Senaste kommentarerna i forumet

Hur gammal är din son? Och hur ser dina planer för separationen ut? Har sett dig i lite olika trådar runtomkring men det är väl omöjligt att söka härinne så har inte klarat av att se om du har en egen tråd.

Och JA, alla har ansvar för sitt eget liv! Att säga de orden högt och faktiskt ta in vad de betyder, gör att det dåliga samvetet lättar en aning.

Tycker också att det kändes väldigt obehagligt. Men jag tänker att vb måste gått in på hennes telefon där hon är inloggad hela tiden. Det skulle min sambo också kunna göra om han vill det. Å andra sidan finns det ingenting jag har skrivit som är en hemlighet för honom. Men som sagt, lite obehagligt kändes det.

I söndags var jag extremt stressad av en jobbig situation (ursäkter ursäkter) och passade på att "vara tvungen att varva ner med ett glas vin". Så jag drack två glas rödvin. Mådde jag bättre? Nej. Jag mådde så dåligt av att ha brutit mitt löfte. Jag bastade för att svettas ut all a ? och sen låtsades jag som om inget hänt. Jag berättade det inte för min man men vill vara ärlig mot mig själv och här inne mot er. Det var inte värt det. Absolut inte. Jag skulle kunna tycka synd om mig och fortsätta dricka och ge upp. Men jag vill vara nykter och fortsätter kampen. Dag 2.

Är inte lätt att ändra, och om vi trivs med resultatet de för med sig, varför skulle vi ens vilja?
Fast tänker vi till och från att det som hindrar oss från att hitta på sponta saker, som kanske - vem vet -
Leder till de upplevelser som i sluttampen är minnesvärda, så kan de bli till något som håller oss tillbaka.
Har själv upplevt detta, och beslutat mig för att vara mer välkomnande till de möjligheter som faktiskt dyker upp i livet.
För egen del tror jag att det är de möjligheter jag inte tar, och har tagit, som i efterhand är det jag ångrar. De chanser jag gripit
i flykten har ofta visat sig som positiva, ibland även dumt beslut, men då har jag åtminstone levt en smula!
//PP

varven i den webläsare ni använder, då är det svårt att hitta det ni har skrivit.
Om era respektives inte är hackers d.v.s. :D

Även om din midsommar blir annorlunda än du är van vid så behöver den inte bli sämre. Tvärtom tror jag att den kommer att bli bättre! Bygg inte upp några förväntningar, varken negativt eller positivt. Ta det bara som det kommer. Det enda du måste vara/göra är att vara nykter. Inte ens det måste du, men det vore väl otroligt tråkigt att börja om på ruta ett?

Har man rätt att göra på det sättet? Gå in på någon annans konto för att läsa?
Man kan få sanningen rakt i nyllet. Och sanningen kan svida. Och det som är
"sanning" kan missförstås.

Min dotter får inte gå in på min dator eller mobil utan tillåtelse.
Och jag går inte in i hennes utan att fråga.
Personlig integritet och respekt kallas det.

Tack för styrkekram!
Den behövs nu.
Sicket rysligt elände!( Peps)

Tyckte också att det kändes obehagligt.

InteMera, du är så otroligt insiktsfull och stark som har gått igenom allt du har varit med om! Tack för att du delar med dig av dina erfarneheter! ❤️

Egentligen så är jag ju smärtsamt klar över allt det du säger, men att komma till den punkten där man accepterar hur det är, är det allra svåraste. För min egen del så gör det inget, men får så dåligt samvete när jag tänker på min dotter och det hon kanske kommer att få utstå vid en separation. Men vet ju samtidigt att hon påverkas av att vara i ett hem som är i kaos. När jag växte upp var min största önskan att mina föräldrar skulle skilja sig så att jag och mina syskon kunde få lugn och ro. Minns att något av det värsta var att vakna mitt i natten och höra de bråka, fy, det önskar jag inte för min dotter! Eller att ständigt höra hårda ord mellan föräldrarna. Jag jag ju insett väldigt länge att jag överhuvudtaget inte har några referensramar för hur ett sunt och kärleksfullt förhållande ska se ut. Men jag hoppas att min dotter ska få chansen att se hur ett lyckligt förhållande är. Så ja, jag måste vara stark för hennes skull, bita ihop och tänka att det ska bli bra.

JAG KAN INTE BARA FATTA att han inte nu sätter igång med att göra allt i sin makt för att ordna upp sig själv. Han har mer än tillräckligt god ekonomi för att exempelvis skriva in sig själv på ett behandlingshem långt bort i skogen över sommaren. Eller varför inte bara kontakta sjukvården eller gå på ett AA-möte?!? Jag kan inte fatta att han inte gör vad som krävs nu när han verkligen har kniven mot strupen.

Det ska läggas till att han har två kraschade samboförhållandet bakom sig (det första med ett barn som snart är vuxet) och jag vet att han mår extremt dåligt av att tänka på att han kan förlora oss också. Det är som om han inte fattar att det faktiskt bara är han som har makten att förändra saker. Istället vill han bara ge upp och acceptera att han är en loser som förstör alla förhållanden han är i med sitt drickande (för att får en ursäkt till att dricka ännu mer?). Samtidigt så vet jag ju att han önskar att leva med oss och inte gå ner sig. Men varför GÖR han då inget åt problemet?!

Sen om man är oförsiktig med sin inloggning kan säkert respektive ta sig in och hitta det man söker.
Jag tror att om man ser till att inte inloggningen ligger kvar i datorn så är man nog rätt anonym, hoppas jag i alla fall.
Låter härligt med strategi för midsommaren, jag börjar också forma min :-)

Då var jag inne på tredje dagen utan alkohol och det känns väldigt bra. Jag är något förvånad över att det går så lätt. Men beslutet att leva nyktert kom långt inifrån mig. Jag är så trött på att vakna tung i huvudet och må dåligt. NO MORE! Jag vill må bra och tycker inte att vin på kvällen är värt att må dåligt. Frågan är var detta kommer att leda mig i mitt äktenskap. Förhoppningsvis till något bra. Vet inte, men känner att jag måste ta hand om mig själv i första hand. Det är min skyldighet mot mig själv och mina barn.

Sluta. Omgivningen och det sociala påverkar. Har du en plan för att hantera det?
Jag har numer en plan..då jag trillat dit flera gånger...
Säger som Sickan....jag har en plan...uträknad i minsta detalj.

blev jag av att anonymiteten inte verkar vara skyddad...läste i ett inlägg där plötsligt mannen kommit in i debatten. Det känns inte så bra.

nä...jag lär mej aldrig. Hur svårt kan det vara? Nu snart midsommar och jag vill absolut inte dricka. Men dit jag ska finns det alkohol. Jag köper alkoholfritt...och det blir jättebra...skönt och orosfritt. Jag litar inte på mej själv med alkohol i kroppen. Jag tror jag har en plan nu ?

Hur framtiden ser ut efter en separation kan man inte veta. Om din sambo på allvar skulle välja att skita i allt och åka bort ett tag, är det kanske lika bra att han gör det han måste göra utan att du och dottern behöver se det på nära håll? Vill han supa till en period så finns det inget du kan göra åt det och det är inte heller ditt ansvar! Du ska fokusera på att ta hand om dig och barnet, det ska vara ditt prio ett just nu. Klart det är sorgligt hur ett förhållande kan gå i stycken, av helt hemska anledningar men kom ihåg att du inte vill separera av nån struntorsak!

Man kan avundas andras lätta separationer, eller vad det ser ut som utåt i alla fall, men man ska nog inte älta det allt för mycket. Du har ditt liv och dina utmaningar, att jämföra med andras blir man inte just gladare av. Jag vet jag tänkt likadant när skiljdes från min förra man, med trakasserier, hot, ändlösa rättegångar och besöksförbud och situationer med sonen som bara blev värre när han mådde allt sämre och samtidigt ser man på grannarna som skilts som vänner och firar midsommar ihop trots de är skilda. Men inte blir denegna sitsen lättare att hantera för att man tycker det borde vara enklare. Bara att morska upp sig, uppbåda all styrka och kavla upp ärmarna och börja reda upp en sak i taget.

Hoppas du idag fått lite ordning på tankarna och kan börja tänka vidare!

Låter så skönt! Vanligt liv på egna vilkor, utan oro för fylla och att kunna fira högtider precis som man vill ? Njut av de val ni nu kan göra, när alkoholen inte står i centrum! Kanske enklare för honom också att jobba på midsommar som annars förknippas med drickande? Och du och dottern kan ha en avkopplad midsommar tills han kommer hem från jobbet! 15 veckor börjar onekligen vara så länge så han verkar ha bestämt sig för att livet är trevligare som det är nu än förr, du får vara glad och stolt ni tillsammans kommit såhär långt!

Tack för ditt engagemang och jag kan hålla med dig. Varför fortsätter de att operera utan att verkligen ta reda på problematiken runt en människa innan de gör denna operaton det är för mig en gåta.
Jag vet ju många med mig som trillat dig, både här på sidan och i irl, men skammen gör ju att vi inte vill bli utpekade åter igen. Först har vi problem med övervikt, det anses ju av många är en karaktärs sjukdom där vi är lata och inte motionerar, dessutom vräker vi i oss mat som gör oss feta.
Jag vet ju att så är inte fallet för många av oss.
Sen att gå ut än en gång och tala om att vi också har blivit alkoholister, dit är nog vägen oerhört lång. Men vist vore det verkligen bra om vi kunde, men troligen skulle jag nog bli ensam på barrikaden om jag försökte.
Jag kommer inte att berätta för mannen, det vågar jag inte än i alla fall. Men jag sa bara att jag fått problem med mina diabetesvärden så jag kommer att få en tid för undersökning. Vi får se hur det blir i framtiden om jag någonsin kommer att våga berätta, det får tiden utvisa.
Vi får se om jag tar hjälp av en väninna som varit i samma situation eller om jag fortsätter att skriva här, då jag känner att detta forum är otroligt bra för mig.
Att människor som jobbar inom vården, inte alltid sköter jobbet vet jag ju av egen erfarenhet, så min oro att omgivningen får veta är en riskfaktor, men jag tänker strunta i det. skulle jag någonsin få veta att det kommit ut så är jag inte främmande för att anmäla en sådan sak.

Att få feed back på det man skriver och rop på hjälp i olika situationer är guld värt och jag är så oerhört tacksam att ni finns här och ger mig stödet.

Så här motiverad att komma ur detta elände är det nog länge sen jag varit, jag ska klara det så är det bara. Men jag kommer att ta en dag i taget och inte tänka så mycket på att jag ska vara helnykter om 2 år eller nått sånt, då blir det kanske jobbigare att kunna vara i nuet.

...utan alkohol och det går bra. Inga biverkningar med Antabus förutom att jag är så fruktansvärt trött! Skillnaden jag märker med att vara nykter med Antabus är att man slutar "streta emot", man kommer må riktigt risigt om man dricker, så det är lättare att bara slå bort de tankarna. Så vi kör på!

Självklart ska du kravla dig upp, vi kravlar tillsammans. I går var jag helt paralyserad av brevet, men
i dag känner jag att det här är nog min räddning till livet. Jag ska nog ha en spark där bak för att
jag ska fatta allvaret i detta.
Du skrev att du snart är 70 och jag blev nyss pensionär, vi har massor att leva för om vi tänker efter och
då är det vi som kan se till att vi får ett så gott liv som möjligt.
Vet inte hur din situation ser ut men man det har du, barn och barnbarn? Vi har så mycket kvar att kämpa för.
Vännen vi tar varandra i hand och så gör vi det som är bäst för oss, tar hjälp utifrån.
Stor styrkekram skickar jag dig.

Fjärde lektionen och jag börjar iaktta mig själv bättre. Nu är det dags att lämna katastroftänkande, svartvitt allt eller inget, skuld, negativa stämplär på mig själv eller andra, diskvalificering, generalisering eller att jag dissar andra, framtidstron att kunna sia kan jag inte.
Jag ska sätta realistisk mål och vara stolt över framstegen och inte straffa mig själv för felstegen.
Var kommer strafftänkande ifrån? Luther och kristendomen?

Det borde finnas stöd att få. Skall ta tag i det om jag någonsin lyckas kravla mig upp igen.
Tack för din omtänksamhet.

Ja det är skitsvårt att veta vad som är bäst men hela familjen inkl barnen är bjudna. Barnen är så glada för att vi ev ska gå på festen eftersom deras kompisar kommer att vara där. Det känns därför inte som något bra alternativ att stå över.

Det lutar därför åt att vi kommer att gå dit. Jag har dock pratat lite med min fru och vi har bestämt att gå hem tidigt vilket gör att vi "missar" det mesta av fyllan och fokuserar på att äta lite mat, låta barnen leka lite och sedan åka hem. Jag ska också ta med alkoholfri öl har jag tänkt. Alltså herregud vad detta känns annorlunda än alla midsommarupplevelser jag haft tidigare.

Väldigt närvarande är dock även i år en midsommar för ca 15 år sedan som höll på att kosta mig livet pga drickande som gjorde mig helt galen. När jag tänker på den så känns det inte speciellt svårt att välja hur jag ska göra med spriten i år i alla fall.

För ett tag sen läste jag din tråd och skrev ett långt svar som försvann innan jag skickade det. Nu får det bli kortare så det inte händer igen. Det låter bra att du får hjälp nu tycker jag. Nåt händer vid den där operationen. Ni är så många som vittnar om en normal el låg konsumtion innan och efter är det hopplöst. Det bästa vore eg att ni slutade skämmas och faktiskt gick ut mangrannt med era hustorier. Jag har ju läst o skrivit här i många åt och man kan verkligen se komplexiteten i beroendet hos sig själv och hos andra. Inget att skämmas för och likväl så glr vi det. Din man verkar förövrigt vara lite väl respektlös både med sin kontroll och med sitt beteende. Hur gör du nu, berättar du eller försöker själv? A-fritt hem är a och o för mig. Förstår att du blir nervös när det inte är så. Kontrollförlust har vi, både före och efter vi tar första glaset. Och jag som tror att människor sköter sitt jobb, jag tror ju att de respekterar tystnadsplikten också. Jag förstår att det är läskigt, men minns att det är en sjukdom och att du faktiskt har hamnat där du är nu på grund av en behandling du fått i vården. Jag blir så förbannad på att man fortfarande inte verkar ta beroendet på allvar när man föreslår operation. Det tror jag hänger ihop med att man fortfarande inte förstår beroendet och alkoholens makt. Vi är inte offer, men beroende är oerhört komplext har jag fattat härinne. Inte omöjligt att bryta, men man måste hitta sina strategier och sluta skämmas. Hoppas du får stöd nu och att mannen "taggar ner".

Så tråkigt att höra om din partner Rosen. Demens är oerhört svårt att acceptera och din partner verkar ha fått en av de värsta där förändringarna gör dem elaka. Det måste vara oerhört svårt. tillröckligt svårt att leva med ändå, men när de dessutom blir elaka.... Och du flyr genom att dricka. Man kan bara konstatera att våra luvsstrstegier behöver förbättras. Om du inte vill söka psykologhjälp el a-hjälp så finns det kanske nån typ av terapeutstöd för anhöriga till demenssjuka kan vara en början? Och vet du jag tror aldrig att paykologhjälp är slöseri med resurser. Nä, unna dig det om du har möjlighet. Det gör i bästa fall en väldig nytta och du avlastar dina barn. Kanske är det ovant flr dig att tänka på dig själv. Det är också nåt som många av oss måste lära. Upp i båten och ro lite nu! Kramar!