Senaste kommentarerna i forumet

Ojojoj, vad livet kan vända på en sekund. Tur att man inte vet allt jobbigt som livet kan drabba en människa med. Men livet går som sagt vidare och de sista dagarna har jag inte funderat särskilt mycket på vin. Det är ju bra iaf! Har pratat allvarligt med min sambo om alkohol och han är med mig i detta. Känns skönt att jag har berättat och att vi är överens. Känner mycket av stödet här och det är ni som gett mig kraft att "bekänna(?)" mina synder. Det känns inte så fult längre. Faktiskt så vet jag att jag är en god och vanlig människa som har gått över alkoholgränsen och att jag inte är dålig för det. Må så gott!

Bra jobbat! Ja, jag förstår just nu inte heller varför jag drack så mycket?! Hmm, får fortsätta läsa här så jag inte glömmer hur det var. :)

Självklart men hypokondriker som jag är (trots sjukvårdsutbilning) så kommer tankarna att det är ngt annat. Huntington tror jag inte det är, har inte alls de symtomen.
Vet ej om jag har ngn lust att ösa upp allt till läkaren, journaler kan arbetsgivaren få i mitt jobb så nej det gör jag nog inte.

Tog upp med maken om vi kunde dricka lite vin i helgen nu när barnen är borta. Det bemötande den frågan fick var jag inte beredd på, han blev jätteupprörd, skulle jag börja smygsupa nu, mitt liv som har varit ett helvete pga alkoholen och jag skulle förstöra precis all den tid som jag varit nykter, den skulle vara helt bortkastad. Jag som alltid blev aspackad när jag drack och enligt honom nu så har jag blivit det alltid de senaste 10 åren.

Jag blev så förbannad och kränkt att jag började gråta, och jag gråter nästan aldrig förutom till sorgliga filmer.

Jag vill inte att barnen ska se mig onykter igen någonsin och om jag skulle dricka när de är borta är inte att smyga enligt mitt sätt att se det.
Barnen är borta 3-4 ggr/år så det skulle ju inte bli något hejdlöst supande precis.
Enligt honom så får jag aldrig dricka mer i hela mitt liv och det var bara att ställa in sig på det.

Jag har druckit på tok för mycket i mina dagar och det har påverkat mina barn som inte gillar det men jag var inte aspackad varje gång dock mer än vad som är ok.
Hursomhelst så gör jag ändå som jag vill men kvällen blev totalt förstörd.
Kan inte vara i samma rum ens, vill bara fly.

Jag förstår att ni kommer att tycka att jag har en bra man som säger ifrån, men så här känner jag. När inte barnen är hemma vill jag göra som jag vill.

Så fina ord. Jag blir rörd.

Ja, jag börjar bli en som "går före" nu. Jag har (och har haft) flera som jag tagit rygg på. Nu börjar det bli dags för den som vill att ta rygg på mig. Märkligt. En dag i taget blir snart en ganska lång tid. En tid som för två år sedan kändes omöjlig. Nu undrar jag vart den tiden har tagit vägen

Jag är i ett stadium i livet då jag funderar ganska mycket. Jag famlar efter något som jag inte riktigt vet vad det är. Det stör mig inte jättemycket men jag tro det kan märkas på mig att jag är lite tyst och inåtvänd emellanåt.
Jag längtar till något. Frågan är vad. Jag trivs inte riktigt i den lilla staden jag bor i. Det är för mycket inbördes beundran här. Och gnäll på småsaker.

Jag längtar hem till Göteborg. Jag är uppvuxen där, och jag saknar storstaden. Anonymiteten. Kunna sitta på ett fik bland folk och vara anonym.

Jag tror att eftersom jag gjort så stora framsteg i mitt liv senaste åren, nytt liv, nytt jobb....ja varför stanna vid det? Jag kan gå hur långt som helst.
Samtidigt har jag det väldigt bra redan som det är. Så varför grubbla? Flera människor drömmer om den typen av liv som jag har. Varför inte vara nöjd?

Men jag tar det med ro. Det växer fram allteftersom.

Jag kommer någon gång i livet jobba med missbruksfrågor. Det är jag ganska säker på. Inte ännu. Det har bara gått lite mer än två år. Men viljan finns där. Att ge av det jag har fått med mig genom denna resan.

Att jämföra med barnmorskan. Jag tror en barnmorska gör ett bättre jobb om hon själv har fött barn.
En som jobbar med missbrukare bör ha varit i skiten själv.

Men återigen. En sak och en dag i taget. Nu njuter jag av att julen är över och våren står som nästa punkt i livspusslet. Härliga vår.

Ta hand om dig, du som läser detta. Det finns ett gott liv för oss alla. Det gäller bara att finna rätt väg mot det.

Vet inte riktigt var mitt beroende starta men för fyra fem år sedan. Ett glas vin för att varva ner en kväll var väl inget att bråka om. Detta eskalerade rätt snabbt och blev naturligtvis till mer än ett glas.En flaska låter mer rimligt! Jag tror delvis mitt missbruk handlade att orka. Två fantastiska barn, två hundar och tre katter. Glömde min fina man:)Hus på det och heltidsjobb. Livet bara rullar på. Man vill göra sitt bästa men ibland kommer också verkligheten ifrån dig. Det var där vinet kunde vara min vän att lita på. Alltid mysigt att sitta o ta ett glas som sen blev fem eller sju. Nu undrar jag hur jag skall klara mig utan:) Men med hjärvilja SKALL det funka. Mina barn förtjänar det bästa!
Tack för att ni finns och man kan skriva! Min historia kommer nog lite pö om pö!
Tack ni!!

kluvet och delat är det... De stunder jag stannar upp och tänker efter vet jag ju att det oupphörligt finns så mycket lidande i världen - ändå ska jag fortsätta med mitt... Därför har jag tyckt om att jobba i vården - det finns (nästan) alltid något man kan göra för att det ska vara lite bättre - även om det inte botar eller tar bort det onda. Jag tror faktiskt på riktigt att det spelar roll att tända ett ljus, att rikta sin tanke och kanske knäppa sina händer... åtminstone gör det ingen skada. Det finns en psalm som börjar Jag skulle vilja våga tro... en av de kloka prästerna sa en gång att det kan låta "lite" men det räcker... / mt

operationen gick bra. Hoppas, hoppas... Tack för att du berättar! Önskar er en lugn natt! / mt

Säger som de andra: läs, läs och läs, finns mängder med erfarenhet här!

Jag kanske bara har råkat ut för en grovt lätt- generaliserad värld. Har jobbat både i mans- och kvinnodominerade yrken, har hobbysar som är båda delarna, har en som och en dotter, så jag vet inte om jag bara har haft otur? Eller tur... Eller hur jag nu ska uttrycka mej. :-)

Till saken hör väl kanske att jag själv är mer intresserad av bilar än av nagellack.

Stor tur att man är olika, har olika idéer och olika referenspunkter, hade inte blivit några roliga diskussioner annars.
En go´kram från MB

Tack för att du berättade. Nu känns det skönare att göra kväll. Hon lever! Förstår ju att all oro inte är över. När vaknar hon? Hur är hon då? Men hon lever! Lilla kvinnan... /R

Känner lite likadant. Håller på med mitt och mitt i allt detta mitt slår det mig; Min arbetskamrat G kommer att dö snart. (28 år !!!) Lessenfruns systerdotter (20 år!!!) kämpar för sitt liv. Man blir väldigt liten då när de tankarna slår till. Samtidigt som jag vet att jag måste fortsätta med mitt. Det blir minst sagt kluvet. Ibland önskar jag att jag kunde tro (trösta mig med) på en högra makt. /R

Operationen gick bra! Kanske ditt ljus..?
Men det är inte över. Nån dag snart måste hon vakna..
Men just nu andas vi.

Tack min fina kattskit ;)

...så hårt jag kan. Läste dina ord inne på rummet. Jag känner det också...det sura hätskna. Men just nu är det ju kattskit känns det som. Tände ett ljus för flickan (och min arbetskamrat G som inte heller mår bra). Bad väl ngnslags bön...tror ju inte att det kan hjälpa...men försöka bör man. Snart är väl operationen över...sen kanske det blir bra...eller inte. Hoppas fortfarande och håller din hand. Med kärlek(hoppas det inte landade fel, men jag tycker ju om dig...du har blivit en vän)/R

Ni klarar er från sånt
/A

dag, tänkt, städat pappershögar, haft möte, skrivit dokument, sammanfattat... allt i vetskapen att jag småningom - snart - ska lämna över. Tagit hem papper att sortera o slänga en del i elden. Mannen på möte, kommer snart hem. Skönt med "vanlig" fredagskväll, det har varit mycket allt möjligt nu med alla helger.

Längtar efter uteväder, att kunna gå utan rädsla att halka, känna kraft i stegen, inte ha fokus på att hålla hålla balansen. Kände en stunds fläkt av vårvind i dag efter lunch - härligt. Fast gärna får det bli lite skidföre ännu... :) Bludder, bladder - samtidigt som en ung människa kämpar för sitt liv, oroliga anhöriga vakar... barn föds, människor skrattar, gråter, älskar...
Såg TV om sjukhusclowner igår... minns "mitt" stora sjukhus, så länge sen men minns många möten där... Sorg och glädje.
Världen är så stor, min värld är så liten... men den är min. / mt

markatta... du är också en poet! Kram och ha det gott. / mt

tack för en eld
som värmer min hud

tack för en raspig vinyl som snurrar
nu skriker ej längre mitt huvud

tack för en kopp med rökig lapsang
som värmer, som väcker min hunger

tack för att jag fick komma in
i rummet som inte fanns

i verkligheten andas jag
jag som en gång trodde mig veta
att verkligheten inte fanns

Tack för tipset, mitt fokus är mit välbefinnande.
Precis som du fint uttryckte det skall jag se MITT
välbefinnande först.
Det är mitt fokus.
/A

Funderar på det du skrev, undrar varför jag bryr mig?
Likt vatten på en gås.........
Swosch...... Vad pratade vi om?

Finns ingen anledning att bli irriterad!
Just nu är det flyt i vardagen.
Skall upp till Storvretacup och kolla när
äldste grabben spelar innebandy.
Adiosos, hoppas höra mer av dig senare om du hinner.
/A

nej tyvärr blev jag inte så mycket klokare och jag förstår heller inte vilket resonemang du menar att jag och Stigsdotter skulle ha som du köpt. Jag kom med ett boktips, that's it.

Du kan inte styra vilket fokus andra ska ha på forum men däremot kan du styra vilket fokus DU ska ha. Själv är jag här på forum för min egen skull och inget annat. Jag hjälper mig själv genom att tillåta mig själv att skriva ärligt om vad jag vill i min tråd, ta emot tips/råd/frågor, svara på andras inlägg, läsa. Och visst händer det att jag blir berörd av någons "nödrop" och svarar på det. Det stärker mig också, att kunna sätta problemet utanför mig själv. Jag bryr mig mycket om många här och blir glad om jag kan hjälpa någon på vägen men i huvudsak är jag här för min skull. Vad är ditt fokus?

Kram

en stunds vila här lessenfrun. Ni omkring flickan finns i mina tankar i er långa ovisshet... Hoppas hon klarar sig utan framtida men och att ni blir väl omhändertagna - jag skulle tro det.
Kram, kram / mt

man kan ändra, det är sant, men genom att man själv förändras så hoppas man ju att andra ska anpassa sej till förändringen, eller hur? Annars blir relationen sned. Jag tror det ställer till det i alla förhållanden när den som missbrukat slutar med det. Balansen förändras. Jag kan ju bara relatera till mej och mitt. När jag slutade dricka alkohol och tog tag i min vikt så har jag fått en annan självkänsla. Jag står på mej på ett annat sätt. Jag vet mitt värde. Jag HAR plötsligt ett värde i mina egna ögon. Så klart kan det upplevas hotfullt på ett sätt. Plus att jag nu inte längre tolererar att min man dricker sej berusad. Jag tycker mej se att många av oss kvinnor som hängt här ett tag har problem i våra förhållanden på ena eller andra sättet. Sen får man hoppas att kärleken finns i botten och att partnern klarar av att anpassa sej till den nya situationen. Att han också har lust att göra den förändring som krävs för att förhållandet ska utvecklas.

Stämningen är lite hetsk.
Kände för ett tag sen att Forum var på väg åt fel håll.. Ville inte in igen.

Men jag behöver andas lite, släppa vakandet,
så jag går in här en stund.
<3

Ja, vissa vänskapsrelationer som legat slumrande har vaknat till liv igen, med vissa andra har det gått för lång tid. Lustigt hur man med en del vänner kan vara ifrån varandra i år men det känns ändå alltid "hemma" när man ses, andra kan man vara borta ifrån i några månader och ses som främlingar.

Men den största skillnaden jag har märkt är nog att jag är mer öppen för nya bekantskaper, jobbarkompisar t.ex. och att jag har börjat bygga vänskapsrelationer utav de som tidigare varit bekanta man bara hejat på. Tidigare hade jag ingen energi till det och jag var nog ett så hårt virat nystan av integritet att få iddes närma sig. Men jag märkte snart att när jag sänkte garden så kom inte en smäll, utan en kram.

Jag säger inte att jag plötsligt bara fick tusentals vänner, men jag vågade nog släppa in folk som redan funnits i min omgivning som försökt nysta upp men gett upp då det bara var på deras initiativ. En vänskap behöver ju bekräftas från båda hållen. Det var där jag tidigare inte kunde se min del.

Jag vet inte om jag frågat tidigare men har du provat att gå på al-anon möten? Det har hjälpt mig mycket, speciellt tiden i början då jag också kände mig så ensam och inte alls förmådde se vad jag själv kunde göra för att förbättra min situation. När jag bröt tystnaden där, bland fina människor som delade liknande erfarenheter, så var det också lättare att bryta den i övrigt.

Träning av olika slag? Bra för kropp och själ, stärker självkänslan oerhört. Just gymmet kanske inte är bästa stället att träffa vänner men gå med i något korpenlag om det finns något du är intresserad av eller en mindre kampsportsklubb? Jag vet ju inte vad du gillar men våga prova lite olika grejer.

Kram

Tjej mötet blev bra, kram!
/A