Senaste kommentarerna i forumet

tänkte jag skulle skriva av mig lite, men jag har tittat på den blanka rutan länge nu och inte kunnat börja.
På ett sätt speglar den blanka rutan hur jag känner mig. På ett annat inte alls.
Jag känner mig tom, fast att mycket tankar far omkring...........

Antar att symptomet kallas trötthet? Men vad gör man av tröttheten när det inte hjälper att sova? Dygnet har ju bara 24h och vissa saker måste jag ju ändå göra.

Det är som det är och jag ska återigen sova. Tänkte försöka pricka in ett AA-möte i morgon. Jag är i Göteborg nu så det borde ju funka kan man tycka.

Så är det när telepatin fungerar som den skall. :-)

Ja, det är jobbigt med lilltjejen (eller ja, hon är inte så liten, hon är snart 25). Fy tusan.

Kram själv! Hoppas att du kan sova gott inatt, så hörs vi mer framöver!
/H.

Vad konstigt, jag satt och läste din tråd, kände riktigt maktlösheten med flickan som inte vill äta. Jag letade och letade efter något att skriva, då du inte kan förstå vad dina ord betydde häromdagen. Något klokt, någonting uppmuntrande. Men sudda ut, mina kramar och ord.

Sen har du i denna tråd svarat mig.

Kram Lelas

Det är det fina, Lisamari, att man får fråga precis det man undrar. :-)

Och ja, det där är ett ganska vanligt mönster. Det finns säkert mycket att läsa om det i olika böcker och så, men just nu kommer jag inte på en enda...

Men det korta svaret på din korta fråga är: ja.

Kram!
/H.

Jag läste detta om och om igen. Jag har egentligen en fråga, men kände att det kanske var fel att fråga, men nu frågar jag allafall.

Växer man upp i en familj, med en alkoholiserad förälder, är det så då, att man kan ha, få, leta upp, någon att ta hand om, som vuxen? Jag menar helt sonika, att man letar upp en som har alkoholism tendenser. Även om man har haft kärleksfulla andra vuxna, i familjen, så absolut ingen dålig uppväxt med brist på kärlek?

Kort sagt, att man har ett behov av att ta hand om andra.

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.

igen mig i dig. Och jag lider med dig och jag har inget svar. Vi måste i alla fall rädda oss själva för annars kan vi ingenting. En stor kram från din vän / mt

Jag känner mig sorgsen. Emellanåt så sköljer det liksom över mig (och alla er andra också, jag vet ju det) en våg av sorg.

Just ikväll handlade det inte så mycket, eller åtminstone inte bara, om maken och vår gemensamma kamp. Vi har en nära anhörig som har en ätstörning. När hon mådde som allra sämst vände hon sig till oss och det slutade med att hon bodde här hos oss i nästan ett år. Vi körde henne till olika sjukhus mitt i nätterna, vi kramade henne när hon krampade av utmattning, vi kämpade som dårar vid henne sida. Och hon blev mycket bättre, tack och lov.

Den senaste tiden har vi inte haft jättemycket kontakt, och jag har inte sett henne på några veckor. Men, jag ser att hon skriver oftare och oftare på facebook om konsten att räkna kalorier och sånt. En del av det är menat som humor, det är jag övertygad om (ungefär på samma sätt som nyktra alkoholister är makalösa på att skämta om alkoholen), men en del är på allvar.

Och nu ikväll så såg jag henne - och hon har magrat. Det gjorde mig så ledsen att se det.

Det som vi gick igenom tillsammans med henne var en riktig utmaning. Jag har aldrig någonsin ångrat att vi lät henne bo här, och jag är stolt över att hon tog sig upp ur sitt mörker. Och jag har alltid sagt att jag skulle göra om samma resa igen om det behövdes. Men, nu ikväll tänkte jag att jag inte är så säker på det längre... Jag inser helt enkelt att jag inte skulle orka det, och inte maken heller för den delen. Om hon faller nu så kan jag bara se på.

Och samtidigt så är min roll som anhörig till en ung tjej med ätstörning väldigt lik min roll som anhörig till en alkoholist. Det är inte första gången som jag ser likheterna, och jag vet att maken också har reflekterat över det.

Så, nu slits jag mellan att vilja hjälpa henne och veta att jag inte orkar fånga henne en gång till. Jag inser att jag inte kan förändra hennes beteende, och samtidigt så vet jag inte om hon ser sin egen återfallsrisk och därför vill jag tala om för henne vad jag ser.... Ständigt detta slitande fram och tillbaka, mellan vad man vill göra och vad man vet att man bör göra och inte för göra och vill och inte vill och kan och inte kan och...

Och alltihop landar i att jag känner en sorg över att jag inte kan rädda henne, och inte resten av världen heller.

Ja, fy tusan. Suck.
/H.

lycklig helg är förbi. Idag hade vi en gemensam kamp med ett platt paket fr EM-möbler. Du har ju alltd haft ett otroligt tålamod men idag var det bra att vi har det bra - det var en utmaning i mästarklass:) Vi har också pratat två timmar mitt på dagen. Jag känner igen dig från länge sen och det är alldeles underbart. Tänker fortsätta hålla liv i din tråd vid sidan av min. Tycker om att skriva mina hälsnongar till dig här. / mt

Jag vinkar tillbaka och jag beundrar er allihopa.

Jag förstår att bara jag kan låta bli första glaset, men att få gå in och läsa och inspireras, med hjälp av er alla, är en fantastisk gåva.
Kram

imorse tjej18 som var en verkligt berörande läsning. En hög "tanter" stöttade flickebarnet (!) på ett fantastiskt sätt. Du var visst en av dem? Ha det gott, idag finns det vatten både inne och utomhus. Kram / mt

för respons på oss "gamlingar"...även om jag ibland kan bli lite avis på Berra som får så mkt uppmärksamhet o lilla jag/vana som kanske läses men ej kommenteras så ofta.
det är dock skönt att skriva av sej här ibland,läsa andras inlägg o kommentera andras inlägg,även käre herr Berras,som verkligen uppskattas av mej. <3.
jag är en stor älskare av vanligt H2o.
jag brukar ställa in ett glas vatten i kylskåpet så de blir iskallt,underbart god fräsch dryck.åtminstone här i Stockholm :)

sidorna i ditt liv. Det ger din klokhet en djupare dimension - kan inte förklara riktigt hur jag menar. Ledsamt med relationen till sonen och syskonen sinsemellan, det gör ont. Jag har samma erfarenhet med vuxna barn, att ibland kan man inte så mycket mer än finnas den dag de vänder sig till en.
Just nu kommer jag att tänka på en teori som definierar att hälsa är förmåga att älska sig själv och andra, förmåga att möta verkligheten och förmåga att finna en livsfilosofi. Ditt inlägg speglar allt detta. Tack än en gång, allt gott! / mt

Jo, det kanske jag borde. Men jag blir i stort behov av luft när mina lungor bråkar med mig.
Sen är jag dålig på att ta det lugnt när jag blir sjuk. Har alltid varit.

"kör på så går det nog över" har varit min grej, men det brukar alltid straffa sig senare. Lite så var det väl denna gången också. Har känt mig kass ett tag, men jobbat på som vanligt. Inte så lyckat.

Ska jobba en stund i morgon. Får hoppas att det går bra.

för ditt personliga inlägg.Mycket där som tål att funderas på.

Tack för att du delade med dig av det här

Det hjälper mig, i min kamp.
Hoppas dagen blev bra
Lisamari

Låter härligt med den inställningen. Att kunna se andra, och känna att man inte saknar det.

Men vad gjorde du ute med lunginflammation? Borde du inte legat nerbäddad?

Sköt om dig

Det är bilträff här i stan. Massor av fina engelska bilar och jag är så avundsjuk. Skulle gärna ha nått sånt och glida omkring i.

Men det var inte det jag tänkte på.

När jag gick där mellan bilarna hörde jag en man i 60-årsåldern prata väldigt om sin bil. Med en ölburk i handen pratade han väldigt om sin bil som jag sedan kollade upp går lös på över miljonen.
Så sa mannen "ja vi ska ha lite förfest här strax"

Förfest? Jo jag tackar.... Med ögon som streck redan när klockan var fem. En öl till i den kroppen och han hade somnat.
Och jag kände att jag inte saknar det livet en sekund. Gött!

Hoppas han sover länge i morgon så att alkoholen hinner ur kroppen innan han sätter sig i sin monsterbil bara.

KajsaV och välkommen i gänget !!

Häv ur dig bara, vi är många här som kan ta det och förstår vad du går igenom !! En väldigt bra start är att vädra ur som du säger ! Kör på !!

Gillade denna tråd. Jag är ny här och behöver stöd, hjälp, förståelse, men jag är förbaskat bra på att ge också... Är mamma, dryga 40 och vill ge mitt barn den bästa av uppväxter, men jag och alkoholen har ett destruktivt, men passionerat förhållande. Mycket är en kamp, speciellt helgerna, men om jag får vädra kanske det går bättre...

Så jobbigt... Men samtidigt: vad klok och insiktsfull du är!
Jag hoppas att din dag blir bra och att det känns tillräckligt bra att träffa släkten.

Kram!
/H.

lite med mina möten och det känns att sinnesron sviker och att jag gärna vill ta till det jag är så bekant med : Att fly. Jag blir samtidigt så glad att jag känner och uppmärksammar att mina AAmöten fyller på mig med energi och att det på många sätt skapar en stabil plattform för den jag är idag. Ok, jag är väl inte så frekvent längre med att gå på AA men jag har hittat en nivå som fungerar för mig och jag är definitivt uppmärksam på att om mitt mående på något sätt vacklar så utökar jag mötesgåendet. Jag är livrädd att släppa min livlina och tro att jag är frisk nog att klara mig själv, jag har lärt mig numera att så inte är fallet. Jag behöver andra som förstår vem jag är och hur mina tankar går, precis som det är här på forumet, men jag vill ha och behöver ha den personliga kontakten och de härliga kramarna.

Jag ska på middag idag som min grabb anordnar pga födelsedag. Han har inte på något sätt velat vara med på övriga familjens resa till ett nyktert liv utan hela tiden förminskat och absolut inte velat se sin roll i missbrukarfamiljen. Således följer han schemat genom att som vuxet barn skaffa sig en alldeles egen beroendepersonlighet att ta hand om. De där 2 tillsammans blir ju inte riktigt bra eftersom båda förnekar sina sjukdomar. Så kontentan har blivit minimal kontakt på ett väldigt opersonligt plan. Dessutom kommer hennes familj som är precis så full av fördomar och föraktfullt beteende, exakt så som jag var i mitt tidigare liv. Det är jobbigt att känna igen sig själv och skämmas pga ett tidigare liv fast jag tycker att jag gjort det jag förmår med att städa ur mig själv och ändra mitt sätt att vara. Att sitta tillsammans med folk och inte kunna ha något gemensamt att prata om är inte kul. De vet dessutom att jag är alkoholist, med betoning på just ALKOHOLIST, inte nykter sådan utan en sån där otäck djävel som super. Och då blir det så pinsamt när de ska skåla och dricka vin för de har ingen aning om hur de ska behandla mig !! Jag brukar flina lite åt dem och då blir de ändå mer förvirrade, elakt ? Javisst men vad f-n de kan ju fråga om de känner sån osäkerhet. För att grabbens sambo ska vara på säkra sidan så ser hon till att han inte kan/får besöka oss ensam, inte vara med på festligheter på stan, inte tillbringa tid med oss annat än när det är absolut nödvändigt.

Vi har tagit ett steg tillbaka och låter de få leva sitt liv, grabben vet att vi finns den dagen han bestämmer sig för att be om hjälp, OM han gör det. Jag kan leva med det men vår dotter far väldigt illa av att inte ha en normal kontakt med sin bror. Hon har blivit tillsagd av sambon att inte ha så mycket kontakt med brorsan !!

Så kan det se ut i en missbrukarfamilj och då är vi ändå väldigt lyckligt lottade som har ett otroligt bra förhållande med dottern och att vi åtminstone kan prata med sonen utan glåpord.

Tja, det här blev ju ett litet gnälligt inlägg och det kan ju också vara bra på sätt och vis eftersom jag idag har fått insikten att det hjälper mig att få ur mig det som gnager så att det inte tar över hand och börjar styra mitt liv. För hur jag än vänder och snurrar på mitt sätt att se på mig själv så har jag i alla fall vetskapen om att just idag är jag nykter och tänker så förbli hela dagen !! Så hur det än är med upp-och nergångar så har jag ett sanslöst bra liv idag !!

sova vår andra natt i nya sovrummet. Imorgon ska vi bevista lilla A´s dop. Jag har det mycket bra i livet just nu som du vet. Kram /mt

hittat är 100% Blåbär, Saxhyttegubben. Men vi dricker mest mineralvatten och vanligt vatten nu. / mt

Jag reagerade också på den där nyheten igår, Berra, och tycker att diskussionen var otroligt naiv.

Och förresten - det där med att gå och lägga sig igen när man har vaknat... det tycker jag låter som en otroligt bra idé! ;-)

Ha en bra helg!
/H.