Senaste kommentarerna i forumet

test

av dig och fint att allt gick så bra. Du måtte vara en helt underbar farsa!
Min gubbe dricker också nollbira nu. Hittills har det gått utmärkt bra.
Kram på dig inför arbetsdagen! / mt

tunga timmar när sanningar sades och inte på bästa sätt. AA-möte på kvällen - en mycket ljusare man kom hem, lättare till sinnes. Som alltid hittills. Vi såg When love is not enough. Mannen har inte druckit sen valborgsmässoafton vilket betyder att min gamla ramsa slutade på 92 igår... (24+53+15+173+60+179(---)+92). Själv sa han att han har varit nykter en månad, 31 dagar. Jag har inga problem med att vår tideräkning skiljer sig åt:) Inte han heller.
Gårdagen innehöll även det trevliga besöket med många återblickar i livet långt tillbaka, bl a min fars alkoholism. Ikväll är det kräftor på en altan, imorgon är det middag på en stuga. Ingendera bekymrar mig det minsta - och det är en skön känsla! Minns hur jag oroade mig över en tants middag den här tiden ifjol, att det kändes svårt att tala om det (fast vi gjode det) och att det löste sig av en (lycklig?) omständighet, det fanns en given orsak att han körde. Den sortens oro och problem känns avlägsen idag.
Jag ser att vi, nej jag, då var nånstans i "173" som jag idag vet att inte är en sanning - jag tror att jag är tacksam att jag inte visste det då. Mest tacksam (i det här sammanhanget) är jag över att han tog det (nödvändiga? och avgörande!)återfallet just på valborg i precis rätt sammanhang - som skulle känts katastrofalt för ett år sen.
Just det här reflekterande skrivandet ger mig den positionsbestämning jag behöver för att veta var jag är och hur vägen hit har varit. Jag behöver det.
Vet också att jag själv har ett stort arbete att göra - där ingår sånt som flög genom luften igår. Mitt arbete. Mitt ansvar. / mt

Hej Annelie!

Har läst i denna tråd och filosofiska rummet om hur du mår - imget som kan förbättras?

Du borde hitta en professionell (rätt stavat?)hjälp som vägleder dej vidre i livrt.

Hej Annelie!

Min systerdotter har samma namm som dej och har dåligt samvete att jag inte har ställt upp för henne som jag borde men hon har klarat sej ändå. Skall läsa i din tråd om jag kan ge dej några råd. Trots att vi inte känner varandra: Kram

Hej Berra!

Vad skönt att allt gick bra på resan. /Leo

Hej Stigsdotter!

Efter ett par dagars funderande kring ditt s k återfall vill jag kommentera följande:
I första hand: Shit happends!

I andra fall: Detta kanske låter sjukt men ditt återfall har faktiskt hjälpt mig. Ibland kan jag känna mig ”mindre värdig” när jag läser hur du med fler lyckats med er helnykterhet. Kämpar med mitt problem men klarar det oftast utan att bli helfull, men mer alkohol än vad jag vill; - (
Kanske låter konstigt men på något sett blev du än mer mänsklig och älskvärd än tidigare - hur det är möjligt : - )

Ja ni,
citat... gärna i rosa ramar på nattduksbordet. Nix, inte min tekopp.
Det är väl just självklarheten som jag mår illa över.
Såklart ska vi fånga dagen och bla bla.. "Idag är första dagen på resten av ditt liv".. Jo, det vore märkligt annars. "Ger livet dej citroner, gör juice.." Vem dricker citronjuice?

Nä, jag är omöjlig där.

Ja Dompa, vi säger så... ;)
Och Firenze låter som ett bra mål när lessen blivit glad på riktigt. Kindpuss tillbaks.

Varit lite tunga dagar, allt är så satans vackert i min trädgård. Så, jo det blev lite rosa tröst.
Oroar mej..

Jobbar och står i, försöker "komma ikapp" allt jag missade under mina lediga veckor...
Tillåter mig själv att ta det lugnt för att inte börja med att stressa ihjäl mig,
men det verkar inte mina kollegor ha fattat, mitt ärende här, och nu... prio ett osv...
Man skulle vilja avbryta med att säga "Jo hej själv, hur har du haft det..?"
Men de bara maler på som om hela världen kretsade runt deras problem just nu...
Man blir så trött på allihopa, hur är det med en enkel vanlig omtänksam hälsningsfras???

Folk är tamigfan inte riktigt kloka, man blir så trött på dem...
Alla håller på att bränna ut sig i båda ändarna samtidigt...
Två dagar på jobbet efter fyra veckors semester, och jag är redan trött på dem, trist!
Jag som ganska precis hade hunnit ikapp med mig själv, fann ro'en i mitt sinne...

Nu knyter det sig i magen på mig på direkten, och man får olustkänslor när man tänker på jobbet.
"Du ska inte göra A eller B, utan både A och B samtidigt, samt hinna börja planera för C..."
Det var en fras som myntades på mitt jobb redan för 10 år sedan, då skrattade vi åt det...!
Idag slarvar man och sladdrar igenom någonting halvdant, bara det ser bra ut på ytan..

Men..men, det är bara en del av mitt liv kallad för "arbete",
resten av tiden kallar jag för återhämtning och renovering...

Hur gick det på Cup'en då?
Jotack alldeles förträffligt, allt flöt på enligt planeringen,
och det som inte var planerat flöt på det också, vi vann vår grupp, vi som hade vilat oss i form!!!
Tjejerna var söta och snälla, inga problem alls...

Mina farhågor angående alkoholen infriades inte alls, vår stora kvällsutflykt till Ströget slutade med att vi faktiskt satt både ledare och några av spelarna och drack öl tillsammans på en uteservering och tittade på folk som spexade osv...
De myndiga tjejerna drack en (1!)öl, de omyndiga (men enligt Danska regler fick dricka) nöjde sig glatt med en cola, och vi bara satt där i solen och myste tillsammans.
Jag satt med en dansk "Nollbira" och den fungerade alldeles utmärkt.

Vi hade naturligtvis inte koll på alla tjejer, men de kom i tid till bussen hem,
ingen stank av något, ingen vinglade och vi hörde bara ett glatt sorl ifrån bakdelen av bussen.
OM de hade druckigt något, så hade de gjort det med finess, dvs de var inte märkbart påverkade.
Och då var min absoluta riktlinje infriad, de fick i sådant fall ett trevligt minne OM de hade druckigt vilket inte alltid är det normala för tonåringar i den åldern.
Vi behövde inte gå runt som någon sorts stazi och kontrollera dem, utan de skötte det fint själva.
En sorts frihet under ansvar, som fungerade, ungdomar med ett "vuxet" beteende...
Det kändes bra, och en tung börda släppte ifrån mitt hjärta, därefter hade jag inget som tyngde mig.

Hursomhelst, hela resan blev ett minne för livet, och det brukar alla de resor jag har gjort med barnens klassresor, cuper, osv bli, därför att de just bara är "barn" (nja nu lite äldre då..).
Och barn är så oförstörda i sitt sätt att tänka och agera, och jag känner så väl igen mig.
De är lite naiva och tror de har hela världen framför sina fötter, och de har de ju..!
Det är bara vi vuxna som blivit lobotomerade med livets alla motgångar,
att vi har huggit av oss tårna för att öka distansen till det som är ouppnåerligt, tror vi..

Om vi vågade lite mer, och lyssnade på de små vuxna, så skulle nog livet inte bli så krångligt...
Hela livet känns som om vi vart femte år slog en ny siffra i ett okänt telefonnummer,
och ju mer tiden går så närmar vi oss att någon ska svara i andre änden...
Under tiden så harklar vi oss och lägger ner mycket tid på vad vi ska säga när någon svarar i andra änden, vi letar efter den mest perfekta ordvalet, när det enklaste kanske vore att bara säga "Hej, vem är du???
Många tänker nog på filmen Sjunde inseglet, "...jag är döden,... jag har kommit för att hämta dig.."
Och så går man omkring och oroar sig för någonting som inte ens har skett ännu...
Det gör inte de små vuxna, de lever här och nu och har ett ganska så okomplicerat liv.
Jag önskar ju mer jag umgås med barn, att jag desto mer tänkte som de, och det har jag ju en gång gjort, men vad gjorde jag för fel när jag tappade tråden???
Idag tillbringar man sin tid att fundera på hypoteksräntan, lägsta elavtalet, bilreparationsfakturor
och beklagar sig över våra inkompetenta politiker som tar knäppa beslut..

Men också varför vi tillåter alkoholen ta en sådan stor plats i vårat liv, trots att vi inte vill,
vi sitter ju med beslutsrätten, men ändå oförmögna att kunna ändra på det...
Det förvånar mig nog mest...

Tjing!

/Berra

Hej TP!

Dompa och Stigsdotter är fantastiska personer som vill dej allt gott och även så jag. Vet inte vad jag kan skriva son stärker mer än att jag tänker på dej och hoppas att allt går väl med dej. Kramar från mej (brukar var reserverad med don)

När du skriver om Batman tänker jag catwoman. Först snygg George...nu Michelle. Börjar ana ett mönster. Jag som trodde jag var en andlig kille...stod liksom över det fysiska. Anar att du lider av samma besvär. Massera ömma muskler? Yep, vi säger så.

Citat är inte heller min grej, antagligen av den anledning Stigsdotter tar upp; Så självklart, så rätt...men så jävla svårt att efterleva. Men mattorna kan jag ta till mig. I mitt fall var mattorna promille. Nu har jag nya skor.

Ett klädsamt kilo är inte fy skam. Enda sättet för mig att gå upp vore om jag började muskelbygga. Det vill jag inte. Skulle väl ta en vecka innan ngn hade bjudit på anabola och med mitt missbrukarbeteende hade jag torskat direkt. Blivit störst och tokigast.

Jag är glad att livet flyter på för dig. Visst har du haft en tuff sommar...men jag anar att den även har varit extremt lärorik. Nu ser du allt vad E kan göra själv. Barcelona, roadtrip, vänner och husfix. Mindre vino, mer ego. Alla rätt! Nästa år kanske du kan ta en tur till det vackra Firenze? En tanke bara. Vågar mig på en kindpuss och en bamsekram! Jag är stolt över dig... /R

Tack mt. Vet inte om jag tagit tag direkt...jag var bara tvungen att agera. Drömmar jag närt länge men kärleken till flaskan gjorde mig så trött. Ingenting hände...mer än att jag somnade i soffan. Lev väl! Önskar dig detsamma. Vilket jag är säker på att du kommer att göra. Kanske även mg om han har tur :-)

Tack Stigsdotter. Det var en komplimang som hette duga. Tillit? Ja, kanske...har inte tänkt så, men det kanske stämmer. Idag tog sig tilliten uttryck i att nu ska flickebarnet sova hos bästisen inatt. Sorgen är stor över att skiljas åt. Jag sa att de kunde brevväxla. "Men varför det? Vi har ju FB!". Försökte förklara att det fanns ngt rart hos handskrivna brev...ett minne för livet. Min dotter och kompisen förstod ingenting så jag visade tjejerna några gamla brev jag fått från min bäste vän i skolåldern. Dom blev lite rörda. Vi får se...

Iaf. sitter jag här ensam nästan. Hunden är med. Veterinären clearade henne. Hon ska med. Jag är inte direkt överlycklig. Inte för att jag inte tycker om henne (är ju ingen hundmänniska, men våran jycke gillar jag) utan för att jag tror att hon kommer att bli olycklig. Har sprungit ute precis som hon velat hela livet och nu ska hon sitta i lägenhet. Ett hem finns hos svågern...men ongarna fattar inte. Nu väntar operation övertalning...jag vill inte ha med mig Fisa. Fisa vill inte med.

Snart ska jag elda i bastun, sen blir det väl sängen. Det går vilt till här vid åkanten :-)
/R

Har lagt in ett ekivokt svar åt dig på FB ;-). Nej, det var ju inte sant. Men ett svar finns där. Hoppas din lugna arbetsdag blev bra. Inga spöken eller annat otyg. Kram min dufva. Såg förresten en död en idag...en duva. Tänkte INTE på dig då. Men klart är att du måste uppgraderas för nu har jag sått tanken i mitt eget huvud. Kram min ...cigno? Jo det passar. En ståtlig småilsk fågel! /R

Om du är ledsen över fallet så glöm det. Vi faller...det är en del av sjukdomsbilden. Det enda vi kan göra är glädjas över alla de ggr vi inte föll. Och visst har du sådana? Precis som Kalla är jag glad att du är med oss igen. Nu ska du ju kämpa på igen...gör det med oss. Om du orkar/vill. I vilket fall som helst är jag glad över ditt livstecken idag. Hoppas du är ok annars och att sonen din har det bra i utlandet. Kram vännen/R

Dina tankar är allt annat än boring! Du drar ju de mest fantastiska liknelser :-). Ja, kompis...se det verkligen som en OS-final men höj ribban lite till. Tror du atleterna skulle besudla sin kropp med en flaska innan finalen. Bolt på 100 meter med ett antal promille innanför tröjan? Tror inte det! Du som är en träningskille ska verkligen se din kropp som ditt tempel. Fattar vad du skriver...när du redan utövat två aktiviteter en dag och rastlösheten fortfarande sitter där. Ja det är klart att du inte kan träna mer då. Men hitta på ngt annat. Man kan ju alltid städa! Precis som PP och Kalla var inne på...din fru ser ju och är stolt. Kanske en plan att dela mer? Hur var det med den nära anhöriga du ville hjälpa? Anledningen att du hittade hit? Inte har väl frugan dömt ut denna person? Tankar bara...

Storkalaset ska du fixa. Bevisa för dig själv att du är bättre än så... Visa omgivningen att en riktig karl sitter inte och luktar skunk. Han fyllesvammlar inte. Han tänker efter före. Där har du en smula motivation...resten klurar du ut själv. Jag tror på dig Paron. Gör det du med! /R

Alltså just det där att vilja en massa men sakna initiativ, jag känner igen det så väl från mig själv t.ex. Det är ett klassiskt symptom på depression. Klart att du är deppig när du mår som du gör men tänk att det är sjukdomen som gör att du känner så. Allt som händer i din kropp med dina båda sjukdomar får man väl också säga - trötthet är ju något som kommer när man slutar med sponken också.

Fundera på om du kan sätta på en autopilot? Strunta i att tänka och känna efter så mycket, bara gör något. Precis som Dompa säger, en bra sak per dag. Strunta i om du har lust eller inte, dra på dig badbrallan och ned i vattnet bara. Lätt att säga kanske men flera vittnar ju om att även sinnet mår bättre om kroppen får aktivera sig lite.

Många kramar!

Helgen som kommer blir det prövning i gen på KARAKTÄREN och Förrädarhjärnan
Storkalas ska det bli!
Suck!
Det är bäst att förbereda sig som in för en OS Final i Gång (Jobbigt mycket koordination och båda fötterna i backen hela tiden)

Nu gäller det att hitta motivationen som fanns före semestern!!

MVH/P

blivit några konvent genom åren ja :-) Numera är det Gullbranna som är obligatorisk för mig men även Landsmötet, som ju flyttar mellan städerna, om det inte är för långt bort för mig.

Det är precis som du säger mycket kärlek och gemenskap och det är livshistorier som gör att både tårar och skratt får fritt utlopp. Att få lyssna till all denna kunskap och erfarenhet är stort och det hjälper mig att behålla och stärka min nykterhet. När jag ser styrkan och faktiskt demokratin (sjukdomen drabbar ju alla precis lika mycket oavsett härkomst och hudfärg) i alkoholen och drogerna så blir jag så ödmjukt tacksam för att just jag lyckats ta mig ur det som var på väg att leda mot min död. Att få tillhöra en gemenskap utan gränser med bara ett mål........Att sprida budskapet vidare är mäktigt.

Styrkan i det budskapet är så stark om jag bara väljer att lyssna.

Jag har länkat till bilden från Gullbranna tidigare men jag gör det igen eftersom den är så häftig och JA !! jag är med på bilden !! Dock är det inte jag på cykeln :-)))

http://gullbrannagarden.se/gud-ge-mig-sinnesro-att-acceptera-det-jag-in…

Ps Återigen så är jag inte religiös !! Ds

Visst är det skönt att tillåta sig känna allt det där? Du lyckas förmedla stämningarna så bra att det känns som om jag är med där vid ån, vid middagsbordet, sorgen över J, oron för dottern och hästen. Klart hon ska sova hos hästen sista natten. Skruttan. Vad modig hon är som ger upp häst & annat för att kasta sig ut på äventyr med sin nu närvarande far. Vilken tillit de visar dig dina barn, har du tänkt på det? Varma kramar!

Jag har också sett en del som tar allt på en gång, jag menar både alkoholen och ciggen. Om du känner så där inför rökningen så tror jag att din motivation är tillräcklig hög - varför inte prova? Det värsta som kan hända är ju att det inte går och detta kommer i så fall inte göra att du börjar dricka igen, eller hur ;-) Kör på vetja!

Jag slutade röka för ca 10 år sedan och det är så himla skönt att slippa! Det är en frihet som jag fortfarande kan känna glädje inför! Ibland kommer jag på mig själv med att tänka gud vad skönt att jag inte röker längre (undrar om jag kommer att känna så inför alkoholen också!).

Ja usch. Tänk om han hade funnits kvar i vettigt skick. Ibland tycker jag det är så tråkigt att mina småttingar inte har träffat varken mormor eller morfar. Tur att mina svärföräldrar finns kvar i alla fall.

Semestern är slut och jag är tillbaka på jobbet. Rätt lugnt och skönt, de flesta kunder och kollegor är fortfarande borta. Tänkte faktiskt tidigare idag på semester för mig, sände dig en fråga på FB, slog mig att du kanske hade något tips (är lite sugen på Italien nämligen, värmen & maten!!)

Kramar & så tillbaka!

Jag undrar om alla känner så? Om alla känner sig lite annorlunda och utanför? Jag tror du har rätt, det handlar säkert om självkänsla.

Har inte kommit så långt att jag kan säga att jag helt och fullt tycker om mig själv. Är fortfarande ganska dömande, speciellt om jag är "fel" dvs sur eller grinig. Får alltid dåligt samvete och ska reparera, gärna med saker. Antar att det är något jag lärt mig som liten. Men jag börjar så smått acceptera mig. Igår kollade vi på gamla foton och började prata om min frisyr. Då vaknar utseendefixeringen till liv och jag ställer tusen frågor, var jag snyggare då, ska jag klippa mig iallafall? Får tvinga mig att fokusera, det är inte hela världen. Fokuserar inåt. Insidan först.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om hur man ser ut, det gör nog alla mer eller mindre. Det är ju roligt med kläder och smink. Men i mitt liv har det tagit för stor plats, det har liksom varit min största källa till bekräftelse. Och det blir så platt på nåt sätt. Ytligt. Och jag faller så lätt tillbaka till det där perfekta, perfekta kläder och hår, perfekt inredning, allt så perfekt och rätt och så tomt. Det har liksom inget värde i slutändan. Jag tittar på Facebook på bilder på en vän jag tappat kontakten med, och jag vet att jag också suttit där. På "rätt" uteservering med "rätt" outfit, "rätt" frisyr och smilat upp mig mot kameran, håller upp tallriken med hummern, noga med att den inte skymmer det lilla Gucci-skärpet. "Kolla mitt perfekta liv!" Inget ont mot henne nu, men när jag tänker på mej själv...man känner sig rätt en liten stund, men det hela visar ju snarare att man känner sig fel. Så fel att man är så satans noga att putsa extra mycket på fasaden. Jag vill inte behöva köpa mig nån slags falsk trygghet, jag vill känna den innifrån. Och sen, då kanske jag kan köpa den där apdyraklockan bara för att jag förälskat mig i den. Men nu måste jag bara få vara, till och med få vara ful.

Nu till något annat, jag skulle behöva råd från någon med erfarenhet. Inga stora förändringar första året säger man, men jag funderar på min rökning. Är så trött på det, mår inte bra av det och skulle vilja slippa. Är det vanskligt att prova? Har själv gett rådet till andra här inne att vänta, inte ta allt på en gång...så jag borde väl bara låta det vara. Men jag är som sagt trött på det. Vad tror ni? Tacksam får åsikter i frågan.

Imorgon firar jag tre månader, det är inte klokt vad fort tiden går.

Nu kör vi igen, vi faller och vacklar men framåt går det//Kramar Kalla

Jag har inte ångest idag, jag är bara ledsen. Ledsen och tom på känslor. Nu måste jag börja kämpa på igen.

Kramar till er alla!

Givetvis är det som vanligt stress, trötthet osv, men också när jag äter mycket onyttigt och inte tränar så mycket som jag går i gång.

Skall starta Augusti med att försöka äta nyttigare och träna mer regelbundet om det går för jobbet, för att se om det blir bättre. Kan inte fatta att det skall vara så jäkla svårt, det är ju 7 månader sen jag slutade om man bortser för ett glas vin. Det glaset gjorde att spöket fick vingar, men jag skall klippa av dom igen.

Hoppas att ni alla har det bra där ute//Kram Kalla