skrev Gäst i RÅD FÖR DIG SOM VILL DRICKA MINDRE
skrev Gäst i RÅD FÖR DIG SOM VILL DRICKA MINDRE
Hej, jag är alldeles ny här.
Jag har inte vuxit upp med alkohol, har använt det hyfsat måttligt till jag träffade min nya man för två år sedan.Blev hejdlöst förälskad och vår relation var helt underbart i början med god mat,vinoch "sång".Det som blev snopet för mig att denne man som jag fortfarande älskar och lever med, har mycket psykiska dilemmor med depressioner och ångest innehållande oerhört stora mängder av mediciner.Han dricker väldigt mycket av allt (öl,vin) och ffa stark sprit, då vill han isolera sig framför tv:n eller stänga in sig i egen värld. Detta har inneburit att jag tar ett par glas vin vardagkvällar och ca 2flaskor vin på helgerna.Alkoholen har blivit min bedövning, jag mår jättedåligt av att jag gör det,vill ur detta.Dessutom innebär detta att jag "bråkar" mer för att få uppmärksamhet av min man och det blir inte heller bra.När jag inte dricker vin, så mår jag så bra, men alkoholen har blivit lite av "vad fan, jag skiter i detta etc..." Men nu har jag insett att jag måste sluta, jag vet bara inte hur, det här är så destruktivt.Jag har dessutom ett toppjobb, som även den gör mig ledsen och förmodligen pga alkoholen alla kvällar.
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
svaret på din fråga Pia...
Jag hade ju en "efexor-liknande" substans, och fick en ännu mer vassare grej på slutet, ett gammalt (tungt) preparat som utprovades...
Så jo, visst, det funkade ju ett tag, men jag tycker nog att med tiden så blev nackdelarna en allt större del av preparatets verkan.
Lyckopillrena löser ju inte problemet, det måste man ju ta hand om själv, och inte löser det sig självt med tiden...heller...
Vad jag såg som det bästa med pillerna var att jag fick ett skapat utrymme för vila, ett tankebrott så att säga..
Problemen låg alltså kvar, men tog inte över hela mitt liv, de försköts något åt sidan, som en molande huvudvärk på ett ungefär..
Gör man ingenting åt själva problemet, så finns det kvar när man slutar med pillerna, och det är ju inte så smart...
Klart att tiden har sin verkan, problemen är en färskvara de med, men de förändras ju också och utvecklas...
Så om problemet var "jobbet" från början, så kanske det blev "ekonomi" på slutet, fortfarande ett problem alltså..
Men i en annan form, och där börjar man ju fundera lite, är det hjärnan som spökar och vill "straffa" en hela tiden???
Jag gick ju till mina (KGB) teraputter, och tvingades "lirka" med mina problem, och få upp dem till ytan, inte gömma undan dem hela tiden..
Det var hemskt nyttigt och väldigt jobbigt, men skapade enhelt annan insikt om mig själv...
Jag trodde jag gjorde "rätt" hela tiden, men det var "fel", någonting som halkat snett i min uppfostran (eller självuppfostran för all del..)..
Mitt fokus har ändrats något till att inte bara se på "resultatet", utan hur i h*lvete når jag dit?, hur funkar jag på resans gång, en självbetraktelse..
Lite granna så här...
Du köper dig en pryl (en sak, ett klädesplagg osv..) och tror att den ska lösa problemet, du ska bli glad, lyckligare och hela dritten..
Blev du det???
Nähä, då tjackar vi en pryl till då......felfelfel..
Varför är du inte lycklig?, vad kan ett inköp skapa eller läka för ett behov, den löser inte alla mina problem, den skapar en liten lucka av lycka...
Däremot så kan den på längre sikt skapa en "anti-lycka", den blev inte så där bra som man hade hoppats på, jag blev bara fattigare,
och har ännu en sak mer att spara på och måste så småningom göra mig av med, sälja, kasta, ge bort och "antilyckan" måste upplevas ännu en gång...
"Problemet" hänger kvar där i garderoben, eller i en låda på vinden, och det gnager inom en, min lycka som blev en flopp..
Vi vänder på problematiken lite, att köpa sig en "upplevelse" är en annan sak, en skillnad...
det kan vara precis vad som helst, en middag, en bio, en resa, en sak som inte kan sparas i en "pryl"...
Inget som hänger i garderoben och skapar antilycka, utan bara minnen, och förhoppningsvis BRA sådana...
Det är mitt recept, och att man ska försöka att NJUTA av upplevelsen, sug ut allt, stanna upp, och upplev istället för att forcera fram...
Om man missar bussen med 50 meter, så står man där arg och förbannad och stampar i 20 min för att vänta på nästa buss...
Okej, kan JAG göra någonting åt det???
Knappast, tiden lär ju inte gå fortare för att jag står här och är arg...
Så nu kan man tänka, här har jag fått 20 min till i mitt liv som jag inte hade planerat, och vad ska jag göra med dem...???
Titta på folk som sitter i bilarna, kolla på slaskfårorna i bilspåren, leta efter ljud, se på andra människor som INTE njuter av situationen...
Känna att jag gör något bra av situationen, vara starkare än alla de andra...
Vad kan jag göra för fel..?, jo ta upp mobilen, be familjen sätta på potatisen därhemma så du hinner ikapp tiden, be grannen skjussa dem till träningarna osv..
Och man upptäcker....jag har inte lärt mig ett skit, i dag heller...
Och vem vet, då kanske man skulle behöva stressa av med något dessutom, kanske alkohol...
Mors Berra
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
Tjena killar!
Tänk att vi kan beskriva ungefär samma saker med så olika ord!
Ja precis... släpp ratten. Lev och låt leva. Var rädd om ditt inre och din balans- må bra. Mata inte egot med vare sig alkohol, självömkan eller begär.
Förr var jag väldigt sån... ta hand om alla, tog åt mig problem, ältade saker, var lättsårad. Plus hade tusen olika andra krav på mig själv. DET är så himla skönt att slippa det. Fast som du säger Berra, det är en färskvara att ha sinnesro. Fast ju längre tiden går desto mindre behöver jag jobba för den. Det har numera blivit en god vana. :)
Att göra gott låter stort och fint men det är egentligen så lite.. bara att jag är lugn, trygg och kan ge ett leende istället för att själv utstråla rädsla eller agg gör mycket tror jag. Och att vara curling människa hjälper inte någon. Bara mitt eget snedvridna ego.. Fast det satt väldigt långt inne, den insikten. Att jag matade mitt ego med "att vara duktig genom att ställa upp för alla andra" . Det gjorde lite ont faktiskt. Men det får göra ont, självinsikterna. Bara man kan se det medvetet och sedan släppa taget. För all den energi som töms ur en den fyllde jag på med rött vin.... och det var ju inte bra alls.
Kul när ni svamlar på.. för visst är det spännande att spåna om livet.
Kram kram
skrev Fenix i Ångesten tar mitt liv...
skrev Fenix i Ångesten tar mitt liv...
Mors Berra och Pia!
Härligt att läsa era reflektioner över livet och allt.
Spontant känner jag att när det gäller alkoholen är grundtipset att det är slut för evigt med den varan, men när det gäller livet i övrigt så är det nog till att framlevas en dag i taget och göra det allra bästa av varje dag. Och vad som är det bästa, jag det är ju bara jag som kan avgöra när det gäller just mig. Att göra någon annan lite glad eller så är ett fungerande koncept. Vilket man kan göra, en bra dag. En dålig dag kanske någon annan gör mig lite glad.
Slutsvamlat:-)
/Fenix
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
Tack Viktoria, vad glad jag blir! Och en god frukost blev det också. Har följt din resa och varit avundsjuk:-)
Hur länge är det nu? Känns det bekvämt för det mesta?
I dag ska jag pränta in i hjärnan att aldrig ångra mitt beslut, eftersom det absolut inte finns något att försaka när man inte använder alkohol.
/Fenix
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
min tanke bakom sökande-frågorna är att försöka fastställa ett mål, vad vill jag?
Man kastas mellan hopp och förtvivlan nästan varje dag, hopp om att kunna nå berget, förtvivlan när man ramlar ner igen...
Jag ändrade mina mål en bit, vill inte bli tuffast, rikast och ballast längre som toppmål...
Mitt stora mål är att få fortsätta må bra, och det är faktiskt en begränsning, för jag måste hålla koll på mig själv...
För jag är som en svamp, suger inte bara åt mig av alkoholen, utan av andras problem också...
Och där har jag fått lära mig att sätta gränser, mår jag bra av det här???, nähä, men sluta då!
och framförallt, be människor runt omkring mig som fortsätter komma med sina problem, dra åt helvete!
Energitagare som aldrig betalar tillbaka..är tjuvar!
Viktigast för mig, topp tio...att fortsätta må bra, ett sorts mantra som upprepas flera gånger i timmen...
Och jag måste hålla koll på mig själv... hela tiden...vad är viktigast???...må bra...
Vad gör jag för att må bra?, klipper bort det "ruttna" som äter sig inåt...
Det ställer krav på en själv att uppfylla en del regler, inte fylla ryggsäcken på jobbet t.ex. (med problem)
Sinnesrobönen, kan jag göra någonting åt det???, ..hähä, släpp skiten då'rå!
Och bland det absolutaste vikitigaste (..för mig)...inte mata alkoholdjävulen...
För då drar han ner dig i träsket igen, men ångest och all världens jävelskap på en och samma gång...
Och då skiter man i alla sina regler, och låter livet gå vind för våg igen...
Släpp ratten på bilen så får ni se hur det går..
om man är full, ja då är det som att släppa ratten på motorvägen, det går lite fortare ner i diket då, och smällen blir desto hårdare...
Mitt liv, min dag, jag bestämmer lite av framtiden redan nu... genom mina handlingar...
Imorgon...?, ingen fyllångest i alla fall...
Mors Berra
skrev ledsen i hur mycket är för mycket?
skrev ledsen i hur mycket är för mycket?
Alla vi som kämpar med våra relationer med partner som missbrukar sviker, sårar, kränker m.m De här året och framåt ska bli vårat år där vi sätter oss som nr 1 annars kan vi varken hjälpa oss själva eller andra och sen har vi varandra på forumet när vi själva inte klarar av våra problem. som vi vet så kan de vara svårt att prata med vem som helst hur vi har det i våra förhållanden.
Ha en underbar dag KRAM
skrev DryMartini i Nu börjar min resa!
skrev DryMartini i Nu börjar min resa!
Sims333, ingen anledning att ge upp för lite öl och whiskey. Återfall kan de flesta av oss här få, men då får man börja om igen. Hoppas att du gör det nu och fortsätter på den nyktra vägen. Vi är med dig!
Själv har jag haft det jobbigt i några dagar, framför allt med annat som inte rör alkoholintag. I natt var jag vaken rätt mycket och hade ett sug på en rejäl stänkare. Just nu har suget gått över och jag hoppas att det håller i sig. Ännu så länge mår jag inte direkt bättre av att inte dricka. Men det kanske ligger i sakens natur att om kroppen är van vid alkohol, så är det något som faktiskt saknas. Lite nöjd känner jag mig dock av att ha kunnat avstå i 15 dagar. Det ska bli 15 till.
Idag ska jag vara nykter!
Mr. Dry
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
Den finns en anledning till allt, försök finna din???
En av många "sökande".frågor, jag vill, jag vet (!) och jag KAN! och jag KAN, kan du?
Vet inte riktigt vad du syftar på här. Min anledning till att leva? Att supa? Att sluta dricka? Att inte äta mediciner? Jag ser ingen mening med att kämpa, att vara arg, irriterad eller ledsen. Det stjäl bara energi både från mig själv och från min omgivning. Det spär även på mitt ego och snart är jag full grandiositet omväxlande med självömkan. Precis som man är som berusad!
Jag söker inte anledningar. Livet bara är och sinnesro är mitt mål. Och göra gott, så gott jag förmår, i alla fall inte göra något ont. Vara mig själv men inte ta mig själv på för stort allvar, leva efter mina värderingar och stå upp för det jag tycker, men med open mind och en massa humor. Vi vet just i alla fall ingenting alls. O det gör ju hela livet så spännande.
Anledningen till att jag var nyfiken på om du slutat med medicinen var för att min son har läst på olika forum och säger att det är jääääättesvårt att sluta med efexor. Så har jag ett exempel att motbevisa med... HA!
Fast han behöver dom så väl och nu när han tar dom regelbundet så är han nästan symtomfri.
Nu kallar kollegerna... fika dax. Ha det bäst i natten.
/ Pia
skrev viktoria i Ångesten tar mitt liv...
skrev viktoria i Ångesten tar mitt liv...
Nu när jag har annan dryck med mig till festen, eller blir bjuden på alkoholfritt dricker jag ju knappast 1,5 liter av den, hur god den än är! Men jag kunde dricka 2 flaskor vin "för att det är så gott". Shore!!!
skrev viktoria i Vill inte - kan inte
skrev viktoria i Vill inte - kan inte
skönt att du är tillbaka. Har saknat dig...
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
Tack Sussie!
Ja utan eran respons så hade jag inte funnits här, och mitt sätt att tacka er är att öppna mitt hjärta och skriva precis det som mina sinnen vill förmedla...
Jag tror (utan att veta) att dessa 0,5 % är precis det minsta man kan detektera, och därför friskriver sig på detta sätt...
Det börjar finnas rätt så gott om de alkoholbefriade numera, ca fyra fem styckna...
Bäst är nog Carlsberg och sedan Spendrups i min mening, men man bör nog ha varit utan sin "vanliga" bira först ett tag, annars tycker man nog inte om själva övergången tror jag...
Men inte blir man packad på den, man skulle t.ex behöva dricka tre gånger så mycket bara för att komma upp i lättölsvarianten...
Sex gånger så mycket för en folkbira, nio gånger för en starkbira osv...
Men kläm nio flaskor nollbira och man har Max kommit upp i en starköl, det känns rätt tryggt för mig...
Då inte för berusningen, utan för farbror blå, i min mening...
Jag har börjat tänka lite i förhand, vad är det jag vill uppnå???
Om jag då vet att jag inte kan bli full på mina bira, så slutar jag att hetsdricka, och suger på dem mest för smaken och umgängets skull...
Och det är väl så det ska vara, eller hur...
Fyllan är väl bara ett bevis på att man missbedömde kvantiteten....igen?
Om man klipper möjligheten att få bli berusad, så får man ett annat sorts lugn inom sig, jag behöver inte jaga nya möjligheter att uppnå mitt nirvana...
Man får söka sig ett nytt sinnestillstånd, det äkta, och lära sig vara nöjd med verkligheten...
Mitt liv är det viktigaste, och då måste man få ha ett körkort på det också, med rätt att få styra mitt egna liv...
Fyllstyrnigen är det slut på nu...
Idag vaknade jag utan bakfylla och ångest, borde inte alla få en möjlighet till det, varje dag?
I morgon ska jag vakna på samma sätt,det har jag redan ordnat för...det ligger nedbäddat med i min säng...
Mors Berra
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
En bra dag i dag. Ett slags lugn inombords. Ska lägga mig nykter och läsa äntligen, och somna när jag är tillräckligt trött.
Inget mer än det behöver jag just nu. Ser redan fram emot en god frukost i morgon utan ågren över vem jag är och vad jag gör.
God natt alla!
/Fenix
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
Själv har jag fan inte klarat dagen bra. Sitter med mina 3,5 och har snuttat på min gubbes whiskey. Ingen är ju här, ingen kommer förrän inatt och ja, fyfaaaaan! Den eviga ensamheten är inte bra för mänskligheten!
Sherio, miss Sophie!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
Jag är så glad för din skull. Jag har undrat hela dagen för hur det gått för alla. Du är fruktansvärt stark och jag glädjer mig med dig:-). Fortsätt nu på denna väg, vännen, för det är du värd och dina barn, och din sambo!
Kram från sims!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
....jag har fan gått upp 3 kilo.......... hahaha fy bubblans alltså
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
Första jobbedagen avklarad UTAN problem. =) Så klar i huvudet en måndag morgon har jag inte varit på länge. Kändes helt underbart och jag tror alla märkte att jag var mer alert (trots sömnbrist - konstigt va?).
Hur har det gått för alla er andra idag? Tänker på er hela hela tiden.
Kram
Sussie
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra - ville bara säga att jag verkligen tycker om att läsa det du skriver. Det är klokt, tänkvärt och rörande.
Och jag är nyfiken på dina nollbira. Jag har alltid älskat carlsbergs alkoholfria öl (ärligt talat är det den godaste öl jag vet) men den innehåller ju 0,5 % så den är ju INTE alkoholfri egentligen. Jag har aldrig sett nollprocentig och undrar var man köper dem?
kram
Sussie
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...
Jo jag lade av med dem för dryga 2 månader sedan...
Blev lite pissed när återkopplingen på remissen mellan psyk och husläkaren inte fungerade...
Jag tog min sista (inte ens hela) dosen på fredagen, och jag försökte ringa min husläkare om att få mera utskrivna...
Han var inte där, och sköterskan svarade att de .."hade inte släppt ifrån sig journalerna, och därmed recepttillgången.."
Så de kunde ingenting göra...
Ringde psyk, där de hade telefonmottagning mellan kl 14.15 och 14.45, den sköterskan (som var j*vligt svår att få tag i)
kunde inte heller komma åt journalerna utan min läkares medgivande, som var (naturligtvis) ledig denna fredag..
Och som ni vet, man ska fasiken INTE ändra snabbt i doseringen på psykofarmaka, både in och utfasningen...
Jag bad henne att dra åt helvete, och hela jävla psykhelvetet...
Försökte bönande och bedjande på Apoteket att de skulle bara släppa till senast utskrivna receptet så att jag hade piller inför helgen,
men dessa jävla paragrafryttatare är lika påverkbara som en tjurig lapplisa...
Så vad kunde jag göra???
Jag bestämde mig för att inte göra ett 2,5 dygns uppehåll i medicineringen, utan då kan jag lika gärna sluta tvärt...
..och det gjorde jag...
Helvetes kval jag genomgick under 1-2 veckor, det susade i öronen och jag mådde absolut inte bra, seg och i ett töcken...
Men jag genomled det, och mådde mycket bättre än på länge, jag var ju förbannad!!!
Förbannad på jobbet, förbannad på husläkarmottagningen, förbannad på psyk, förbannad på alla j*vla lapplisor, förbannad på allt..
..och vet ni vad???, det hjälpte mig, ingen annan ställde upp och hjälpte mig när jag som mest behövde det...
Jag rådde mig själv, behövde inga andra att lita på längre, min tillit föll totalt...
Och på den vägen är det...lite deppig, och jävligt mycket förbannad, jag står mig själv närmast...
Och det är väl så egentligen, vi vill alla att "någon" ska ta hand om problemet, skylla ifrån sig, eller lasta över problemet hos...
När det hela ligger hos en själv, jag är själv ansvarig för allt jag gör och tänker, precis som med alkoholmissbruket, det ligger i min egna famn..
Så lite vilsen är jag, lite brännmärkt här och där, och en svag förbättring från gång till annan...
Men frisk?, aldrig...jag kommer för all framtid vara ett "psykoffer" och tillika en "alkis"...
Men ett psykiskt vrak, eller en alkoholiserad parkbänkssittare, inte då...
det ligger helt i betraktarens ögon, definiera ett "psyko" och en "alkis", jag vet hur jag ska definiera det, på mitt sätt..
Alkoholist, nej men en person med ett ganska så långt gånget riskbruk...
Nervrak, nej, men en person som "gått in i väggen", och tar inte saker för självklara längre...
Det finns en anledning till allt, försök finna din???
En av många "sökande"-frågor, jag vill, jag vet (!) och jag KAN!
..och jag KAN, kan du?
Mors Berra
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
Tack Mamma Mu, och grattis att du tog dig till AA och nu kör vi nyktert, inte bara bil!
/Fenix
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
skrev Gäst i Nu börjar min resa!
Hej allesammans!
Tack TP för dina kloka ord; ja jag är ju en människa med fel och brister, men det gäller att acceptera detta och inte gräva ner sig i skuld och skam. Det hjälper ju ingen och absolut inte mina barn, som jag kämpar för. Jag ska vara stark för dom, precis som jag tyckte att min dotter var otroligt stark igår när hon sa: Älskar dig mamma så otroligt mycket. Låt oss lägga det bakom oss nu och börja om på nytt.
Tjejen är 15 år och så himla stark och klok. Jag kanske ska vända på det hela och tänka: hon är min dotter och säger så, kanske jag inte uppfostrat henne helt fel under dessa 15 år vi faktiskt levt tillsammans? Det är ju de senaste veckorna som hon inte ville vara hos mig, för det är de senaste veckorna jag flippat ut fullständigt med alkoholen. Den tog över totalt. Det finns hopp, men då måste jag vara stark och visa henne att alkoholen helt är borta från mitt liv.
Till alla er som jobbar nu och är orolig för all stress det innebär: Håll ut, snälla! Ni är alla så fina människor och är värda ett fint nyktert liv. Det är vi alla! Dessutom har vi kommit så långt nu, så det får vi inte sabotera. Jag var så nära igår, men jag klarade det. Jag tänkte: nej, jag måste försöka förklara för min dotter att det inte var jag som skrev det fula mailet, det var fru alkohol. I vanliga fall hade jag bara tänkt: åh, nu sket sig det med! Jag ooorkar inte, jag skiter i allt och druckit mig däckad igen, men jag gjorde annorlunda.
Tack mina vänner, det är faktiskt mycket er förtjänst (inklusive min egen förstås). Ni är alla så stöttande och jag vill vara det för er.
Idag ska jag sysselsätta mig med att baka, städa och läsa någon av mina Livsenergiböcker som jag har typ 15 stycken av.
Kram från en fortfarande nykter sims.
skrev Gäst i Vill inte - kan inte
skrev Gäst i Vill inte - kan inte
Vad härligt Fenix, grattis! Jag längtar till den dagen då jag kommer känna mig befriad.. på riktigt.
Det känns som att jag hittat en god hjälp i AA, och jag har bestämt mig för att ge det en ärlig chans.
Ha en bra dag Fenix, idag är vi nyktra!
Kram
Mamma Mu
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
skrev Kvinna-mamma46 i Ångesten tar mitt liv...
Hej Berra.
Lite nyfiken, hur gick det med att sluta med antidepressiva? För visst skrev du för ett tag sedan att du gjorde det?
/ Pia
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
skrev Fenix i Vill inte - kan inte
Det tog ett bra tag innan ni fick svar, men nu är jag här igen. Det känns som om jag hittat nyckeln och låst upp en viktig dörr. Nämligen, det finns verkligen inget positivt längre för mig med alkohol. Ingenting!
När jag vaknad i morse kände jag mig verkligen befriad, äntligen. Den känslan ska jag vårda.
Kram till er alla, och inte minst alla nya kämpar som jag ser kommit till här på forumet. Vi är alla värda att slippa förtrycket av den obarmhärtiga slavdrivaren hr Alkohol!
/Fenix
Trött på dem, de finns ju överallt och hoppar på mig
när jag minst anar det... förkylningarna avlöser varandra,
blir inte kvitt den ena förrän den andra tagit kommandot...
Nytt år är det också, det har börjat bra, med lägenhet
och ett eget hörn av världen...
Fast ändå är det nåt som gnager, kan inte sätta fingret på
det, men det ger sig nog... snart ett år sen jag träffade
honom... kanske är det precis det som spökar?
Träffade förresten ett annat ex häromdagen, och hans dotter.
Har inte träffat henne sen hon var två och ett halvt, och
nu är hon fem snart.. träffade honom för nån månad sen, och
då talade han om att hon fortfarande pratar om mig och säger
att hon längtar efter mig, trodde han bara snackade goja,
men det var nog så att hon verkligen kom ihåg mig... lyste
upp som ett barn som ser tomten, log och blev jätteblyg...
jag mådde jättekass över att lämna henne, mer över det, än
det faktum att han var rätt kass och att vår dröm sket sig!
kanske är det barnen jag lämnat som gnager...
vet att de inte är mitt ansvar, och att det bästa för dem
är att jag inte har kontakt med barnens pappor...
eller också är det min egen barnlängtan som gnager, min
längtan efter en lugn och skön familj...
äh, skit samma! gnager gör det, men det kommer nog visa
sig varför förr eller senare?!
Stoooora kramar till er alla! Bacillfria såna!
/kristin