Senaste kommentarerna i forumet

...tack för din omtanke. Du är en klippa!

Har nog sett samma filmer ;)
Fantasin flödar ofta, det är befriande och ger mig själv ofta leende i mjugg i olika sammanhang.

Skönt du finns kvar här inne men det är väldigt tomt på folk. Hoppas de som behöver hittar hit, tyvärr blir det ju inte så attraktivt om det inte snurrar...
Om någon läser och tvekar så vill jag uppmana att skriva och läsa, pocka på uppmärksamhet genom några få ord. Vi finns för varandra här inne!

Kram på er

jag kan se fördelarna och orsakerna med att kontrontationerna upphörde. Däremot skriver du att alla inte fick delta i anhörigveckan på din tid. Det får mig att tänka att någon hade erfarenhet och utbildning/kunskap nog att se vem eller vilka det gagnar och inte, individuell vård och hjälp. Det låter klokt och generöst i min värld. När det gäller konfronationerna skulle jag kunna tänka mig att vissa kanske skulle må bra av den formen framför papper och standardfrågor. Många har ju svårt att uttrycka sig i skrift och saker kan få fel tyngd beroende på att man använder just standardformulär.

Jag spinner fritt nu och det är ingen kritik, mest en undran och reflektion.
I mitt fall åkte jag till anhörigveckan för min skull. Jag var där före min man hamnade på behandling. Jag skriver här för min skull och jag informerar mig och går på alanon för min egen skull. Jag har träffat en vän för livet som är både missbrukare och anhörig, en fantastisk kvinna.
Processen kan jag kalla läkning av medberoende men jag tycker det är så mycket bredare. Jag kan plocka och fördjupa mig i vad jag vill när jag vill. En plats att bara vara här och nu betyder så mycket. Jag ser i grupperna, som är olika för mig, hur olika de är, hur jag ibland upplever små "orgier i illamående" nästan som om några bäddat in sig i sin egen sjukdom och tryggheten ligger i att få prata med samma gäng på samma sätt månad efter månad och för någon år.
Jag värderar inte det utan använder det jag själv har förmåga ta in och få ur mig där och då. En underbar plats!
Anhörigveckan satte ord på så mycket och att ha medmänniskor runt som förstod var behagligt i eländet.
Mycket kändes annorlunda för mig i gruppen eftersom jag då inte visste om mannen skulle/ville dit. Han söp under den veckan, något han senare försökte ljuga om gentemot mig. Kanske oväsentlig men jag undrar ju varför, för vem ljuger han?
Senare påbörjade maken behandlingen och jag blev lättad, Han skulle inte supa ihjäl sig just då! Början var han spak och ödmjuk men efter ett par veckor började han få tillbaka samma attityd som när han aktivt drack. Ett beteende han fortsatt med! Ingen vet om hur vidrig han blir, ingen kan förstå eller se det. Det är så fjärran den vänliga och intelligenta mannen han visar utåt.
Utåt, vad är det?
Jo, de gånger per vecka han går på AA, de timmarna han en gång i månaden är på gården och nu de få timmarna han visar sig för de nya arbetsgivarna. Resterande tid är han totalt avskärmad från livet och världen.
Under helgen träffade han tydligen sina äldsta barn, utan förvarning hade han kört till sitt ex. Där pratar han som om allt är normalt mellan mig och honom trots att han gapat, inte hört av sig i princip alls sistamånaderna och inte alls på 12 dygn. Dessförinnan 4 timmars samvaro. Tidigare 14dagar utan någon kontakt alls. Sommaren mycket sporadisk sen min födelsedag mitten av juni.

Blanketten
Visst, läkandet är hans eget, liksom mitt. Men, jag blev ombedd fylla i, hjälpa till? ,vilket jag gjorde. I mig bor inte hämnd eller elakheter, dömande eller dumförklarande. Jag var så tydlig jag kunde och kände mig tillfreds när jag postade brevet med säkert 10 sidor av mitt inre.
Detta används i makens behandling och var de enda papper som fanns som stöd i mannens läkande. Det fick naturligtvis skev fokus eftersom min man varit alkoholist hela sitt liv och har levt länge i missbruket utan mig. Efter förstod jag att det var mitt brev, mina ord, som fick mannen känna aggressioner mot mig sista veckan och sen dess har hans förakt vuxit. Varför ser ingen det?
Varför kollar ingen upp depressionen han blev diagnostiserad?
Varför får han sovpiller nu?
Varför har plötsligt ipren en strykande åtgång?

Jag klarar mig, mår bra, har det lugnt i min oas. Tänker inte utsätta mig för obehag, det har jag inte gjort mig förtjänt.
När jag märkte det var något som inte stämde tog jag kontakt med gården men ingen återkom till mig. Det lämnades över till "chefen" som valde inte höra av sig.
Helt ok och jag kan tänka mig att de förmodade jag var en sjuk jävel, vilket kan vara sant. Mitt syftevar bara att förklara missen som orsakade sängvältarförsöket. Där jag själv kunde blivit skadad och i förlängningen mannen som behandlades.

Just nu planerar jag mina nya kvadratmeter till tomten, alldeles lagom tungt när operationssåren läker. Datorn i sängen, musik från stereon och sömn när som helst på dygnet. Livet är värt levas!

Kram på er

sätt en stor röd blomma i håret så Adde hittar dig! Förlåt, har sett för mycket film och fick en rolig bild i huvudet där du står där bland en massa människor och ropar "Adde, Adde!" med någon konstig hatt med en blomma på huvudet. Kul att ni kanske kommer ses. Om du inte har alltför ont efter operationen så kanske det kan skynda på det andra läkandet, det inuti?

Bra skrivet Adde om alkisar/anhöriga. Visste inte hur det gick till på behandling tidigare men har fått lära mycket genom dig och Sorgsen.

Kramar!

Skulle ha ansvar för att folk härinne inte klarar av att sluta sitt missbruk, är helt enkelt absurdt!
Samtidigt så tycker jag att dina kommentarer ibland är rätt komiska och lättar upp den ibland tunga känslan som man kämpar med.
DU hjälpte mig mycket förra helgen då jag var totalt under isen.
Jag blev förvånad över Fias reaktion och text. Men jag kanske saknar den breda bilden, och vet för lite?
Men det känns som en klar överreaktion.
Alla skriver olika, alla är olika och har olika värderingar. Man får väl sluta läsa de texter man stör sig på.

Nu tar vi och drar ett streck över det hela och stöttar varann, för vi har väl alla samma mål härinne?

Sköt om er.

LP

Adde ledsen, men nu kör vi.
Visst inget att bry sig om, men få höra att stiltjen på forumet är mitt fel och INGA

säger motsatsen. Det är tungt, men jag tackar Fyllefia . Hon är i en klass för sig.
Hon är Fyllefia.....
/A

Som tänker börja med antabus...ska bli så jävla skönt!! Är också så in ih-vete trött på mig själv och mitt drickande...nu ska jag bli fri!

och god vilja fixar allt!

Kram, Adde! <3

Vi behöver inte sandlådefasoner här, vi behöver lugn och ro för att klara av det vi är här för - att sluta dricka.

Så lägg ner.:-(
MB

du vill.sluta, jag vet inte hur mycket av rommen du hunnit inta då du skrev, men jag tror att du ångrar dig imorgon om du läser vad du skrivit.
Vad är det för ton?

och lycka till imorgon, du kommer inte att ångra dig. Jag bestämde mig och fick Antabus och idag har jag varit nykter i 20 dagar och gläds över den frihet jag känner, att slippa alkoholen och ta in intryck i nyktert tillstånd och rentav börja älska livet.
Tänk att vakna pigg på morgonen och känna energi för att hitta på saker, och uppleva att man hunnit med en del under helgen, som man annars nästen sovit bort halva tiden av.
Kram, Cookie

vad jag saknar att jag inte har tillräckligt långa armar för att ge dig en kram ♥

till i morgon och kanske du och brorsan kan ta en fika efteråt och fira ditt steg :-))

aldrig, vad jag kommer ihåg, kommenterat dina inlägg men nu har du klart överskridit alla gränser, vill.sluta.

Du har haft en förmåga att uppröra och få fokus bort från alkoholen vilket vi inte behöver hjälp med.

Ta en paus och bestäm hur ditt liv ska se ut om du verkligen vill sluta dricka.

jag som alkis gör min behandling för min egen skull så har inte famijl/vänner plats i det arbetet. Jag ska koncentrera mitt arbete helt på mig själv och just därför finns det regler om första veckan och kontakter med omvärlden. Tex kostar det ju skjortan att använda mynttelefonen som finns och att man inte får ha egen mobil/dator med sig.

Och sen blev erfarenheterna från en konfrontation i familjen så pass stora om att fokuset flyttades från det egna tillfrisknandet till en oro/omsorg/vånda över vad man blev beskylld för av familjen. Jag vet ju själv så irriterad jag blev över hustruns ringande när hon fick börja ringa efter första veckan. Jag blev tvungen att begränsa hennes samtal och sätta en dag och tid för samtal för jag hade helt enkelt varken tid eller ork att älta hennes frågor. Jag hade tillräckligt jobb med mig själv, det var som ett jobb med ständig övertid. Och efter ett tag kom en annan aspekt in i livet och det var kontakten med gruppen och den samhörighet som växte fram och den blev starkare än samhörigheten med familjen. Det var ju gruppen som förde mig framåt mot tillfrisknande.

Och sen tror jag att många anhöriga törs skriva av sig lite mer öppet ensam hemma än att säga det öga mot öga. En sak som absolut spelar in är att det i många familjer finns ett våld med i sammanhanget och då törs man inte säga det rakt ut. Och för min del var det så att jag kände mig trygg med att ha en terapeut med mig när jag läste breven från familjen, jag var djävligt rädd när jag öppnade dem. Men vi kunde beta av dem i lugn takt, med tårar och förtvivlan ibland, men ändå lugnt guidad av terapeuten.

Jag fick förmånen att få vara med på familjeveckan (alla fick inte det då) och där var 2 ungdomar i mina barns ålder. Jag var så rädd att jag mådde illa när jag gick upp till lokalen (bredvid stora samlingssalen, där vi har våra GiG-samlingar ) där ena mansgruppen numera har sin hemvist. Jag kände mig som en riksalkis på väg till stupstocken och var helt övertygad om att jag skulle få all skuld som deras alkisar hade förtjänat.

Det blev inte så. Oerhört snabbt bildades det en gemensam grupp med ett gemensamt mål att vi tillsammans skulle se till vårt eget tillfrisknande delandes våra erfarenheter. Det var väldigt starka dagar med massor av tårar, det var nog där jag lärde mig att det är ok att gråta öppet utan skam.

Som vanligt glider jag ut i text men kontentan är att båda sidor ska se till sitt eget tillfrisknande utan att ägna sig åt beskyllningar eller "uppfostran" mot andra. Att ägna tid åt sitt inre och utveckla det utan att fastna på det som hänt. Kan jag se själv hur jag är så är det enklare att se hur andra är och acceptera det.

Att vara rak och ärlig är en förutsättning för vårt tillfrisknande och jag tror, tyvärr, att vi alkisar har det lite mer förspänt i och med att vi har så många fler möten att gå på. Det finns massor av orter i Sverige som inte har Al-anon vilket är så bedrövligt. Men det kräver att det finns anhöriga som inser att bara för att de blivit av med alkisen så blir inte livet en dans på rosor, taggarna sitter kvar. Länge, hela livet, om de inte jobbar med sig själva.

Jag har vänner som varit på behandlingshen som kör med konfrontation och jag är glad att jag slapp det och kunde lägga all tid på mig själv.

Ska jag och min bror till min husläkare och träffa specialist sköterska...förmodligen går jag ut därifrån med ett recept på antabus ....och vet ni...det ska bli riktigt skönt....jag är så jävla trött på det här livet nu! Hela dagen idag har jag haft sån bakfylleångest så det har varit rent för jävligt... så imorgon säter jag en fot i ändan på alkohol jävulen och börjar ett sundare liv!

Rom jag fick i 40 års present.
Den ÄR god.

Samtidigt förvånas jag av din uppriktighet?
Kommer ihåg en skör Fia som supit bort sitt arbete.
Den lite fiiiinare FylleFia bosatt i Vasastan.
Inte klara av att beblanda sig med kreti och pleti. Bosätter sig kolonistugan för hon inte klarat av maken.
Finns det dusch och rinnande vatten i stugan? Fräscht är det inte!

Tack för dina värmande ord, nu förstod jag att du flyttat hem till din alkoliserade man.

Han som är då snäll, jättesnällt att låta dig bo i en kolonistuga.

I mina ögon efter din sista kommentar är dy bara såååå sårad och ledsen

Stackars dig, var det så här ditt liv skulle bli

Fia DU lyckades få mig härifrån.

Kanske lika bra, för jag kan inte hjälpa dig

Han som är då snäll

Man har många stadier i livet. Stadier som man kommer till, är i en period för att därefter vandra vidare mot närsta stadie.
Barndomen var ett långt sådant stadie, det innehöll glädje, sorg, skrubbade knän,men ändå fullständigt monumental glädje när man äntligen lyckats lära sej cykla. Vänner man umgicks dagligen med, men som man med knapp nöd kommer ihåg namnet på idag. Stadiet skoltiden innehåller också alla möjliga sorts minnen, positiva och negativa. En del trivdes bra i skolan och har nästan bara bra minnen därifrån, andra kanske minns skolan med fasa, en lång räcka av år med mobbing, utanförskap etc. För båda gäller ändå att det är ett passerat stadium i livet.

För mej kom sedan stadiet där man skulle bli vuxen och klara sej själv, jobb, nya vänner, andra vanor. Fester, spelningar, whiskyaftnar med polarna. Detta stadie avlöstes av småbarnsstadiet.

Alla dessa stadier har passerat utan att jag har blivit knäckt av saknad, skulle jag på fullt allvar börja gå in i barndomsstadiet igen skulle nog män i vita rockar hämta mej och ge mej en tröja med alldeles för långa ärmar. Gå tillbaka till skolan kan jag göra, men det skulle vara märkligt med en 48- årig smygrökande skolkare på komvux...

Nej, det är passerade stadier i livet.
Samma sak känner jag nu för alkoholen, det var roligt så länge det varade, men jag stannade för länge i det stadiet, det är gjort, jag är färdig med det....

Nu går jag vidare i livet.

...dig hade jag nog inte undersökt konventets program så noga.

Själv har jag lärt mycket sista året. Läste just färdigt P-O s bok och står lite undrande till när man slutade med "familjegrillningarna" på Gården, menar när det gick över från live-möten som P-O beskriver dem till enbart ord på papper som jag som anhörig inte har chans att utveckla eller förklara. Flera saker förstod inte terapeuten pga det.
Ångrar inget av det jag skrev ner, var väldigt ärlig och personlig, men ångrar jag inte kopierade pappren.

Något du vet Adde?

stora konventen i Sverige så betyder Gullbranna mest för mig. Bara miljön med tex strandmötet gör det avkopplande och trivsamt och sen är det "bra" folk där. Numera blir det inte så många möten som det var i början för mig utan minglet och mötena mellan mötena betyder mer idag och jag tror att jag faktiskt går mer till Al-anon för att lyssna och lära mig mer än till "mitt" AA.

Och jag tror att det framgått att den helgen är min alldeles egna tid som bara är för mig :-))

En riktig måbrahelg !

Klart läkaren släpper iväg dig !!

...bra!
Ser det är samling kl 20 men börjar med möten 17 på Alanons sida.
Hoppas vara fit nog för detta :)
Har läkarkontroll under veckan så lovar meddela här om jag inte kan/får/bör.
Känns bra bara läsa ifenom programpunkterna...

kl 20 på fredagskvällen vill jag inte missa så jag är på plats ca 18 för fika och mingel och kan vänta på dig direkt till vänster om tältet :-)

...har du en bra starttid?
Fredag? Kl?

bara säger en tid när du kommer till tältet så ska jag lyssna massor :-))

...visst pratadevi om det. Nu opererades jag i tisdags och stygnen tas först efter Gullbrannahelgen. Mår bra och läker fint så kanske kan det bli möjligt ändå och jag behöver ju inte stanna hela dagarna. När vi pratade om det i våras såg jag framför mig att jag skulle ha sällskap dit. Ja, vad vet jag, kanske mannen tar sig dit. Skulle vara mycket trevligt träffa dig och alla likasinnade där. Gissar du lyssnar till Adde vid kaffetältet? ;)

Vad hsr jag gjort dig för du skall ha dessa
känslor och funderingar.
Alla som tagit illa av mitt sätt att skriva har jag ärligt bett om ursäkt.
Fenix, Dompa, Villervalle.
Jag vet med mig att jag även bad dig om ursäkt oxå.
Vad vill du att jag skall göra?
Nu när du säger att det är jag som fick forumet att tystna.
Tack för den kängan.
Du skrev det själv att alkolister är känsliga, så var det med det I åtanke som du säger att forumet tystnar pga mig?

Vilken uppfattning tror du nya användare får när dom ser sådana inlägg.

Har ej ord, blir både ledsen och väldigt besviken på dig nu, stackars Fia.............
Vad har hänt?
/A

?