Senaste kommentarerna i forumet

...tack flygcert.
Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag inte kunnat drömma om att det kunde kännas så här.
Nu är jag lycklig!

Önskar dig såå gott Sorgsen!
Stor kram

...som vet efter sängvältarförsöket är här med sin familj och spänningarna vid förra mötet med maken är som bortblåsta. Ville bara tillägga det! Är så glad och lyckligt lottad över min icke fördömande familj.

Ny kram

...kära ni.

Jag har haft min inställning och åsikt klar.
Lite som Adde att han får själv säga vad han vill/när/om. Jag har samtidigt sagt att om någon frågar eller situationer uppstår så kommer jag aldrig ljuga.
Svepande svar inför kollegor eller andra gör mig inget. Varken jag eller maken gräver ner oss i ingående förklaringar så det är och har alltid varit lugnt. Däremot nu när mina allra närmaste är här och umgås i flock över dygn så blev jag trängd när första kvällen blev semestersnack som vit lögn inför bekanta. Oförargligtoch oproblematiskt med dem men jag vill ju inte ljuga inför mina barn.

Inget mer har hänt och vi umgås och mår allihop så livet fortsätter på den ljusa stigen och vi njuter varandra.

Kram på er

med fem dagar i veckan, 200 mg Antabus, höll på med det i ca tre månader, nu tar jag dem i förebyggande syfte, 2-5 per vecka beroende på hur veckan och omständigheterna ser ut.

Det viktigaste för mej har varit och är fortfarande tänket, jag hatar vad alkoholen gör med mej, fanns inget positivt kvar alls, och det positiva som fanns är borta för evigt. När man sjunkit för djupt är det bara jobbigt att tro att man kommer klara normaldrickande, lite grand som att leta efter guldet vid regnbågens slut...

Bara nyfiken, du behöver inte svara. Hur har du ätit antabus? I vilka doser? Hur ofta? Kram, och tack för dina inlägg hemma hos mig

Förlåt att jag kallade dig mammy! Haha, lovar att jag inte var onykter, läste inte så noga bara :)

blir snart enkomponentstankar om du envist hänger fast vid att minnas allt dumt vännen alkohol gjort med dej. En sån kompis vill man inte ha! Vi knaprar vidare på vår medicin och håller oss oanträffbara för vår falska vän.

Kramar till dej!
/MB

..hade jag druckit vid 16:00 ca om jag inte haft antabus. Gud så skönt att inte kunna! Svårt att beskriva de blandade känslor som jag har för a. Vill inte må så dåligt som jag gör efteråt, men ändå.. Vad är det jag längtar efter när jag ser de där ölen? Ångest? Skam? Svettningar? Plufsigt ansikte? Röda ögon? Fattar inte mig på mig själv. Vad är det som drar? Jag klarade dagen utan a, tack vare min medicin! Det är jag så glad över. Kram till alla här som läser mina ord, ni är guld värda för mig!!

min inställning klar från första början :

JAG skulle stå för all info om MIG själv !

Självklart fungerade inte det utan det snackades OM mig men inte MED mig och jag blev förbannad och skällde på berörda inom familjen.

Och det där är fortfarande viktigt för mig, JAG ansvarar för MITT liv och vill själva svara på frågor eller undringar om det. Jag behöver inte tolkhjälp !

Trots (eller kanske tack vare...) att jag är alkis så är jag ändå en människa som idag kan stå för mina handlingar och det stärker mig och min självkänsla. Och jag kan idag välja om jag vill svara på en fråga eller neka om jag tycker den är tokdum. Jag varken behöver eller vill ljuga så då är det enklare att säga som det är. I 99 fall av hundra är frågestunden över efter mitt svar :-)))

Grattis i förskott !! Kram ♥

Semester, det är du värd!
Vad du vuxit, sträck på dig.
Underbart att följa din tråd.
Kramar, för det är du värd!
/A

ditt dilemma. Vad säger maken? Kan ni planera tillsammans vad ni ska säga, hur ni ska förhålla er?
Kramar och allt gott/ mt

...nu mår jag sådär. Haft underbara dagar/veckor men igår kväll blev jag trängd!

Maken är hos mig, vi mår bättre än jag vågat tro.
Vi umgås mest med varandra utöver kollegorna. Med dem blir inte samtalen så personliga.
Igår kom min kusin hit och idag kommer fler nära.
Det som stör mig nu är något som jag själv har stor del i.
Jag har sagt att jag inte tänker ljuga om makens alkoholism.
Igår kom mer direkta frågor som "har du semester nu eftersom du kan vara här"
Inget som störde mig att det blev halvlögner från maken. Jag teg!
Det kan kvitta inför dem vi kanske träffar en gång om året. Men om några timmar dyker mina syskon och barn upp.
Jag vägrar ljuga in mig inför dem!
Jag vill inte viska i örat till dem heller, om hur det egentligen är!!
Hur f-n gör jag nu?
Maken är nykter, varm, snäll, omtänksam...allt gott...jag vill ju inte ställa mig framför honom och alla och peka finger åt honom.
Jag är så stolt över honom, vi har tillsammans börjat få ordning på samtal och öppenhet.
Ska jag bara släppa detta de få dagarna alla kommer till annat land för fira min födelsedag?
Vi mår ju bra och maken dricker inte och är fräsch och klar i huvudet...
Jag vill ju inte stå och peka finger åt mannen jag älskar. Han har ju precis vänt sitt destruktiva liv. Hur gör jag nu???

ser att du är inloggad. Hoppas livet är fortsatt gott.
Kram / mt

situation uppstod igår kväll - en situation där jag så väl kände igen mönstret. Hur känslor uppstår ur en händelse/i en situation (denna gång div trassel vid installation av ny dator) och hur våra reaktioner flödar vidare... sammanflätade och närmast självnärande när det väl satt igång. Hur vi numera kan hamna i ett slags gräl omkring detta men relationen brister inte... och vi kan hålla oss till "ämnet". Det tror jag att till närmast 100% beror på att vi är nyktra och klara i tanken.

Vi ser båda fram emot midsommar. / mt

Jag läser högt vad jag skrev och Mullegubben tillägger: vi lär oss alltmer om oss själva; det är som att blåsa i en ballong (med livsinnehåll:) - ytan mot det kända(?) blir större. En typisk tanke, insikten föds i stunden och det sagda kan knappast upprepas... :)

Du får så gärna skriva min tråd, men inte om det handlar om att kvinnor fastnat i fel tankar.

Kram

Jag är ledsen över att jag inte läste igenom dina tidigare inlägg innan jag lade in mitt eget. Jag gjorde bara en allmän reflektion utifrån min egen erfarenhet. Jag lovar att inte skriva mer på din tråd ;-)

men det hjälper inte med självömkan. För många år sedan så deltog jag i en så kallad företagsfest och en av dom schystaste killarna där blev väl lite väl dragen. Dagen efter så deklarerade han att han inte skulle dricka mer resten av året, lite senare på dagen så deklarerade han att han inte skulle dricka mer denna vecka och lite senare på dagen så skålade vi som förr. Detta är ju en lite tragisk/komisk ihågkomst och jag vet inte hur det gick för min kollega senare i livet.

Jag läser här ibland och inser hur mycket forumet betyder även för oss som inte har slutat dricka. Jag är själv "körd" och inser att ett liv utan alkohol skulle vara sämre för mig, men jag också insett att jag måste ha "kommandot" över min livspartner och att jag faktiskt kan visa honom "fingret" ibland, (jag tror det är en han).

Ha det Gött alla som kämpar!

VV

Tack för kramen Adde, behövde den. Nej han har nog inte slagit sin botten och frågan är om han gör det eller fortsätter till döden.Det som är det värsta är att han kommer hem och börjar med att ljuga och lägga skulden utanför sig själv alltså skylla på min tillitsbrist, det är värre än själva återfallet. Om man nu kan kalla det återfall, tiden är väl för kort ändå för det. Ja jag har svaret, jag måste ta hand om mig själv nu, det här går inte!

har du hoppat iväg Grodan ??

sommarhälsning och en dunk. I ryggen då, hihi!
Hur har du det?

Kram!/MB

härligt! En stor sol lokalt över dej! ;-)

Kram!/MB

du inte har koll på oss andra, det är dej, du och ditt du ska lägga all energi. Och ja, jag äter antabus fortfarande, vaksam på risker, tänker ett par dagar framåt, målar gärna fan på väggen så att jag är beredd på problem, hihi. Äter inte så många tabletter nu, försöker i stället ha framförhållning. Midsommar närmar sej, har bestämt mej för att ta tabletter både tisdag, onsdag och torsdag, för då spelardet ingen roll om hjärnan spelar mej ett spratt på fredag - det är för sent, kan inte dricka då, hihi!
Så glad att jag är fri!
Tänker på dej, Morla!

...för era ord. De behövs. Jag ska berätta något. Det finns ingen, absolut ingen jag pratat med om det här. Har vänt och vridit på tanken om vem som skulle orka lyssna, men ännu inte hittat någon. Alla lever i sin egen vardagsstress. Hur skulle någon orka med min historia? Problemet är bara att jag så desperat behöver någon. Någon som lyssnar.

Jag vet varför det är så här dock. För tretton år sedan lämnade jag honom. Ingen stöttade mig. Ingen. Och jag vet varför. Jag sa inte sanningen. Jag sa inte att hans alkoholproblem redan då fanns och höll på kväva mig. Jag behövde luft, behövde fly ut. Jag gick tillbaka. Kommer jag någonsin våga lämna igen?

Jag ångrar det inte idag, vi har haft fina stunder. Vi fick fler fantastiska barn... Vi gifte oss. Det blev bättre. Sen blev det sämre igen. Nu är det värre än nånsin. Idag åkte jag och barnen iväg en stund. När jag efter några timmar pratade med honom på eftermiddagen hörde jag att han hade druckit. På väg hem ringde jag igen. Han hade lovat en sak som han givetvis inte fixat. Han svarade på femte samtalet. Sömndrucken med hes röst. Han hade somnat av sitt rus, klockan sju på kvällen... Jag frågade vad han gjorde och han sa att han var på väg till jobbet! Helt väck. Han sov i soffan. Väl hemma med hjärtklappning besannades mina farhågor.

Värst är barnens ömmande blickar mot mig. Mamma, vi ser och vi förstår, försök att inte bli arg. Andas mamma. Orden jag läser i mina barns ögon behöver de inte ens uttala. Han stank sprit. Jag dog lite till.

Idag skulle vi firat vår tolfte bröllopsdag....
Blev en hemsk dag,berättade idag för vår yngsta son att vi ska flytta isär igen.de äldre sönerna fick veta det i Fredags.
Nu är det fjärde ggn gillt.
Han har druckit sedan i onsdags nu.
Han kom nyss hem och tjafsade lite tog med mer öl ,men stack ut igen och klockan är 23:30 han ska ju jobba i morrn?
Vet inte var han sover men jag orkar inte bry mig heller.
Yngsta sonen frågar inte ens var sin pappa är,då är det väl något som är helt galet.
Jag får så ont i magen när han kommer hem.
Vill bara att han flyttar snarast så det blir lugnt här hemma.
Har känt av min ångest hela helgen,vikten bara går neråt.Nu väger jag som när jag var tonåring.
Det här är nog bara början på eländet ändå,han kommer bråka med mig ringa på fyllan o må skit.
Men en dag i taget....
Nu ska jag försöka sova om det går med alla tusen tankar.
Känns ändå skönt att jag berättat för barnen och dom förstod mitt val
Tur jag att är sjukskriven så att jag orkar med den här vidriga processen,den är hemsk....