Senaste kommentarerna i forumet

som Sorgsen skriver är det. Jag har haft stor hjälp av Carina Bångs blogg, speciellt det här inlägget http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Följ gärna bloggen http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Styrkekramar / mt

Oroa dig INTE över att barnen skall tycka pappa är bättre för att han har det bättre ekonomiskt och har möjlighet att ge fina saker.
Barn värdesätter i högre utsträckning en närvarande förälder som ser barnen.
Och de förstår att man har olika ekonomiska förutsättningar.
Tycker du gör det du gör riktigt bra, sträck på dig!
Du ÄR fantastisk, tro inget annat.
/A

I och för sig ingen nyhet men endå!
/A

...din oro, din trötthet, din magont...

En sak i taget, viktigaste först.
Kanske sömnen?
Nästa steg duschen och frukost?
Stegen behöver inte vara längre än så.
En sak i taget!

Du har bara makt över dina steg. Oftast är det en bedrift/stort steg framåt att inte stegen går baklänges när missbruket tagit över familjen.
Ensamheten och maktlösheten vi har inför alkoholismen är definitiv. All logik försvinner och att stå bredvid är lika smärtsamt och ger samma symptom som den som missbrukar.
Var rädd om dig. Rädda dig!
En timme i taget, en dag i taget.
Kram

... :) / mt

Jag förstår vad du tänker om gamla trådar. Vad hemskt om vi skulle ge upp! Supa på, bli fysiskt och psykiskt förstörda. Jag vill inte heller ge upp! Herregud, jag har insett att jag behöver all hjälp jag kan få. Det finns ju hjälp så varför ska det vara så pinsamt att ta emot den? Om jag nu vågar att kontakta läkaren så blir nästa steg att lägga korten på bordet för min karl.. Ojoj..

Min hjälte!
Tack!

..i allmänhet tänker och tycker kan jag inte styra och bryr jag mig mindre om. Vad mina nära tycker är väldigt viktigt däremot.

Jag väljer hur jag vill bete mig, vem jag ger saker i förtroende och vem jag tar emot förtroende från. Jag har hittills inte missbrukat någons förtroende.
Att människor tycker, i olika stora portioner, och även delar med sig av sina åsikter till mer eller mindre intresserade åhörare, tillhör livet.
Vi rör oss alla i olika situationer och vissa är mer synliga än andra, medvetna val eller ofrivilliga. Hur utsatt eller igenkänd man som person är varierar på en näst intill omåttbar skala, dessutom ointressant.

Skitprat runt köksbord är vardagsmat. Hån eller hot mot person är straffbart, full eller nykter.
De flesta människor jag träffat och träffar är hyggliga och reko men nu och då sticker det fram några otrevliga trynen som har svårt lägga samman livets alla delar. Det där med handling och konsekvens kopplar inte hos alla medborgare. Avund stinker och vittnar ju mest om vederbörandes egen svaghet. Oftast ser eller förstår just de högljudda inte just det!

Jag har haft ytterligare en fantastisk dag.
Mannen och jag klickar dygn efter dygn och jag njuter.

Förstår känslan av att inte våga vara riktigt ärlig, att vara orolig för vad "de" (sjukvården) skulle göra om jag erkände hur mkt jag dricker. Därför sökte jag mig till en privat psykolog, kändes lite tryggare. Berättade för henne hur det låg till, men efter att ha gått där ett par gånger utan att lyckats sluta dricka började jag skarva lite på sanningen. Berättade inte att det inte skett ngn ändring, berättade inte exakt hur mkt jag drack. Kände mig dum på ngt sätt och tillslut slutade jag gå, jag klarade inte att dricka mindre trots att samtalen och det är ju inte direkt billigt att gå dit.
Jättebra att du ser till att få antabus!! Tror verkligen det kan vara till stor hjälp! Sen gäller det ju att verkligen TA tabletterna också ;)...det är där det stora motståndet ligger för mig. Har en burk hemma men lurar mig själv hela tiden, tänker att "äh, jag klarar det ändå, behöver dom inte". Ja, och sen sitter jag där med vinglaset i handen några timmar senare :( Så har bestämt mig för att nu jäklar ska jag ta dom! Får väl hälla i mig det på morgonen innan jag hinner börja deala med mig själv. Och är de väl tagna så finns ju ingen återvändo, då måste man hålla upp.

Har senaste dagarna läst gamla trådar. Blir så ledsen. Alla dessa människor, all denna kamp och vånda. Sen slutar tråden plötsligt och jag blir så ledsen och faktiskt orolig...vad hände med dem? Lyckades de eller har de gått ner sig totalt? Troligen många som gett upp. Jag VILL inte sluta så! Jag VILL inte läsa mitt första inlägg i november och inse att det gått ett år och inget förändrats! Så mitt mål får bli att peta i mig antabus (måste bara lyckas få i mig första dosen...) och sen hålla mig till november. Kanske för stort mål, men det var då jag skrev mitt första inlägg och jag vill kunna läsa här då och känna att jag kommit någonstans.

Vi kämpar vidare :)

Kram

skickat...inväntar svar men helger kan ju sega ner det lite :-))

Visst känns det tungt att vara tvungen att spela med de kort man fått. Kan kännas orättvist. Varför hände detta just mig? Det är svårt att kliva ur sitt eget ego och inte bara tycka synd om sig själv. Att istället vända på tankarna och försöka se det som är positivt. Jag har, t.ex. fått tips om att börja varje dag med att skriva ner tre saker i livet som jag är tacksam för. Jag försöker även påminna mig själv att inte fladdra iväg för mycket i tankarna och istället fokusera på idag. Idag är jag nykter. Bara idag. Så länge jag kan hålla mig till det, blir allt mer hanterbart.

Kämpa på!

tappat bort en mailadress och telefonnummer :-((( Jag söker och jag kommer att finna och jag hoppas att jag kan få hjälp med att sätta lite fart på byråkraterna som vill lägga ner den här sidan.

Jag återkommer :-))

Vad skönt att du förstod Pontus vad jag menade med att vilja vila från att vara nykter. Det talar ju egentligen om vilken ansträngning det verkligen är det här- kan också förklara tröttheten. Precis som du hoppas jag och längtar också efter att det någonstans bortom krönet ska vända. Att det inte är bra att dricka på det sätt som jag gjort tidigare är det inget snack om, men det betyder inte att det är helt bekvämt här i nykterheten heller. Man väljer sitt liv sägs det, men den här kampen har jag inte valt. Om jag hade fått välja hade jag valt att spela mitt liv med helt andra kort både vad gäller gener och miljö. Däremot tror jag att man i viss utsträckning kan välja hur man spelar med de kort man fått. Men att man kan det betyder inte alltid att man vet hur.

Heja dig också Pontus och alla andra som kämpar.

Grodan

lyssnar, tittar lite hastigt, sen funderar de på vilken kaviar som är godast på äggen, mackan...Visstja köpa present till farmor.....titta vilka snygga skor hon har....undrar om jag måste tanka på vägen hem??

Vi är som nya mest känsliga och sårbara men de allra flesta har glömt vad som sagts/hänt efter 30 sekunder. När alkoholen tagit makten är inte anonymiteten första prioritet men jag vet att det skvallras minst lika mycket vid köksborden där vi inte har tillträde. Jag har varit med om flera gånger att det pratas OM mig men inte MED mig och det känns betydligt värre än om en full stackare pratar sanning direkt till mig.

Kan jämföras med att vi som nya i "branschen" känner oss utpekade när vi inte dricker vid festligheter men den känslan klingar av vartefter vi vänjer oss vid vår nya livsstil. Vi är inte ensamma om att inte dricka :-))

Att komma till insikten om att vårt val ger oss rätt att vara stolt är en milstolpe som ger oss stora fördelar. Men det är en process som får ta sin tid !

En sak i taget :-)

Tilde, håller fullständigt med dig i allt du skriver. Ville inte låta negativ. Visst är det vi själv som
bara kan ändra på framtiden! Bara att jag förstår tröttheten och att försöka hitta verktygen vid
motgångar. Kämpa Grodan kämpa

Förlåt jag använde din tråd att skriva till Pontus i. Såg det först efteråt, och önskar dig styrka också :) Du är ju också på god väg... det är härligt. Fint att kunna njuta av våren också...
Tilde

"Skulle vilja veta hur o när" skriver du... Som jag ser det är det bara du själv som kan bestämma hur och när det ska vända. Alla gör olika, jag tror att självhjälpsprogrammet som finns på startsidan här kan hjälpa att hitta ens risksituationer och ett sätt att handskas med dem. Jag tror det är lättare i en övergångsperiod att veta om när risken finns och vara medveten om och förberedd. Kanske inte man lyckas varje gång men jag tror man får ha stenkoll på sig själv, ingen annan har det åt en. Med tiden tror jag att hjärna och kropp klarnar och det blir lättare att hålla sig till ett liv i "verkligheten" och se med öppna ögon. Det är du själv som måste vara god mot dig själv och vilja dig själv det bästa. Så tror jag...
Försök självhjälpen, det är mitt råd. Kanske i kombination med andra lösningar. jag har inte läst igenom din tråd men kände jag ville svara lite spontant här.
Ta beslutet och bestäm över ditt liv. Att missbruka alkoholen är inte ett främmande väsen som slänger sig på oss enligt mig... utan vi väljer in den och så blir den en del av oss som vi måste befria oss från och välja bort med egen kraft. Den försvinner inte av sig själv.
Jag skriver detta för jag tycker du verkar vara på riktigt god väg med träning och en god vilja. Vill verkligen att det lyckas för dig.
Styrka till dig.
Tilde

Anli, hur mår du? Hur går det för dig? För mig går det dåligt, men jag kämpar på och jag ger mig inte. Stor kram!!

Har träffat kvinnan 2 gånger nu. Hon är trevlig och klok. Däremot vågar jag inte berätta att jag fortfarande dricker. Jag har berättat hur det var "förut". Det känns skönt att prata, men jag känner inte att jag kan vara riktigt ärlig. På Måndag ska jag kontakta en läkare för att prova antabus. Jag MÅSTE göra det. Jag märker ju att jag inte klarar det här själv! Igår drack jag 2 liter vin. Helt otroligt! Gjorde oxå bort mig ordentligt inför en person o vet inte hur jag ska kunna se människan i ögonen igen.
Jag klarar att vara nykter i 2 dagar ungefär. Sedan är skammen glömd och jag sätter igång igen. På Måndag... Ja, så blir det!

- såger bara usch och fy. Har inget svar, återkommer. Kramar / mt

..vanlig dag på ica.

Vi sitter på AA eller AlAnon, öppnar upp och delar med oss av vårt absolut innersta. Är sårbara med våra blåslagna själar.
Orden stannar i rummet, det anonyma. Mycket startas inuti, ibland där, ibland långt senare. Efter ett tag lär jag känna någon, träffar någon i andra situationer.
Träffar någon från anhörigveckan...på helt fel ställe och i ett helt annat skick, med helt annan personlighet. Då varm och omtänksam, nu full och skränig.

Hur långt sträcker sig löften om anonymiteten då?
Jag har alltid varit mycket noga med integritet. Pratar alltid bara i stora penseldrag om min familj offentligt. Träffar så oerhört mycket människor hela tiden och alla bildar sig uppfattningar utifrån sina erfarenheter, helt normalt och inget som stör mig, men min familj är helig.
Var går gränserna?
Mött flera av makens nyvunna vänner, några har fallit tillbaka i helvetet igen. Där skränas det och gränserna är utraderade, i helvetet är de nytankade med personliga berättelser och sprit eller/och droger. Skrävlar högt på Ica, viftar igenkännande och äger vid det tillfället mig på ett mycket obehagligt och integritetskränkande sätt.

Jag vet exakt vad du menar med att vila från att vara nykter. Jag har sj inte lyckats pasera en hel
nykter månad än sen ja skapa detta bekymmer, många år sen. Träning är jätte bra!! Blir stärkt o pigg.
I mitt eget fall efter en tids nykterhet blir man både stärkt o peppad men nånstans möter jag alltid en vägg
jag haft svår att tackla. Trött psykiskt av den ständiga focus antar jag, orkar inte träna mm. Men nånstans
där bakom krönet måste de ju vända! Skulle sj vilja veta var o när. Unna dig av livets goda. Kämpa

Tack för att ni läser mina inlägg och skriver.Känns skönt för jag har aldrig känt mig så rädd och ensam fast jag har tre underbara barn och en massa underbara vänner, en underbar syster som bryr sig.Men jag känner mig så övergiven ändå....Skönt att bli bekräftad och sedd av er som vet vad man går igenom:)

Kanske du kan åka på resan själv med sonen? Komma iväg, byta miljö och till en plats utan måsten kan ju vara väldigt stärkande. Kanske är det just komma iväg och hitta en ro utan honom som du behöver för att kunna fatta de där stora besluten?

Kramar

Vaknade redan kl sju med en oro i magen.Vill bara sova,ORKAR inte må så här.Har igen sagt att jag vill inte leva m honom,han kommer aldrig att erkänna eller söka hjälp.Han ska leva normalt som han säger.Vilket skämt....jag har hoppats så många ggr,men efter helgens panikattacker som jag fick,så måste jag stå på mig.
Varför tänker man så mycket på hur det ska bli med det ekonomiska.Jag vet att vi måste sälja huset men jag VILL verkligen bo här.Känns som det är min o barnens enda trygghet just nu.En flytt vet jag inte om jag skulle palla.Jag har inte ätit ordentligt på tre dgr nu,inte ens orkat duscha.Man känner hur man bryts ner mer o mer.Jag har en tid på beroendemottagningen,men inte förrän på Tisd.Känns som en evighet tills dess....Nu väntar studenten för äldsta sonens flickvän på Fredag,hur ska man orka gå dit?Känns så meningslöst allting.Vad ska jag säga till yngsta sonen,vi har en utlandsresa bokad iJuli som han längtar till.Inbetald o klar,utan ångerrätt.Han kommer bli så ledsen om vi inte åker.Han ska precis sluta m sin omeprazol för att han mår bättre i sin mage,men nu lär
Det bli sämre igen.FAN va jobbigt....vet att jag får ta allt ansvar nu,han går ner sig direkt o skiter i allt.Inte ens våra barn betyder något,när han mår som sämst.Dricker bara bort alla bekymmer.Han har varit nykter nu i två dgr,undrar vad som hände ikväll eftersom det är helgdag i morgon..ORO. ORO.
Tänk förut då längtade man till helgen,nu är det bara ett stort orostecken för hur mycket alkohol det ska drickas. Kan bara säga att det är så sorgligt.
Ska försöka sova en stund så blir det här dygnet kortare,känns skönt ändå att jag är sjukskriven nu.