Senaste kommentarerna i forumet

Härligt o höra majzan ja blev så glad att du kom iväg. Hoppas du får en bra dag på jobbet o med dina föräldrar. Ps vänta inte för länge med nästa möte. Kram

Så kloka rader mulletant, ja fick ännu en polett att trilla ner, ja ja har gjort allt för att hjäla min man o ja kan inte hjälpa honom. De låter fruktansvärt med så ser sanningen ut.

och det var en sjön upplevelse...Det kom massor av tårar efteråt... Men mina föräldrar kommer hit idag och kan stanna ett tag för att hjälpa med praktiska saker, som att städa...och hjälpa mig att inte ta kontakt med exet i gen...Läser en massa om psykisk misshandel och det hjälper, att förstå hur jag kan falla ner så djupt. Insett att jag har ett hästjobb framför mig men att det ska gå... Jag är inte värd att slängas bort. En dag i taget var det. På väg till jobbet nu efter två veckor hemma....
Tack snälla medberoende för att du skrev och puschade mig att ta mig till ett möte...
kram M

känner också igen det där fast jag behövde få det formulerat för att "se" det på det här sättet. I flera år sa jag "jag vill hjälpa dig... ... på alla sätt jag kan".... "vara ett stöd för dig"... " Efter "vändningen", när jag kom tillbaka konstaterade jag att "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Det var en oerhörd insikt för mig. / mt

*gillar* (fast hon bergriper 0 av vajrar o buntband:)

Dagen gick smärtfritt, inte en aphjärna på jobbet som kunde göra mitt liv surare, frid= bra!

..men hallå kvällen...
Gaswiren gick av på Söndagskvällen när jag skulle bara testa att dra igång hojjen efter mina semesterveckor...(rosta av ..skiten)
Ringde importören, nähej!, inga wirar hemma, från Kina sa'ru?
(Könsord) och vad gör man då, testar ett lagningskit på Biltema, så rush iväg direkt efter jobbet...
Tog butiken längre bort för att slippa köerna, och vad händer...vägarbeten, sådär två mil långa!!!
Hem, slafsar i mig käket, och sedan ut på garageinfarten, en kvart, sedan får man stå med ficklampa och de enda som håller mig sällskap är myggj*vlarna, suck!
Drar in härket, och knösar in mig i garaget...
Plockar bort en massa sidoplåtar
För kort, men h...te, kortar av höljet, fastnar i vinklarna, trådarna glider isär, sticker mig...blöder...

Absolut ingenting går min väg, allt bara jävlas (gud måste hata mig..)

Får tokspel när det är själva höljet som fått sig en knäck av ett buntband, så det är omöjligt att snik-laga...
Sätter en skiftnyckel i gipsväggen på en meters avstånd i garaget, svär och lever rövare,
och om gud fanns här nere så skulle jag fista honom med skiftnyckeln (den stora)...

Okey, Måndagar är inte min favoritdag, men jag trodde att det bara var på jobbet det fick skita sig totalt...

På vägen ut ifrån garaget så kände jag en sådan frustration....att en bärs skulle nog ha suttit fint!
Men vaddå, en nollbira, varför då?

Plötsligt så kommer det en ah'a-upplevelse, det är ju inte biran jag vill ha, utan alkoholen...
Går in i köket och tömmer sodastreams-flaskan ända ner till botten, Ha! där fick du törsten, så du teg...

Så det spelar ingen roll, hur jävla pissed man än blir, det finns fortfarande ingen ursäkt för att ta till alkoholen...

Berra går till sängs ikväll, visserligen väldans upprörd, men inte förstörd...

Jag har kontrollen...

/Berra

Leila du kommer rakt in i min hjärna när du skriver. Du träffar mitt i prick på mina tankar och känslor. Att sen läsa hur du lyckades förstå hur du skulle göra känns befriande inom mig att läsa. Någongång kommer jag förhoppningsvis till djup insikt och mod att tänka/göra annorlunda.
Det fick mig förstå att utlandsresan inte kommer bli annorlunda denna gången om inte maken har gjort total prrsonlighetsförändring. Alltså bör beslutet bli ganska lätt att vara hemma istället för att återigen utsätta mig för enorm besvikelse och sorg. Dem två ggr jag varit med tidigare har jag flera nätter gråtit mig igenom för att sen mötas av en iskall perdon som anser sig ha rätt att göra som han vill, för han har semester.

Jag önskar dig en fridfull och härlig semester på alla vis! Kram och Tack

Jag är så glad över att ha hittat er här. Att det finns någon att dela detta med som jag trodde jag var ensam i. Känslor som känns omöjliga att förklara och är djupt tärande och nedbrytande. Det vore egentligen enkelt att ta beslut men är i verkligheten otroligt svårt och nästan omöjligt.

Tack fina ni!! Snart kan förhoppningsvis jag oxå vara ett stöd för er!
Kram till er!

majzan, Tussilago, medberoende, leto.... Tänk att vi är så lika i vårt medberoende allihop.

Själv tycker jag att det finns en tröst i likheten. Jag trodde länge att jag höll på att bli galen, och kämpade som en tok för att hålla kvar kontrollen över allt möjligt. Jag ville vara stark och liksom klara av att få oss på fötter, bara på viljestyrka. Men, det går inte...

Har ni kollat något på de tolv stegen? Det första går ut på att ge upp. Först, när jag läste det, reagerade jag med protest. "Jag tänker minsann inte ge upp och anse mig maktlös inför alkoholen! Inte en chans!" Men, sedan började det gå upp för mig att det ju faktiskt har fungerat för andra att tänka så... hela världen är full av nyktra alkoholister och friska medberoende som har klarat resan med hjälp av de tolv stegen. Så, något måste det ju ligga i det där...

Och plötsligt trillade polletten ner i mig. När vi slutar kämpa, och istället faktiskt kapitulerar, så kan vi börja läka. Det gick upp för mig att det där med att vara stark inte alls handlar om att kämpa och försöka lösa allting och stå stadigt, som jag hade trott. Nej, att vara stark handlar om att våga vara svag och säga "jag klarar inte detta".

Naturligtvis var det inte en enkel insikt, och den följdes av en stor sorg över att jag faktiskt riskerade att förlora min älskling. Men, min svaghet blev min räddning, tror jag... jag slutade stånga huvudet i en tegelvägg som aldrig skulle rasa. Hade jag inte gett upp på det viset, så hade jag antagligen varit ett nervvrak idag... Nu ledde det istället till att jag vågade kräva och ta emot hjälp.

Så, vet ni... Det går. Och den där likheten och igenkännandet som vi ser hos varandra, den bevisar ju faktiskt att vi inte är galna och att vi inte överreagerar - utan att vi är offer för en sjukdom som även drabbar den som inte dricker. Det jag trodde var mina egna viljemässiga beslut passar som handen i handsken på hur en medberoende beter sig, och det gör att jag kan sluta fundera på om jag kunde ha gjort någonting annorlunda.

Kram, fina ni.
/H, som tänker ta med sig nyinköpta pocketböcker, maken, en kompis, tre cyklar och picknick och dra till stranden - för idag börjar min semester! :-)

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

Bra! Skulle gärna vara vid din sida sita brevid dig på bussen, men vet du va de är någon med dig, din högre makt sitter hos dig hela vägen o är med dig på din resa till ett liv värt att leva utan ångest.
Min man sa att direkt han kom till sitt första möte så blev han lungn ett lungn han inte upplevt förrut o han blev välkommnad på ett underbart sätt han va nervös på vägen dit men när han klivit över trösken så va de helt borta. Kram skriv när du kommer hem igen..

Jag ska åka, med buss får det bli, skulle vilja ha någon hos mig hela tiden som förstår. Men har stängt in mig de senaste åren....
jag måste stanna på forumet, jag överlever inte utan hjälp...

oj de blev lite fel med tiderna Haga gruppen Haga östergata 30 kl 19,30-21. Centrumgruppen Karl Gustavsgatan 6 kl 9-10, 12,30-14, 14,30-15,30, 17,15-18,30. Kvinnomöte 19,30-21,00

Dessa är några av dom möten som är i Göteborg idag. Gå in på aa möten i göteborg om du vill ha på andra orter. Kolla om de går bussar till mötet kl 12,30. min man har varit på dessa grupper de är underbara människor där, även Marklandsgruppen har han varit på o de är underbara människor på alla dessa möten. Snälla åk på ett möte o stanna kvar på forumet.

Hagagruppen
Haga Östergata 30
Centrumgruppen 19.30 - 21.00
Karl Gustavsgatan 6
09.00 - 10.00
12.30 - 14.00
14.30 - 15.30
17.15 - 18.30
Kvinnomöte*
19.30 - 21.00

just nu. Har nära till GBG men vet inte om jag vågar köra bil än...har sån jävla ångest över att jag inte fixar det!! Jag förstör för mig själv, jag rasar!!!...

Hej majzan.
Är på andra sidan altså medberoende, men hoppas ändå kunna hjälpa dig lite så jag är väl insatt i sjukdomen. Min man förnekar sin slkolism men har ändå skaffat hjälp. AA möten får honom att må bra han tycker dom är hur bra som helst. Ta dig dit du kommer att bli varmt välkommen de är inte skamligt då hade aldrig min man gått dit aldrig ja lovar. Bor du i en stad så finns de en massa mötestidet du kanska kan hinna gå på två möten idag, gå på första bästa tid.
Kram

och behöver hjälp. Är för feg för att säga ngt till läkaren. Men jag fixar det inte längre. tänker mer och mer på att bara få somna in men har mina barn att tänka på..Orkar inte hålla masken längre. Har funderat på AA..och kanske ikväll..Måste göra något, det här går åt skogen på riktigt snart...
M

min första här på forumet för övrigt, men nu e´jag med här på banan!
ha vart periodare länge, ha underbara grannar som ha hjälpt mej, när jag har "klantat" till det för mej i fyllan och villan. för en dryg vecka sedan rigde dem dock socialen, för jag hade druckit många dar på raken. tyckte ju naturligtvis från början att de va taskigt gjort, men....

tidigare när de "gått på tok" har bara nån/några bitar i mitt mentala pussel ramlat ifrån, ganska snart ha jag lagt dem på plats igen, ungfär där dem låg innan.....dock med givet resultat.....

nu vändes hela "pusslet" uppochner....jag fick börja lägga om ifrån början....och se!! helt plötsligt fick jag fram en annan bild av mig själv....varför få vänner finns kvar....förför körkortet e´ borta...att jag VERKLIGEN ha letat anledningar till att gå till gröna skylten...mm...mm

grannarna ha ju eg. tassat runt mig, för att låta bli att stöta sig för mycke, men ändå alltid funnits till hands. för nu när de drog till med storsläggan som jag börja inse vilket ego jag ha vart, börja inse den oro grannarna haft för mig.

kommer ha ett möte med socialen på torsdan, känner mej väldigt trygg inför de. läst en hel del om alkohol, medicinering osv här på nätet, hittat detta forum, och skrivit mitt första inlägg :-)

e´ fullt på de klara att de inte kommer bli en enkel resa, men....vem faen ha sagt att livet ska vara enkelt....de bli iaf lättare utan öl! en dag i taget!!

nu hoppar jag PÅ tåget för total avhållsamhet.

kram på er alla

Helgen är passé, och imorgon börjar arbetslivet igen..
Mina semesterveckor är slut och nu återstår 11 månader i karantän igen..
I väntan på livet?

Jag funderar mycket på min livsituation, är jag nöjd?
Borde jag vara det?, eller har jag högre ambitioner än så?
Vad är mina mål, vart ska du hän?
Jag är drillad till att alltid söka mig högre höjder, aldrig vara nöjd, någonsin.
Och när jag inte når dem så är jag missnöjd med mina insatser, alltid...
Att aldrig vara nöjd med sig själv sätter sina spår...
Förtreten gör att man måste dämpa sina känslor på något sätt,
Mitt sätt blev alkoholen, det fungerade ett tag...
Tills dess att livet blev ohållbart, det fanns inget kvar att leva för...
Det räckte inte att enbart göra sig kvitt drickandet, orsakerna till mitt drickande fanns ju kvar, och behovet också...
Antingen så återföll jag till mitt sätt att dämpa mina känslor,
Eller så gjorde jag åt något till alla anledningar...
Jag förändrade mitt förhållningssätt till mig själv...
Jag strider med mina gamla vanor varje dag, mina grunder gäller inte längre, jag är på djupt vatten hela tiden, och ingenstans samtidigt...

Jag vet hur jag återgår till mina gamla vanor, återgår till drickandet, och fortsätter vara missnöjd med mig själv...
Så jag "tvingar" mig vara nöjd med det jag har gjort...
Morgndagen måndag hatar jag, jag vet att den som oftast går emot mig,
Och det är inte mycket jag kan göra åt det, acceptera det möjligen...

Men jag ligger nyduschad och nyrakad i sängen och luktar jättegott!
Och jag kommer inte vara bakis i morgon bittida...

Jag har gjort vad jag kan för att göra saken bättre,
Och det är jag nöjd med...väldigt nöjd faktiskt...

Jag kunde ju ha druckigt, suttit uppe halva natten och trott att livet lekte...
Men jag har slutat leva i en falsk illusion...
Verkligheten känns...verkligare...

/Berra

Oj, tack! Ja, jag behöver nog höra det ibland. Det där att det är en bedrift att vara nykter en längre tid. Jag fastnar ofta i "endagitaget-tänket" och har svårt att se helheten.

Visst gör det ont ibland. Men det är inte dödligt. Det är däremot alkoholen. Usch!

Ett stort grattis och en varm kram.

Tänk vilket vägval du gjort och vilken skillnad för både dig och din omgivning.
Du förtjänar all beundrar så jag håller med Viktoria.

:-) Lisamari

Nio månader är fantastiskt bra jobbat Pianomannen, det är så mycket som händer i oss då vi skalar bort alkoholen, tvingas vara i verkligheten 100% av tiden. Tvingas se verkligheten som den verkligen är, utan slöjor och dimmor. Det kan göra ganska ont då allt blir så skarpt. Du gör det med bravur PM, jag beundrar dig stort.

MBlaise! Jag känner så väl igen mig i din desperation!! Jag får en känsla av att du är fånge, alkoholen har fångat dig, håller i dig, lovar guld och gröna skogar, du värjer dig, vill inte, men han är så enträgen!!

Många semsterar har jag mot slutet varit så färdig av mitt drickande att jag skulle behövt...ja just det...semester!!

Berra! SÅ bra du beskriver det! Vinet lurar en att tro att just DET är kvalitetsliv och det nyktra är trist...ja visst är det trist emellanåt! Hur ska det verkliga livet med sina fyllda tvättmaskiner och dammråttor och räkningar kunna tävla mot en Cabernet som lovar "nu är det bara en tidsfråga innan du har ett nytt liv Lilja"
Vinet hjälper att se möjligheter som man aldrig kan nå så länge man dricker. Så SANT Berra att det är en förälskelse, Min Älskare!

Söp skallen av mig i juni och kände hur jag bara ville vara ENSAM med "Honom", det var då jag började förstå vilket grepp han hade!!

Du verkar kämpa en sån kamp MB, du VILL verkligen inte dricka! Jag känner igen det och har försökt SÅ många gånger att sluta...

Kropp och psyke tar stryk, man orkar inte jobbet till fullo, allt blir en transportsträcka till nästa glas och tankarna kretsar hela tiden...

Kan du börja med en dag? Skriva här hela tiden som hjälp`? Du verkar så förtvivlat gärna vilja komma ur greppet?

Inatt hade jag gruvlig ångest, vred mig i timmar som en mask. Nykter dag 30 och FÖR FÖRSTA GÅNGEN tänkte jag på morgonen: "tänk om jag varit bakis? Denna ångest är min nyktra, jag är IALLAFALL INTE BAKIS!!

Det var första gången som jag nu upplevde detta, att jämföra et dåligt mående, en tristess, med den gruvliga baksmällan!

Det är så hemskt när man vill sluta dricka och på nåt sätt inte kan. Men man måste börja med det där berömda steget, räkna halv dag, hel dag, två dagar osv

Jag börjar förstå att belöningen kommer gradvis och som drinkare är det så svårt med tålamod, och det är där den berömda devisen "en stund i taget" blir central. Dag 30 tror jag att jag börjar fatta, med det inte sagt att jag klarar mig...jag längtar efter flaskan men samtidgt börjar jag få andra intressen.

Skriv här MB! Det tror jag iallafall är det bästa, man får aldrig glömma hur lätt det är att falla annars.

Kram och lycka till!
Lilja