Senaste kommentarerna i forumet

....som jag läste någonstans, att alkoholen förgiftar våra sinnen och låter sig genomsyra hela samhället. Också jag har lagt märke till det där, att alkoholen finns precis överallt, att det är den som är normen. Att välja andra drycker är liksom undantaget, den som gör det är den som är annorlunda och sticker ut. Jag hörde till och med någon säga att "om man inte dricker det vi serverar [d.v.s. gott, dyrt vin] så får man ta med sig egen dricka, vi kan ju inte ta hänsyn till allas avvikande krav, allergier o.s.v." Riktigt jäkla otrevligt!

Jag längtar till den dagen då jag tycker att alkohol smakar som det gift det faktiskt är! Risken är att jag kommer att bli en sådan som vill skriva detta på andras näsor precis som du Berra - det är bra att detta forum finns då, man kan pysa ut här

...på att det är människan själv som borde bestämma i sitt eget liv. När vi dricker bestämmer vi inte själva tror jag.

Jag skulle må bra av att bygga mig ett nätverk på det sätt som du beskriver. Det blir en ond cirkel på något vis, att man drar sig undan gemenskapen på något sätt. Ibland kan jag känna att "nej, jag är inte intresserad av andra människor". Jag beklagar att jag inte är det men använder samtidigt detta "faktum" som en förklaring till att jag inte riktigt har det där nätverket och dessutom ofta känner mig "utanför".

Kanske är det alkoholdjävulen som förvrider tankarna? Kanske är det så att man måste bjuda mer på sig själv istället för att dra sig undan och vänta på att bli inbjuden. Hur som helst, det känns hoppfullt att se att man som du, i vuxen ålder kan skaffa sig nya vänner och bekanta.

Hoppas du får en bra dag! Idag är vi nyktra!

...har jag då verkligen inte. Maken är ju bortrest sedan mitten av förra veckan. I normala fall hade jag köpt mig en BIB att snutta på i min ensamhet men bestämde mig för att inte göra det. Istället har jag tullat på vårt förråd med 3,5:or och det är ju inte så farligt! (ja, ja, läste någonstans här att det kan klassas som lite "underhållsdricka" mellan bläckorna eller nåt, men i alla fall...).

I lördags var det ju lördag och jag hade ju varit duktig och inte druckit (lögnare) på länge. Vin var det dessutom nästan två veckor sedan sist. Beslöt mig för att dela en flaska till tacosmiddan. Och det gick ju bra. Drack bara halva och tänkte spara resten till maken när han kom hem så att han skulle se vad duktig jag var :-/ barnen och jag somnade framför en film - mysigt!

På söndagen stod ju den där halvflaskan där och ropade och då hällde jag i mig den med och sedan behövde jag fylla på med x antal munnar ur diverse flaskor vi har hemma. Det är precis som att när den första spärren släppts så faller alla goda intentioner och armen lyfter drickat till munnen utan att skallen hinner reflektera och kanske säga stopp. Att maken skäller för att det bara blir slattar kvar i alla flaskor eller att jag bestämt mig för att sluta dricka eftersom jag ibland får konstiga anfall i magen - detta var helt bortblåst.

Jag mår bra idag i alla fall, ja förutom att jag gnisslar tänder över min dåliga karaktär. Tog ölflaskor och den tomma vinbuteljen till glasinsamlingen istället för att lägga den i vår soptunna, skall gå till systemet och ersätta dem idag innan maken kommer hem. Inte för att det egentligen skulle vara någonting konstigt med att jag dricker en flaska vin över helgen, men men, nu är det som det är. Jag är ju alkis och då ska jag inte dricka. Punkt. Kanske kan jag glädja mig åt att jag i alla fall på lördagen försökte tänka igenom och analysera varje klunk: hur god är den egentligen, behöver jag den eller hade jag kunnat vara utan den osv. På söndagen var detta resonerande inte närvarande alls...

Nu oroar jag mig också för att jag skall få ett "maganfall" igen. Att oroa sig är inte heller vidare bra för magen.

Nåväl, idag skall jag vara nykter!

och så glad jag är att ha mött dig här på forumet. / mt

igen och bara 4 arbetsdagar kvar till Gullbrannakonventet :-) Min alldeles egna minisemester med så mycket koncentrerad kunskap och erfarenhet från den tragiska värld som finns i samhället, dolt men ändå så närvarande hos så många.

Jag skrev i ett annat forum om den smärta som jag kan känna när vänner gör sig onåbara när de tar återfall och när jag ser eller läser hur vänner är på väg mot avgrunden utan att själv märka det. Eller negligerar alla varningssignaler. Helt oväntat fick jag en kommentar som gladde mig oerhört och som boostade min självkänsla många gånger om. Jag blir väldigt ödmjukt tacksam för sådant ! Tack !!
Min nykterhet är inte på något sätt självskriven eller ett självspelande piano, jag måste hela tiden påminna mig och göra saker som är bra för mig och min kompis nykterheten. Att få höra att jag duger och att jag är bra är jag inte bortskämd med och jag tror att det gäller de flesta människor, framförallt inom alkisbranschen. Jag fick för några dagar sedan höra från en annan vän att hon var tacksam att få vara min vän och det rörde mig till tårar. Jag är inte alls van vid att hantera sådan raka besked men jag blir väldigt lycklig över dem.

Jag har skrivit förut att jag är, eller har varit, dålig med att ge uppskattning till folk runt mig och till sådana jag träffar. Jag förstår själv inte varför jag har så svårt med det när jag kan se, och få bekräftelse på, omgående att det tas väldigt väl emot. Jag vet ju själv hur lycklig jag blir ! Jag måste börja träna mer på det !! Även om jag har haft några år på mig nu att träna upp mitt känsloliv så är jag fortfarande rädd att visa framförallt uppskattning medan jag däremot är snabb att visa ilska och förbittring. Varför är den skillnaden så stor ?? Är det för att jag under så många år dolt och skyddat mitt känsloliv genom att skrämma bort dem som ville mig väl genom att visa upp ett brutalt yttre ? Är det så att jag var rädd för att nån skulle se den lille vilsne pojken bakom fylleångorna ?? Att jag skulle bli avklädd ? Att som Mowgli i Djungelboken hävda "Jag mår bra, det är ingen fara med mig" ??

När jag var nynykter samlade jag på telefonnummer till de som hade lång nykterhet, det kändes som ett bra skydd och jag blev även rådd till det av "Di Gamle". Jag samlade dessa nummer först i telefonboken genom att sätta prefixet AA före namnen så att jag lätt skulle finna dem om det krisade. Ibland ringde jag någon för att ställa nån fråga eller bara tjattra bort en stund. Vad jag inte insåg då var att jag skapade mig en mental skyddsbarriär mot ett återfall eftersom jag inte kunde skylla på att nån inte svarade i telefon just när jag behövde det som bäst. De bästa kontakterna jag hade var vänner från behandlingen som ju gick igenom samma faser som jag själv gjorde, vi var så lika. Senare blev kontakterna i gruppen de viktigaste och numera är dessa utökade till folk från snart sagt hela landet! När jag tittar tillbaka på den utvecklingen häpnar jag över det fina nätverk som jag idag har till mitt förfogande och som faktiskt är en bit av mig själv.

Kontrasten från mitt tidigare ensliga dimmiga liv på kammaren där jag ivrigt försvarade mitt revir är ljusår från det liv jag lever idag. Och även om jag inte använder mina kontakter till speciellt mycket annat än rent socialt så inser jag ju att uppbyggnade av det kontaktnätet är en förutsättning för min resa i nykterheten. Den har förutsatt att jag ändrat på mig själv ochh mitt sätt att bete mig och just däri ligger ju förutsättningen för en stabil nykterhet.

Jag har en önskan om att kunna förmedla budskapet om ett öppet sinnelag vidare och att ni som vill göra en förändring i ert liv inser att det är möjligt om ni gör det valet. Att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i 2,5 dagar i vacker miljö är en väldigt bra start på det livet och en väldigt bra fortsättning på nykterheten. Under mitt första år som nynykter lade jag allting annat åt sidan för att enbart ägna mig åt att skapa en stabil grund för min nykterhet, jag for på allt som jag hade möjlighet till och lärde mig så mycket jag kunde om hur det var att leva nyktert.

Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet.

Bra skrivit berra, huvudet på spiken. Jag har bara varit nykter i 2 veckor nu. Men känner igen mig i hur alkoholen genomsyrar i samhället.
Inte tänkt på det innan, men nu är det ju i varje frukost tv, matlagningsprogram, snacket på jobbet osv.
Känns bara som bränsle på min egen nykterhet efter all konsumtion av skiten. Vill inte vara en del av hyckleriet och drömmar utan vill leva nu i verkligheten.

Ja vad ska det bli av oss nu? Jag har inte kommit så långt ännu, utan njuter än så länge bara av att vara nykter och ta dagen som den kommer. Men så stark som jag känner mig nu kan jag klara vad som helst :)

Ha det gott berra!

/jonteper

Den tanken slår mig flera gånger om dagen ....nu i mitt nyktra liv...
Exakt vad vill jag ska hända i detta nu'et?
Det kan låta klyschigt eller rent av flummigt, ja jag vet det...
Någon form av medelålders/indentitets-kris, kanske...
Men det har blivit viktigt för mig, för jag vill inte bara att allt ska rulla på, inte utan en anledning...

I varje stund så funderar jag, vilket beslut ska jag ta nu, det mest förnuftiga, eller det som känns mest rätt för stunden...
Jag skiter i mitt egna mansideal, jag går på mina känslor, och jag har lärt mig att värdera dem....högt!
Ska jag följa det jag har uppfostras till, och det som förväntas av mig?

Nähä, skit i dem, vad skulle jag må bäst av att ta för beslut just nu?, tänker jag...
Tittar på våra middagsgäster vid matbordet, ser hur de vickar på sitt vinglas, och låter sig manipuleras av varandra...
Ohh ja, det här var ett fruktigt vin, med bra syra och ändå en liten bäska...
Ingen frågar Berra om hur hans Trocadera smakar, ingen verkar vara intresserad....
Den smakar väl likadant, oavsett flaska eller årgång...
Min tanke går....smakar inte vinet likadant från årgång till årgång...?
Är inte vinproducenten verkligen mån om att deras produkt håller samma kvalitet och smak från år till år...?
Och de låtsas som om de skulle kunna verkligen skilja på om så vinet smakar annorlunda än förra årets skörd...
Smaken som man alltid glömmer...., inte sant?
Jag kommer ihåg alltid hur min dryck smakar, även dagen efter, inga konstiga bismaker, alls...

Jag låter mig insmickras i deras påstådda omdömen, nickar lite på huvudet, ungefär som om jag trodde på dem...
Det är ett spel för galleriet, och jag vet i mitt inre, de kan inte skilja på ett skit...
De kan säga om det är ett gott vin eller om det är ett äckligt, men skulle ändå dricka det om etiiketten eller priset förkunnade något annat, minsann..

Jag känner mig trygg i min roll, och klunkar vidare på min alldeles egna dryck...
Frågan man kan ställa sig är?, om de är trygga i sin roll?
Ljuger de för att passa in, eller har de någon annan smak än vad de andra säger?
Vågar de ens säga något?

Jag tillåter mig fortsätta titta på detta hyckleriet, men jag vet vad som smakar bäst, och de är inte baksmällan i alla fall...

Jag går och lägger mig med ett gott samvete och känner att jag inte behöver hyckla med något alls...
Jag står upp för mig själv och mina åsikter, och jag tillåter andra få ha sina, hur fel de än känns för mig...

Jag skulle vilja säga sanningen, men orkar inte ta konsekvensen, ingen vill höra sanningen...

Stilla tiger jag, men jag vet innerst inne, jag gör det som känns mest rätt för mig...

Och det vill jag göra med mitt liv, fortsätta vara verkligheten närmare än andra...

/Berra

Jag har varit inne på det där med att försöka begränsa mig. Mitt största problem är det där sista

Knep för att hålla koll på läget:
- Håll koll på hur mycket alkohol det är i varje drink. (Dricker bara vin så är "standard" där ju)
- Späd ut dina drinkar eller välj drycker med lägre alkoholhalt, som lättvin eller folköl. (När jag väl tänkt på att kolla efter alkoholfritt så finns det väldigt sällan i vin)
- Med lägre alkoholhalt så kan du dricka fler glas.
- Strunta i ren starksprit. (Dricker jag aldrig)
- Drick i lagom takt. Svep inte. (Sörplar oftast rätt hyfsad takt)
- Drick inte mer än ett standardglas per timme. (Ungefär min takt, men blir snorfull ändå)
- Varva alkoholhaltiga och alkoholfria drycker. Drick ett glas läsk, juice eller mineralvatten mellan de alkoholhaltiga dryckerna. (Har alltid vatten och oftast cola oxå och dricker nog lika mycket om inte mer vatten än av vinet)
- Se till att du har ätit först om du ska dricka. (Oftast i samband med restaurangbesök eller "middagsbjudning")
- Drick drinkar med lite mindre alkohol. Mer än 4 cl sprit (ett standardglas) är helt onödigt.

Här är ju mitt stora problem
"Om du börjar känna dig berusad så är det viktigt att du är på din vakt! Då är det hög tid att sluta."

Dels så känner jag oftast inte det. Man sitter ju och dricker. Nått toalettbesök eller så men sen plötslig så e jag snorfull och lik väl fortsätter jag.
Va på väg att säga att jag förstår inte...., men egentligen gör jag ju det.... jag vet ju att jag har ett problem och där och då är tanken på att bromsa borta även om jag tänker det väldigt mycket första tiden.

...i själ och hjärta! Eftersom den där eftervården är begränsad, dvs med tre gånger kvar så kommer du ju att stå ut med det eller hur! Vore ju värre om det var på obestämd framtid och du skulle bli tvungen att "bevisa" något för vården. Se det som en investering i dig, det är viktigt att inte bara släppa iväg människor till sitt öde utan istället följa upp och se till att de fortsätter må bra.

Ha det bäst i helgen!

Hej, alla fina kämpar på detta forum. Nu har Fenix flaxat färdigt, vi får hoppas att han rest sig ur askan och är på väg mot solen.
När Fenix fick besked om sina dåliga levervärden beslöt han att göra en nystart. Det markeras genom ett nytt nick, Gurra, och en ny tråd. Det handlar om att renovera Gunnar, när han nu inte kan komma undan insikten om att han höll på att livet av sig. Det får bli ett projekt, det viktigaste han just nu har att göra.
Vi ses i min nya tråd den som vill.
Jättekramar till alla som haft med Fenix att göra under den tid han varit här!

Fredag och jag jobbar min andra arbetsdag den här veckan....toppen..!
Har varit ledig ett par dagar då vi hela familjen drog iväg utomlands för att fira våran bröllopsdag, dä' va' kanon!
Älskar att vara med min familj, älskar också min halvvuxna tonårsbarn som är otroligt härliga att resa med just nu...

Det lugnade ner sig med frugan, mensen kom lagom till avresa, alltså ett PMS-ryck...
Önskar att jag också kunde finna bra anledningar till att brusa upp och bli vräsig, PMK premaskulina känslor eller något...
Allt känns just nu så fint, och jag har en inre harmoni med mig själv och min familj, ingenting känns större än det...
Visst räkningarna på hög, tung arbetsbelastning på jobbet, värk i kroppen, men det spelar ingen roll...
Har "massor" att göra osv..

I skallen spelas det Beethoven hela tiden, och jag har ett fint lugn...

Jag håller på och förändrar något igen....
Späder ut rökningen med att gå tillbaka till snusningen, och det funkar, skitbra för tillfället...
Vad är anledningen då, naturligtvis är det mycket sämre att röka det tunga artelleriet med cigariller och lungbloss, än att riskera livet med läppcancer...
Jag har fått en full kontinuitet med mitt rökande, dvs röker på ett maxläge som inte förändras, och som styrs av händelser runtomkring mig...
Röker när det är stressigt, när det är lugnt, och när jag har inget annat bättre för mig att göra, dvs INTE när kroppen skriker efter nikotinet...
Rökningen har gått ner till ca 1/3 av det normala, och snusningen ca 1/3 av det jag låg på förut, en liten förbättring....
Det finns två cigg som smakar bra, den på morgonen och den efter maten, och efter två-tre centimeter på den så smakar det skit...
Och DÄR är det dax att lägga ner..., inte vaneröka upp det sista, utan lägga ner när det inte är på topp...

Nu håller jag på och försöker tänka ut ett vettigt alternativ hur jag ska få till en bra ursäkt att smita iväg på mina små rökpauser på jobbet, när man senare inte röker...hmm
Snusningen är om möjligt svårare att lägga ner när den inte har några direkta fysiska och medicinska omständigheter...

För det är så här....bara att inse'....jag är en personlighet som snabbt och lätt gör mig beroende...av nästan vad som helst...
Allt som ger mig något, en tröst eller tillgodogiviande, medvetet eller omedvetet, så kommer jag att fortsätta missbruka det....
Det vore som om ungarna åt godis alla veckans dagar, och till slut så går det i slentrian och man vet inte längre VARFÖR man käkar det...

Och kanske vore man lite smartare om man inte sökte svaren till varför man har så svårt att sluta med något missbruk...
Utan istället sökte svaren på varför man började, och sedan varför man fortsatte...

Lite granna som att springa i en nedförsbacke och upptäcka att man börjar tappa kontrollen och kommer att när som helst att ramla eller springa in i något...
Ska man fortsätta stappla runt ....eller försöka få ordning på sina fladdrande ben och bromsa upp farten, och till sist styra upp riktningen ???

Jag har ett mål i mitt sikte, och det är att "må bra", och det får kosta vad det kostar vill, inga hinder kan bli för stora...
Ett av hinderna var alkoholen, och det snubblade jag mig förbi men ramlade aldrig...
Min utförsbacke har blivit mindre brant, hastigheten har minskat... och jag har upptäckt...inga hårda inbromsningar, det är grusigt underlag....
Så skynda långsamt med allt för stora förändingar på en gång...

Allt har sin tid, min tid är nu....idag ... igår...och imorgon..
Minnas min historia och se min framtid, men att också vara införstådd...de kan aldrig mötas eller byta plats...
För jag'et finns precis där, mitt i mellan, och det jag gör idag, är en del av min historia imorgon...

Livet behöver inte alls gå i slentrian, jag kan varje stund göra livsavgörande beslut...

..som t.ex att idag ska jag i alla fall inte dricka, så får jag se vilka beslut jag tar imorgon...
Ingenting är för givet, inte ens livet...

Jag kan inte förändra framtiden, men min historia, möjligen kan jag ställa in riktningen för min framtid, och se vart den landar..

Nu är det snart helg, och jag är inte ett dugg sugen...på att förstöra den med alkohol, det är min riktning på min framtid...

Så får vi se vart den landar, imorgon vet jag lite mera, men inte just nu...

Att acceptera att ALLT har jag inte kontrollen på, och livet får ha sin gilla gång...

/Berra

Hej följer absolut din resa...men först måste jag till jobbet skriver när jag kommer hem =) Ha en bra dag =)

gör mig upprörd. Jag registrerar och funderar mycket över hur exponerade vi är för alkohol överallt och i "alla" sammanhang - i familjeprogram på TV på vardagar t ex. Fast där har skolan satt engräns tack och lov hoppas många föräldrar tänker som du och gör en samlad insats nästa år! / mt

Dags för eftervårdsdag i morgon igen.
Jag har inte varit på jättetopphumör idag och jag har känt mig lite kvävd och pressad.
När jag satte mig i soffan på eftermiddagen och funderade på varför så är det just för att det är dags för eftervård igen. Jag känner mig ägd i det där. Det var ju så väldigt kravfyllt när jag muckade. Fick skriva kontrakt på att inte dricka. Måste göra si och så och arbetsgivare och allt.
Då kändes det okej. Nu känns det skit.

Inte för att jag har tänkt att ändra på det sättet jag lever nu. Alltså det nyktra behagliga livet.
Men jag vill komma vidare. Inte vara i beroendeställning mot nån. Inte behöva känna några krav i form av paragrafer i kontraktsform.

Men i morgon när jag kör hem har jag tre gånger kvar. Sen kan jag lägga detta bakom mig.

Faktum är att den största anledningen jag har att leva nykter just nu är att jag mår så bra av det. Och med det menar jag såklart att kroppen mår bra av att inte få alkohol, men också att min omgivning mår bra och det slår tillbaka på mig får min själ och hjärta att må bra.
Det är så mycket större och viktigare än ett kontrakt från ett behandlingshem.

...gör väl ingen skada?" vad stolt hans föräldrar måste känna sig när de ser sin son intervjuas i rutan (not!)

Jisses! Ser ett inslag på nyheterna som handlar om en gymnasieskola i Skövde där det finns "en tradition" att eleverna festar hela natten innan skolstarten och sedan kommer berusade till första dagen. Tydligen kom 300 ungar till skolan efter att ha festat, 50 stycken skickades hem...

Som vuxen måste jag ta mitt ansvar, jag vill inte bidra till att mina barn får en sådan syn på och så lite respekt för alkohol!!

Det känns bra att ni finns här, delar med er och stöttar! Jag blir lite nyfiken på Mulletants reflektioner och intryckspusselbitar - nog är det lite spännande att reflektera över alla olika människor som finns representerade här. Idag såg jag många lite halvtrasiga människor på väg till och från jobbet, de finns nog alltid där men just idag lade jag märke till dem och mötte ordentligt blickar. Tänk om någon av dem är en av alla dem som delar med sig av sitt liv på forumet tänkte jag...

Min man har rest bort ett tag, kommer att vara borta nästan en vecka. I källaren står två vinboxar och i normala fall hade jag öppnat den ena redan igår när han hade åkt - nu har jag ju flera dagar på mig att dricka upp den. Förresten är det andra upplagan av boxarna, jag har redan druckit upp och ersatt dem en gång.

Jag behöver inte dricka vin. Jag skall klara av att steka pannkakor och ta hand om mina eftermiddagströtta småttingar ändå! Igår och idag har jag druckit en flaska av något 5%-igt. Det är precis som om jag måste "passa på" bara för att han inte är här. Jag försöker tänka på vad som händer när jag häller i mig massor med vin och vad mycket dumt jag gör när jag sitter här i min ensamhet när barnen lagt sig. Och vad pyton jag mår dagen efter när man ju bara måste bita ihop - med småttingar går det ju inte att ligga på soffan och tycka synd om sig själv.

Visst kan det vara vettigt att utvärdera alla glas jag tar? Jag försöker att verkligen känna efter: känns detta verkligen så bra som du trodde, blir allting verkligen bättre? Jag noterar med eftertryck att jag börjar gäspa tidigare på kvällen med ett glas innanför västen - är det bra det?

Jag äter sedan en tid tillbaka Naltrexon, testade Campral först men tyckte inte det gav någon effekt. Jag har nästan helt slutat dricka - kaffe. Vill numera bara ha "finkaffe", automaten på jobbet dissar jag helt. Alltid något, kaffe är ju inte heller jättebra för kroppen :-)

Nu ska jag brygga en kanna te och se om det finns några glasstrutar kvar i frysen - någon last måste jag väl få underhålla?

Ha d gott allesammans!

Självklart vill jag följa med på din resa!

Kramar!

Vad spännande att få följa med på din resa, tackar. Det är ju så mycket likheter och att både läsa och skriva är ju en hjälp, när man hittat viljan att leva nykter. Jag blev väldigt rörd av din berättelse.

Kram
Lisamari

Ser också fram emot att få följa dig här Stigsdotter, tack för fina presentationen.

på din egen tråd Stigsdotter och kan berätta att jag känner igen mig i din inledning. Dvs jag vlle också att min mamma skulle skilja sig från min alkoholiserade far. Det gjorde hon sedermera - när jag i 30-årsåldern. Jag drack också i de unga tonåren men sen blev jag mamma själv och vände väg i mitt liv.
Jag finns här som medberoende men skriver i många trådar som du kanske sett. Jag har reflekterat över dina inlägg och när jag läser det här första i din egen tråd tror jag att några pusselbitar faller på plats. Och då är det förstås "mina" pusselbitar i min föreställning om dig och ditt liv...

Här på forumet väver vi, i min föreställning en stor gemensam väv av livsberättelser samtidigt som vi beskriver, betraktar och begrundar vår egen och väver vidare på den.... Jag (vi?) skapar mina/våra (egna) bilder av varandra och varandras liv.... Mycket lärorikt är det för mig att få dela andras tankar och erfarenheter och att ha en plats med en riktning mot omvärlden för mina egna resonemang.

Jag vill gärna följa dig i ditt sökande. / mt

av första storleken får du av mig, Stigsdotter. Den öppenhet du visar här, är en fin grogrund för ditt bättre liv, det känns i dina rader. Behöver precis som du gjort, teckna ned ordentligt vad som händer i mitt liv, och hur alkoholen förstör det. Ska också öppna en ny tråd, som ska bli början på resten av mitt liv. Din berättelse grep mkt tag i mig, även om jag inte växt upp med alkoholiserade föräldrar. Däremot har deras beteenden varit mkt likartade. Jag hoppas du och jag ska följas åt i vårt sökandet efter ett liv utan gift.
/Fenix

det som du skrev den 1 juli : "Jag har läst mycket på "Tuvaforum" och lyckats komma över en bok: "Men jag då?" och blir mer och mer övertygad om att det är en narcisist jag lever med, sedan 20 år." Det är inte länge kvar nu barbalala tills du har ditt eget hem och kan börja fokusera framåt på ditt eget liv. Låte som en bra plan att du tar med dig barnen över helgen... nånstans där ni har lugn och ro. Kraft, styrka och uthållighet till dig! / mt

... vänder han från att vara en ängel, till mardröm... orkar inte mer... ikväll kryper jag ihop i något hörn i renoveringen. Sedan ska jag försöka samla ihop mig till en tjänsteresa och sedan blir det helg och jag tar med mig barnen någonstans... uuhh

det är precis vad jag ser att händer med Mm - jag återfår kontakten med hans bästaste sidor... har nästan glömt .... hur det är att samtala ur sitt djupaste själv och möta en annan. För övrigt gillar jag också storstan... men också den plats där jag lever. Kram på er / mt

Låter härligt Pianomannen, visst är det väl ändå lite skönt, när man kommer tillbaka till sig själv på något vis. Funderingar och även ideer som dyker upp.
PS Saknar också storstaden DS

Tack för du delar med dig
Kram
Lisamari