Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen Gunnar
tre dagar,imorron fyra
härligt
kram Måne

Tre dagar nykter nu.

Hej

Man måste ju inte vara värsta skribenten för att skriva här och det finns ju inget krav på att man måste dela med sig. Det räcker att du finns här. Hitta på nåt att göra den tiden fram till bolaget stänger.Kanske behöver du prata med någon på vårdcentralen. O jag vet att det är skitsvårt att gå dit. Det tog mig sju veckor innan jag svalde stoltheten och ringde. Men det var skönt att få hjälp och att få prata med någon med medicinsk kunskap. Det är ju ingen lek att sluta supa.

Kram

Värsta tiden kommer vid 16-tiden, då suger det som f-n.
Men, jag ska klara det, jag har gett mig f-n på det, annars hade jag inte berättat för min fru i fredags, eller börjat skriva här.

Jag ska klara det!

Hej Gunnar,

Grattis till två dagar, -Tricket är att inte dricka det första glaset (kommer från rätt person, drack ett glas i helgen..)

Håller med Helene, läs lite bland trådarna, det är otäckt hur lika vi alla är.

Hej Helen!

Jag har läst mycket på forumet och känner att jag kan få hjälp och stöd av er andra och era berättelser.

Jag har mycket i bagaget och är kanske inte riktigt beredd att delge er allt.
Jag är inte mycket för att skriva och vet inte hur aktiv jag kommer vara, jag vet däremot att jag kommer läsa forumet varje dag och att jag vill bli fri från detta helvete.

Gunnar

Hej Gunnar! Gratulerar till den här förändringen och den tidigare med tobak. Tobak har ju många likheter med alkohol i hur de påverkar hjärnan. Så du har nog rätt i att det kan vara klokt att göra på samma sätt nu som när du lyckades sluta med det.

Hej Gunnar.

Välkommen hit till detta forum. Mitt råd är att du läser vad andra skrivit. Jag lovar att du inte kommer att känna dig ensam!!!
Jag har också suttit och druckit ensam mycket. Sista tiden hittade jag dock en man som gillade att dricka lika mycket som jag. Detta har resulterat i att han är på behandlingshem och jag kämpar här med alla andra för mitt liv. Ja, för jag ser det faktiskt så.

Kram

Helene

Hej! Det här är det svåraste jag någonsin gjort.

I fredags bestämde jag mig, jag berättade för min fru att jag har alkoholproblem.
Det kom som en total överraskning för henne, hon hade inte märkt något.
Dom senaste fyra månaderna har jag efter att hon gått och lagt sig satt mig vid datorn och hinkat i mig 1-2 flaskor vin, varje dag.
Idag har jag varit nykter i två dagar och det känns i hela kroppen, jag mår skit.
Jag är 43 år och min alkoholkarriär började när jag var 13år.
Det festades rejält i tonåren och fortsatte så i vuxenålder också.
Fylla varje helg, hela semestern var en enda stor fyllefest.
Sen ett antal år tillbaka dricks det en hel del på veckan också.
Det har väl konsumerats alldeles för mycket alkohol för oss båda egentligen men det har alltid varit jag som varit drivande.

I fredags fick jag nog.

För 18 år sedan slutade jag röka och snusa.
Jag har aldrig fått ett återfall men vet att om jag ens skulle bara prova för att känna efter hur det var så trillar jag dit igen.

Jag antar att det samma gäller nu, om jag verkligen vill sluta.
Vi får se, det har varit två nyktra dagar i alla fall. En bra början.

Det här blev ett långt första inlägg.

Ok. Tack Adde.

Ta hjälp här så fort som möjligt : http://www.al-anon.se/

Kan en alkoholist känna kärlek till en annan männska över huvudtaget? Jag har kämpat på på allla vis nu i två år med en alkis och nu orkar jag inte längre. Jag sviks igen och igen. Blev kär i en man på arbetet, i tre månader gick vi höll igen men sen gick det inte längre. Det blev skilsmässa efter 10 års äktenskap för min del.

Hur kunde jag ha vetat att han drack? Känner mig lurad och tilltufsad, trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon så fastän jag har blivit och blir så illa behandlad. Tappat tron på mitt värde och vill bara försvinna. Vart ska jag ta vägen och vem kan jag prata med. Jag skäms så. Min familj skriker åt mig att jag får skylla mig själv, jag får inte ens vara ledsen. Hur kan människor vara så elaka? Även han, kärleken. Han sitter hellre och super med en gammal gubbe i grannlägenheten än träffar eller ringer till mig. Fy f-n! Känner mig hatisk mot allt och alla.

Måste oxå skriva om hur imponerad jag blir av dig Pia. Läser ofta dina inlägg eftersom du är så klok och intressant!

Pia

Vi peppar alla varandra på olika sätt, men det är inte lätt att lämna ut sig till främmande människor via internet. Det är helt fantastiskt att du vill dela med dig om dina erfarenheter. Det hjälper så många att få stöd och hopp. Vilken kvinna du är, vilka kämpar ni är i din familj.

Tusen kramar/ till er alla Märta

Tack kära Märta, Lillablå, Marie1, Mickey och Mie.

Blev alldeles rörd av era svar, och glad om jag kan peppa någon till ett bättre liv!

Pia

Pia är en varm omtänksam vacker insiktsfull förebild... <3

Man kan inte annat än att se upp till Pia! Att du har orkat och samtidigt är nykter är så himla starkt! Du är en förebild!

Tack Pia för att du orkade berätta.
Jag är alldeles tagen av din berättelse!
All lycka till dig och din familj!
Marie

Vilken resa! Känner mig full av dj-ar anamma nu efter att ha läst om din resa, där jag står idag råder det en stilla bris om man jämför med era stormar och visst ska jag väl för tusan klara av det jag behöver klara! Ni alla ger mig kraft, och mod! TACK!

Hej igen

Tack för att du delar med dig, men du, vilken kamp ni alla har tagit. Det är beundransvärt att ni tagit er igenom allt och forfarande står mitt i livet och vill leva. Jag håller också med dig att det inte finns ett enkelt svar på något när det gäller vår sorts problematik men jag tror att dent bästa man kan göra för alla parter är att värna om sig själv i första hand. Annars är man varken till glädje för sig själv eller för någon annan. Och livet är faktiskt en gåva.....

Kram Märta

Hej.

Ska försöka att kort förklara vad som hände när jag slutade dricka för gott. Jag har tre barn, mellanpojken insjuknade i en svår sjd när han var åtta, vi visste inte om han skulle överleva på 1,5 år. Minstingen insjuknade under denna för oss svåra tid i tvätt-tvång och ångest. (storebror var mkt infektionskänslig) Mellanpojken är frisk igen går nu bara på kontroll 1 g/år. Lillebror har fortfarande OCD som i tonåren utvecklades till BDD (inbillad fulhet) och blev helt besatt av sin hud. Till slut satt han i ett mörkt rum hela dagarna, beställde olika preparat mot finnar och hade en otrolig ångest och självmordstankar. Hela denna tid var det mig han hade som bollplank och bekräftelse, det var ofta flera frågor i minuten.. har jag finnar, syns dom, går dom bort? Och vad jag än sa så var det fel.
Efter hans första inläggning på BUP blev han lite bättre, fick prova en annan medicin och träffade även en tjej. Började gå ut när det var mörkt. Vi var lite orolig men mest glada att han var bättre och i alla fall kunde gå ut och umgås med folk, även om det bara var i mörker.
Det blev katastrof. Gängbråk, hot, slagsmål, snetändningar på fyllan, polis, förhör, fyllecell, soc, Bup om vartannat. Det kom gäng hem till oss som skulle döda vår son. Byn var i gungning och soc och polis satte in extra resurser. Det var tidningsrubriker hela tiden om 17-åringen i vår by.. jag kände mig pestsmittad och det var en pina att visa sig i affären. Min son ser helt frisk ut, och tuff och kaxig, så inte många visste att han var sjuk.

Det hände liksom saker vareviga vecka, ibland flera ggr. Han slogs, andra slog ner honom. Sen blev det rättegångar och villkorlig dom. Det var så sjukt jobbigt, ingen hjälpte oss heller, vi tom ringde soc och bup och bad om tvångsvård för vi var skiträdda att han skulle skada någon allvarligt. Till slut efter att jag jobbat två nätter, inte sovit en blund därför att polis och soc dök upp på morgonen, så drack jag vin på kvällen, sonen kom vid midnatt och skulle ut trots att han hade kompisar hemma och då brast allt. Jag försökte ta mitt liv, hade haft det som en sista utväg i ca två års tid i tanken och hade samlat på mig massor av tabletter. Ingen i familjen märkte något, jag skyndade mig iväg och tyvärr så kraschade jag bilen tydligen, minns inget, vaknade på sjukhus något dygn senare.

De två sista åren hade jag egentligen inte druckit så mkt. Jag höll uppe i 11 mån för att se om jag kunde bli ett bättre stöd för min son... sen drack jag ibland, varvat med en antabus då och då för att hålla det i schack. Så gav jag bort mina antabus till en släkting, frun bönade, de hade problem hemma och då eskalerade mitt drickande igen.

Jag var grymt nere efter att ha misslyckats, ville bara inte vara med längre. Men blev chockad av alla starka reaktioner, inte minst hos mina barn. Jag trodde alla fattade hur dåligt jag mådde... Fick reda på att jag tydligen var väldigt bra på att låta som jag hade kontroll... Barnen tvingade ur mig löftet att aldrig göra så mer. Och det lovade jag. Och kapitulerade även inför alkoholen. Visste att utan alkohol i kroppen skulle aldrig tanken gått till handling. Så jag tog emot all hjälp. Bearbetade sorg, medberoende, mig själv, mitt alkoholbegär, genom alla de sätt som jag tidigare skrivit om. Och som läkaren sa... jag var helt utbränd och deprimerad av hemsituationen och av alkoholen.

ja, förlåt om detta blev långt. Det bara bubblar över, jobbigt att skriva om men ändå så vill det ut.

Det var mkt att reda ut efteråt, vissa skyllde allt på min son, att han drivit mig till detta. Men vi pratade mycket och skulden är ingens, vi var inne i en ond cirkel och nu var den bruten.

Vi mår alla mycket bättre. Min man och jag stöttar varandra när vi blir oroliga över sonen, men låter det inte äta upp oss. Han är snart 20 nu och har ansvar för sitt eget liv. Han har även fått bättre läkare, bättre medicin och mår bättre. Han får bo hemma så länge han sköter sig socialt.

Hör ni så likt det är.. medberoende som medberoende.. :)

Ja, jag håller med om att man ska lämna alkoholisten om han/hon inte vill/kan ta tag i sitt liv. Jag har liksom inga bra svar på något känns det som, alla är olika och mänskligheten är ju komplicerad. Men se till att tänka på er själva i första hand, alla har ansvar för sina egna liv, hjälp till självhjälp är det bästa enl min mening.

Kram

Hej Pia

Tack för ditt inlägg, faktiskt väldigt intressant. Men du, vad fick dig att lägga av? Jag kan inte se att det finns någon annan utväg än att lämna den som dricker, den som äger problemet men vägrar ta ansvar för det.

Kram Märta

Hade det hjälpt dig Mickey?

Jag är lite kluven, tänker ofta på hur det hade gått om min man sagt att jag fick välja... har en rälig känsla av att jag kanske hade valt att flytta, satt mig i en lägenhet och supit bort mitt liv.... Hade inte varit kul för mina barn, föräldrar och andra nära och kära. Kan se mig själv som en medelålders fyllkaja på hängandes på barerna i stan. Fast man vet ju inte, kanske hade jag tagit tag i mitt liv då.

Nu hände det ju andra saker som gjorde att jag slutade, jag tackar vareviga dag för detta!

Jag förstår hur jobbigt alla ni anhöriga har det, ni ska vara rädda om er själva och ett tips: släta inte över, underlätta inte, gör det inte lättare för den beroende att dricka.. vi är världsmästare på att ljuga, inte minst för oss själva. Alkoholen har hjärnan i ett starkt grepp. Jag kunde som exempel dricka två flaskor vin en kväll, utan att misslyckas, utan att göra bort mig. Maken såg bara den ena flaskan. När han sedan sa att det är ju helt ok när du bara dricker lite, som du gjorde igår, då trodde jag på det. Full kontroll och hade ju egentligen BARA druckit en flaska. Den andra trängdes undan långt ner i det undermedvetna. Och då var det ju helt ok att dricka nästa lediga kväll oxå..... Man är faktiskt jätteknäpp i sitt tänk. Frontalloben där omdöme och impulskontroll regleras är bortdomnat av alkoholen.

Min man ansågs sig inte vara ett dugg medberoende men när jag lärt mig massor på AA och genom litteratur så kunde jag påpeka en massa:

Han körde alltid våra barn till olika aktiviteter.
Han körde mig till jobbet på helger då jag inte vågade köra bil för att jag var bakis.
Utan att ifrågasätta..
Han godtog att jag sov till middag. Gick på mina lögner om att det var skiftande arbetstider som gjorde mig trött.
Han lyssnade inte när jag sa att jag inte ville till Danmark eller tyskland och köpa hem lager... fast detta var väl förnekelse mer än medberoende kanske.

Ja det är inte lätt, men lär er så mkt som möjligt så ni kan genomskåda lögnerna och undanflykterna och tänk på er själva först och främst. Och barnen så klart!

Önskar er kraft och mod.

Pia

Ändrat

Jag har samma bekymmer med min man. vad ska man göra. Jag känner mig så handlingsförlamad. Det hjälper inte med prat eller bråk eller med något. Och allt detta ljugande. Lögner om att det är slut att det är över att det inte ska hända igen. Vad förnedrande det är att bli ljugen rätt upp i ansiktet om och om igen. Jag vill inte leva så här. Det är bedrövligt att man inte kan ha kontroll över sitt egna liv ens. Vad gör ni? Vad kan jag göra?