tid nu. Nu kan man faktiskt få ställa krav på honom.

Skulle det inte vara härligt med gemensam samtalsterapi??? Parterapi. Det är väl att investera i framtiden. Bästa aktietipset för dagen!

Nä, ge dig inte. Ställ krav. Nöj dig inte med mindre.

K R A M

Han låg inne två veckor på sjukhus var borta hemifrån ytterligare 3 dagar men sen for han hem å drack eftersom de gick så sakta med allt pappersarbete när han skulle in på behandling men nu är han iaf äntligen på behandlingshem så ha hoppas å håller tummarna för att han klarar sig. Fick iaf veta bu att de är nån anhörig träff eller va de nu var. Men han tyckte att de skulle va jobbigt för mig å ta mig dit så ja skulle skicka ett brev istället. Men vad innebär de? Ja vet att de hör till behandlingen.

..för kramen. Den behövs. Dessutom skönt att få den från någon som precis hört min verklighet.

att du väljer att skriva om din verklighet här. Du är tyvärr inte ensam, som du nog redan vet, men ändå känner dig som, det gjorde jag :( Den enda som är så "korkad" och inte kan låta bli att dricka. Det är ett helvete att vara fast i drickandet och jag blir så glad att du ändå är så stark att du skriver här då finns chansen absolut att du lyckas bryta trenden med öl varje kväll. Hoppas, hoppas, hoppas att du kan återta kontrollen och motstå ett liv i alkoholens obehagliga dimma.

Stor kram från Ebba