Senaste kommentarerna i forumet

Hej! Jag hade rätt tuff abstinens när jag lade av för drygt 4 månader sedan. Känner igen mycket i det du skriver.
Jag var också bla yr och väldigt darrig den första tiden. Jag "överlevde" genom att ta jättelånga promenader i skogen. Kunde absolut inte sitt hemma inomhus och kolla på tv osv. Märkte också att det hjälpte mot yrseln att dricka massor av coca-cola. Tror det var en kombination av vätskebrist och sockerbrist som orsakade yrseln.
Efter 5 dagar klarade jag att knappa in koden på kortautomater utan att darra.?

Kämpa på! Kram /Torn

Och grattis till tre månader, vilken bedrift! ??

Jag håller också tummarna att allt ska gå väl. Tycker du är enormt stark som tar tag i allt. Sänder stora kramar din väg.

Tack!

Har läst mycket här av och till hela det här året (men skrev först idag) och märkt att här finns så många fina och inkännande människor.

Det är konstigt det där med abstinens. Min mamma dricker för mycket, men kan sluta hursomhelst utan minsta känning. Och vi umgås mycket så jag ser att det inte är en lögn. Medan jag får kramper och hamnar på sjukhus.

Önskar att jag klarade det där med fysisk aktivitet, tror det skulle fungera bäst. Men just nu är det ett projekt att ens ta sig till kylskåpet.
Tänk att bara för tre år sedan hade jag personlig tränare och massor av kraft. Den har varit som bortblåst de här två-tre åren jag har druckit. Men den ska ju komma åter - i det nyktra livet. Kraften.

Det som verkar funka för mig just nu.. är att AVDRAMATISERA alltihop... inte älta och " obsessa" hela tiden över en massa mål, dagar, om och eller inte.. ska jag ... någonsin.. aldrig.. eller kanske ibland..räkna dagar... inte räkna dagar... . BLA BLA BLA... jag blir SÅ trött bara jag tänker på det.. alla är olika.. men just nu funkar detta för mig i alla fall.. känns skönt.. just nu äter jag rulltårta och dricker kaffe med för mycket mjölk.. det regnar och haglar och jag hade i vanliga fall nu.. hålla på att förhandla med mig själv ... ska jag inte bara ta och dricka vin i eftermiddag... domna bort i min egen värld liksom... nej fy... känns inte lockande... jag är tacksam för detta... oerhört tacksam... Återigen viktigt att påpeka att vad som funkar för mig funkar inte för alla.. vissa behöver räkna dagar och det tycker jag man ska göra om det funkar.. allt som funkar... är BRA. jag har letat väldigt länge efter MITT sätt... och just nu... verkar det vara detta... tänker inte på imorgon.. idag är det rulltårta kaffe och jag e lugn i sinnet... något så när i alla fall ;). Kram och tack för inlägget... en månad ÄR fantastiskt.. hejja dig.. heja oss alla här inne :)

Glömde ju att välkomna dig hit! Vi är ett glatt gäng, för det mesta, som har kommit olika långt på vår nyktra resa.

Själv firade jag månad 3 som nykter i lördags, tjoho!

Så svår abstinens har jag tack och lov ingen erfarenhet av. Men ångest och panikångest är jag väl bekant med tyvärr.

För mig funkar mindfulness, medveten djupandning och fysisk aktivitet allra bäst. Ut och springa intervaller tex tills man får blodsmak i munnen.

Kram ?

Du är alldeles för sjuk just nu för att delta på den typen av möten. Folk som inte haft ångest pga jobbet kan inte förstå hur överjävligt hemskt det faktiskt är.

Du är sjukskriven till den 17/6. Sannolikt blir det förlängt till slutet av sommaren. Ett möte mellan dig och din chef, som har svikit dig å det grövsta, kan ske som tidigast i mitten av augusti.

Ingen vet förstås, men det är min kvalificerade gissning. Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare flera gånger i liknande sjukskrivningssituationer.

Dock har det aldrig berott på mobbning som i ditt fall och det gör det extra komplicerat för din arbetsgivare.

DET ska din arbetsgivare lägga krut på nu - och dig ska de lämna ifred. Du är inte problemet i den här soppan!

Kram ?

Det var ju det bästa,att du ställde in det! Tänkte att när du inte hade svarat på Andrahalvleks inlägg så tänkte du gå.?

Kram

Jo det vet jag. Och när jag tar ett återfall så vet jag att ångesten kommer bli värre inom kort och ändå så vill jag bara lindra stunden.

Är psykolog (fast jag har inte klarat att jobba på länge) och har ju sett detta hos patienter och även med min utbildning haft svårt att förstå hur de kan utsätta sig för det, även om jag vet mekanismerna bakom. Mitt beroende kom ju relativt sent i livet (38/39, innan dess drack jag ”lustigt” nog lite och det kunde bokstavligen gå år utan att jag drack) så jag kunde inte koppla till det på det personliga planet. (Jag är för övrigt 42 idag och hoppas väl lite naivt att eftersom jag druckit i få år ska det vara lättare att ta sig ur det, men än så länge verkar det inte så.)

Däremot känner jag mig inte lika fantastisk själv, men jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv och säga att jag gjorde det enda rätta. Jag ställde in mötet!

När illamåendet började komma 11.00. När jag kände att jag började få svårt att andas. När jag försökte fokusera på dottern, men det inte gick och jag märkte att hon ställt frågor utan att jag reagerat. När jag började bli orolig och få svårt att sitta still, började vanka av och an, inte veta vart jag skulle eller vad jag skulle göra - då gick jag in här till er. Då hade varken du Torn, eller du Pianisten, skrivit era fina inlägg. Däremot såg jag ett inlägg jag råkat missa - det som du skrev Andrahalvlek - #285 - "bara för att du tackat ja har du all rätt att ångra dig" (vi måste ha skrivit samtidigt, för jag såg bara ditt fina inlägg efter mitt sedan. (Tänkte inte på att titta ovanför mitt nyskrivna)

Sade till maken att jag behövde prata med honom. Nämnde vad som skrivits och att det var precis så jag kände. "Jag märker det ju, jag märkte på dig redan igår hur det här skakade dig och jag och sonen har ju försökt att säga till dig att du inte behöver, att du helst inte ska. Men du är ju så envis och tror att du behöver vara så stark hela tiden. Bra beslut. Ring skyddsombudet och berätta".

Sagt och gjort. Det var jobbigt att höra på henne röst att hon blev lite besviken ("Damn that high sensibility"). Hon försökte styra om mötet till annan plats. (Det är inte platsen, det är chefen och ämnet).
Hon föreslog sedan det jag själv tänkt föreslå - ett möte med bara henne och HR-supporten. Jättebra, då hinner vi få en samsyn på ett annat sätt. Däremot ville hon ta det redan idag, men det nekade jag. Är helt SLUT mentalt av inte ha sovit och gått och oroat mig för detta i nästan två dagar.

Tack för att ni finns. Jag har aldrig tagit "hjälp" på detta sätt tidigare, frågat andra, lyft hur jag egentligen tänker och känner. Istället har jag tystat mig själv i ensamhet med alkoholen.
Nu känner jag att kroppen "landat" mer i stolen...jag känner ryggstödet, golvets struktur under fötterna. Känner doften av det nya balsamet från det duschvåta håret. Mer närvarande. Mer lugn.

Tusen kramar till er som tagit sig tid att svara, ge fina råd, pepp och kramar!

- - ?

Det är tyvärr alkoholen som skapar ångest och depression. Sök på ”alkohol hjärnan återfallsprevention” på Yotube så får du lära dig mer.

Kram ?

Har läst din tråd nu DetGårBättre.

Blir så imponerad av allt du orkar med. Vet inte om du själv tycker det är mycket - vi är ju ofta hårda mot oss själva, men jag är iallafall imponerad. Långa promenader och mer därtill.

Tycker darrandet lättat. Det är den här himla ångesten som jag lider mest av. Men jag har diskat och beställt sushi. Alltid något tänker jag. Mer än jag gjorde igår.

Fortsätter skriva här som terapi och för att stå ut med tristessen. Jag läser min tråd och tänker vad sorglig jag är. En dotter som jag svikit, kanske sonen också, vet inte vad han förstår. Har fler yngre barn också, måste skona dem iaf. Ja, de äldre också förstås! Men att de små aldrig ska behöva se något. Stor fin familj och ändå kunde jag inte ”nöja mig” med det. Glädjas tillräckligt...fast det är allt jag önskat mig sedan barnsben.

Och sedan utöver alkoholen beroende av Immovane sedan väldigt många år. Xanor tar jag sällan, fast jag skulle vilja ta det varje dag, men står emot oftast.

Har bestämt mig för att inte gå till Systemet. Imorse visste jag inte. Det är väl en liten vinst. Dag 5. Hade 33 dagar nyligen och sedan 13 dagar med alkohol. Tragiskt. Jag botar min depression och ångest med alkohol. Eller botar är ju precis det jag inte gör. Men eftersom jag inte står ut med att vara deprimerad och ledsen så dricker jag. Inga anti-depp fungerar. Har prövat över 20 stycken över 25 år. Jo, så många finns det och fler därtill.
Har försökt och försökt att hitta den rätta medicinen för jag har varit deprimerad så länge och inget annat hjälper heller. Inte bättre kost, motion, kärlek. Ja, tyvärr inte ens barnen.

Så ja sammanfattningsvis ett tragiskt liv och när jag tänker på det så dricker jag igen och gör det ännu mer tragiskt. Konstigt hur hjärnan fungerar.

Utåt sett tror många att jag har det perfekta livet; Bor vackert i Spanien, barnen i privatskola, gott om pengar, vältränad. Låter som om jag skryter, men min poäng är att bakom det där finns ju ingenting. Eller barnen finns. Och tur är det för annars hade jag givit upp för länge sedan. Men inget annat finns där bakom fasaden.
Fast förresten tror jag fler och fler börjat inse att det är just en fasad. Drar mig undan från allt socialt, bryr mig mindre om mitt utseende, orkar inte med barnens aktiviteter på samma sätt och uteblir oftare. En viss del är depressionen, men mest är det alkoholen som gjort att jag bara velat vara hemma.

Stort grattis till din första nyktra månad! Vilket klokt och positivt inlägg. Jag blir helt varm inombords av glädje för din skull ?

Kram ?

Känner igen mig, vi är nästan lika gamla (jag är 31) och jag försöker också dra ner mitt nästan dagliga intag sedan flera år tillbaka. Var idag och tog leverprover på VC och inväntar resultat som jag antar kommer vara förhöjda. Jag tänker att levern ska man ta på högsta allvar, men den är också ett tåligt organ som är bra på att ge "en andra chans". Ganska snabbt kan man av vad jag förstår få ner värdena till det normala. Tror det är extremt osannolikt att varken du eller jag dragit på oss permanenta skador i så ung ålder, väljer iaf att tänka så! Hur känns det inför dina vita månader, har du några konkreta mål?

skriv gärna :) kram

Jahapp, så har en månad nykter kommit och gått. Helt sjukt hur snabbt och enkelt det gått. Har inte haft det minsta abstinens och minimalt sug. Har som jag skrivit förut inte bestämt mig om jag ska vara nykter för evigt eller inte, men det är ett beslut jag kan ta i framtiden. Just nu fortsätter jag nykter, jag mår så djävla bra. Försöker arbeta med mig själv och hur jag ska hantera motgångar och orättvisor (hantera min fru). Jag försöker ta mig ur offerträsket och sluta se mig som ett offer varje gång något går fel eller frugan börjar härja. Jag kan inte tvinga någon att vara på ett visst sätt och hur de ska behandla mig, men jag kan bestämma hur jag reagerar och om jag accepterar eller inte. Just nu försöker jag sätta gränser istället för att tappa humöret, få se hur det artar sig.

Min nyktra månad har gett mig:
- Min reflux och hosta har fösvunnit
- Min fotsvamp börjar bli under kontroll
- Jag har gått ner 10 kg
- Jag sover som en gris
- Jag har energi att göra saker
- Motivationen att göra saker är tillbaks

Det finns säkert massor mer att lägga på listan men kommer inte på något mer just nu.

Jag klarar mig inte ut ännu, är alldeles för svajig, men ska pröva när jag mår bättre. Tack för tipset!

Får du inte tag på något av det andra, testa att gå ner på en hälsoaffär och köp L-glutamin i pulver form. Ät genast en skopad tesked, detta går rakt upp i knoppen och till samma receptorer som alkoholen. Kan vara värt att testa? L-glutamin har iallafall hjölpt mig från sug och kanske kan hjälpa mot abstinens?

Håller med om vad Pianisten skrev. Det kommer kännas väldigt skönt när det är gjort,tänk på det.
Det här fixar du!??

Styrkekram❤️

Hej Rosa! Det klart du inte börjar om från noll, mig veterligen är 70-1 69 och inte 0 :) För att inte tala om alla lärdomar, nya vanor, erfarenheter, insikter, som du tankat på under alla dessa dagar. Dom består! Men jag kan föreställa mig att du har ångest över att du drack, det kanske får vara så i någon dag, men försök zooma ut och se den stora bilden. Den är ju väldigt positiv! Personligen tror jag också det är bra att försöka släppa lite på "spänningen" som uppstår mellan nykter och inte nykter, jag upplevde att dag-räknandet ökade laddningen, som att det potentiella fallet blev högre och högre för varje dag. Menar inte att man inte ska räkna sina dagar, förstår att det är väldigt meningsfullt. Men samtidigt är det inte svart eller vitt. Att dricka 1 av 70 dagar är en myggfjärt i rymden jämfört med hur jag gissar att du (eller jag) druckit tidigare.

kram!

Hej,
Har läst här ett tag men detta är mitt första inlägg. Jag har bestämt mig för att ta tag i mina problem och försökt minska mitt nästan dagliga intag sedan två-tre år tillbaka den senaste månaden efter konfrontation. Mkt ångest (mycket mycket mycket ångest dvs) som också gav några återfall. Tog iaf kontakt med vårdcentral, tog prover och har fått reda på att jag har förhöjda levervärden. Är 30 år och har nu bestämt flera vita månader för att få ner värdena och bli sund igen. Hur har det gått för er andra med höga värden? Hur hanterar man ångesten ?

//Tacksam för svar och pepp

Bra insikt Odette, koncontrera på idag och skit i vad du kommer göra imorgon. Jag har hållt uppe en dryg månad och har inte bestämt mig för om jag ska dricka igen eller inte, jag skiter i det för det är inte relevant idag. Just nu har jag inget sug, men helt onödigt att slösa kraft på om jag ska vara nykter om en månad, 3 månader eller för alltid.

Lycka till och må väl!

Nu vet jag inte precis vad som hänt på din arbetsplats men du berättar att du känner utanförskap och dålig arbetsmiljö. Försök om du kan förbereda dig rent objektivt på mötet. Fundera på vad syftet är med mötet och vad du vill få fram. Har du några egna ideer om hur situationen på jobbet kan bli bättre? Det går såklart inte att förbereda sig på alla tänkbara frågor, men du kanske kan föreställa dig vad chefen kommer fråga och ha lite svar på tal?
Stå för att du inte mår bra psykiskt, det är lika giltigt som alla andra sjukdomar! Förklara för chefen att du jobbar på ditt mående och vill bli frisk men sånt här tar tid.
Jag tror eller rättare sagt hoppas att alla chefer som är någorlunda normalt funtade visar förståelse bara man själv visar att man har viljan att komma tillbaka. Sen vet jag själv väldigt väl att det är jäkligt jobbigt när man är en känslomänniska, när grodan sätter sig i halsen, pulsen börjar slå i bröstet och adrenalinet pumpar att få fram de där rätta orden.

Jag sänder dig en styrkekram och ett lycka till inför mötet. Tror när det är gjort att du kommer känna enorm lättnad.

Ska försöka sluta klaga nu. Jag har ju själv satt mig i det här. Ja, inte att bli fast i Sverige. Men allt det övriga.

Och en till jobbig sak som hände den här veckan (jo jag hör - jag har offerkoftan på mig) var att min mamma skickat immovane och Xanor som jag hade liggande i Spanien. Jag har det på recept, så inget olagligt. Mot ångest, inte abstinens.

Såg så fram emot att det skulle komma den här veckan för då skulle jag klara det här så mycket lättare. Men ist kom ett brev från tullen att de beslagtagit sakerna för de anses som narkotikabrott. Jag blev helt knäckt.

10 immovane och 10 Xanor liksom. När det kommer in riktiga droger hela tiden. Jag förstår - det är deras jobb, men det var liksom droppen för mig.

Nej till plattan klarar jag mig inte. Vågar inte heller.

Och det var på S:t Görans beroendecentrum jag var och de ansåg att jag inte behövde mer vård. Att jag inte darrade tillräckligt längre efter ett dygn där (men det berodde ju på medicinen jag fick som inlagd!) och allt vad han sa och att det inte var akut längre. Och där läkaren vägrade mig benso. Så jag åker inte till de galningarna igen. Visst jag kan få en bättre läkare den här gången...men nej jag orkar inte. Blir väl att stå ut bara.