Senaste kommentarerna i forumet

Kan kanske vara bra att känna till också? Jag menar om du har problem med alkohol finns det ju faktiskt en viss risk att han också löper risk för ökad känslighet vad gäller alkohol. Då kanske det kan vara vettigt för honom att akta sig lite - om han känner till den risken vill säga! Svårt, jag fattar!

Idag har jag fått medalj förresten :-) Den där lunchgruppen har tydligen tradition att dela ut medaljer för olika nyktra tidsperioder och eftersom de nu frågade om där var någon som varit nykter i 24 timmar och jag har varit just det så fick jag mig en liten silverpeng :-) Ha, ha "alla sätt är bra utom de dåliga" som morfar brukade säga, om det ska till att samla medaljer för att man ska klara av att hålla sig från drickat så får det väl vara så då!

Annelie, om du inte vill säga det till honom så kan du ställa det på ett ställe som du inte kommer åt som ett förråd som är låst eller i en stor låda med lås. Lås och släng bort nyckeln, sen kan du säga att du tappat bort nyckel :-)
Men igentligen är det ju lättare att säga som det är, för även om vi är mammor så är vi människor också. Jag tänker så här om jag kan erkänna mina problem, så kanske jag öppnat en dörr för dom att komma och be om hjälp om dom hamnar fel.

Äldsta grabben har tillfälligtvis flyttat hem igen och tog hela barskåpet med sig som står i hans garderob. I maj ska han åka iväg på ett halvårs utlandstjänstgöring. Vad sjutton ska jag göra, jag kan bara inte säga till honom att du får faktiskt härbärgera dina flaskor någon annanstans för din morsa är alkis och klarar inte av frestelsen. Så lågt klarar jag fortfarande inte av att sjunka i hans ögon.

åt era kommentarer om fan. Jag ska banne mig också slänga fanskapet över bord :-D

Bra att du går till AA till slut hittar du din styrka, men hjälp dig själv genom att ta bort alkoholen från hemmet. Jag skulle aldrig klara av att ha något hemma just nu och vill inte plåga mig själv så heller. Verkar ju som att vaxa benen långsamt, ingen hitt det heller :D Kramar Kalla

Tack snälla Stigsdotter för din kommentar om att jag behöver min styrka till ev sjukdom, den gick rakt in. Otroligt hur bara en kommentar fick mig att tappa lusten till att döva oron med alkohol, ni är fantastiska!

hemasch, bra jobbat! Skönt att höra att du kan se det positiva i tillvaron.

...jag vill ju egentligen ha en flaska vin eller två, att stå och klunka Caipirina ger mig ju faktiskt ingen glädje alls - jag bara inbillar mig att det ska det. Det är vinet som är min svaghet och det har vi inte hemma. Då blir det starksprit istället, som ju är värre, men inte ger mig den effekt jag vill ha. Så varför gör jag det? Jag håller på att tömma ut slattarna och snart är det bara makens finwhisky kvar samt oöppnade flaskor. Det är nog så det måste vara - att inte ha något hemma.

Jag ska ta mig iväg på ett AA-möte nu under lunchen. Här där jag finns kan man gå på ett möte på lunchen och sedan ett efter jobbet om man vill. Jag hoppas att detta skall ge mig styrka att sluta dricka. Fast det känns knasigt att det skall gå åt så mycket tid till möten när jag knappt hinner iväg att träna... ja ja, har man tagit fan i båten...

Ha en bra dag allihopa!!

Igår fick jag en flashback från mitt tidigare och inte så upplyftande liv. Jag skulle spela på morgonmässan och in stegade min förra chef. Har inte träffat honom sen jag blev nykter. Han slutade precis innan jag kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist.
Nåväl, jag spelade. Om möjligt ännu bättre än jag brukar. Jag har en förmåga att koppla bort stressmoment när jag väl sitter på pallen.

Hur som helst så tog han i hand och hälsade efteråt. Mycket varmt möte från hans sida och han tackade för spelet och sa att han gladdes så över att se mig igång igen. Antar att jag ser betydligt friskare ut än för 1.5 år sen. Det gjorde han också. Han har varit pensionär sen dess och såg minst tio år yngre ut. Det kändes bra att möta honom. Kanske var det också en form av avslut för mig. Att säga adjö till den personligheten som han minns att jag var.

Men det var en märklig känsla att kastas tillbaka sådär utan förvarning.

Har alltid somnat onykter i minst 15år men har fått hjälp av Alna.
Genomled mitt första dygn nykter med hjälp av Campral m.m
Vaknade nu på morgonen utsövd, ej bakis, viket kändes konstigt men bra.
Nu skall jag göra allt för att klara nästa dygn...
Resan har startat, jag skall börja LEVA igen.

(Har klarat av att sluta röka för 4år sedan efter 35år (inga återfall) så detta skall nog gå).

Att öppna upp och ta emot det stöd som finns från andra människor tror jag verkligen är A och O. På alla de AA möten jag har varit, är det aldrig någon som inte har välkomnat, kramat om, stöttat och sagt RING! "Pick up the phone instead of a drink", vad det någon som sa häromdagen. Klokt!

TACK! SÅ ska jag tänka i fortsättningen!
Kramar till Dig!

Lilja

Vi har en sån lirare här i stan också. Som gör sina besök hos oss på jobbet. Inte alltid så att det passar sig att han kommer. Han dök upp under en mässa i höstas. Klampade in som om det var den mest naturliga sak i världen. Han letade helt klart efter någon av oss. (såklart är han välkommen till mässan, men det är inte det han söker)
Det som gjorde ont i mig var att ingen av de präster som var där bemödade sig att se honom och prata med honom. (det var tre-fyra stycken där utöver den som förrättade mässan) Det var vaktmästaren som gick fram till honom och pratade med honom och gick med honom ut.

Änglar kan finnas där man minst anar det. Själv spelade jag, men det hade suttit rätt fint att sluta för att gå fram och prata med honom. Hur var det nu med dessa mina minsta....?

en sväng in på vårdcentralen för en "normal" liten åkomma häromdagen och när jag kliver in innanför dörren står där en liten lagom påstruken herre med en lila påse i handen.Han tillhörde avgjort den typ av alkis som har utsett parbänken som sitt hem. Han hejade glatt på mig och jag hejade lika glatt tillbaka och vi tog varandra i handen och hälsade rejält !

Som vid många möten med människor man hälsar på så gick hjärnan på högvarv : "Vem är detta ?? Borde jag känna igen honom ?? Och vad i jösse namn heter han ??

Nu var ju inte det så viktigt för honom att jag inte verkade vara med i matchen för han pratade glatt på. Och han hade en viktig sak att berätta för mig, en sak som var så stor för honom att han kände att han var tvungen att delge mig den goda nyheten.

Hans son skulle ta kockexamen i en annan stad och han var så stolt över honom.

På min fråga om han skulle åka dit och vara med på examensfesten fick jag bara ett svävande svar.

Hans kompis kom nu ut från toaletten och hade bråttom ut därifrån förmodligen för att personalen nog har för vana att ringa vakten när de gör sina besök. Min "kompis" vinkade adjö med ett leende, för några timmar var han lycklig för att hans grabb skulle ta kockexamen. Sen ska verkligheten komma ifatt igen och ångesten för att han inte är med sin son på hans stora dag kommer att ge mångårig effekt.

Den ångesten är inte lätt att bli vän med. Jag vet hur det är.

Inne i varje alkis, bakom dimman, finns en människa. Jag måste ständigt påminna mig det så jag inte dömer folk bara på utseendet eller spritlukten, det kunde mycket väl ha varit jag som stod där.

Det märkliga var att detta hände samma dag som jag var på ett föredrag av Annika Östberg. Också en människa som var djupt ner i helvetet och som nu tagit sig ur det och lever ett så normalt liv det bara går. Min små bekymmer bleknar i jämförelse och jag blir så imponerad över hennes livsresa och jag är enormt lycklig och tacksam över att jag fick ge henne en kram :-) Gå och lyssna på henne om ni får tillfälle.

Jag är nykter idag, och jag är stolt över det, och detta för att jag inte tagit det första glaset.

Hoppas du haft en underbar dag//Kalla

att läsa om dina positiva tankar, Annelie, och det lilla stråket av - lycka! Det är du så väl värd.
Kram från Nynykter

Woohoo :-) En dag i taget, var det va? :-)

Igår var det lite småjobbigt. Kände mig allmänt orolig och nedstämd. Den där "dagen 1" är alltid värst. Jag önskar att jag inte behöver uppleva den igen. Det vore underbart!

Pallrade mig iväg till ett AA möte igår. Det var en ny grupp som jag inte hade träffat förut. Vi var bara 5 stycken, så det var lättare att våga dela med sig. Jag är inte den som i vanliga fall gillar att prata inför stora grupper.

Det regnade inatt, här där jag bor. Imorse vaknade jag till frisk och härlig luft och en strålande sol. Det ska jag fokusera på och njuta av idag!

Kram

Håller med PersonligaPersson där. Häll ut skiten!

Jag har än så länge inte varit nära ett återfall och det tror jag beror på att jag inte har en droppe alkohol hemma. Jag brukade dricka omåttligt hemma när jag var ensam eller trodde att barnen inte märkte, men i sociala sammanhang och hemma hos andra drack jag alltid lite lagom. (Snacka om hyckleri!) Så att tömma hemmet på alkohol var en förutsättning för att lyckas. Hemma hos särbon finns det alkohol, men där är jag sällan ensam så frestelsen finns inte där på samma sätt. Dessutom har jag berättat för honom om mitt beslut och det är en spärr. Jag kan alltid prestera stordåd när jag har publik (suck!)

Din familj verkar ju stötta dig genom att inte dricka alkohol till maten, så nog skulle de ställa upp på att tömma barskåpet eller låsa in spriten på något ställe som du inte kommer åt? Jag har fått intrycket att konsumtionen för din del ibland stannar vid små klunkar, men jag tror det ligger enorma psykologiska vinster i att istället avstå helt eftersom man då kan känna sig så väldigt nöjd med sig själv.

Ta all hjälp du kan få, Stigsdotter! Du är värd att få må bra och vara nykter.

i samma sits Lilja-12 ! Känn dig absolut inte obekväm att messa " nån nästan obekant " jag tycker absolut det är ett frikshetstecken att du gör det. Vi är inte obekanta med varandra och vår sjukdom, vi är alla så lika och vi som lämnar ut våra tekefonnummer till " nån nästan obekant " är bara glada om vi kan få ge tillbaka lite av det vi fått. På det sättet växer både du och jag i vår nykterhet.

Tjata du på "di gamle" som finns i din närhet :-))

är bättre än inga steg alls, jag tycker du är duktig och stark som skriver här, och du vill ju ha en förändring. Utifrån vad var och en har med oss i vår ryggsäck så är den nog lika tung för oss alla, det ser bara lite olika ut. Styrkekram till dig.

Jag har nu pratat av mig med vännen, någon dag skall jag nog visa henne denna tråd men det är långt in i framtiden. Känns alltid bättre när jag pratat med henne, hon brottas med sina problem så vi har ett ge och ta förhållande, synd att hon inte är man då hade jag gift mig med henne :-) Hunden och jag har skrämt djuren i skogen med en underbar tur utan regn. Tror att jag botar lite av flykten med att ta ut mig fysiskt, sen har det ju fördelar med att flåset börjar bli bättre.
Håller med dig Stigdotter vi slänger honom överbord och hoppas att han inte kan simma :D
Tack för allt erat stöd, denna sida rädder mig så många gånger// Kram Kalla

...bara för att man halkar till lite. Men jag funderar på varför du inte helt enkelt häller ut allt du har hemma. Då blir det ju inga små klunkar då du har garden nere. Då behöver du besöka bolaget, och det är en bra mycket längre process som du kanske hinner hejda på vägen.

Har funderat mycket över vad det är som gör att jag har så svårt att bryta mig loss. Varför är jag så rädd att misslyckas? Rannsakar min uppväxt. Min mamma och pappa har alltid funnits där för mig och jag har växt upp i trygghet. Däremot har min pappa aldrig tillåtit mig att få göra fel, han har alltid sett till att allt blivit rätt tex när man skulle bygga något osv.... Har liksom aldrig fått lära mig av mina misstag utan han har rättat till dem innan det hunnit bli fel. Kan det vara något som idag förföljer mig. Rädslan att göra fel.
Mulletant, tack för dina inlägg. Du verkar vara en fantastisk kvinna med många sunda tankar. Ja, visst är det så att vi inom vården är typiska medberoende, iallafall många av oss. Det står ju också det i "botten upp" att vi ofta söker oss till vårdyrken. Jag har alltid bra lösningar och stöttar patienterna jag möter och tycker att det finns bra lösningar för deras problem men mina egna har jag så svårt att ta tag i.

JAAA, så bra du skriver!! Att inse hur sköra vi är och hur lätt vår balans kan rubbas!

Ringa vännen, skriva på forum, valla vovven trots regn! YES!!
Vilken bedrift och VILKEN VINNARE du är med det tänket!

Just att observera sig själv och sitt mående och förstå hur det påverkar ens tänkade om alkohol!

Nu ska jag också ut och gå i regnet bara för det, utan vovve visserligen men inspirerad av dig!

KRAMAR!
/Lilja

Gör mig ont om din kamp,detta vridande in och ut på inälvor och tankar runt alkohol!
Destruktivt. Tänk att lägga den tiden på något konstruktivt? Jag hade nog haft ett nobelpris vid det här laget då!

Annelie och kalla och nynykter och mulletant och andra skriver så många träffsäkra saker och det är bara för dig att suga i dig.

Jag kände som du med telefonnummer men efter min sista ångestkamp, där jag grät och grät i bilen, VILLE INTE åka till systemet, VILLE inte dricka men alkoholdjävulen krävde sitt och jag tänkte "VAD kan hjälpa??? Om jag hade nån att ringa??" Sen blev det systemet med mindre roliga följder, milt uttryckt!!
Det blev droppen för mig och jag bad om nummer på AA. Nån var lite snipig och trist och trodde jag skulle ringa och svamla på fyllan men några andra var hjälpsamma och jag fick flera nummer!
När nästa rejäla sug kom hivade jag iväg ett mess: "Nu är det kris!!" Personen tröstade, stöttade och undrade om han skulle ringa mig? Jag avböjde. Klarade suget. Efter tre timmar kunde jag messa "jag KLARADE det!!"

Samma sak med detta forum! Livrädd inför en teambuilding med jobbet. Forumet stöttar, peppar och med det i ryggen åker jag iväg. YES! Klarade det! Sen iväg till alkoholmottagning på samtal.
Köpte också boken "Nynykter".

Alltså: man måste bekämpa alkoholdjävueln på flera fronter! Det räcker inte med nåt litet privat ställningstagande, han är alldeles för stark, utan man MÅSTE kalla in det tunga artilleriet, dvs ANDRA MÄNNISKOR!

Visst kan man initialt känna sig lite obekväm när man messar nån nästan obekant men i jämförelse med att ramla ur sin egen säng på fyllan eller leta efter bilnycklarna dagen efter en fyllefärd och finna dom i en kastrull ter sig det obehaget ganska litet, inte sant?

Du kommer att klara det Stigsdotter! Ge inte upp men inse vilken fiende man har att bekämpa!
Jag tror på dig!!
Liljakramar!!

Det betyder så mycket att se att ni tagit del av mina tankar och lämnar spår efter er här bland mina funderingar. Här kan jag vara öppen som ingen annanstans, tänk vad gott det kan göra att bli sedd av okända människor som kan förstå hur det är!