Senaste kommentarerna i forumet

Surran

Det låter tufft för dig nu. Samtidigt har du ju nått en jätteviktig insikt som kan hjälpa dig att inte hamna i en dysfunktionell relation igen. Du har inte funderat på att försöka få en samtalskontakt? Det är svårt att bena ut allt på egen hand, och kanske du behöver mycket stöd och vägledning? Jag går hos en kurator sedan ett år tillbaka, det är ovärderligt för min läkning. Fundera på det i alla fall..

Styrkekram Märta

Lillablå

Härligt att vi kan stötta varandra, särskilt när vi får bakslagen. Vet du, i går upptäckte jag att mitt X ljugit för mig och jag blev så förbannad. Han dömdes för rattfylla och fick ett alkolås inmonterat. Det har han misskött (försökt starta med alkohol i kroppen) så nu har de dragit tillbaka hans körkort. Allt det vet jag. Men vad han inte berättat är att låset ska sitta i två år och att det är villkorat. Han skulle ju hyra bil när vi var utomlands men enligt lagen får de som dömts till alkolås inte köra bilar utomlands. Alla dessa förbannade lögner.. :-(

Ja Lillablå, allt det fina, kärleken, tilliten måste få ha sin plats i hjärtat. Jag tror att det är jätteviktigt att ha det med sig trots allt. Det är bara så sorgligt att vi investerade så mycket och fick så lite tillbaka. Men att bära med sig det fina i hjärtat ger mig hopp om att kunna få uppleva det igen. Vår tid kommer ;-)

Kram Märta

Hej lilla blå!

Skönt att telefonen är tyst. Jag tycker att stänga av telefonen är en bra ide. Jag brukar göra det på nätterna ibland. Jag är inne i en fas där jag slutat dricka och min man gör allt för att såra mig med sitt drickande. Skrev precis i ett sms att han försökt att supa ihjäl sig men inte lycktats än. Sånt river i en medberoendes själ....Men jag ser det för vad det är. Bara ett sätt att få mig att må så dåligt att jag tar tillbaka honom. Tröstar och låter mig bli tröstad. Jag har läst mina inlägg här då och då och ser ett mönster. Jag skriver mycket om att män "tar hand om mig". Hallå!! Är jag 46 år eller?? Till stor del har det nog varit så i mitt liv. De har tagit hand om mig på alla de olika sätt. Med knark (min äldsta dotters pappa, dog förra året 48 år gammal). Han drogade ihjäl sig. Bodde i en husvagn i flera år. suck,,

Tidigare bekantskaper som varit langare. De tog också "hand om mig". Gjorde precis vad de ville med mig. Tryckte i mig en massa knark och TOG HAND OM MIG!!!

Min nuvarande make tog också hand om mig.. hahaha. Han träffade mig på bolaget när jag var i en djup depression och chock efter att har skilt mig från den enda normala man jag haft. Ok, han hade sina fel och brister men inga alkoholproblem. Han hittade en annan men lät mig tro att det var jag som lämnade. Fick reda på att han haft en annan en vecka efter jag flyttat och lämnat mitt hem o mina barn. Trodde ju i min enfald att vi skulle ha ett avbrott och jag skulle ta tag i mina alkoholproblem.
Ja och min nuvarande man hittade mig alltså på bolaget..... Han tog mig till sig. Lagade mat och vi drack o hade trevligt mitt upp i alla misär. Jag var också mycket ensam och det gjorde att det var jätteskönt att ha honom vid min sida.

Alltså nu till kärnan! Kan jag inte ta hand om mig själv eller??????? Hur i helskotta tänker jag som låter dessa hemska män "ta hand om mig"??? Låter som jag är helt puckad och en människa som inte klarar sig själv. Men så är det ju inte. Varför låter jag mig bara misshandlas på detta sätt?? Måste försöka ta reda på det. Annars blir det likadant igen....

Kram

Märta, Mie och Surran!
TACK!!!
Hur vet ni precis vad jag behöver höra?! Magiskt!
Tack!

Fast jag måste säga att jag har världens bästa familj, vet inte hur jag lyckats utveckla ett sånt starkt medberoende till folk hit och dit...

Känns faktiskt redan idag lite bättre, telefonen har varit tyst, jag hoppas att den så förblir, jag är klar. Och det är faktiskt en skön känsla, mitt i all sorg. Längtar efter barnen, önskar jag kunde finna nåt sätt att hjälpa dem, men de är trots allt bara hans och hans X's ansvar, inte mitt... men de finns i mitt hjärta, idag, i morgon och länge, länge framöver!

Största kramarna till er alla!!!
/k

Lilla Blå!

Jag känner med dig för jag har varit i samma sits som du. Nu är jag både beroende och medberoende. Ja så blev det. Inget att rekommendera. Jag har känt som du hela mitt liv. Min mamma o pappa var också alkoholister och jag har spelat deras spel hela livet. Låtsas som ingenting när det förväntats av mig. Spelat med i deras förkylningar med mera. Låtsas att jag inte sett flaskan under bordet eller bakom soffan. Låtsas att min mamma inte alls låg på golvet i en pöl med blod. De sa att jag hade drömt. O jag spelade med....

Det är faktiskt värre att vara medberonde. Alla dessa känslor.....

Kämpa på gumman. Svara inte på några sms. Han kommer bara att vilja ha din trygghet och ditt sätt att göra det enklare för honom att supa. Nu är det inte lika roligt längre och han vill gärna ha sin möjliggörare tillbaka.

Jag är hård jag vet. Men livet är hårt med en alkoholist!

Kram

Lilla blå...

Du var stark & modig - du gick.

God morogn lillablå

Hoppas att du har kunnat sova, kan tänka mig att hans kontakt med dig satt i gång oro och annat. Själv har jag sovit väldigt illa, har gnisslat tänder och kan kan knappt öppna munnen i dag. Detta trots att jag har bettskena, det är de här bakslagen som ställer till det.

Jag trodde också att allt berodde på mig i vår dysfunktionella relation. Om jag bara vara lite mer tillmötesgående. älskat lite mer, osv så skulle det vara bra. Men de här männen blir aldrig nöjda, de flyttar ständigt våra gränser. När lögnerna och sveken kommer med alkoholen så kan vi inte göra något åt det, det är bara att försöka rädda sig själv.

Kram Märta

Märta,
du har rätt.. på nåt sätt tror jag ändå att allt det här är mitt fel, att om jag hade varit starkare och modigare hade jag stannat och vi hade kunnat jobba på det, men jag valde den lättare vägen ut, att fly fältet... men idag VET jag att jag inte vill ha honom, men han behöver ju mig... så sjukt, eller hur? jag gör allt för att få bekräftelse och för att få betyda nåt, och för att få vara i ett sammanhang, säljer min själ till vem som helst... och därför skulle jag kunna gå tillbaka... men det ska jag inte. Jag lovar!! och i teorin vet jag, men det gäller bara att hjärtat ska få en chans att springa ikapp mig...

Liknelsen mellan honom och en enarmad bandit träffade mitt i prick! har inte hört det förut, men oj vad det stämmer... en av de sista helgerna vi hade tillsammans, är ett perfekt exempel på det... jag hade mina funderingar på att gå, visste inte om jag orkade med allt, och han hade precis varit nykter i den där månaden för att visa att han minsann inte hade några problem... vi var hos hans syster och svåger på en sällskapsspelskväll med tillhörande öl och vin, och han var underbar! precis så som han var i början, glad, skämtsam på en snällt sätt (inte med ett sting av elakhet så som det oftast var) och öm och uppmärksam... och jag tog tillbaka mitt inte helt färdiga beslut där och då, för NU var det ju bra igen! men jag bedrog mig... fast det fick mig att ifrågasätta mig själv och mina funderingar ännu mer, igen...

Telefonen är tyst, hoppas att den så förblir... ska stänga av den i natt, brukar inte göra det, ifall det skulle vara nåt med mormor...

kanske är det helt fel att jämföra, men det känns nästan som ett återfall, ett återfall i medberoende, till vissa delar att jämföra med ett återfall i alkohol... har nästan haft det på känn att han skulle höra av sig, ända sen det första sms.et, som inte skulle till mig men till en kristian... mental förberedelse fast ändå inte, och ett uns av hopp som jag inte ens vill erkänna för mig själv, och längtan... soppa i skallen... soppskalle! passar rätt bra så här i svamptider!

och vad skönt det är att skriva av sig!
har känt ett visst avståndstagande till forumet ett tag. blir liksom för mycket och för mycket som liknar och påminner om vad som varit... har inte orkat skriva så mycket, men jag läser alla inlägg i den här delen... tillsammans är vi ju starka!

stora kramar!!!
/k

Ja, det är så plågsamt att ha satsat så mycket och få så lite tillbaka. Jag läste en bra liknelse om att leva med de här personerna; det är som att spela på enarmad bandit. Du satsar och satsar, plötsligt kommer utdelningen, då satsar du igen för att uppleva känslan och för att få tillbaka det du satsade. Men du kan aldrig vinna, bara förlora. Insatserna ökar hela tiden medan utdelningarna blir färre och färre.

Sen lillablå tycker jag inte att du ska ge honom skäl till att lämna, tex som att du ibland blir deprimerad. Han kan använda det emot dig när som helst. Du kommer att få fler sms, han kommer att göra allt för att knyta dig till sig nu när han märker att han har fått kontakt med dig. Jag tror att det är oerhört viktigt att du tar ett eget självständigt beslut om hur du vill ha det. Jag förstår att du har det svårt, själv skulle jag aldrig kunna stå emot. Jag hade trillat dit direkt idag, längre än så har jag inte kommit i min process :-(

Kram Märta

Tack för att du svarade så fort!
Det blev ett sms, där jag gav honom de anledningar jag har till varför jag gick:
- alkoholen
- att vi inte kan kommunicera
- att jag blir deprimerad ibland och att han inte kan ge mig det jag behöver, och att jag inte kan kräva det av honom.

Försökte vara så rak och ärlig som möjligt. Vi kan inte leva ihop, vi sänker varandra, vi behöver göra våra resor till ett bättre och mer balanserat liv på var sitt håll, jag har tagit hjälp på vägen, och jag hoppas att han kan göra det samma...

Får jag fler sms nu så ska jag göra allt för att inte svara. Men han är för det första rätt stolt, och kryper inte för någon, så jag tror faktiskt inte att han kommer att svara. nu är han förhoppningsvis nykter också, jag tror att barnen kommer ikväll, så risken är nog liten att han hör av sig. vi får se.

Skitjobbigt är vad det är!
Försöker tänka på allt jobbigt, för att komma ihåg varför jag gick.
Och jag vet varför jag aldrig kan gå tillbaka... det är bara så fruktansvärt jobbigt ändå!

Tack Märta, tack...
Stora kramar!!

lillablå

Först och främst- underbart att få kontakt ;-) Det är som det är under semestertider, vi reser hit och dit, så mycket att planera, att göra, kvalitetstid.... Du, bakslagen kommer, var så säker på det. Självklart sätter han press på dig nu, kan du hålla noll-kontakt så är det bra. Jag vet att om mitt X skulle kontakta mig skulle jag falla tillbaka direkt.

Tänk så här; varför har det tagit honom så lång tid att komma på att det är just dig som han behöver och vill leva med? Vad står det för? Det är nog så att han inte tar det du känner och vill på allvar, han testar fortfarande om han kan få dig tillbaka. Det sms som du tror kom fel "vem bryr sig" var till dig, tro mig. Det är ett sätt att fiska efter dig. Det viktigaste är att du inte går in i en maktkamp för att "stå på dig", det du gör nu är för att du verkligen bryr om och värnar om dig själv. Du ska göra det du vill, inte vad andra vill, kräver eller förväntar sig av dig.

Mitt X kan inte kontakta mig för polisen har sagt att han inte får. Tror du det hindrar honom? Och jisses vad ledsen jag har varit för att han gör mig så illa trots att jag bröt i januari. Men så tänker jag tanken, vad händer om jag skulle gå tillbaka, ge det en chans till? Och när jag sätter mig ner, är ärlig mot mig själv så vet jag ju... Han kommer att älska mig i några veckor, förföra mig, höja mig till skyarna och sen när jag inte är beredd.. PANG! Och han kommer att förakta mig ännu mer för att jag än en gång gick tillbaka. Och då tänker jag att jag kan inte gå tiolbaka för att jag måste orka se mig själv i ansiktet. Jag ska leva med mig själv för resten av mitt liv. Jag vill känna glädje, stolthet, lycka, ja allt när jag ser mig själv i spegeln, inte vika undan blicken och skämmas övdr mig själv.

Jag har skrivit dagbok under sommaren för att få ordning på minnen, känslor, sorgen... Jag hittar mönster nu, upptäcker att det är ett återkommande och upprepande beteende från hans sida. Därmed kan jag få ihop pusslet, lägga skuld och skam i hans knä där det hör hemma. Du behöver inte alls svara på hans sms, det är väl också symptomatiskt att han sitter i natten och skriver dem. Självklart slungas du tillbaka, dras in i det gamla mönstret. Den här läkningsprocessen tar mycket längre tid än vad vi tror. Som jag sa, utan noll-kontakt hade jag varit där igen. Jag är fortfarande skör, svag, vacklande emellanåt. Vi är ju trots allt bara människor lillablå...

Styrkekram Märta

Märta fina...
jag behövde höra av dig, kände du det på dig?
vi har tydligen synkat våra svackor den här gången...

Fick ett sms i veckan, som tydligen skulle till nån annan egentligen... "vem bryr sig..."

Och i natt kom ett till... 6 sms långt, om hur jag inte förklarat varför jag lämnat, att han inte kan släppa tankarna på mig, hur hans liv tagit slut och hur han bara hjälpligt lever när barnen är där, annars är han som i koma... han älskar mig och han undrar om det kan bli vi två igen.

Jag som kände mig så hoppfull, tränat igen efter semesteruppehåll, träffat vänner, börjat min terapi... och schvusch så tappar jag balansen, benen viker sig, tvivlet stormar in och jag faller...

har inte svarat. att inte svara vore väl kanske det bästa, men enligt min uppfostran gör man inte så, mitt superstränga överjag (agent-språk) tillåter inte sånt... men vad f ska jag skriva?! hur ska jag kunna försklara något som jag själv tvivlar på, hur ska jag kunna övertyga honom när jag själv vacklar? och nu när tiden har gått sin gilla gång i fem månader, så börjar jag ju fundera igen, kanske var det inte så farligt, kanske överdrev jag, kanske har han rätt...

och idag får han nog tillbaka barnen, har fått för mig att han skrivit i sin ensamhet med bara flaskan som sällskap, och då kommer antagligen familjen på besök, för att fira dotterns 11-årsdag, och jag vill ju inte förstöra kvällen för henne genom att svara idag...

Jag vet att jag har tagit många steg framåt, precis som du skriver Märta, men just nu backar jag förskräckt, men armarna som skydd...

Önskar att vi båda kunde slippa allt sånt här ett bra tag framöver. Bara få tid att i vänners sällskap återhämta oss och finna styrkan igen...

Tack för att du tänkte på mig Märta!
Stor kram till dig!
kram!

Hej lillablå

Hur har du det, jag saknar dig lite nu. I helgen har jag haft ett riktigt rejält bakslag igen. Tack och lov har jag mina vänner som stöttar och förstår, det är bara låta känslorna och tårarna flöda och smärtan att ebba ut. Jag blir så himla trött efteråt, jag sover och segar i flera dagar. Samtidigt är jag lite av ett idrottsfreak så jag har tittat mycket på sim-em i veckan.

Nu har jag varit friskskriven i två veckor efter tre månaders sjuksksrivning. Det känns jättebra, varje lite steg framåt har fått mig att läka. Det är en lång väg kvar men nu kan jag åtminstone njuta och vara "här och nu" allt mer. Jag träffade min terapeut i veckan, ska börja med mindfulness igen och försöka få tillbaka mitt luktsinne. I morse var jag ute på en lång och härlig promenad med min vän och hennes hund. Det var en ny känsla i dag, lite höstaningar kanske?

Hoppas att du mår bra och att du får fina stunder där du kan njuta och koppla av. Vi kämpar på vännen, ett steg i taget ;.-)

Kram Märta

Härliga alla ni
Märta,tandsvärtevitsen,,hihihih,leeer stort
Lilla blå,en tanke till din underbara dag,,ljuvligt
Sover också dåligt,drömmer om allt
att jag dricker,gömmer dricka,planerar dricka
vaknar orolig,o pustar ut,det va bara en dröm,,,,
de slutar aldrig,ständigt återkommande
men "bara" vart nykter tre veckor
förra nyktra perioden,4 mån
försvann drömmarna ,,,,,
vill dit igen
ska dit igen
mår upp o ner
men ganska ok
hade en bra dag igår,hälsade på gamla farmor
fika o lunch vid henne
borrade in mig i hennes trygga varma famn
hon börjar tackla av,skrämmer mig
hon har vart mitt stöd,under trassliga barndomsår
min främsta vuxenförebild,,
gick sen en promenad med mina grabbar,o jycken
blåsigt ,mulet ,men klar härlig luft
plockade salmbär,så den lille såg ljuvligt lila ut efter allt mumsande,,,
lite fika på verandan innan kvällsmat
en dag att lägga till listan livsglädje
mina barn
min kärlek till djur o natur
mitt starka kaffe,intagandes på min träbänk i växthuset
mitt behov av min egen tid,tid för reflektion,återhämtning
min make,vars kärlek för mig,trots allt,är levande,o bestående,goa gubbe
forum här o alla ni
utan er,inget vi
Tack
kram Måne
carpe diem

Hej lillablå

Hur har du det? Söndagskväll, sitter här vid datorn med en kopp kaffe och en spinnande varm och lycklig kattfröken i knät ;-) I går var jag på möhippa, min bästa vän gifter sig på torsdag med sin dröm. Han kom och hämtade oss med bil halv tre i natt, nykter, superförälskad. lojal, ja du vet allt det där vi drömmer om. Och jag gjorde min debut som strippa, hahaha... Får nog erkänna att mina glansdagar är över och prova en annan branch i stället. Men fy vad roligt det var.

Nu ska jag förflytta mig till TV:n och titta på Cleo, där händer också ett och annat när det gäller relationer.

Kram kram Märta

Härligt! Du låter stark och levnadsglad. Klart som f-n du ska köpa Pippi-tröjan. Den är du värd!

Sov gott och kram
Pia

En underbar dag!
sovit skitdåligt inatt, svårt att somna, sen vaknade jag vid fyra-tiden och kunde inte somna om förrän vid sex, och klockan ringde vid åtta... började lite segt, med andra ord...
men sen blev det desto bättre!
en superskön dag vid en sjö i närheten, med två helgalna killar på 3 1/2 och snart 6... bad och bus och skratt och fika och såpbubblor och blåbärsjakt och ännu mer skratt! och lite bus på det!

sen grillning av agenten... jobbig läxa... skriva minst 3 bra saker jag gjort eller inte gjort under dagen, och sen en "mini-reklampelare" för Kristin, vad hon är bra på och hennes bra egenskaper... se där, kan inte ens skriva jag, utan ser mig som tredje person... SÅ jobbigt blir det! hua... men hon är grym, helt underbar, och fruktansvärt jobbig! =)

Var ca 10 cm ifrån att köpa mig en tröja idag... finns en affär i närheten av min agent, som säljer diverse inredningsdetaljer i lantlig stil, och svampkorgar och syltburkar och annat... och pippi-tröjor, ni vet såna där vita med röda och blå ränder... jag borde köpa mig en, för bättre förebild än pippi kan man nog inte ha! Står upp för det som är rätt och lever livet på sitt sätt...
är den värd 800 kr? kbt-samtalen går på frikortet, så kanske... fast jag får väl ha den att titta på tills jag kan axla hennes tröja! =) var på examensfirande för en kompis som precis blivit färdig läkare, och mitt i rummet hängde hans tentatröja, sliten och oformlig, men i den tröjan har han skrivit alla tentor och klarat dem! festen var till tröjans ära (men mycket glimt i ögat, förstås)... kanske borde jag göra det samma, hänga upp den istället för lampa, och ha den som påminnelse! nog bubblat...

sov så gott och lev livet, det har jag gjort i dag!
kramar!
/k

Obetalbart och Strålande!!! Skrattar högt för mig själv! <3

Kom precis hem från brorsans kalas, som hölls hos mormor, trevligt som alltid!
MEN jag märker att jag har ett typ medberoende-beteende även i relation till honom (och antagligen mormor och andra), inte medberoende, kanske mer curling... jag fixade tårtorna, dukade, fixade kaffe, dukade av, disken fick jag lite hjälp med av mor, plockade undan och fixade... allt för att det ska bli så bra som möjligt och att han ska få sitta och prata och ha det gott och så, det är ju ändå hans födelsedag... och nu är jag helt slut. på ett ganska bra sätt, när det har gällt andra vid andra tillfällen, så har jag varit slut på ett "bittert" sätt, men inte idag... lillebror...

rätt skön dag idag ändå, passade på att lapa lite sol i morse, innan kalasbestyren tog vid, kaffe och bok i solen är bra skönt... och i morgon ska jag träffa min gudson (3 år drygt), hans 3 år äldre bror och deras mamma som jag gick i gymnasiet med. Sjukt länge sen vi sågs, så det ska verkligen bli kul! ska ta med kameran och knäppa miljoner bilder!

Nu väntar en lugn stund framför tv:n innan det är dags för sängen... har förresten sovit fruktansvärt dåligt i en veckas tid nu, tankarna bara snurrar och jag är stressad och spänd. tar lång tid innan jag somnar och sen vaknar jag massor med gånger under natten... antar att det är tack vare allt jag pratar med agenten om... dags för nytt samtal i morgon, förresten!

Näpp, godnatt alla sköna människor! Tack för att ni finns, och är precis de ni är med alla de erfarenheter ni har! Kram!!

ha ha ha... underbart.... <3

Hej Lillablå

Hur mår du i dag? Det blir inte alltid som man tänkt sig... :-) Men jag måste ändå dela med mig. Sara, min go´a vän, ska gifta sig. Hon har bett mig vara med på möhippan eftersom hon är rädd annars att det går över styr. Vid ett tillfälle hade hon sagt på skämt; får jag ingen strippa blir jag besviken. Till saken hör att Sara avskyr sexualisering, vill inte bli förnedrad på något sätt. Då skulle jag vara någon slags garant tyckte hon. Vi löste det hela med att jag??? ska stå för showen eftersom jag håller på med teater. Sagt och gjort, i morse testade jag peruk, högklackat, tandsvärta etc. Jag kommer att bli hennes minne för livet, en 50-årig utsliten strippa med gropar i låren hahaha...

Sen skulle jag till arbetsförmedlingen. På vägen ner gick jag in till "min tobakka" för att köpa snus. Farbrorn tittade underligt på mig och log hela tiden generat. Jag fattade ingenting. Jag funderade över hans underliga beteende på väg till AF då det slog mig; shit, jag glömde ta bort tandsvärtan.

Ibland får man bjuda sig själv på ett leende ;-)

Kram Märta

Jag är den jag är för att jag har de erfarenheterna jag har...

Adde

Jag ler med hela ansiktet när jag läser. Jag skriver till dig som jag skrivit till Berra. Det krävs mod att blicka inåt, du har modet ,-) Och som den putslustiga människa jag är citerar jag min f.d. chef; ett gott skratt förlänger käften.

Sen kan jag bara hålla med dig även om det kan låta underligt; jag skulle aldrig vilja vara utan de erfarenheter jag har i dag, hur smärtsamt det än har varit och fortfarande är i bland. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, mina styrkor och mina svagheter, lärt mig att verkligen njuta av en apelsin, en kopp färskt kaffe (jobbar med starkar lukter och smaker). Vad vacker en blodröd apelsin är, tänk att varje klyfta i en apelsin kan ha sin egen smak och karaktär, osv......

Vi har ett enda ansvar och det är livet...

Kram Märta (som snusar hehe..)

Vi är så lika i vårt beroende och medberoende !!

Jag brukar säga att jag haft 3 liv, före, under och efter. Idag är det så att jag faktiskt är väldigt glad för de erfarenheter detta gett mig. Helheten har gett mig, och min hustru, ett väldigt bra liv.

Jobbigt som satan när man är mitt i det men med facit i handen så är det väldigt bra.

Skratten !!! Vilka råa skratt vi fick på behandlingen när vi skrattade MED varandra och inte ÅT varandra. Dessa skratt kommer igen i olika former i nykterheten men får jag välja "bästa skrattet" så är det nog i nyktra alkoholisters lag !! Vi är så avklädda och har inget att dölja längre så skratten kommer så otvunget och direkt utan att vi behöver snegla på någon annan om de skrattar.

Och smaken !! Jösses !! Det förbättrades nästan omgående när jag slutade dricka och förbättrades ytterligare när jag slutade snusa och röka. Och fina smaklökar har ju avgjort satt sig runt midjan !! Men jag är hellre fet än full !!

Det tar en väldigt lång tid att återfå sitt liv efter att beroende/medberoendet har ändrat karaktär. Jag hade jämnt göra med mig själv hela första året och återupptäcka vem jag är. Det krävs jobb och det är motigt ibland men resultatet är värt arbetet. Att känslorna återkommer är en underbar insikt och är precis som du skriver en fantastisk rikedom väl värd att förvalta.

Livet är en gåva som kommer till mig och jag har en skyldighet att förvalta denna gåva efter bästa förmåga.

Lillablå

Kan bara hålla med Adde, du tar små steg hela tiden ;-) Jag vet vad du går igenom, det är så himla tufft emellanåt. Jag har fortfarande rejäla bakslag, känner att jag hamnar i det svarta hålet och gråter hejdlöst, tänker att jag står inte ut mer, orkar inte mer. Men bakslagen kommer med allt längre mellanrum och jag faller inte lika djupt längre. Jag tänker varje dag att allt jag kan göra är att vara här och nu, vad som händer senare bryr jag mig inte om.

I dag är första dagen på mitt nya liv, mitt liv efter. Det var ett liv innan X, ett annat under och nu börjar efterlivet. Jag har friskskrivit mig efter 3 månaders sjukskrivning. Jag är glad att jag lät mig sörja ordentligt. Jag var dock nära att fastna där, men jag reste mig på 9 och nu ska ingen knocka mig. Tar varje dag med tillförsikt, vet att jag har många svårigheter kvar, bland annat en rättegång.

Skrattet är så befriande, likaså ilskan. Jag har äntligen fått kontakt med bägge känslorna och känner mig rik. Jag jobbar fortfarande med att få tillbaks smak- och luktsinnet och då funkar mindfulness riktigt bra. Sen bara en sak min vän. Att ge sig dagar att göra ingenting kan vara riktigt bra. Unna dig det, du kommer att se hur värdefulla de också är ;-)

Kram Märta

Bra skrivet Lilla Blå ! Du visar på ett mycket bra sätt att det finns en väg ut. Du gör sannerligen framsteg !